med anledning av förs. 1999/2000:RR4 Riksdagens revisorers förslag angående producentansvarets betydelse i avfallshanteringen
I rapporten under 2:1 Insamlingssystem framgår det att det finns ett
flertal problem med de insamlingssystem som producenterna valt för sitt
insamlingsansvar. Antalet utplacerade insamlingsstationer är alltför få för
att täcka det behov som finns. Renhållning och tömning av stationerna
har klara brister på många insamlingsställen. Vi instämmer i denna kritik.
Producenterna skall, i samråd med kommunen, tillhandahålla lämpliga
insamlingssystem för förpackningsmaterial. De skall vara lättillgängliga och
ändamålsenliga för användarna. Att detta inte fungerar tillfredsställande
framgår ovan. Därför yrkar vi att en lagreglering kommer till stånd om
samrådet mellan kommuner och producenter. Detta bör ges regeringen till
känna.
1 De nationella återvinningsmålen
Producentansvaret innebär att producenten av en viss vara har ansvar för
att det avfall som varans livscykel genererar omhändertas på ett
miljömässigt godtagbart sätt. Producentansvaret bör medföra att
informationsplikt finns, så att konsumenten vet hur det avfall som varan
skapar skall hanteras. Producenten skall vara tvungen att lämna
information om sina varor vad gäller varornas innehåll av material och
ämnen. I nästa steg bör producenterna även informera om andra
avvecklingsämnen, d v s ämnen som är cancerframkallande,
genpåverkande eller hormonstörande.
I dag är producentansvaret begränsat till endast vissa produkter. Det
innebär att en lång rad materialflöden är lämnade utan kontroll.
Kretsloppsdelegationen föreslog i rapporten Producentansvar för varor
(1997:19) ett utvidgat producentansvar som skulle omfatta samtliga varor.
Detta anser vi vara rätt inriktning. Riksdagen bör hemställa hos regeringen
om förslag till utökning av producentansvaret så att detta omfattar alla
produkter senast 2005. Detta bör ges regeringen till känna.
För att producentansvaret skall fungera effektivt krävs kvantitativa och
mätbara mål. För att gynna ett lokalt omhändertagande av avfall och därmed
minskade transporter bör målen gälla inom varje kommun. Formen och
tekniken för omhändertagandet kan behöva varieras på olika orter utifrån
lokala förutsättningar och miljöeffekter. Det är producenterna som skall se
till att förpackningar som lämnas i insamlingssystemen transporteras bort och
materialåtervinns eller tas om hand på ett annat miljömässigt godtagbart sätt.
Det är också producenterna som ansvarar för att återvinnings- och
återanvändningsgraden når upp till de fastslagna målen/nivåerna. Med
nuvarande system med enbart nationella mål innebär det att stora delar av
landets mindre tätbefolkade delar ej kommer in i systemet. Producenterna
kommer ifrån sitt ansvar i dessa delar av landet, då de istället koncentrerar
sin insamling till de tätbebyggda landsdelarna.
Producentansvaret bör utvecklas ytterligare, det bör ges utrymme för att ta
fram förslag till producentansvar för fler varuslag och avfallsslag samt
målsättning för regional och lokal nivå. Detta bör ges regeringen till känna.
Glasförpackningar bör standardiseras. Det skulle förenkla återtagning och
återanvändning avsevärt och öka utbudet av refill- och pantsystem. I Sverige
bör vi ta initiativ till att skapa ett nationellt standardiseringssystem för
glasförpackningar. Standardisering av glasförpackningar krävs för att öka
återanvändningsgraden. Detta bör ges regeringen till känna.
Elektriska och elektroniska produkter genererar i dag en växande volym
avfall, varav en stor del är miljöfarligt. Finansiering av insamling m.m. bör
lösas genom försäljningsavgifter på produkterna. Det är inte tillåtet att sprida
miljöfarliga ämnen i vår miljö. Vissa produkter tillåts inte att säljas då de är
miljöfarliga. Utbytesregeln gäller liksom försiktighetsprincipen. Detta är
accepterat, nu är det dags att gå ett steg vidare. Ett utökat ansvar för
försäljning av miljöfarliga produkter bör införas för att snabba på
omställningen. Vänsterpartiet föreslår att försäljning av produkter som
innehåller miljöfarliga ämnen skall likställas med att sprida miljöfarliga
ämnen direkt i miljön. Detta bör ges regeringen till känna.
2 Kostnaderna
Klart är att producentansvaret för förpackningar behöver stärkas.
Tillsynsmyndigheter måste ges möjlighet att bestämma vad som är en
miljömässigt godtagbar hantering av förpackningar, inte materialbolagen.
De oklarheter som finns om äganderätten till avfallet som finns bör redas
ut och ett obligatoriskt samråd mellan kommuner och producenter
utvecklas.
Konsumenternas roll som pådrivare bör stärkas genom särredovisning till
konsumenten om förpackningsavgiften. Berörda myndigheter måste ges
befogenheter att både avgöra och styra mot vad som är miljömässigt
godtagbar hantering. I avsnitt 2.3 på sid. 11 skriver revisorerna att hushållen
idag har en positiv inställning till källsorteringen. Man skriver även att om
kostnaderna för hushållens medverkan i hanteringen blir känd eller
ytterligare ökar finns en risk att den positiva inställningen kan ändras. Detta
bör ställas i relation till de mycket goda vinster som materielbolagen gör,
ca 500 miljoner kronor per år.
Hushållen, och då i huvudsak kvinnorna och barnen, utför och har fått ta
ansvaret för det sorterings- och transportarbete som utförs av konsumenterna
på grund av producentansvaret. Ett arbete och kostnader som producenterna
lämpat över till konsumenten. Konsumenten får betala dyrt genom eget
sorteringsarbete samt kostnadspålägg på förpackningen, samt
transportkostnad till insamlingsstation samt genom höjda sopavgifter på
varan som blir avfall. Tanken när producentansvaret infördes var att det
skulle bli bättre för miljön samt dessutom billigare för kommun och hushåll.
När det nu står klart att det finns risk för att det blir tvärtom behövs det
starkare styrmedel.
Texten under stycke 2.3 talar mycket om forskning och utveckling vilket
kan behövas. Vi instämmer i revisorernas förslag om en samhällsekonomisk
analys av producentansvaret för förpackningsavfall, men det behövs även en
ordentlig miljökonsekvensanalys som borde ingå i kravet om en
samhällsekonomisk analys av producentansvaret för förpackningsavfall.
Detta bör ges regeringen till känna.
3 Tillsyn och uppföljning
Revisorerna konstaterar att kommunerna inte har någon vägledning för
hur de ska följa upp producenter som inte tar sitt ansvar. Detta är mycket
oroande. Om det finns ett regelsystem måste det tillämpas och
myndigheterna förmås att tillämpa bestämmelserna på ett enhetligt sätt.
Roller och ansvarsfördelning måste klarläggas. Detta bör ges regeringen
till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en lagreglering kommer till stånd om
samrådet mellan kommuner och producenter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förslag till utökning av producentansvaret så att
detta omfattar alla produkter senast år 2005,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att producentansvaret bör utvecklas ytterligare
och utrymme ges för att ta fram förslag till producentansvar för fler
varuslag och avfallsslag samt målsättningar för regional och lokal
nivå,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att standardisering av glasförpackningar krävs
för att öka återanvändningsgraden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att försäljning av produkter som innehåller
miljöfarliga ämnen skall likställas med att sprida miljöfarliga ämnen
direkt i miljön,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det behövs en ordentlig miljökonsekvens-
analys som borde ingå i kravet om en samhällsekonomisk analys av
producentansvaret för förpackningsavfall,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att roller och ansvarsfördelning måste klarläggas.