Komplettering av det fjärde konsumentpolitiska målet : "- - - att sådana
konsumtions- och produktionsmönster utvecklas, som minskar påfrestningar-
na på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling."
Hushållen står idag för nära hälften av de svenska miljöutsläppen. Om vi
ska kunna förverkliga en hållbar konsumtion, är det viktigt att miljömålet
inom konsumentpolitiken har samma tyngd som övriga
konsumentpolitiska mål.
Ett stort problem är att miljömålet ofta hamnar i konflikt med andra
konsumentpolitiska mål, bland annat på grund av att hållbart producerade
varor ofta är dyrare än icke hållbart producerade varor. Det bör därför vara
ett mål för konsumentpolitiken att sätta ett "pris på miljöförstöring", om vi
ska kunna uppnå ett samhälle med hållbar konsumtion och rätt prisbild. I och
med att många politiska områden påverkar konsumtionsvanorna, bör man vid
offentliga utredningar och propositioner beakta förväntade effekter vad gäller
hushållens miljöpåverkan.
Det är bra att Konsumentverket får ett sektorsansvar för konsumentrelate-
rade frågor. Men samtidigt avser regeringen att först år 2001 återkomma med
en lägesrapport till riksdagen om hur uppfyllandet av miljömålet i konsu-
mentpolitiken fortskrider. Vi anser inte att detta är tillfredsställande. Vi
vill
att regeringen årligen redovisar till riksdagen hur miljömålet efterlevs.
Konsumentpolitiken måste också ses i ett globalt perspektiv om det ska
vara möjligt att åstadkomma en socialt och ekologisk hållbar konsumtion.
Detta innebär att konsumentpolitiken inte längre enbart kan ses som en del
av den svenska välfärdspolitiken. Den ökade internationaliseringen kombine-
rad med den tekniska utvecklingen, ger konsumenterna tillgång till fler och
billigare produkter genom ökad konkurrens och en tillströmning av företag
och produkter från andra länder. Detta har inte enbart varit positivt. Obetald
övertid, löner långt under existensminimum, långa arbetspass på ackord,
utsatthet för frätande kemikalier, sexuella trakasserier, barnarbete, tvångs-
arbete och miljöförstöring förekommer vid produktionen av de varor vi i
västvärlden konsumerar.
Dessa förhållanden möjliggör låga konsumentpriser i vår del av världen,
men är oacceptabla utifrån grundläggande mänskliga rättigheter. En förut-
sättning för att kunna verka för förbättrade sociala och miljömässiga
arbetsförhållanden i olika länder är att konsumenterna har större tillgång till
information om företagens produktion och därmed kan ställa högre krav och
tvinga företagen att följa internationella överenskommelser om mänskliga
rättigheter i arbetslivet, miljökonventioner m.m. Genom att öka med-
vetenheten om dessa förhållanden hos konsumenterna och stärka deras
möjligheter att köpa produkter som producerats under socialt och miljö-
mässigt acceptabla förhållanden, kan nya solidariska konsumtionsmönster
skapas. Konsumenternas rätt att genom en medveten solidarisk konsumtion
köpa miljömärkta, rättvisemärkta och på andra sätt märkta produkter och på
så sätt gynna en socialt hållbar utveckling i utvecklingsländerna måste öka.
Därför är det viktigt att tydliggöra sambanden mellan enskilda individers
konsumtion i Sverige och de effekter detta får på miljön och sociala för-
hållanden i andra länder.
Att gynna ekologiskt hållbara konsumtionsmönster är ett fortsatt viktigt
konsumentpolitiskt mål där mycket återstår att arbeta med. Vi menar dock att
det är angeläget att se konsumentpolitiken i Sverige som en del av den
globala rättvisepolitiken. Därför måste målet om ekologiskt hållbara kon-
sumtionsmönster kompletteras med ett mål och en strategi om hur solidariskt
hållbara konsumtionsmönster ska kunna skapas, och miljömålet inom
konsumentpolitiken måste ges samma tyngd som övriga konsumentpolitiska
mål.
Ett nytt konsumentpolitiskt mål
Idag har konsumenterna ett större urval av produkter och tjänster än
någonsin tidigare. Denna valfrihet är positiv, men kan först bli till verklig
valfrihet då konsumenten samtidigt har tillgång till den information hon
eller han behöver för att agera som en medveten konsument på
marknaden. För att det marknadsekonomiska systemet ska kunna fungera
effektivt, förutsätts kunniga och kritiska konsumenter som har möjlighet
att göra medvetna val och etiska ställningstaganden. Om konsumenterna
ska kunna göra etiska ställningstaganden behöver de full information om
de varor och tjänster som finns på marknaden. Utan ursprungsmärkning,
fullständig innehållsdeklaration, märkning av genmanipulerade varor och
jämställdhets-, rättvise- och miljömärkning kan konsumenterna inte göra
medvetna val, utan tvingas förlita sig på producenterna. Detta
informationsbehov gäller inte bara produkter, utan också företag som
tillhandahåller olika tjänster. Ett exempel är konsumenternas ökade
intresse för etiskt sparande i miljöfonder - utan fullvärdig information
har konsumenten ingen möjlighet att göra etiska ställningstaganden på
marknaden.
Om marknaden ska fungera krävs välinformerade konsumenter som träffar
sitt val inte enbart med varans pris som måttstock. Konsumenten ska exem-
pelvis informeras om och kunna välja om han eller hon vill ha bestrålad eller
genmanipulerad mat eller inte. Sverige bör inom EU verka för att vi får
fullständiga innehållsdeklarationer på livsmedel, att vi får behålla ursprungs-
märkning och får information om en produkt är bestrålad eller genmodifie-
rad.
Sverige ser stora förändringar: EU-medlemskapet, den ökade handeln över
gränserna, privatiseringen av offentliga tjänster, den nya informations-
teknikens snabba utveckling, de ökande miljöproblemen och breddningen av
marknadsekonomin. För att man som människa och konsument ska kunna
göra medvetna och kunniga beslut, krävs att man lägger ner väldigt mycket
tid på att ta fram information, kontakta myndigheter etc. Miljöpartiet de
gröna anser att det är dags att hitta former för att möjliggöra att man lättare
än idag kan få den information man behöver för att kunna vara aktiv
medborgare och konsument.
Ett nytt konsumentpolitiskt mål bör därför vara att stärka enskilda
individers ställning på marknaden som medvetna konsumenter. Därmed ökar
konsumenternas möjligheter att kunna göra etiska ställningstaganden på
marknaden och på så sätt demokratiskt påverka samhällets produktion och
utveckling.
Den inre marknaden och konsumentpolitiken
EU-medlemskapet ställer konsumenterna inför nya svårigheter. Genom
att marknaden vidgas blir det svårare för konsumenterna att överblicka
vilka varor som finns, vilken kvalitet de har och vad de kostar. Risken för
att dåliga och farliga varor kommer in på den svenska marknaden blir
också större.
Inom EU sätts hänsynen till den inre marknadens funktion före hänsyn till
konsumenten och miljön. Sverige har inte längre rätt att stänga ute eller
förbjuda varor som bedöms vara farliga eller ohälsosamma om EU inte delar
denna bedömning. Vi har heller inte rätt att, i de fall EU saknar regler,
förbjuda varor som är tillåtna i ett annat EU-land. Situationen bör naturligtvis
vara den omvända, hänsyn till konsumenten och miljön måste sättas före
hänsynen till den inre marknaden, det bör vara den som vill producera eller
exportera en vara som ska kunna bevisa att den är ofarlig, inte andra som ska
tvingas bevisa att den är farlig. Miljöpartiet menar att det måste vara en
prioriterad fråga för Sverige att verka inom EU för att miljökrav ska gå före
hänsyn till den inre marknadens funktioner.
Även om regeringen verkar beredd att slåss för en bättre konsumentpolitik
inom EU är det ändå den gemensamma marknaden som väger tyngst. När
man sätter den gemensamma marknaden före konsumentbehov, missgynnar
man konsumenterna. Det är positivt att på övernationell nivå träffa
överenskommelser om miniminormer för miljö-, hälso- och säkerhetsregler
och krav på information om varor och tjänster, därför bör man från
regeringens sida motverka att länder inom EU använder subsidiaritets-
principen som täckmantel för att motverka gemensamma åtgärder inom
konsumentskyddslagstiftningen, där EU har en klar skyldighet att agera.
Det är dock oklart hur regeringen avser att tackla detta problem. Man säger
inget konkret om hur man ska undvika problemet med EU:s regler.
Regeringens linje bör vara att våga kämpa för konsumenternas ställning på
den inre marknaden. Därför anser vi att regeringen bör driva dessa frågor till
EG-domstolen.
Konsumentinflytandet i EU
Miljöpartiet ser det som önskvärt och nödvändigt att det finns en
mångfald av konsumentorganisationer i Sverige. Det är viktigt att följa
utvecklingen inom EU och internationellt, och för detta behövs nya
resurser. Vi anser till exempel att det är nödvändigt att Sverige, i EU och
i internationella sammanhang, skickar personer som har en bredare
representation än endast Sveriges Konsumentråd.
Ett trovärdigt konsumentinflytande i EU måste utgå från att svenska
ståndpunkter demokratiskt förankras hos konsumenterna och de olika
intresseorganisationerna. En oerhörd brist idag är svårigheten att få informa-
tion om det konsumentpolitiska arbetet. Olika intressenter, organisationer
och partier, måste kontinuerligt delges information om vad som pågår, och få
lämna synpunkter på konsumentpolitiska frågor i EU samt bidra med
synpunkter när svenska ställningstaganden arbetas fram. Regeringen bör
arbeta för att ta fram ett arbetssätt som möjliggör detta informationsutbyte.
Miljöpartiet anser att departementet bör ge ut en nyhetstidning om
konsumentpolitiken i EU och om svenska initiativ och insatser. Miljöpartiet
vill betona att det är konsumenternas ställning på marknaden som behöver
stärkas och att konsumentorganisationerna behöver stöttas för att kunna växa
sig starkare.
Kunskap leder till vanor
Kunskap är en viktig del i att nå en hållbar konsumtion. Även om miljö-
medvetenheten anses vara ganska hög i Sverige, så menar vi att den bör
höjas. Svenskar har i allmänhet en god vilja att köpa miljömärkta varor,
men det innebär inte att man har de insikter i och kunskaper om miljö-
problematiken som vi anser vara önskvärda och nödvändiga för att åstad-
komma en övergång till hållbara konsumtions- och levnadsvanor.
TV påverkar våra vanor väldigt mycket. Det är idag en långt ifrån hållbar
konsumtion som visas upp i TV-medierna. För att få genomslag för
budskapet om en hållbar konsumtion är det rimligt att utnyttja TV-mediet
som visat sig så verksamt i andra sammanhang. Konsumentverket bör verka
för att praxis för det informerande TV-programmet "Anslagstavlan"
utvecklas, så att också information om miljö och livsstil kan sändas.
Miljömärkning
Ett sätt att främja konsumenternas möjlighet till miljöeffektiva val på
marknaden är miljömärkningen. Den stimulerar även näringslivet att ta
fram miljövänliga produkter. Det är viktigt att konsumenten känner
förtroende inför miljömärkningen, annars förloras det verktyget för att
uppnå en miljövänligare konsumtion och produktion.
Den svenska regeringen har sagt att EG:s miljömärkningssystem bör följa
den nordiska miljömärkningen i fråga om utvecklingen av kriterier för olika
produktgrupper, men idag har den nordiska miljömärkningen Svanen ett
antal brister. Underlagsarbeten till Svanen är inte offentliga och dokumenten
saknar referenser. Det är dessutom svårt att förstå vilken information och
kunskap som kriterierna är baserade på. Kriterierna måste kunna utsättas för
extern granskning. Att kriterierna premierar öppenhet är en demokratisk
fråga och ett stöd för offentlighetsprincipen. Kriteriearbetet måste resultera i
att underlagsarbetet görs tillgängligt för intresserade.
Miljömärkningen Svanen har ett system för kriterier där man kan kompen-
sera en dålig egenskap med att ha bättre värden vad gäller en annan
egenskap. Då följer man inte tankarna kring försiktighets- och substitutions-
principen. Om en substans är "diskutabel" så ska den inte kunna accepteras i
en miljömärkt vara. En miljömärkt vara ska visa att den är miljöbra och det
har inget samband med kvalitets- och funktionskrav, därför är det fel att
blanda in kvalitetskrav, som får konsekvenser för bedömningen, i kriterie-
arbetet.
Tillverkarna får betala 0,4 % av inkomsterna plus 11 000 kr och provtag-
ningskostnaderna för rätten att använda Svanen. Här finns två fel inbyggda:
dels att det är alldeles för dyrt för många företag, dels att man bygger
finansieringen på mängden försålda varor.
Sverige måste verka för att alla miljömärkningssystem, det svenska,
Nordens och EU:s är bra, offentliga och därmed kan bibehålla konsumen-
ternas förtroende. Därför anser vi att man måste reformera Nordens miljö-
märkning Svanen.
Arbetet med miljökriterier ska stå fritt från direkt påverkande intressenter.
I klartext betyder detta att inga producentföreträdare ska vara med vid
beslutstillfällen eller i styrelsen. Konsensusbeslut om konkurrensbegränsande
åtgärder är en dålig konstruktion som bara gynnar producenter. Processen
fram till beslut, om kriterierna, ska vara öppen och så vid som möjligt. Att
värdera remissynpunkter förutsätter en smalare krets med god miljökunskap
och en klar målsättning, formulerad i en policy. Miljökriterierna ska vara
utformade så att de gynnar produkter som har kommit längre än övriga
produkter inom sortimentet.
Kriteriearbetet ska resultera i att underlagsarbeten görs tillgängliga för
intresserade. Alla producenter kan ha intresse av delar av kriteriearbetet,
även om de inte har ambitionen att ta till sig ett helt kravpaket. Öppenheten
möjliggör också oberoende granskning av underlag som påverkat ställnings-
taganden, vilket är en nödvändighet för trovärdigheten.
Kriterierna ska bestå av ett antal "häckar" om produkten måste klara av för
att klara miljömärkningen. Man ska inte kunna kompensera en dålig
egenskap i en produkt med att ha bättre värden vad gäller en annan egenskap.
Eftersom endast miljömärkt eller ej redovisas, är det utomordentligt svårt att
ta ställning till vad en produkt egentligen valt att förbättra radikalt.
Kriteriesystemet ska bygga på försiktighets- och substitutionsprincipen. Om
en substans är "diskutabel" hamnar den under "häcken" oavsett i vilken halt
den förekommer.
Om systemet upplevs som tillräckligt miljöanpassat kommer det att stöttas
aktivt av opinionsbildare med trovärdighet eller stora kunder som statliga
företag och kommuner. En organisatorisk lösning med samverkan med t ex
kommunförbund, statliga företag eller ett antal stora kommuner garanterar
stor efterfrågan redan initialt. EU:s direktiv om offentlig upphandling har här
ställt till en del bekymmer då många kommuner drar sig för att ställa alltför
radikala miljökrav. Sverige måste inom EU aktivt verka för att reglerna kring
offentlig upphandling förändras så att kommunerna alltid kan ställa de
miljökrav man själva anser vara rimliga.
EU är i full färd med att utveckla det egna miljömärkningssystemet, EU-
blomman. Tyvärr finns krafter inom EU som anser att detta miljö-
märkningssystem ska ersätta de nationella miljömärkningarna. Detta vore till
stor nackdel, dels då de nationella miljömärkningssystemen ofta är väl
inarbetade i folks medvetande, dels då EU-blomman stundtals har svagare
kriterier än andra miljömärkningssystem. Det är därför viktigt att Sverige
försvarar den nationella miljömärkningen i EU.
Frivilligorganisationer har en viktig attitydpåverkande funktion i sam-
hället. Deras statliga stöd till konsumentarbete bör fördelas med beaktande
av miljömålet. Idag ges inget speciellt statligt stöd till KRAV:s arbete med
miljömärkning. KRAV är det officiellt erkända systemet för kontroll och
miljömärkning av ekologiska livsmedelsprodukter. KRAV:s information om
ekologiska livsmedel bör bli berättigad till statligt stöd i samma utsträckning
som SIS:s information om nordisk miljömärkning.
Rättvis handel
Som anförts ovan förekommer det på många ställen i världen obetald
övertid, löner långt under existensminimum, långa arbetspass på ackord,
utsatthet för frätande kemikalier, sexuella trakasserier, barnarbete,
tvångsarbete och miljöförstöring vid produktionen av varor som vi i
västvärlden konsumerar. Dessa förhållande möjliggör lägre
konsumentpris här i västvärlden, men är oacceptabla om vi menar allvar
med vår strävan efter en ekologiskt och socialt hållbar utveckling i
världen.
Via rättvisemärkningen får morgondagens konsument chansen att lägga in
ytterligare en värdering i sitt handlande - rättvis handel - där företagens
moral och etik kommer att spela en avgörande roll för företagens möjligheter
att sälja sina varor. Just rättvisemärkningen utgår från att stödja produ-
centerna i deras land på deras villkor och utgör på så sätt samtidigt ett
positivt biståndsarbete.
När det gäller tvångsarbete och barnarbete bidrar just rättvisemärkningen
till att starta positiva processer som långsiktigt motverkar förekomsten av
detta utnyttjande. Men det finns också andra verktyg som bör användas.
Staten bör stödja processen med att öka medvetenheten bland konsumen-
terna om behovet av att påverka produktionsförhållandena för de varor man
köper. Regeringen bör se över vilka olika verktyg man ska använda för att
starta en sådan process. Man borde även se över om och hur man kan kopplar
biståndet till en sådan process. Ett sätt att stödja övriga världens
konsumentpolitik och samtidigt möjliggöra för svenska konsumenter att
konsumera solidariskt är att stödja framtagandet av rättvisemärkning.
Reklam
Miljöpartiet de gröna anser att regeringen i EU även bör verka för att
förbjuda diskriminerande reklam. Det gäller diskriminering p.g.a. kön,
etniskt ursprung, sexualitet, ålder eller funktionshinder. Det är också
nödvändigt med reklamfrid i hemmen för dem som så önskar.
Könsdiskriminerande reklam utgör sedan länge ett samhällsproblem.
Frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam har diskuterats
under många år, och många riksdagsmotioner har väckts i ämnet. Frågan har
varit aktuell i utredningssammanhang, inom näringslivet och i offentlig
debatt. Tyvärr har vi här i landet inte kunnat enas om en lämplig lagstiftning
för att komma till rätta med könsdiskriminerande reklam. Det finns
visserligen lagstiftning som är inriktad på att beivra diskriminering i olika
former, men denna lagstiftning är inte tillämplig på könsdiskriminering i
samband med reklam. Det finns också lagstiftning som medger ingripande
mot otillbörlig reklam. Den centrala lagen är marknadsföringslagen
(1975:1418), MFL. Enligt den generalklausul som finns i 2 § i lagen, kan en
näringsidkare förbjudas att vidta en reklamåtgärd som är otillbörlig mot
konsumenter eller näringsidkare. I beslut den 31 mars 1976 slog dock
Marknadsdomstolen fast att ingripande mot könsdiskriminerande reklam inte
kan ske med stöd av MFL.
Problemet med könsdiskriminerande reklam är inte specifikt för Sverige. I
Norge har lagstiftning införts, liksom på Island. Åtgärder diskuteras även i
andra länder. Könsdiskriminering i reklam är en form av oacceptabel
kommersiell påverkan. Att utforma reklam så att kvinnor eller män kränks,
strider mot reklamens sociala ansvar. Den könsdiskriminerande reklamen
motverkar också de strävanden till jämställdhet som statsmakterna beslutat
om och som är allmänt accepterade i samhället.
Reklamen vädjar i stor utsträckning till känslorna, snarare än till förnuftet.
Bilden blir alltmer betydelsefull, och den rörliga bilden påverkar ännu
effektivare än den tryckta. Reklamen har sedan länge framställt kvinnor som
objekt. Mer och mer gäller detta även männen. Sexuella anspelningar
används ofta i reklamen för att sälja, på ett sätt som i många fall uppfattas
som kränkande. Reklamen påverkar inte bara till köp. Den förmedlar också
värderingar och attityder, bland annat om könsrollerna.
Det har gjorts flera försök att definiera vad som skall avses med
könsdiskriminerande reklam. Konsumentverket presenterade i sin rapport
1988/89:5 ett förslag med följande kännetecken på vad som skall anses
utgöra könsdiskriminerande reklam:
1. Reklam där kvinnan utnyttjas som blickfång.
2. Reklam som utnyttjar sexuella anspelningar och ger löften som inte har
med produkten att skaffa.
3. Reklam som ger en falsk bild av kvinnans eller mannens insats i
arbetslivet.
4. Reklam som underbygger könsstereotypiseringen i samhället.
5. Reklam som ger en schabloniserad bild av kvinnors och mäns person-
lighetsdrag.
6. Reklam till barn som ger dem falska och föråldrade föreställningar om
vad som är karaktäristiskt för män respektive kvinnor.
Inom ramen för en definition av det här slaget har man sedan länge
urskiljt två huvudtyper av könsdiskriminerande reklam: kränkande och
schabloniserande reklam. I den nämnda rapporten från Konsumentverket
beskrivs dessa två former på följande sätt:
Med kränkande reklam avses framställningar vilkas innehåll är i egentlig
mening diskriminerande mot det ena könet, dvs. reklam som meddelar ett
budskap som är ägnat att på ett eller annat sätt nedvärdera könet i fråga. Med
schabloniserande reklam avses framställningar som återspeglar ett föråldrat
könstänkande och därigenom motverkar strävandena mot jämställdhet mellan
könen.
Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam, ERK, har
åtagit sig att sanera reklamen utan lagstiftarnas inblandning. Tyvärr är
det långt ifrån alltid som reklammakare och reklamköpare rättar sig efter
ERK:s rekommendationer. Branschens egenåtgärder kan ej anses
tillräckliga. Dessutom saknas sanktionsmedel mot kränkande och
diskriminerande reklam.
I FN:s konvention om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor,
1977, uttalas att diskriminering av kvinnor är oförenligt med kravet på
mänsklig värdighet. Vidare sägs att alla lämpliga åtgärder ska vidtagas för att
avskaffa existerande lagar, seder och bruk som diskriminerar kvinnor.
Det är oförenligt med dagens syn på jämställdhet att kvinnor eller män i
marknadsföring beskrivs på ett sätt som strider mot kravet på mänsklig
värdighet och principen om de enskilda människornas lika värde och rättig-
heter oavsett kön. Detta gäller både kränkande avbilder och nedvärderande
framställning. Det är nu hög tid att regeringen presenterar ett lagförslag i
syfte att få bort reklam som kränker ettdera könet. Principiella skäl talar för
att samhället i lag fördömer diskriminering på grund av kön i reklamen. En
lagstiftning mot kränkande reklam är också ägnad att ge eftertryck åt
egenåtgärderna, på liknande sätt som t.ex. marknadsföringslagens regler
stöder och kompletterar näringslivets självsanerande åtgärder på andra
områden. Således bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med för-
slag om lagstiftning.
Vi anser även att regeringen ska verka för att förbjuda all reklam och
smygreklam för tobaks- och alkoholprodukter. Detta måste ske både inom
den inre marknaden och när det gäller export och bistånd.
Produktsäkerhetslagen
Det är otillräckligt att regeringen valt att utvidga säkerhetslagen till att
också gälla varor som tillhandahålls inom offentlig sektor. Lagen bör
naturligtvis gälla även tjänster som tillhandahålls inom offentlig
verksamhet och som inte omfattas av myndighetsutövning.
Angelägenheten av att enskilda personer inte i något sammanhang skall
behöva komma i kontakt med farliga produkter, vare sig det är fråga om en
vara eller en tjänst, talar för att produktsäkerhetslagen får en generell
tillämpning. Lagen skulle då gälla beträffande alla slags varor eller tjänster,
oavsett om de tillhandahålls i näringsverksamhet eller på det offentliga
området. Den begränsningen skulle emellertid finnas kvar att lagen sätts ur
spel i den mån det på ett visst område finns speciella bestämmelser som ger
ett likvärdigt skydd.
Produktsäkerhetslagstiftning med sådan generell räckvidd finns i andra
länder, bl a i Norge. Norge har också - liksom Sverige - en mängd special-
lagar som på olika områden tar över den allmänna produktsäkerhetslagstift-
ningen. Den allmänna lagen fungerar sålunda som en garanti för att inga
produkter faller utanför produktsäkerhetsskyddet. För framför allt vissa av de
offentligt producerade tjänsterna blir konsekvenserna av den föreslagna
avgränsningen oacceptabla. Det gäller sådana tjänster som kan produceras
alternativt i privat eller offentlig regi. Tydligast förekommer detta i hälso-
och sjukvården, äldreomsorgen, skolor, daghem och fritidshem. De tjänster
som produceras inom dessa områden rymmer samma risker oavsett om
huvudmannen för verksamheten är enskild eller offentlig. Konsekvenserna
av lagen blir att denna får tillämpning på exempelvis en privat sjukgymnast,
men inte en landstingsanställd sådan, på ett privat daghem men inte ett
kommunalt etc. Problemet förstärks genom att gränsdragningen mellan
offentlig och privat verksamhet inte är oföränderlig. Inom offentlig verk-
samhet pågår en utveckling som innebär att tjänster allt oftare tillhandahålls i
privaträttsliga former. Dessa konsekvenser är orimliga och de leder till ett
dåligt skydd för de många människor som varje dag måste utnyttja framför
allt offentligt producerade tjänster.
Därför är det angeläget att regeringen återkommer med förslag om att
produktsäkerhetslagen skall omfatta sådana offentligt producerade tjänster
som tillhandahålls inom ramen för offentlig service och inte är en direkt följd
av myndighetsutövning.
Marknadsföringslagen
Konsumentverket mottog under år 1996 ett flertal anmälningar mot den
annonskampanj som Motorbranschens Riksförbund (MRF) och
Bilindustriföreningen (BIL) drev i TV och tidningar på temat: Bli
miljöaktivist - köp ny bil. En anmälare menade bl a att kampanjen
innehöll grovt vilseledande påståenden om nya bilars miljövänlighet.
Konsumentverket kunde inte ingripa mot MRF och BIL eftersom de är
intresseorganisationer. Reklam får inte innehålla påståenden som inte kan
styrkas eftersom den då, enligt marknadsföringslagen, blir otillbörlig mot
konsumenter och andra näringsidkare.
Enligt 2 § marknadsföringslagen ska lagen tillämpas då en näringsidkare
marknadsför eller själv efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet. MRF
och BIL, som var avsändare av den ovan nämnda kampanjen, är båda
intresseorganisationer där medlemmarna är yrkesmässiga bilhandlare.
Varken MRF eller BIL bedriver dock sådan näringsverksamhet som avses i
2 § marknadsföringslagen. Något ingripande mot den kampanj som dessa
medlemsorganisationer bedrev i press och TV var därför inte möjlig med
stöd av marknadsföringslagen. Konsumentverket uttryckte ändå till de båda
organisationerna att det är olämpligt att två stora motorbranschorganisationer
i en omfattande kampanj använder kategoriska påståenden om miljö-
förbättrande egenskaper hos nya bilar på det sätt som skett. Miljöpartiet
föreslår att 2 § marknadsföringslagen ändras så att lagen även blir tillämplig
på intresseorganisationer som marknadsför produkter.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om komplettering av det fjärde konsumentpolitiska
målet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av ett nytt konsumentpolitiskt mål,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen årligen skall redovisa till
riksdagen hur miljömålet efterlevs,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en prioriterad uppgift för Sverige måste vara
att påverka EU så att hänsyn till konsumenten och miljön sätts före
hänsynen till den inre marknaden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige, i EU och i internationella
sammanhang, företräds av personer med en bred representationsbas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en nyhetstidning om konsumentpolitiken i EU
och om svenska initiativ och insatser,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att TV-programmet Anslagstavlan utvecklas så
att också information om miljö och livsstil kan sändas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Krav för sin information om ekologiska
livsmedel bör bli berättigad till statligt stöd,2
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att reformera Nordens miljömärkning Svanen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige inom EU skall verka för att reglerna
kring offentlig upphandling förändras så att kommunerna alltid kan
ställa de miljökrav de själva anser vara rimliga,1
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kriteriearbetet kring miljömärkningen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige måste verka i EU för att bevara den
nationella miljömärkningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att stödja en process för rättvis
handel,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud av könsdiskriminerande reklam,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förbjuda all reklam och smygreklam för
tobaks- och alkoholprodukter,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att produktsäkerhetslagen skall omfatta sådana
offentligt producerade tjänster som tillhandahålls inom ramen för
offentlig service och inte är en direkt följd av myndighetsutövning,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändring i 2 § marknadsföringslagen så att lagen
även blir tillämplig på intresseorganisationer som marknadsför
produkter.
Stockholm den 5 oktober 1999
Yvonne Ruwaida (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Ewa Larsson (mp)
1 Yrkande 10 hänvisat till FiU.
2 Yrkande 8 hänvisat till MJU.