Myndighetsoffer, dvs. personer som drabbats bl.a. av
oriktiga frihetsinskränkningar och av felaktig
myndighetsinformation, har inte ett fullgott rättsskydd i
Sverige. Huvudbristerna gäller främst felaktiga frihetsberö-
vanden och felaktig myndighetsinformation.
Felaktiga anhållanden
Idag gäller för kortare frihetsberövanden att en "oskyldig"
inte har strikt rätt till ersättning om han varit frihetsberövad
under högst 23 timmar 59 minuter. En parlamentarisk
utredning har tidigare föreslagit att denna s.k. 24-timmars-
regel skulle avskaffas, därför att redan själva ingripandet inte
sällan är omtumlande och smärtsamt för den enskilde. Ett
frihetsberövande är ett allvarligt ingrepp i den enskildes
frihet, och det finns därför särskild anledning att se allvarligt
på dessa fall och att vara generös när någon därigenom
åsamkas skada, menade en enig utredning. Den nuvarande
24-timmarsregeln - fortsatte utredningen - har också
uppfattats som formalistisk och det är uppenbart att även ett
kortvarigare frihetsberövande kan vålla beaktansvärd skada,
fastslog utredningen med samma enighet.
Detta resonemang bör gälla beträffande samtliga typer av frihetsberövan-
den. Det är otillbörligt att en "självrisk" ska drabba "oskyldiga" medborgare.
Fall med krav på oskälig ersättningsrätt kan utsorteras genom regel om jämk-
ning, även ner till noll av begärd ersättning.
Nu måste äntligen 24-timmarsregeln avskaffas för oskyldigt anhållna. Som
motargument har hävdats att avskaffandet av den skulle sabotera den rätts-
liga effektiviteten. Polisen kan emellertid och bör använda en lång rad andra
åtgärder, utan inlåsning, exempelvis medtagande till förhör och hämtning till
förhör, förutom alla de åtgärder som kan vidtas som är rena ordningsåtgärder
- alla dessa åtgärder utan att "stämpla" personen i fråga som brottsling.
Felaktigt gripna personer
För frihetsberövanden krävs självklart lika behandling av
anhållna respektive gripna personer. Strikt ansvar skall gälla
även vid gripande. Det är orimligt att göra skillnad mellan
den som grips och den som anhålls. Ur den enskildes
synvinkel är det av underordnad betydelse om ingripandet
mot honom rubriceras som "gripande" eller "anhållande".
För den enskilde är det väsentliga naturligtvis att åtgärden vidtas mot
honom - kanske i grannars eller arbetskamraters närvaro - på grund av en
misstanke om brott och att han sedan inlåses i en cell hos polisen. Det kan
vara tillfälligheter som avgör om man blir anhållen omedelbart eller om man
blir gripen. Som ett avgörande skäl mot att behandla anhållandefallen och
gripandefallen lika har framförts att det skulle hindra polisen i arbetet.
Vi är övertygade om att det i stället skulle innebära en trygghet för polisen.
Polismännen skulle med vårt förslag veta att den drabbade får ersättning om
skada skulle råka uppkomma vid ett felaktigt polisgripande. Dessutom skulle
en ordning som innebär att oskyldigt drabbade får ersättning kunna bidra till
ett ökat förtroende för polisen.
Oskyldigt gripna personer har kvar sin självrisk, trots att det vore lika
angeläget att ta bort regeln för dem. Men det är ju i princip samma arreste-
ring, samma låsta dörr, och kränkningen upplevs ju som störst de allra första
timmarna. Det avgörande för en enskild medborgare som har blivit oskyldigt
inlåst är ofta inte beloppets storlek. Det skall åtminstone täcka ersättning för
kostnader, exempelvis förlorad arbetsinkomst. Men den här summan, även
om den är liten, fungerar som rättssamhällets "ursäkt". Därför bör självrisken
för gripna avskaffas.
Felaktig
myndighetsinformation
Vid felaktig myndighetsinformation finns visserligen i dag
rätt till ersättning, men det krävs samtidigt att det skall finnas
särskilda skäl för att en enskild skall få ersättning. Risken är
uppenbar att det i praktiken i de allra flesta fall inte blir en
enda krona i ersättning. Därför bör kravet på särskilda skäl
avskaffas. Vid oskäliga krav på ersättning kan jämkning ske
även till noll.
Tuff jämkningsregel
Naturligtvis kan en generös ersättningsrätt missbrukas. Vi
har sett det i Lindomefallet.
Det var inte nog med att någon slapp undan, utan denne fick dessutom
betalt från statens sida. Det behövs en tuff jämkningsregel för att skilja
agnarna från vetet och den nuvarande lagregeln är otillräcklig. En bättre
modell för en rimlig begränsning kan uppnås genom att ersättning kan jäm-
kas vid medvållande från den skadelidande själv till den uppkomna skadan.
Möjligheterna till jämkning av det allmännas skyldighet att utge ersättning
till skadelidande är idag otillfredsställande. Rättsläget skulle bli acceptabelt
och mera lättolkat om jämkningsregeln preciseras samtidigt som möjlig-
heterna till jämkning utökas. Detta gäller vid både frihetsberövande och
myndighetsinformation. Den lämpliga grundregeln bör innebära att ersätt-
ning skall kunna jämkas om den skadelidande själv medverkat till skadan.
Naturligtvis skall den skadelidande som sökt försvåra sakens utredning eller
sökt undandra sig förundersökning eller lagföring inte äga rätt till ersättning.
Samtidigt bör understrykas att alltjämt skall gälla att ersättning inte får jäm-
kas på den grund att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är
klarlagd.
Kortare preskriptionstid
I dag gäller en tioårig preskriptionstid trots att den
parlamentariska utredningen föreslog 6 månaders
specialpreskription. För övrigt är preskriptionstiden 3
månader i Norge och 2 månader i Danmark. Tidigare gällde i
Sverige 3 månaders preskriptionstid innan allmän
preskription om 10 år infördes. Det finns starka skäl för att
Sverige kortar sin preskriptionstid till åtminstone under ett år
för att uppnå rimlig nordisk rättslikhet.
Ekonomiska konsekvenser
När lagutskottet behandlade en folkpartimotion med
liknande innehåll mars 1999 framfördes de ekonomiska
konsekvenserna som ett argument mot motionen av utskottet.
Reformens ekonomiska konsekvenser har även i andra
sammanhang gjorts till en huvudfråga. Vi menar att de
ekonomiska konsekvenserna är begränsade. I ett liberalt
perspektiv är det självklart att kostnader för oskyldigt
drabbade solidariskt skall bäras av staten. För övrigt tror vi
inte att det är så illa ställt med våra myndigheters verksamhet
att ersättning till följd av myndighetsfel skulle ruinera staten,
men om så skulle vara fallet är det extra angeläget att
problemen uppmärksammas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning vid felaktigt anhållande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning vid felaktigt gripande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning vid felaktig myndighetsinformation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vidgad jämkningsregel,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kortare preskriptionstid.