Sedan lagen om registrerat partnerskap för homosexuella (1994:1117)
trädde i kraft 1 januari 1995 har totalt till och med 1998 ingåtts 758
partnerskap (varav 247 av kvinnor). Tendensen under dessa fyra år har
varit kraftigt sjunkande, 1998 ingicks bara totalt 125 partnerskap. Då
ingår dessutom ett mörkertal för dem som under dessa år separerat och
ingått nytt partnerskap.
Företrädare för RFSL har hävdat att antalet barn som lever med homo-
sexuella föräldrar skulle vara mycket stort. Ordförande Christine Gilljam
säger i SvD 98-03-20 "40 000 barn lever redan med homosexuella föräldrar",
och Svante Norrhem, också i ledningen för RFSL, hävdar i DN 98-03-23 att
"40 000 barn i Sverige redan lever i homosexuella parförhållanden". Samma
uppgift hävdas i "Handbok för homosexuella föräldrar" utgiven av RFSL.
Uppgiften på 40 000 barn har sedan okritiskt antagits av såväl ledar-
redaktioner (Expressen 98-07-24) som enskilda riksdagsmotionärer t.ex.
1996/97:L401 (fp) och 1996/97:L414 (s) och hela partier (partistyrelsens [c]
svar vid centerstämman i Haparanda 1997). Genom motionerna har så
uppgiften även hamnat i riksdagens lagutskotts betänkanden (1995/96:LU18
och 1997/98:LU28) och utgjort beslutsunderlag till att "det finns ett inte
oansenligt antal barn" som lever i homosexuella familjer.
Situationen för dessa barn ansågs så alarmerande att riksdagen beslutade
om en utredning för att klargöra dessa barns förhållanden och förutsättnings-
löst pröva om homosexuella som ingått partnerskap skulle få rätt att adoptera
barn, vilket också blev riksdagens beslut 98-04-22. I enlighet med detta
riksdagsbeslut arbetar nu en utredning som tillsatts av regeringen.
Frågan om homosexuella och adoption av barn har dels en kvantitativ
aspekt, dels en kvalitativ, mer principiell aspekt, aspekter som visserligen är
skilda från varandra, men ändå påverkar varandra.
Låt oss först se på den kvantitativa sidan. Rör det sig verkligen, så som
riksdagsbeslutet förutsätter, om tiotusentalsbarn som lever i homosexuella
familjer, ja, så många som i storleksordningen 40 000, som RFSL hävdar?
SCB har gjort en datakörning för att utröna hur många barn det är fråga
om. Resultatet är anmärkningsvärt. Bland de 1 516 personer som ingått
partnerskap sedan 1995 finns föräldrar till 53 barn, som de fått i tidigare
heterosexuella förhållanden. För 49 av dessa barn är det modern som ingått
ett nytt, homosexuellt, partnerskap, för 4 fadern.
SCB har uppskattat antalet barn på följande sätt. Med hjälp av
civilståndskoden bestämdes det antal personer som lever tillsammans enligt
partnerskapslagen. Utifrån deras personnummer är det möjligt att bestämma
antalet biologiska barn födda i tidigare förhållanden. Om dessa barn enligt
folkbokföringen är skrivna på samma fastighet som den ena föräldern i fråga
antar SCB att de bor i samma hushåll.
Naturligtvis finns fler homosexuella som sammanbor, än de som ingått
partnerskap, och där kan ju också finnas barn från tidigare förhållanden. Om
frekvensen homosexuella som har barn antas vara lika stor bland dem som
ingått partnerskap som bland dem som inte gjort det, skulle det alltså - om
siffran 40 000 barn var korrekt - finnas över en halv miljon homosexuella
par, vilket naturligtvis är uppenbart orimligt.
Varifrån kommer då den uppenbart överdrivna uppgiften om 40 000 barn
från början? Ytterst härrör den från en rapport av två forskare knutna till
RFSL, Kurt Ernulf och Sune Innala, vid psykologiska institutionen i
Göteborg, som själva medger att siffran är en grov beräkning, byggd på
antagandet att 5 % av alla män skulle vara homosexuella och 4 % av alla
kvinnor, och på antagandet att 10 % av männen och 18 % av kvinnorna
skulle få barn innan de bekantgör sin homosexuella läggning. Men också
dessa antaganden är gripna ur luften. I rapporten Sex i Sverige (Folkhälso-
institutet 1996) uppskattas den totala andelen som någon gång haft sexuellt
umgänge med personer av samma kön till 2,5 %. Då är såväl tillfälliga
kontakter i ungdomen, som bisexuella och manifesterat homosexuella kon-
takter inräknade.
Det är angeläget att regeringen ger tilläggsdirektiv till utredningen om att
på ett vetenskapligt tillförlitligt sätt beräkna antalet berörda barn, eller, om
det visar sig vara svårbedömt, i varje fall ge en trovärdig uppskattning av
storleksordningen, så att siffran 40 000 barn definitivt kan avföras från
problemformuleringen.
Det adopterade barnets bästa
Förvisso är det kvantitativa perspektivet inte oviktigt, men det kvalitativa
är ändå det helt avgörande, där frågan alltid måste vara: Vad är barnets
bästa?
Barn som har mist sina biologiska föräldrar och genom någon omständig-
het eller av något skäl behöver adopteras, har som alla barn rätt att behandlas
utifrån vad som är deras bästa. Dessa barns utsatthet accentuerar plikten att
alltid och i varje avseende sätta barnens bästa före varje annat intresse och
bevekelsegrund. Redan det faktum att adopterade barn skilts från sina
biologiska föräldrar innebär, även under bästa tänkbara adoptionsförhållan-
den, en svårighet och belastning för barnen, i någon mening ett annorlunda-
skap, som enligt nyare forskning inte är oproblematisk. Oavsett förekomsten
eller frånvaron av fördomar mot homosexuella i samhället, är det otvivelak-
tigt så att det skulle innebära ett mått av annorlundaskap att växa upp med
två homosexuella föräldrar, vilket vore en ytterligare belastning för det
adopterade barnet, som inte skulle vara till barnets bästa.
Samtliga i Sverige verkande adoptionsorganisationer varnar för att en lag
som medger homosexuella rätt att adoptera barn skulle innebära att adoption
från utlandet skulle minska eller helt upphöra. Det vore en situation som
varken skulle gagna de homosexuellas, ofrivilligt barnlösa heterosexuella
pars eller de presumtiva adoptionsbarnens intressen. Man betonar att det idag
inte finns någon legal möjlighet för homosexuella att adoptera barn från
något annat land.
Skulle det ändå vara möjligt att genom falska uppgifter förbigå regelverket
och dölja för givarländerna att adoptionsföräldrarna var homosexuella, skulle
detta förhållande förhindra eller kraftigt försvåra adopterade barns möjlig-
heter att som vuxna söka upp sina rötter i ursprungslandet. Inte heller detta
kan vara till barnens bästa.
Även om man inskränkte rätten för homosexuella att adoptera till att enbart
gälla för barn där den ene i partnerskapet är biologisk förälder till barnet,
skulle det beröva barnet dess rätt till den andre biologiske föräldern och hans
eller hennes släkt, och i förekommande fall, arv. Hela den svenska
familjepolitiken har som grundbult att barn har rätt till båda sina föräldrar,
och därmed också till deras bakgrund, arv och miljö, såsom farföräldrar och
morföräldrar, och föräldrarnas syskon. Allt detta skulle berövas det
adopterade barnet, vilket inte skulle vara till barnets bästa.
Utredningens direktiv angav att den ska vara förutsättningslös och ha
barnets bästa för ögonen. Regeringen bör därför i ett tilläggsdirektiv under-
stryka att detta också bör gälla de presumtiva adoptionsbarn som riskerar att
inte heller kunna bli adopterade till Sverige av heterosexuella
adoptivföräldrar, eftersom all utländsk adoption riskerar att avbrytas.
Vidare bör tilläggsdirektiv göras om att, vad gäller svenska barn, utred-
ningens slutsatser inte får kränka dessa barns rätt till båda sina biologiska
föräldrar och deras bakgrund.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tilläggsdirektiv till utredningen om homo-
sexuella och adoption.