Människors rätt till sina livsval och barnens rätt till kärlek
I USA var det i vissa delstater så sent som till 1968 förbjudet för män och
kvinnor av olika "raser" att gifta sig. Lagen diskriminerade vissa. Det
kan tyckas självklart för oss i dag att var och en ska ha rätt att göra sina
egna livsval. Det innebär bland annat att man ska ha rätt att gifta sig med
den man vill, men också att man ska ha rätt att slippa gifta sig med någon
man inte vill.
Resonemanget ter sig i dag ganska självklart för de flesta. Ur detta
perspektiv var partnerskapslagstiftningen som gäller från första januari 1995
viktig - inte minst som symbol för ett samhälle som inte favoriserar en viss
typ av livsval och diskriminerar andra. Om ett par vill omfattas av de
juridiska rättigheter och skyldigheter, lika för alla som gifter sig eller ingår
partnerskap, ska det kunna göra det oavsett om det är ett par bestående av
man och kvinna, kvinna och kvinna eller man och man. Lagen, som tyvärr
var långt ifrån självklar för de flesta riksdagsledamöter när det röstades om
den, har hittills utnyttjats av cirka 1 500 svenska medborgare.
De parbildningar som sker mellan vuxna människor på frivillig grund, och
som därför inte är skadliga för inblandade eller tredje part, bör likabehandlas
i all lagstiftning. Den som hävdar något annat måste visa att t.ex. homo-
sexuella pars inkluderande i samlevnadslagstiftningen på samma villkor som
för heterosexuella skadar dem själva eller andra. Om det inte kan visas är det
inte alls rimligt att utestänga vissa.
Ett vanligt argument mot partnerskapslagen, när den debatten fördes, var
att homosexuella relationer inte kunde resultera i egna barn och därför heller
inte var att betrakta som en "familj". Med detta resonemang finns det bara en
enda typ av familjebildning som verkligen går att definiera som en familj,
nämligen kärnfamiljen. Alla andra typer av relationer bortdefinieras automa-
tiskt. Redan före partnerskapslagstiftningen fanns det ju fler typer av
"familjer" än kärnfamiljen. Dessutom borde den som använder detta
argument logiskt sett också anse att ett heterosexuellt par som inte kan få
egna barn inte utgör en familj.
Det enklaste och mest rimliga vore förstås om kvinnor, män, kompisar
eller syskon reglerade sina förhållanden genom fria civilrättsliga avtal.
Dessvärre är det i dag inte realistiskt att helt överge de olika typer av
äktenskaps- och parlagstiftningar som finns till förmån för fria avtal mellan
kvinnor och män i olika konstellationer. Därför är det rimligt att staten, i
detta läge, tillhandahåller en så individanpassad och livsvalsneutral familje-
och parlagstiftning som möjligt. Staten bör inte favorisera eller peka ut en
viss samlevnadsform. Begreppen familj och familjepolitik måste utvidgas till
att omfatta mer än kärnfamiljen, som är långt ifrån den enda familjeformen.
Ett modernt samhälle är ett öppet samhälle och omsluter alla oavsett det
individuella valet av livsstil. I den bästa av världar skulle det inte finnas
något behov av en lagstiftning som berör den privata sfären. Tilltron till
människors förmåga att av egen kraft ta hand om sina närmaste i den vidaste
bemärkelsen skulle på samtliga områden vara politikens ledstjärna.
Resonemangen ovan gäller i hög grad adoptionslagstiftningen. Det är
absurt att vissa människor inte har rätt att ansöka om adoption och få sin
lämplighet som förälder prövad enbart på grund av sexuell läggning. En
ytterligare absurditet är att det i dag är åtminstone teoretiskt möjligt för
homosexuella att adoptera barn som ensamstående. Denna möjlighet upphör
dock om två homosexuella registrerar partnerskap.
Enligt gällande svensk rätt får ensamstående man eller kvinna som fyllt 25
år adoptera barn. Makar får inte adoptera barn annat än gemensamt, om det
inte rör sig om så kallad närståendeadoption, d.v.s då den ena maken adop-
terar den andres barn. Sammanboende par får inte adoptera barn gemensamt,
men det går i och för sig bra att göra det var för sig.
Ett beslut att ingå registrerat partnerskap får således den lätt absurda
följden för det homosexuella paret att medan banden till den valda
livskamraten stärks, väljs samtidigt möjligheten att bli förälder bort. För det
heterosexuella par som väljer att ingå äktenskap får beslutet motsatt effekt.
Det par som inte tidigare kunnat få ett gemensamt barn kan nu gemensamt
adoptera ett, vilket tidigare inte varit möjligt.
Det vanligaste motargumentet brukar vara att barn som växer upp i homo-
sexuella familjer skulle fara illa. Men den samlade forskningen inom detta
område visar tvärtom att det inte går att säga att barn med homosexuella
föräldrar skulle ha det sämre eller må sämre än andra barn. Man kan t ex
besöka Amerikanska Psykologförbundets hemsida, som har en samman-
ställning av undersökningar, på www.apa.org/pi/parent.html. På samma sätt
är risken inte större för barn att bli mobbade om de har homosexuella
föräldrar än om de har rödhåriga, heterosexuella eller några andra föräldrar.
Kort sagt de vanligast förekommande argumenten mot homosexuella
familjebildningar och möjligheten för andra än par bestående av en kvinna
och en man att adoptera bygger på fördomar.
Barnen borde ha rätt till kärlek och trygghet. Adoptionsprövningen borde
vara inriktad på just detta och inte vilken typ av familjekonstellation de an-
sökande lever i. Genom detta förslag får fler barn möjlighet att leva med
föräldrar som kan ge dem den kärlek och trygghet de behöver.
Därtill kommer att den nuvarande lagstiftningen i vissa fall uppenbart
kommer i strid med den rådande principen om barnets bästa. 10 000-tals barn
i Sverige lever i dag - oftast som barn från tidigare förhållanden - till-
sammans med en biologisk förälder och dennes homosexuella sambo.
Åtminstone i de fall där den andra biologiska föräldern omkommit eller av
annan anledning är ute ur bilden, är det uppenbart att en adoption hade
kunnat vara till fördel för barnet - av ekonomiska skäl eftersom barnet då får
arvsrätt, men framför allt av känslomässiga skäl.
Dessa fall kommer över huvud taget inte under prövning i dag eftersom
lagen så kategoriskt utesluter möjligheten för sammanboende/registrerade
partners att adoptera barn. I detta avseende kan Sverige inte sägas leva upp
till barnkonventionens krav.
Ett första steg vore att Sverige, likt Island och nyligen också Danmark,
införde möjlighet till s.k. närståendeadoption också för homosexuella. Detta
innebär att om ett barn har en vårdnadshavare, den biologiske föräldern, och
om denne dör så skall dennes partner, också om denne är av samma kön,
kunna adoptera barnet, som vuxit upp med dem båda. Man kan också tänka
sig att om barnet har två vårdnadshavare och om det inte haft någon kontakt
med en av dem, utan istället vuxit upp med en av föräldrarna och dennes
partner av samma kön, skall den senare kunna adoptera barnet, om den andre
föräldern går med på det.
Varje människa borde ha rätt att göra de val hon vill i sitt liv generellt så
länge hon gör dem av egen kraft och inte skadar någon annan. Ingen kan
kräva att någon annan - det offentliga - ska finansiera ens egna livsval.
Däremot kan man kräva rätten att fritt få välja så länge man gör det på egen
bekostnad. Det betyder givetvis också att man måste vara beredd att ta
konsekvenserna av sina val.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om närståendeadoption.
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om adoptionslagstiftningen.