Att ett faderskap blir riktigt fastställt måste ligga i alla parters intresse -
moderns, barnets och den utpekade faderns. Det har hävdats att en utökad
talerätt skulle vara omöjlig, eftersom en avliden person inte kan DNA-
analyseras. Vetenskapen om blodundersökningar har dock utvecklats så
att fastställelse av faderskap är möjligt långt efter det att den utpekade
fadern avlidit. Detta har blivit möjligt genom att med DNA-teknik
undersöka levande släktingars blod. När lagutskottet behandlade
motioner kring detta ämne den 15 april 1999 valde majoriteten att inte
närmare diskutera de ändrade förutsättningar som den nya vetenskapen
medfört.
Enligt vår mening måste barnets bästa vara utgångspunkten vid arbete med
förändringar av lagstiftningen. Om en förändring av lagen genomförs, när det
gäller talerätt om hävande av faderskap, måste den ske med barnets bästa för
ögonen.
Om ett faderskap fastställts genom presumtion bygger nuvarande lagstift-
ning om talerätt för en avliden mans maka och arvingar på avvägningar
mellan de olika intressen som kan göra sig gällande. Några motsvarande
avvägningar har inte gjorts när det gäller talerätt för mannens änka och
arvingar om faderskapet fastställts genom bekräftelse. När det gäller fader-
skap, som fastställts i dom är rättsläget oklart.
Någon bestämmelse om vem som äger föra talan om hävande av fader-
skapsbekräftelse eller domsfastställelse upptas varken i föräldrabalken eller
annan lag.
Möjligheten till ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse regleras i l kap.
4 § föräldrabalken, därvid sista stycket av nämnda lagrum lyder som följer:
"Visas senare att den som har lämnat bekräftelse inte är fader till barnet,
skall
rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom." Vidare har Högsta
domstolen i ett rättsfall (NJA 1988 sid 525) funnit att mannens arvingar -
således även efterlevande maka - har ansetts äga möjlighet att väcka talan
om ogiltigförklaring enligt l kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken av fader-
skapsförklaring och enligt l kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken av
faderskapserkännande. Talerätten har ansetts begränsad på samma sätt som
arvingars rätt enligt 3 kap. l § andra stycket föräldrabalken att väcka talan om
hävande av faderskapspresumtion.
Högsta domstolen har alltså tillskapat en möjlighet att väcka talan om
ogiltigförklaring av faderskapserkännande som inte finns föreskriven i lag.
Någon möjlighet till hävande av domsfastställelse beträffande faderskaps-
bekräftelse anges inte i föräldrabalken.
I det tidigare nämnda rättsfallet ges mannens arvingar, t ex efterlevande
maka, möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännan-
de. Någon motsvarande i praxis föreskriven rätt för mannens arvingar be-
träffande fastställande av faderskap genom dom tycks inte finnas. Men en
sådan rätt borde analogivis intolkas i det aktuella rättsfallet.
Talerätt om hävande av faderskap bör införas för mannens arvingar
inklusive efterlevande maka genom ogiltigförklaring av faderskapsbekräftel-
se och domsfastställelse under en begränsad tid. Denna talerätt bör i
klarhetens intresse lagfästas beträffande både faderskapsbekräftelse och
domsfastställelse.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
föräldrabalken om talerätt vid hävande av faderskap i enlighet med
vad som anförts i motionen.