I barnboksförfattarinnan Astrid Lindgrens stora produktion finns många
utsatta barn beskrivna. Hon har visat att även när barn lever i
hälsosamma och trygga miljöer främjar det utvecklingen och mognaden
att ha en vuxen i barnets närhet. T ex har Lotta på Bråkmakargatan fru
Bengtsson och Emil i Lönneberga har drängen Alfred. "Du och jag
Alfred", är en replik som gått direkt till läsares och biobesökares hjärtan
och som mycket kärnfullt avslöjar Emils behov av en trygg
vuxenkontakt. Det fordras inte stort mått av fantasi för att sätta sig in i
vad det kan betyda för ett barn utsatt för missbrukande och/eller psykiskt
sjuka föräldrar.
Barn till missbrukare och psykiskt sjuka har väldigt sällan någon utom-
stående vuxenkontakt och är därför några av de mest utsatta i samhället i
dag. En stor del av kraften och resurserna i missbrukar- och psykiatrivården
sätts naturligt in på den enskilde vuxne vårdbehövande. Av de personella och
ekonomiska resurserna blir det sällan tillräckligt över till de drabbade barnen.
Osynliga är de tusentals barn som lever i familjer med problemet att den
vuxne inte kan/orkar vara förälder. Några sådana utsatta och osynliga barn
har, trots allt och mot alla odds, kunnat klara av att växa upp till ett värdigt
liv.
En av dem, Lotta, som i dag är en bit över 20 år, lever nu ett relativt
vanligt liv. När hon var 9-10 år blev Lottas mamma ensam med sina barn
och efter en lång rad kriser drabbades mamman av en psykisk sjukdom, som
dessutom ledde till en brytning med släkt och vänner och en total isolering av
den lilla familjen.
Otroliga umbäranden drabbade dessa barn. Lotta, som ansvarade för såväl
sig själv och sin lillebror som sin mamma, stannade i växten och fick
tandlossning. Sannolikt på grund av ren svält. Hon fick ett alldeles för stort
ansvar för sin ålder och mognad och isolerades, på grund av hemmiljön, från
sina kamrater.
När barnens olycka slutligen uppmärksammades av en granne hämtades
mamman, och Lotta och hennes lillebror lämnades ensamma, rädda och
oroliga. De blev senare placerade i fosterhem. Sådana levnadsöden är tyvärr
inte ovanliga i dagens samhälle.
Inom familjen, som är den grundsten på vilken hela samhället sedan vilar,
skall barn kunna vara trygga, ges impulser och uppmuntras till nyfikenhet
och förväntan som förbereder dem inför vuxenlivet och förmågan till eget
ansvarstagande för sig och andra. I de allra flesta hemmen sker detta.
Den grupp människor som själva är fångar i missbruk och/eller psykisk
sjukdom och som saknar eget självförtroende, livsvilja, framtidstro och är
känslomässigt avtrubbade kan, detta till trots, vara föräldrar. De som
misslyckas med sitt eget liv, saboterar eller förmörkar dessutom sina barns
barndom och framtid. Risken är stor att dessa barn lämnas åt sitt öde,
missköts, misshandlas och förvägras såväl inspiration och impulser som
uppfostran.
Det är inte mer pengar eller fler socialarbetare som behövs utan ett ändrat
fokus för intresse, pengar och personal. En förfinad fantasi skulle räcka
långt. Så kan man t.ex. använda institutet "god man" för dessa barn, en
funktion som idag träder i kraft när ett friskt och välmående barn har egna
medel överstigande tre basbelopp.
Inom omsorgen om äldre och inom psykiatrivården där den enskilde inte
kan ta vara på sig själv används också "god man". Sådan förordnas
företrädesvis för människor som mist sin rättshabilitet och förmåga att sköta
sin vardag. De barn som den här motionen handlar om har inte heller stora
möjligheter att klara sin vardag och står utan rättshabilitet och skulle behöva
stödet av en "god man".
För att kunna utses till god man krävs bland annat sunt förnuft och ett
ansvarsfullt förhållningssätt. Säkert finns sådana människor i barnens närhet,
om man bara letar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att barn till missbrukande och/eller psykiskt
sjuka föräldrar bör tilldelas en god man genom tingsrättens försorg.