Lagen om skuldsanering kom till för att människor med orimligt stora skulder ska kunna ta sig ur sin problematik efter ett visst antal år istället för att hela livet vara hänvisade till att leva på existensminimum. Under de senaste åren har många människor kommit på obestånd av en rad samverkande faktorer. Man har startat företag och dragit på sig stora lån som man inte klarat av när företaget måst avvecklas eller gått i konkurs. Andra har köpt bostäder som sedan inte kunnat säljas till samma pris vid en eventuell skilsmässa eller att en eller båda makarna blivit arbetslösa. Ofta har mer än en orsak funnits i det enskilda fallet.
Om man kunnat göra en uppgörelse med sina fordringsägare och under fem år levt på existensminimum har resten av skulderna via ett ackord skrivits av och personen i fråga har kunnat starta ett nytt liv utan skuldbelastningen. Banker och andra fordringsägare har här tagit sitt ansvar och hjälpt till att lösa problemen för den skuldsatte.
Ett problem vid tillämpningen av dagens skuldsaneringslag är att inbetalningar till en pensionsförsäkring i princip inte får röras förrän personen fyllt vanligen 55 år. Vissa skattemyndigheter och kronofogde- myndigheter är mycket strikta och tillåter inte att man bortser från pensionsförsäkringen och då kan man inte få skuldsanering. Andra är mer liberala i sin tolkning och bortser från försäkringen.
Den olikhet i bedömningen som tillämpas i skattemyndigheterna innebär att människor inte blir lika behandlade. Någon måste leva på existensminimum i många år medan en annan får skuldsanering och efter en tid kan börja lyfta stora pensionsbelopp. Denna skevhet bör uppmärksammas och åtgärdas. Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olikheter i hanteringen av pensionsför- säkringar vid skuldsanering.
Stockholm den 24 september 1999
Margareta Andersson (c)
Birgitta Carlsson (c)