med anledning av prop. 1999/2000:40 Obeställd reklam m.m.
Inledning
I propositionen föreslås en ändring i marknadsföringslagen med innebörd
att reklam skall får sändas via telefax och helautomatiska uppringnings-
anordningar endast om konsumenten har gett sitt medgivande på förhand.
Andra marknadsföringsmetoder för individuell kommunikation på
distans får användas om inte konsumenten tydligt motsatt sig att metoden
används.
Vidare föreslås vissa lagändringar i marknadsföringslagen i fråga om jäm-
förande reklam samt vissa ändringar i prisinformationslagen.
Lagändringarna föreslås huvudsakligen i syfte att implementera vissa
bestämmelser i ett antal angivna EG-direktiv, och vi har ingenting att
invända mot merparten av förslagen. Vad avser den föreslagna reglering som
framför allt tar sikte på marknadsföring via elektronisk post och telefoni vill
vi ifrågasätta behovet av en sådan reglering.
Förslaget sparkar in öppna dörrar
Regeringens förslag om en s.k. opt out-möjlighet bygger på tanken att det
skall finnas ett nationellt spärregister dit användare kan anmäla att de inte
vill ha e-postreklam. Förslaget bygger på ett uppdrag till
Konsumentverket, som går ut på att övertyga näringslivet om att
upprätta, administrera och finansiera ett sådant spärregister.
Vi har naturligtvis ingenting emot att näringslivet genom branschöverens-
kommelser och andra former av självreglering tar ansvar för god affärssed
gentemot konsumenter. Tvärtom menar vi att detta är naturliga inslag i
marknadsekonomin och kanske framför allt den moderna, framväxande
nätverksekonomin där beroendeförhållandet mellan kunder och företag är
ömsesidigt och behovet av förtroende stort. Den ökande betydelsen av
personliga kontakter leder till en förfinad relationsmarknadsföring som
stärker kunden och gör företaget allt mer sårbart för dålig reklam. Reklam
som riktar sig till fel mottagare kan orsaka större skada för ett företag än att
företaget undgår att skicka rätt reklam till rätt mottagare.
Däremot finner vi det tveksamt att Konsumentverket skall få i uppdrag att
driva fram en lösning i form av ett centralt register. Detta är uppgifter som
marknaden kan lösa självständigt. Redan i dag finns flera hemsidor på
Internet med "svartlistor" som redovisar företag som skickar så kallad spam.
I propositionen räknar regeringen även upp ett flertal exempel på olika
initiativ från näringslivet, i form av branschöverenskommelser som reglerar
god affärssed vid marknadsföring och register som har upprättats för att ge
enskilda möjlighet att meddela att man inte önskar få direktadresserad
reklam. Det ter sig som en felaktig användning av skattemedel att
Konsumentverket på detta sätt skall arbeta med frågor som näringslivet har
all anledning att lösa utan statlig medverkan.
Den snabba tekniska utveckling som kännetecknar dagens ekonomi
medför också nya förhållanden på marknaden. Kundens ställning blir
starkare och företagens beroende av kundernas inställning allt viktigare. Det
finns redan i dag tekniska lösningar för den som inte vill ha e-postreklam.
Programvara som medför att oönskad e-post sorteras bort redan på servern
och prenumerationer hos Internetföretag som kollar av "svarta listor" är ett
par exempel. Många av de program som finns är kostnadsfria för användaren
och finns att hämta hem från Internet. Det kan förutsättas att utvecklingen av
denna typ av tjänster och programvara kommer att fortsätta i den omfattning
som konsumenterna kräver det. Internetleverantörer, webbhotell och
programvaruföretag kommer att ha all anledning att bistå sina kunder med
denna typ av tjänster.
Precis som regeringen konstaterar i propositionen är inte heller oönskad e-
postreklam från avsändare i Sverige eller Europa något stort problem. De
svenska mottagare som besväras av stora mängder oönskad reklam får denna
från framför allt USA. Skall en reglering som tar sikte på oönskad e-
postreklam få någon effekt krävs det internationella överenskommelser med
en hög grad av marknadsmedverkan.
Regleringen finns redan
Den föreslagna regleringen sker framför allt i syfte att implementera två
olika EG-direktiv, nämligen direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid
distansavtal och direktiv 97/66 om behandling av personuppgifter och
skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet. I dessa direktiv
föreskrivs som miniminivå att medlemsstaterna skall säkerställa en opt
out-möjlighet när det gäller de tekniker för distanskommunikation varom
nu är fråga.
Vi konstaterar emellertid att vad som föreskrivs i dessa direktiv inte skiljer
sig från regleringen i direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana
uppgifter. Detta direktiv har i Sverige implementerats genom person-
uppgiftslagen (1998:204). I 11 § i denna lag föreskrivs att personuppgifter
inte får behandlas för ändamål som rör direkt marknadsföring, om den
registrerade hos den personuppgiftsansvarige skriftligen har anmält att han
eller hon motsätter sig sådan behandling. För brott mot denna regel kan den
personuppgiftsansvarige bli ersättningsskyldig för skada och kränkning av
den personliga integriteten, enligt 48 § samma lag.
Precis som Lagrådet konstaterat i sitt yttrande kommer överträdelser av
den nu föreslagna regeln ofta att även innefatta en överträdelse av be-
stämmelserna i personuppgiftslagen. I själva verket är det svårt att se någon
situation som inte skulle omfattas av denna reglering. Även om det i flera
avseenden finns anledning att ifrågasätta personuppgiftslagen och det
bakomliggande direktivet, då de är dåligt anpassade till den tekniska
verklighet vi lever i, har vi samtidigt svårt att se varför ytterligare en regel
skall införas då den nuvarande regleringen tycks erbjuda ett tillräckligt skydd
för att Sverige skall uppfylla sina skyldigheter enligt samtliga tre direktiv.
Avveckling av SPAR
Den omfattande datoriseringen hos svenska myndigheter, vår
välutvecklade byråkrati och användningen av personnummer som
sökbegrepp har gjort det möjligt att snabbt sammanställa uppgifter om
enskilda medborgare ur de allmänna registren. Uppgifter om enskilda
medborgare som hämtas ur de allmänna och offentliga registren säljs
sedan länge av myndigheterna själva i mer eller mindre förädlat skick.
Sammanställningar av personuppgifter har således blivit en affärsidé. I
Sverige intar Statens person- och adressregisternämnd (SPAR) en
särställning, vars enda uppgift är att förvalta ett personregister utan
särskilt ändamål. Den som får tillstånd att köpa uppgifter av SPAR kan
skapa profiler om i princip alla bosatta i Sverige. Ju fler personuppgifter
som finns tillgängliga desto tydligare blir profilerna. Ett bevis på detta är
just de direktreklamförsändelser som medborgarna får.
Kommersialiseringen av offentliga uppgifter, dvs. behandling för kommer-
siella ändamål av personuppgifter som man inte kan underlåta att lämna till
myndigheter, är ett allvarligt integritetsproblem. En sådan behandling strider
också mot grundtanken i det EG-direktiv som ligger bakom person-
uppgiftslagen, vilket stadgar att behandling av personuppgifter skall ske efter
på förhand bestämda ändamål. Även om det rör sig om uppgifter som kan
vara harmlösa i sig kan en behandling komma att ske på ett sätt som kränker
enskildas personliga integritet och där den enskilde har mycket svårt att värja
sig särskilt vid behandling utanför Sveriges gränser.
Mot bakgrund av EG-direktivets syfte och kravet på att behandling av
personuppgifter skall ske efter på förhand bestämda ändamål är det enligt vår
uppfattning inte förenligt med direktivet att låta SPAR, som saknar
motsvarighet både inom och utom EU, finnas kvar. Regeringen bör därför
skyndsamt ta de initiativ som behövs för att avveckla SPAR.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår propositionen i den del som avser andra
marknadsföringsmetoder för individuell kommunikation på distans än
telefax och helautomatiska uppringningsanordningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en avveckling av Statens person- och adress-
registernämnd.