Förbudet mot svensk proffsboxning trädde i kraft den 1 januari 1970.
Sedan dess har ett antal motioner förelagts Sveriges riksdag med
hemställan om ett upphävande av förbudet eller hemställan om
utredning. Så sent som i 1998/99 års riksdag lades en sådan motion,
1998/99:Kr 511, med förslag om utredning. Det var en flerpartimotion,
som undertecknats av Peter Pedersen, Kenneth Kvist, Carlinge Wisberg,
Tanja Linderborg (samtliga v), Alf Svensson (kd) och Kenth Högström
(s). Denna motion har ännu ej slutbehandlats i riksdagen.
Förbudet mot proffsboxning gäller alla former av tävlings-, uppvisnings-
och träningsboxning. Förbudet mot träningsmatcher och s.k. sparring syftade
sannolikt till att göra det ännu svårare för svenska boxare att deltaga i
proffsgalor utomlands. Det omöjliggör ju träning mot sparringpartners i
Sverige.
Trots proffsboxningsförbudet så har det funnits ett stort antal svenska
proffsboxare efter år 1970. Anders "Lillen" Eklund blev dubbel
Europamästare på 80-talet. George Scott blev världsmästare på 90-talet och
alldeles nyligen boxade Paolo Roberto om världsmästartiteln. Ett stort antal
andra svenska proffsboxare skulle kunna räknas upp. Vi nöjer oss med att
nämna: Fredrik Alvarez, Håkan Brock, Mikael Lindblad, Zoltan Sarossy,
Attila Levin, Roberto Welin, Leif Keiski, Roland Ericsson, Rolf Karlsson,
Roland Ahlin, Thomas Blidh, Wilson Perez, Ezio Grubiza, Tauno Lohtander,
Christer Corpi, Peter Nyman och Hasse Thomsén.
Alla dessa svenska boxare är eller var alltså proffs trots proffsförbudet,
men de förvägras rätten att träna genom sparring eller boxas i sitt eget land.
De tvingas i stället utöva sin sparring och genomföra sina matcher utomlands
eller på "bortaplan". Alla vet att detta i regel anses som en stor nackdel i
andra idrotter, bl.a. på grund av sämre publikstöd. De svenska proffsboxarna
finns, trots förbudet, men tvingas till ofrivillig landsflykt i veckor och
månader och blir uppenbart missgynnade i förhållande till sina antagonister
från andra delar av världen. Det paradoxala är att förbudet snarare ökar än
minskar risken för skador, då de kommer sämre förberedda till matcherna än
om de hade tillåtits träna och tävla på hemmaplan.
Proffsboxningsförbudet är verkningslöst vad gäller möjligheterna för
svenska boxare att utöva sin idrott som proffs. Träningsförberedelserna kan
dock bli amatörmässiga och splittrade. Resultatet blir således att de svenska
proffsboxarna genom förbudet ges sämre förutsättningar än medtävlarna från
andra länder, som dessutom ofta får fördelen av hemmaplan. Till detta
kommer att vi kan se de svenska proffsboxarnas matcher och mycket annan
boxning på TV i princip varje dag. Är det värre att se en sådan proffsmatch i
verkligheten?
I motionen "Om proffsboxning i Sverige" (1998/99:Kr511) hemställdes
"att riksdagen hos regeringen begär en allsidig utredning rörande
professionell boxning i Sverige". När denna motion inlämnas vet vi inte hur
motionen kommer att behandlas. Med anledning av detta upprepar vi kravet
på en allsidig utredning, men tillägger att den del av förbudet som gäller
träning i form av sparring upphävs, i avvaktan på denna utredning, så att det
åtminstone blir tillåtet att bedriva en seriös träning i Sverige. Detta menar vi
att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en allsidig utredning rörande
professionell boxning i Sverige enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till
lagändring, som möjliggör s.k. sparringträning för proffsboxare i
Sverige.