1 Inledning
De svenska folkrörelserna har spelat en avgörande roll för den demokratiska utvecklingen och det breda folkliga engagemanget i en rad samhällsfrågor i Sverige från slutet av 1800-talet fram till i dag. De svenska folkrörelserna bärs upp av de ideella ledarnas frivilliga och oavlönade engagemang i sin förening. Cirka 600 000 personer har uppdrag inom den svenska idrottsrörelsen. Värdet av detta engagemang är svårt att uppskatta, men Handelshögskolan har kommit fram till att det handlar om ett värde som för samhället motsvarar minst 15 miljarder kr per år! Till detta skall läggas motsvarande värde i alla övriga folkrörelser. På senare år har emellertid delar av folkrörelsen fått problem då färre personer vill engagera sig i ideellt arbete och där egenfinansieringen av verksamheten försvårats.
2 Idrottsrörelsens finansiering
Den organiserade idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse och har varit aktiv i cirka 100 år. Idrotten har belysts med ett antal idrottsutredningar, den senaste från 1998. Denna ledde fram till den idrottspolitiska propositionen: En idrottspolitik för 2000-talet (1998/99:107) som nu behandlas i riksdagen. Under i princip hela idrottsrörelsens historia har samhället gått in med olika former av ekonomiskt stöd. Efter OS i Stockholm 1912 beviljade riksdagen ett årligt anslag till idrotten. Regeringen beslutade hur pengarna skulle användas.
På 1930-talet bildades AB Tipstjänst och riksdagen fattade årligen beslut om överförande av delar av överskottet till en idrottsfond, där regeringen beslutade om hur medlen skulle användas efter förslag från Riksidrottsförbundet (RF). Senare försvann den direkta kopplingen mellan Tipstjänst och anslaget till idrotten, då idrottsrörelsen istället fick sina statsbidrag över statsbudgeten.
År 1971 infördes det lokala aktivitetsstödet (LOK). I budgetpropositionen för 1990/91 markerades att det var ett viktigt mål att stärka idrottsrörelsens möjligheter till egenfinansiering bland annat genom förmånligare villkor för spel och lotterier. Syftet var att stärka och värna idrottsrörelsens oberoende.
I Idrottsutredningen: Idrott & Motion för livet (SOU 1998:76) och propositionen En idrottspolitik för 2000-talet (1998/99:107) behandlas idrottens finansiering och skattesituation. Där framgår till exempel att idrottsrörelsens totala intäkter år 1996 uppgick till ca 7,8 miljarder kr, inkomsterna kom från staten, landstingen, kommunerna, näringslivet, spel och lotterier, publikintäkter och medlemsavgifter. Till detta kommer värdet av kommunernas anläggningsstöd, där Svenska Kommunförbundet uppskattar värdet för idrottsrörelsen till ca 3,5 miljarder kr per år.
Det framgår att olika idrotter uppvisar stora skillnader när det gäller de ekonomiska möjligheterna. Idrottsrörelsen är i hög utsträckning egenfinansierad i bemärkelsen att intäkterna genereras av rörelsens föreningar och förbund. Cirka 50 % av intäkterna år 1996 kom från medlemmarna, publiken och spel. Intäkter från näringslivet, TV och sponsring svarade för 14 % medan stat, landsting och kommuner stod för 36 % av intäkterna.
3 Statens stöd
Idrottsanslaget uppgick år 1996 till 524 miljoner kr, vilket motsvarar ca 6,5 % av de totala intäkterna, till detta skall läggas anslag till exempelvis riksidrottsgymnasier, idrottsforskning m.m. Folkbildningsrådet erhöll dessutom ett anslag på 42 miljoner kr till SISU (Svenska Idrottsrörelsens Studieförbund). Idrottsrörelsen tillgodogör sig även arbetsmarknadspolitiska medel, som exempel kan nämnas lönebidrag på cirka 1 257 miljoner kr år 1996. De sammantagna statliga bidragen till idrotten uppgick år 1996 till ca 1,8 miljarder kr, där en halv miljard kr kom från idrottsanslaget. För Riksidrottsförbundet utgjorde statsanslaget och bidraget från AB Svenska Spel 80 % av intäkterna år 1996.
4 Stöd från kommuner och landsting
Landstingens stöd i form av bidrag till idrotten riktar sig främst till distriktsidrottsförbunden. Bidragen uppgick år 1996 till 88 milj kr, och det utgjorde ca 1 % av idrottsrörelsens totala intäkter. Det kommunala kontantstödet uppgick till drygt 944 miljoner kr, vilket motsvarar 12 % av idrottsrörelsens totala intäkter. Till detta kommer de svåruppskattade anläggningsstöden som nämnts tidigare och som uppskattas till 3,5 miljarder kr.
5 Inkomst av spel
Inkomster från spelverksamhet är den näst största inkomstkällan för idrotten och svarade år 1996 för 23 % av intäkterna, ej inräknat de fria lotterierna. Spelmarknadens andel av idrottsrörelsens totala intäkter växte mellan åren 1992 och 1996 från 20 till 23 %, för att falla tillbaka till 17 % år 1998. Av år 1996 års överskott fick idrottsrörelsen drygt 1,8 miljarder kr, jämfört med ca 1,2 miljarder kr år 1992. Detta förklaras främst av Bingo-Lottos utveckling.
6 Sponsring
År 1996 beräknas idrottens intäkter från sponsring ha uppgått till cirka 910 milj kr, 12 % av de totala intäkterna. Till detta kom försäljning av TV-rättigheter på förbundsnivå på 150 miljoner kr per år. Det är främst ishockey och fotboll som får intäkter via TV-rättigheter. Intäkterna från försäljning av TV-rättigheter har därefter ökat kraftigt, till exempel genom fotbollens så kallade ISPR-avtal. Många idrotter och förbund har inga sådana intäkter alls.
7 Intäkter från publik och medlemmar
År 1996 svarade publikintäkterna för drygt 576 milj kr och medlemsintäkterna för 1 529 milj kr, vilket motsvarar drygt 7 respektive knappt 20 % av idrottsrörelsens totala intäkter. Andelen medlemsintäkter, främst medlemsavgifter, av idrottens totala intäkter har minskat från ca 24 % år 1992 till 20 % år 1996. Publiken är en viktig inkomstkälla för elitföreningarna. I ishockey är publikintäkterna 26 % och i fotbollen 23 % av de totala intäkterna.
På föreningsnivå kan variationerna vara ganska stora i de olika inkomstslagen beroende på idrott, idrottsföreningens storlek och om det är en elitklubb eller en idrott som satsar på bredden och inte ligger så högt i eventuellt seriesystem. Det egna kapitalet och soliditeten varierar också. Enligt den statliga utredningen från 1998 är soliditeten "imponerande hög bland idrottsföreningarna". I utredningen hävdas också: "De föreningar som har dålig ekonomi återfinns oftast inom de stora arenaidrotterna och oftast är det misslyckade spelaraffärer som ligger bakom det dåliga ekonomiska resultatet."
8 Bolagisering av idrotten
Propositionen En idrottspolitik för 2000-talet föreslår tre grundstenar för den nationella idrottspolitiken. I punkt 2 står följande: "Ett aktivt stöd till en fri och självständig idrottsrörelse byggd på ideellt engagemang...." Här betonas således att idrottsrörelsen skall vara fri och självständig och att den bygger på ett ideellt engagemang. Detta är en viktig markering som vi ställer oss helt bakom.
Samtidigt konstateras att kommersiella intressen har riktat sin blick mot främst elitidrotten vilket förändrat de ekonomiska förutsättningarna högst avsevärt inom vissa idrotter. Den kommersiella underhållningsidrotten uppskattas av många och har en stark tillväxtpotential. Många aktiva och ledare har sin försörjning med, i många fall, höga löner, arvoden, bonus med mera sörjd för av denna verksamhet. Denna kommersiella idrottsverksamhet lever i konkurrens med annan underhållning och skall bedrivas på konkurrensneutrala villkor det vill säga inte få något samhällsstöd.
Riksidrottsmötet 1999 gav klartecken för idrottsföreningar att bolagisera delar av idrottsverksamheten. Bolagiseringens syfte är att genom emission av aktier kunna få in kapital i bolaget. Detta kommer att få skattemässiga konsekvenser, eftersom ett aktiebolag som bedriver idrottsverksamhet behandlas som vilket aktiebolag som helst. Bland annat uppstår skattskyldighet till statlig inkomstskatt för de intäkter som verksamheten ger upphov till. Bolagen blir också skyldiga att redovisa mervärdesskatt (moms, men får å andra sidan rätt att lyfta moms).
I idrottspropositionen deklarerar regeringen en tydlig uppfattning: "...det är valet att bedriva verksamheten i aktiebolagsform som avgör dessa frågor. Någon särbehandling av aktiebolag som bedriver idrottsverksamhet, enbart för att de bedriver idrott, kan inte bli aktuell." och "Ett aktiebolag som bedriver idrottsverksamhet kan vidare likt andra kommersiella aktörer förväntas få betala marknadsmässiga hyror för offentliga lokaler och anläggningar". Det kan också leda till ökade kostnader för till exempel polisbevakning av arrangemang.
Dessa skattemässiga konsekvenser och konsekvenserna avseende samhälleligt stöd innebär sannolikt att bolagiseringen av idrotten endast kommer att vara intressant för stora föreningar i stora städer.
9 Idrotten och skatterna
Idrottsrörelsen är väl medveten om de skattemässiga konsekvenserna av att välja att bedriva verksamhet i en ideell förening respektive i bolagsform. På ett område är det fördelaktigt att vara bolag, nämligen om en sådan förening värvar en spelare från ett annat land. Idrottsrörelsen vill att de ideella föreningarnas skattesituation klargörs så att aktiva, föreningar och förbund kan följa de lagar och förordningar som finns på ett korrekt sätt. Man upplever nu att det finns en rad oklarheter som lett till rättegångar där skattemyndigheten har en uppfattning, enskilda föreningar och idrottsutövare en annan.
Det finns en strävan hos många kommuner att överföra ägande och drift av kommunala idrottsanläggningar till föreningarna. Riksidrottsförbundet ser ett problem med detta av skattemässiga skäl: en kommun får i efterhand tillbaka utlägg för moms, medan en idrottsförening som tar över en anläggning inte får denna återbetalning av momsen. RF vill därför att idrottsanläggningar befrias från moms. Skattereglerna för de ideella föreningarna bereds för närvarande av en interdepartemental arbetsgrupp. Även andra ideella föreningar än idrottsföreningar har ett behov av en översyn av sin ekonomiska och skattemässiga situation. Denna fråga behandlas i Vänsterpartiets motion Ideella föreningar och deras ekonomi.
10 Framtiden
I idrottspropositionen och den ungdomspolitiska propositionen På ungdomars villkor (1998/99:115) framgår att såväl idrottsrörelsen som barn- och ungdomsorganisationerna kommer att tillföras stora belopp genom det överskott som genereras från s.k. värdeautomatspel vilka AB Svenska Spel har koncession att bedriva. Det framtida överskottet frän värdeautomatspel bedöms uppgå till ca 250 miljoner kr årligen då dessa 7 000 värdeautomater har placerats ut på restauranger.
Av överskottet bör, enligt regeringens bedömning, 80 % tillfalla idrottsrörelsens lokala barn- och ungdomsverksamhet, ett tillskott på ca 200 miljoner kr per år. För övriga barn- och ungdomsorganisationer bör, enligt regeringen, 20 % av överskottet tillfalla dessa lokala verksamheter med inriktning på såväl kultur som fritid, ett tillskott på ca 50 miljoner kr per år. Till detta kommer överskottet från värdeautomatspel i bingohallar på drygt 100 miljoner kr per år förutsatt att ytterligare 500 värdeautomater har placerats ut.
Som tidigare redovisats har folkrörelsernas andel av den totala spelmarknaden sjunkit. Riksidrottsförbundet anser: "Försämringen har skett på en marknad, vars regler totalt styrs av staten, vilken också äger de bolag som har tagit marknadsandelar. Det är principiellt allvarligt..." "Manifest till Sveriges politiker 1999". Man kritiserar vidare hanteringen i samband med och efter bildandet av AB Svenska Spel år 1996. Riksdagen beslutade då att folkrörelserna skulle få en viss andel av det nya bolagets överskott, först våren 1999 fattade riksdagen beslut angående denna andel.
Riksidrottsförbundet konstaterar att riksdagen vid ett flertal tillfällen slagit fast att "folkrörelsernas roll på spelmarknaden och andelen av densamma bör förstärkas". Däremot tycker man att regeringen (och senare riksdagen) går i motsatt riktning vid beslutet att tillåta etablering av internationella kasinon i Sverige. Att tillsätta en utredning för att se över föreningslivets ställning på spelmarknaden ser man som "ett spel för gallerierna". Idrotten vill bland annat "bli en ännu mer aktiv aktör på den svenska spelmarknaden" och "få ett årligt bidrag via AB Svenska Spel som minst motsvarar överskotten från värdeautomatspelen".
Vi delar den syn, som förs fram i propositionen På ungdomars villkor och som faller tillbaka på ett likartat resonemang som den idrottspolitiska propositionen, "att idrottsrörelsens möjligheter till egen finansiering av sin verksamhet har en mycket stor betydelse. Endast genom att själv skapa sin ekonomiska bas kan idrottsrörelsens självständighet och oberoende säkerställas. Idrotten får därför inte riskera att bli beroende av intäkter från privat näringsliv eller kommersiell verksamhet. Det offentliga stödet har en grundläggande betydelse, men inte heller detta får idrotten bli ensidigt beroende av."
Vänsterpartiet konstaterade redan i en kommittémotion förra året (Kr521) att föreningslivet "på alla nivåer brottas med svåra ekonomiska problem, både för idrotten och de föreningar som inte har publik bärkraft eller inte anses intressanta ur marknadsföringspunkt för näringslivet". När det gäller spelintäkter skrev vi i samma motion: "Idrottsrörelsens inkomster av spel och lotterier skall i första hand förstärka klubbverksamheten. Det är dock inte eftersträvansvärt att intäkter av spel och lotterier ersätter det samhälleliga stödet. Det är en alltför osäker inkomstkälla.
Det är därför principiellt viktigt att de statliga spelbolagen ansvarar för den företagsekonomiska verksamheten och idrotten för den sportsliga verksamheten. Däremot kan varje ny regering och riksdag besluta om att avsätta vinstmedel från spelbolagen till idrotten och balansera det samhälleliga stödet vid behov. När den offentliga sektorns ekonomi var starkare fick idrotten i princip de pengar den behövde. Det får inte bli så att idrotten förvisas till spelmarknaden när samhällsekonomin är svagare. Idrotten riskerar då att förlora en del av sin frihet." Vidare: "Vänsterpartiet vill minska de statliga spelbolagens andel på spelmarknaden för att skapa ett större utrymme för olika folkrörelser. Det skulle kunna leda till att de 'snabba' spelen med de höga vinsterna inte ökar ytterligare." Vi vidhåller dessa ställningstaganden.
Det är knappast någon hemlighet att Vänsterpartiet starkt ogillade beslutet att tillåta en internationell kasinoverksamhet i Sverige innefattande stora satsningar på att placera ut stora mängder värdeautomatspel. Vi tycker dessutom att kopplingen mellan överskott av dessa spel och bidrag till barn- och ungdomsverksamhet inom föreningslivet känns minst sagt märklig.
I motionen (1998/99:Kr12) rörande propositionen Kasinospel i Sverige m.m. (1998/99:80) uttryckte vi oss på följande sätt: "Att finansiera ungdomsverksamheten med inkomster från utökad spelverksamhet är i grunden en märklig fördelningspolitik" och "Vänsterpartiet betraktar det inte som en ansvarsfull politik att grunda allt större delar av de allmännyttiga verksamheternas ekonomi (samhälleliga och föreningsstyrda) på inkomster från spel."
För dessa synpunkter fick vi ej gehör vid beslutet att tillåta internationella kasinon i Sverige. Det innebar i sin tur att vi ej kunde förhindra förslagen i den ungdomspolitiska respektive idrottspolitiska propositionen, där följdriktigt överskottet från värdeautomatspelen i framtiden skall finansiera betydande delar av föreningslivets barn- och ungdomsverksamhet.
Vänsterpartiet vill hellre se en utveckling där överskottet från mer idrottsrelaterade spel som Stryk- och Måltipset, Oddset och så vidare går till idrotten och en större del av så kallade "skraplotter", centrala lotterier och liknande går till det övriga ideella föreningslivet. Utfallet till föreningslivet skall givetvis minst motsvara överskottet från värdeautomatspelen.
11 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som syftar till att öka idrottsrörelsens och övriga folkrörelsers egenfinansiering,
2. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som ökar folkrörelsernas andel på spelmarknaden i enlighet med vad i motionen anförts.1
Stockholm den 3 oktober 1999
Peter Pedersen (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Mats Einarsson (v)
Kenneth Kvist (v)
Tanja Linderborg (v)
Tasso Stafilidis (v)
Willy Söderdahl (v)
1 Yrkande 2 hänvisat till FiU.