Kultur har ett värde i sig. Kulturutbudets innehåll och den
enskildes val bör vara utslagsgivande. Det är fel att med
skattemedel försöka styra människornas deltagande i
kulturlivet. Moderata samlingspartiet förordar en kultur-
politik som möjliggör ett rikt kulturutbud med hög kvalitet.
Med ökade internationella kontakter får den svenska kulturen och det
svenska kulturarvet en särskild betydelse som grund för vår identitet.
Kulturen är inte statisk; nya impulser tillförs och invanda mönster omprövas.
Alla skall kunna utöva sin kultur så länge den inte står i strid med grund-
läggande värderingar i vårt samhälle.
Fria medier är en förutsättning i ett modernt demokratiskt samhälle.
Sveriges Radios och Sveriges Televisions dominans på alla programområden
måste brytas. Den licensfinansierade verksamheten bör koncentreras till en
TV-kanal och två radiokanaler, vilka bör få en central roll i det svenska
kulturlivet. Public service bör vara ett kvalitetsalternativ som genom djup
och bredd svarar för ett varierat kulturutbud, en seriös nyhetsförmedling och
en saklig debatt.
Grunden för ett framtida kulturintresse och engagemang läggs tidigt.
Förskolans, skolans och lärarutbildningens betydelse framhålls.
Det statliga ansvaret på kulturområdet bör renodlas. Huvuddelen av kultur-
utgifterna betalas av de enskilda människorna själva. Kulturverksamheten är
ändå i alltför stor utsträckning beroende av offentlig finansiering. Den bör i
stället vila på många finansieringskällor.
Vår syn på kultur och
kulturpolitik
Kulturen ger upplevelser, identitet, samhörighet,
uttrycksmöjligheter och är ett viktigt inslag i människors
dagliga liv. Ökat internationellt utbyte och nya medier ger
nya förutsättningar och även nya uttrycksformer.
Det är skillnad på kultur och kulturpolitik. Kulturen frodas i fler och mer
varierade former än förr. Mångfalden har ökat och de nya medierna ger fler
möjlighet att ägna sig åt konstnärliga uttrycksformer. Yttrandefriheten ökar.
Den nya mediesituationen är kanske den viktigaste förändringen. Alla är
inte ense om att denna utveckling inom medieområdet är till gagn för
kulturen. Vi ser här möjligheter medan Socialdemokraterna mest synes vara
bekymrade över hur man skall behålla ett offentligt inflytande över vad som
kommer människorna till del.
Många önskar sig mer och bättre. Kulturdebatten handlar mer om resurser
och nedläggningar, mindre om innehåll och kvalitet. Politiker skall inte styra
innehållet men politiker ger i dag i praktiken ofta de förutsättningar och
ramar inom vilka kulturen kan utvecklas.
En kultur som står fri i förhållande till politiska beslutsfattare är en viktig
del av ett demokratiskt samhälle. Kulturskaparna bör på eget initiativ ta upp
de problem man vill belysa. Det av Socialdemokraterna omhuldade målet att
kulturen skall motverka kommersialismens negativa verkningar är ett utslag
av just denna felaktiga politik.
Notabelt är att det som efterfrågas som regel kommer fram på ett eller
annat sätt. Det som faktiskt produceras är ofta bra, t.o.m. mycket bra även
om långt ifrån allt med rimliga mått mätt håller en önskvärd eller godtagbar
kvalitet.
En god förankring i den egna kulturen ger nödvändig trygghet. Det här
betonas särskilt när det gäller invandrad befolkning men det gäller alla, och
assimilation d.v.s. förtrogenhet med det nya landets kultur är väsentlig för att
den invandrade skall kunna finna sig till rätta i det nya landet.
Rimma Markova - rysk lärare och författare - har framhållit att barn med
invandrarbakgrund ofta kan sitt hemlands kultur bättre än svensk kultur trots
att de kanske är födda i Sverige. De är stolta över sin kultur. Den fråga
Markova ställer är vad de svenska ungdomarna kan om sin historia och
kultur samt pekar på att de inte tycks vara särskilt stolta över den. Vi
upprepar våra krav på att skolan måste ge alla en grundläggande förståelse
för kulturvärden och för möjligheterna att delta i kulturlivet.
Kulturens former har kanske aldrig varit så rikhaltiga som nu. Aldrig förr
har så många kunnat ta del av eller medverka i ett så omfattande kulturutbud.
Skälen härtill är främst utvecklingen inom medierna, den ökade
internationaliseringen och samspelet dem emellan. Antalet radio- och TV-
kanaler har ökat dramatiskt och ökningen kommer att accelerera när den
digitala tekniken får fullt genomslag. Fria medier är en av det öppna
samhällets viktigaste förutsättningar. Den ökade friheten i etern - mot
Socialdemokraternas vilja framtvingad under trycket av en kraftfull opinion
och av den tekniska utvecklingen - ger oss möjlighet att välja i ett ständigt
växande utbud. Denna utveckling kommer att fortsätta och måste leda till
förändringar av den svenska mediepolitiken. Informationstekniken utvecklas
i ett tempo som innebär att lagstiftningen inte håller jämna steg.
Informationsteknik ger möjligheter till kommunikation i ständigt nya former.
IT kan bredda demokratin. På kulturområdet ger IT dramatiska möjligheter
att utveckla nya arbetsformer och öka tillgängligheten av kulturarvet.
Det är mot den bakgrunden förvånande att regeringen ännu inte är beredd
att göra den satsning som måste till på IT-området inom kulturområdet.
Medan tekniken utanför den offentliga sektorn rusar framåt, ges inte
kultursektorn en rimlig chans att vara med i det främsta ledet i IT-
användandet.
Den hittills framgångsrika satsningen på Kulturnät Sverige visar vilka
möjligheter tekniken ger. Allt fler institutioner, föreningar och enskilda
konstnärer har här en informationskanal med stor räckvidd. Att i ett nätverk
presentera sig och sin kulturskapande verksamhet tycks bli allt vanligare. Det
är därför naturligt att det finns statliga medel med i finansieringen av
Kulturnät Sverige. Däremot kan vi inte ställa oss bakom förslaget att låta
Statens kulturråd överta driften. I den dynamiska utveckling internettekniken
står inför vore det bättre att lägga ansvaret på något av de många
utvecklingsföretagen i branschen, naturligtvis genom upphandling.
Biblioteken har en viktig roll i breddningen av IT-användningen under de
närmaste åren. Den första tiden handlar det bl.a. om att tillhandahålla tillgång
till Internet. På sikt är det dock mer betydelsefullt att bibliotekariernas
kompetens och kunskap utnyttjas för att skapa "virtuella närbibliotek" och
informationstjänster som gör det lättare att hitta material och använda nätet.
Paralleller kan dras till bokhandlare som i dag inte har någon affärslokal utan
endast en hemsida på Internet varifrån kunden beställer sina böcker som
sedan skickas hem till honom eller henne. Staten bör, genom
universitetsbiblioteken, föregå med gott exempel i digitaliseringen av
Sveriges bibliotek.
De offentliga bidragen till kulturen kan inte helt upphöra. Däremot måste
kulturstödets inriktning och omfattning kunna diskuteras utan att detta ses
som kulturfientligt. Statens insatser på kulturområdet bör styras mot
verksamheter som har nationellt intresse och som inte skulle komma till
stånd utan det statliga stödet. Kulturpolitiken står inför ett strategiskt
vägval
som gäller inriktning och långsiktig ansvarsfördelning. Det statliga ansvaret
bör avgränsas och tydliggöras.
Samtidigt skall kulturen kunna vara en fri och obunden kraft. Många
kulturyttringar är viktiga - och annorlunda - former att utöva yttrandefri-
heten. Det kan ge perspektiv och väcka debatt. Kulturstödet bör därför
kanaliseras via många bidragsgivare för att garantera den pluralism som bör
vara en utvecklad nations kännemärke. Det måste också slås fast att all kultur
inte kan uppbära stöd.
Betydande resurser satsas på att få människor att läsa, gå på teatrar,
konserter eller i studiecirklar. Åtskilligt i denna verksamhet har varit av
stort
värde för deltagarna men satsningarna har bara nått ett fåtal redan aktiva och
till en relativt hög kostnad. Emellertid bygger dessa verksamheter på tanken
att många människor inte förstår sitt eget bästa utan måste hjälpas att komma
i kontakt med en mer värdefull kulturform än de annars skulle ha valt.
Moderata samlingspartiet vill föra en kulturpolitik som leder till kulturell
mångfald och rika möjligheter att välja i ett kulturutbud av hög kvalitet.
Kulturpolitikens uppgift är att främja en sådan utveckling, inte att styra
människornas val.
Ny tid - nya förutsättningar
Antalet radio- och TV-kanaler har ökat dramatiskt och
ökningen kommer att accelerera när den digitala tekniken får
fullt genomslag. Text- och bildproduktion kan nu med
teknikens hjälp behärskas av personer och organisationer
utan jättelika resurser. Informationstekniken med sina
möjligheter till kommunikation i nätverk ger enskilda
människor möjligheter att direkt delta i och påverka det som
tidigare i praktiken var förbehållet ett fåtal. Denna
utveckling kommer att fortsätta. När datorer med hjälp av
telenätet, den nya bredbandstekniken, Internet och TV-
apparater med ännu bättre bild- och ljudåtergivning kopplas
samman uppstår nya möjligheter för allt fler.
Tidigare var konsert- eller teaterbesöket kanske den enda möjligheten att
få en rik och kvalitativ upplevelse av musik och skådespel. Cd-spelare och
cd-skivor, liksom den nya DVD-tekniken, kan numera göra det egna hemmet
till en konsertlokal, och genom TV förmedlas många goda opera- och
teaterföreställningar. Ett stort antal högklassiga operaföreställningar finns
också tillgängliga på video.
Tekniken har givit oss ökade möjligheter till en gränsöverskridande
samverkan. Men även på andra sätt ökar det internationella utbytet. Vi reser
mer. I synnerhet ungdomar väljer att inte bara förlägga semesterresor till
andra länder. Fler ungdomar än tidigare studerar eller arbetar någon tid i ett
annat land. Rörligheten har ökat över lag och det internationella samarbetet -
inte minst inom EU - innebär att kunskapen om andra länder och
levnadsförhållanden ökar stadigt. Uppfattningen om Sverige och den svenska
modellens förträfflighet prövas kritiskt mot andra upplevelser av länders
system.
Även invandringen bidrar till nya impulser och medför att invanda mönster
prövas. Alla skall kunna leva med sina traditioner och utöva sin kultur så
länge den inte står i strid med grundläggande värderingar i vårt samhälle. På
sikt sker en integration som kan vara fruktbar för alla parter.
Internationellt kulturutbyte har alltid varit en naturlig del av
kulturverksamheten. Genom kontakter med omvärlden tillförs nya intryck
samtidigt som den egna kulturens särdrag framstår med större tydlighet. Den
svenska kulturen och det svenska kulturarvet får i kontakten med andra
kulturer ett eget värde och en särskild betydelse som grunden för vår
identitet. Genom Sveriges medlemskap i EU och Europarådet öppnas ytter-
ligare kanaler för internationellt kultursamarbete. Störst betydelse för
kultursamarbetet inom EU har den fria rörligheten. Sverige måste därför med
all kraft motverka de protektionistiska strömningar som med jämna
mellanrum dyker upp i den europeiska kulturdebatten. Inom EU finns ingen
ambition att bedriva en gemensam kulturpolitik på europeisk nivå. EU:s
insatser syftar till att främja samarbete mellan medlemsstaterna samt stödja
deras insatser när det gäller att förbättra kunskaperna om de europeiska
folkens kultur och historia, att bevara kulturarvet, främja kulturutbyte och
stödja konstnärligt och litterärt skapande.
EU:s stöd bedrivs i huvudsak på tre olika sätt. Det första gäller program
inriktade på kulturstöd. Exempel på ett sådant program är satsningar på
kultur och medier. EU:s strukturfonder kommer till användning för att stödja
olika former av regionala kulturprojekt. En tredje form av kulturstöd före-
kommer inom andra samarbetsområden än den rena kulturverksamheten.
Det kan t.ex. avse utbildningsfrågor.
Fria medier
I det öppna samhället är fria medier en självklarhet. De är en
förutsättning för yttrandefrihet, informationsfrihet och
kulturell mångfald. Fria medier medverkar till höjd kvalitet
och ökad dynamik i utveckling och debatt. Att publiken
genom eget val ställer krav på utbudet borde vara ett
utvecklat samhälles kännemärke. I Sverige har det länge
funnits en medveten strävan att bevara Sveriges Radios och
Sveriges Televisions monopol i etern. Så sent som på 1980-
talet beslutade socialdemokratiska partikongressen att
reklam i radio och TV allt framgent skulle förbjudas och att
den enda tillåtna finansieringen skulle vara licensmedel och
statsbidrag. Först när den tekniska utvecklingen öppnade
möjligheter som stod utanför politisk kontroll förelåg
förutsättningar för nya fristående radio- och TV-kanaler. I
Sverige finns nu ett omfattande utbud i såväl svenska som
utländska TV-kanaler. Antalet lokalradiostationer har ökat
dramatiskt. Det är rimligt att anta att mycket av denna
verksamhet ännu befinner sig i en inledande fas. Många
radio- och TV-stationer kommer att söka sig fram efter nya
vägar.
Mot bakgrund av den nya situationen är det helt uppenbart att de
licensfinansierade radio- och TV-kanalernas antal och utbud måste förändras
och public service-uppdraget ges en ny innebörd. Sveriges Radios och
Sveriges Televisions dominans på alla programområden - kultur, under-
hållning, nyheter och samhällsdebatt - måste brytas.
Det framtida public service-uppdraget måste enligt vår mening bygga på
en inriktning där public service-verksamheten ses som en del av det samlade
programutbud som publiken i dag möter. Denna inriktning står i en klar
motsatsställning till dagens situation som har sina rötter i en föreställning om
att public service-program bör vara det enda publiken tar del av. En sådan
inställning avslöjar både en förmyndaraktig attityd och en ringaktning av
mångfaldens och konkurrensens betydelse för såväl publik som program-
utveckling.
För att yttrandefrihetens och tryckfrihetens principer inte skall trädas
förnär är det viktigt att hålla fast vid vad som är statens grundläggande
uppgifter i den nya mediemiljön, nämligen att erbjuda program som publiken
annars inte möter samt en produktion och ett skapande som vitaliserar det
nationella kulturlivet.
Det är mot ovanstående bakgrund vår uppfattning att det inte kan vara
rimligt att uppdraget för public service-verksamheten utformas i syfte att
dominera programutbudet gentemot publiken. Public service-uppdragets
syfte bör vara att tillföra publiken ett utbud av program som den annars inte
kan få tillgång till.
Därigenom möjliggörs att en statligt kontrollerad medieverksamhet inte
kommer i konflikt med yttrandefrihetens och tryckfrihetens principer.
Kraven på en utveckling mot ökad kvalitet och fördjupning samt en
programverksamhet som bygger på att man relaterar programverksamheten
till det samlade programutbud som publiken i dag möter bör enligt vår
mening ligga till grund för en ny avtalsperiod. Public service-verksamheten
bör genom sin inriktning ges förutsättningar att uppnå en tydlig identitet i
den nya mediemiljön.
- Företagen bör i sin programverksamhet vända sig till hela svenska folket
med en inriktning mot kvalitet och fördjupning.
- De bör vara institutioner som slår vakt om svenska språket och som
skapar nya och större förutsättningar för svensk produktion och kulturellt
skapande. Det gäller i hög grad barn- och ungdomsprogram.
- Samhällsdebatt och långsiktiga perspektiv bör prägla den allmänna
samhällsbevakningen. Nyhetsförmedlingen skall stå i en redaktionellt fri
och oberoende ställning i konkurrens med tidningar och andra mediers
nyhetsförmedling.
Det är inom dessa programområden som public service-verksamheten i
dag har sin starkaste ställning bland publiken. Det är denna starka ställning
man skall utveckla och förstärka inför framtiden:
- Public service-verksamhetens företag bär inom sig betydande förut-
sättningar för att utgöra ledande institutioner i det svenska kulturlivet.
Företagen förfogar över resurser som är större än statens anslag till
offentliga kulturinstitutioner.
- Det innebär att verksamheten i Sveriges Radio och Sveriges Television
skulle kunna bli en nyskapande kraft i det svenska kultursamhället om
företagens roll i detta perspektiv tydliggjordes.
- Företagen bör spegla skeenden i hela landet. Programproduktionen skall
till betydande del ske utanför företaget och utanför Stockholmsområdet.
Det finns ytterligare krav som skall ställas på public service-verksamheten
och som ger den en särskild roll:
- Syn- och hörselskadade skall i verksamheten finna program som de kan
ta del av.
- Förmedlingen av det svenska språket skall stå i centrum för de program
som riktar sig till språkliga minoritetsgrupper. I en mediemiljö som
präglas av alltfler utländska kanaler kommer minoritetsspråksuppgiften
gradvis att övertas av nya kanaler och stationer.
- Även framgent skall public service-verksamheten ha ett särskilt ansvar
för samiskan och tornedalsfinskan.
Denna inriktning ställer krav på ett public service-uppdrag
som understryker rollen som samhällelig kulturinstitution i
stället för att vara en av många konkurrenter till de fristående
kanalerna och radiostationerna på dessas villkor. Företagens
framtida legitimitet i publikens ögon bygger på att man har
en egen identitet i den moderna mediemiljön. Att t.ex. ge
public service-företagen förtur att sända vissa
idrottsevenemang är inte förenligt med denna roll.
Det förutsätter en prioritering av företagens resurser som ger väsentligt
större utrymme för skapande och produktion. Det nya public service-upp-
draget förutsätter enligt vår mening en koncentration av resurser för att
kunna uppfyllas.
Ett public service-uppdrag som understryker verksamheternas roll i sam-
hällslivet ger anledning att inför kommande tillstånd pröva frågan om dagens
licensfinansiering bör ersättas med skattefinansiering.
Arbetet med att ge public service-kanalerna en ny inriktning bör inledas
utan dröjsmål. En TV-kanal och två nationella radiokanaler privatiseras.
Staten måste förhålla sig neutral till public service-verksamhet och andra
programverksamheter. Public service-verksamheten bör ges förutsättningar
för en central roll i kulturlivet. Inga onödiga hinder bör uppställas för den
fortsatta tekniska utvecklingen.
Utbildningsradion, slutligen, sänder inte i någon egen kanal utan tillverkar
program för public service-verksamheten. Ställningen som public service-
företag innebär en osund konkurrens på den svenska utbildningsmarknaden
och gentemot de medieföretag som verkar inom detta område. Samtidigt
innebär Utbildningsradions ställning som public service-företag att
licensmedel används för verksamheter som andra medie- och
utbildningsföretag kan bidra med.
Den Sverigebaserade marknätssändande tv-kanalen TV 4 betalade under
1998 en koncessionsavgift till staten på 428 miljoner kronor, en ökning med
25 procent sedan året innan. Detta krav på att leverera stora belopp till
statskassan kombineras med ganska detaljerade krav på sändningsverk-
samheten. Sammantaget innebär detta att konkurrenssituationen i framför allt
kabel-TV - men även satellitsändningar - är kraftigt snedvriden till de icke
Sverigebaserade kanalernas fördel.
Det är, enligt vår mening, inte rimligt att de fristående radio- och TV-
kanalerna skall avkrävas koncessionsavgifter i den omfattning som sker idag.
Om de i stället fick använda sina inkomster till programproduktion skulle
programmens kvalitet kunna öka till gagn för ett rikare kulturutbud.
Barn och ungdom
Det starkaste sambandet mellan ett mångsidigt kulturintresse
och olika bakgrundsvariabler hos den enskilde står att finna i
utbildningsnivån. Fler ungdomar än någonsin ägnar numera
en väsentlig del av sin tid åt musik antingen som lyssnare
eller utövare. Här läggs för många grunden till ett genuint
intresse och efterfrågan av kultur.
Att låta barn och ungdomar få rika tillfällen att komma i kontakt med
kultur är en investering för framtiden. Den första överföringen av kultur-
mönster och kunskap sker i familjen. Vi har under en lång rad år i våra
motioner till riksdagen om familjepolitiken redovisat hur vi vill öka
föräldrarnas möjlighet att vara tillsammans med och själva välja formen för
omsorgen om sina egna barn.
De flesta barn får i dag en tidig kontakt med förskolan. Det är angeläget att
förskolan utvecklar arbetsformer som leder till en god inlärning. Viktiga
delar av det svenska kulturarvet i form av sånger, lekar, danser och sagor
utgör naturliga inslag i förskolans verksamhet. Moderata samlingspartiet
anser att en viktig uppgift för förskolan är att genom konsekventa förebilder
ge barn erfarenheter och vanor som lägger grunden för framtida utbildning
och kulturintresse.
Skolan är, eller borde vara, den kanske viktigaste kulturförmedlande
institutionen. Det är angeläget att framhålla att hela skolans verksamhet är
kulturförmedling. Kultur är ingenting som bedrivs i form av särskilda projekt
eller med särskilda medel. Författarbesök, konserter eller teater är givetvis
angelägna inslag som bör förekomma i skolan men eleverna får inte
bibringas uppfattningen att kultur består just i dessa enskilda evenemang.
Skolans kulturansvar skall inte ses som tillägg till den reguljära
undervisningen, det skall genomsyra all verksamhet. Ämnen som svenska,
historia och religionskunskap är nödvändiga förutsättningar för att man
senare i livet skall kunna tillgodogöra sig konst, musik och litteratur. I de
nya
läroplanerna för skolan har detta markerats. Det är viktigt att
skolmyndigheterna i sin uppföljning analyserar hur dessa mål förverkligas i
den dagliga verksamheten.
Den kommunala musikskolan är ett värdefullt komplement till skolans
reguljära undervisning. På många håll omvandlas nu de kommunala musik-
skolorna till kulturskolor. Detta kan vara en lösning men kulturskolorna
ersätter inte på något sätt de friskolor som har en särskild kulturprofil på
sitt
program. Det är i stället angeläget att elevernas valmöjligheter ökar genom
att fler friskolor med olika kulturell inriktning kommer till stånd. För att
ytterligare stärka de ungas möjligheter till musikverksamhet bör samverkan
främjas mellan skolan, kommunala musikskolan, de många samfund som
bedriver musikutbildning och de privata musikskolor och musiklärare som är
verksamma på alla större orter.
Lärare har en nyckelroll när det gäller att väcka och utveckla elevernas
intresse för kultur. Det är angeläget att lärarutbildningen har ett innehåll och
bedrivs i sådana former att de blivande lärarna rustas för denna viktiga
uppgift.
Moderna musikformer
Genom årtiondena har det ofta varit musiken i dess
modernaste former som varit ungdomens första
kulturkontakt. Under de senaste decennierna har det varit de
olika formerna av rockmusik som utgjort deras väg in i en så
småningom bredare musikvärld.
På samma sätt har jazzen genom de föregående årtiondena haft sin
betydelse. Under de allra senaste åren har dessutom en förnyelse av jazz-
intresset via rocken och genom mellanformer mellan dessa två genrer kunnat
förmärkas.
Dessa musikformer baseras på ett brett folkligt stöd, ett omfattande
utövande och överlever och utvecklas av de eldsjälar som är så viktiga, och
vars betydelse bl.a. utpekades av Kulturutredningen. Det måste i överens-
kommelse mellan anslagsgivare och de regionala musikorganens företrädare
ingå som uppgift att senare tiders musikformer får en chans att utvecklas
efter sina egna meriter och på villkor som är likvärdiga med övrig musik.
I Kulturutredningen behandlades i flera avsnitt den skeva fördelningen
mellan genrer inom det regionala musiklivet. Flera gånger omnämndes i det
sammanhanget just jazzmusiken och man föreslog bl.a. att genrecentrum
skulle tillskapas. I kulturpropositionen avvisades detta utan motivering. I
kulturutskottets betänkande med anledning av propositionen påpekades dock
att de olika musikformerna - inklusive jazz och nyare musik - skulle få stöd
och utvecklingsmöjligheter i enlighet med av oss och den moderna musikens
företrädare framförda önskemål. Ingen märkbar förändring har skett. Det är
angeläget att intentionerna nu följs upp med handling.
Kulturskaparnas villkor
Vi måste verka för en större frihet på kulturens område.
Samhällsorganen äger inte kulturpolitiken. Kulturpolitiken
måste garantera mångfald, konstnärlig frihet och kvalitet.
Många konstnärer är småföretagare och det är angeläget att
förbättra förutsättningarna för alla företagare t.ex.
beträffande skatter, byråkrati och krångliga regler som
momsinbetalningarna. Konstnärskapet är ett ansvarstagande,
och en av människans uppgifter är att finna mening i sitt liv.
Konstnärerna bör kunna basera sin försörjning på ersättning för utfört
konstnärligt arbete och inte på bidrag. Nya ekonomiska stödinsatser är
kanske inte alltid den enda eller ens viktigaste lösningen. Ett bra sätt att
stimulera inköp och betalningar av etablerade konstnärer är att tillåta företag
och institutioner att göra avdrag i bokföringen för konst- och konsthantverk
som inköps till deras lokaler eller beställs till utförande i en lokal.
Kultursponsringen gynnar både kulturutövare och näringsliv. Etablerade
kontaktnät mellan näringsliv och konstnärer ger ömsesidigt utbyte.
Många av våra konstnärer hör till de högst utbildade men har trots det, de
lägsta lönerna. I stället för att öka mängden arbetsmarknadsåtgärder måste
våra konstnärligt utövande yrkesmän och kvinnor ges bra villkor som gör det
möjligt för dem att leva av sitt arbete i stället för att bli bidragsberoende.
Det
offentligas satsningar på konst skall inte ske via arbetsmarknadspolitiken
utan till direkt arbete åt konstnärer. För de konstnärer som är arbetslösa skall
stödinsatserna riktas till dem som är professionellt verksamma och inte till
dem som engagerats i kulturverksamheter via exempelvis just arbets-
marknadspolitiken. I proposition 1997/98:89 skriver regeringen att vissa
åtgärder bör vidtas för att begränsa mottagargrupper av arbetsmarknads-
politiska åtgärder på kulturområdet.
Den obalans som råder på området beror också på överetablering av
konstnärer varför en minskning av utbildningsplatserna för konstnärliga
utbildningar är önskvärd. Man bör se över och koncentrera utbildningarna så
att de anpassas efter den svenska marknaden.
Konstnärer beskattas som andra egenföretagare. De betalar egenavgifter på
samma sätt som andra självständiga yrkesutövare. Konstnären som säljer en
tavla, musikern eller skådespelaren som erhåller ett gage eller författaren
som erhåller royalty arbetar alla under speciella förutsättningar. Bakom varje
framträdande eller produkt finns ofta mycket långa perioder av studier eller
övning innan arbetet kan resultera i en inkomst. Detta måste kunna vägas in
vid beskattningen. Det är viktigt att kulturskapare möts av generositet vid
bedömning för rätt till avdrag för genomförda studieresor och andra
kostnader.
Det är realistiskt att många av dem som är konstnärligt verksamma -
åtminstone för en tid - utövar denna verksamhet på deltid och att den reste-
rande tiden fylls med annan yrkesverksamhet. Det finns flera metoder,
främjande av uppdragsverksamhet, nya skatteregler för konstinköp och
kanske en justering av bokmomsen m.m. som skulle ge fler chansen att för-
sörja sig på sitt skapande.
Kulturstipendier eller s.k. konstnärsbidrag skall berättiga till
pensionspoäng även för tillfälliga arbetsstipendier och projektbidrag.
Långtidsstipendierna bör kortas så att fler konstnärer kan komma i åtnjutande
av stipendierna.
Den individuella visningsersättningen skall fördelas på ett sådant sätt att
alla yrkesverksamma konstnärer som uppfyller rimliga kvalitetskrav skall
kunna komma i fråga. Vi anser att medlen skall fördelas av Konstnärs-
nämnden och avvisar förslaget att BUS skall ges myndighetsstatus. Det kan
också finnas anledning att pröva BUS ställning när det gäller förmedlingen
av vidareförsäljningspengarna mot bakgrund av deras höga utdebitering av
administrationskostnader.
Konkurrensverket har i sin rapport Konkurrensfrågor på bild- och form-
konstområdet gett en beskrivning av konstmarknadens struktur och beteen-
den, inklusive formerna för den offentliga bidragsgivningen, samt analyserat
de identifierade konkurrensproblemen. Vi anser det synnerligen angeläget att
resultatet av undersökningen utnyttjas vid offentliga organs handläggning av
ärenden som rör bild- och formkonstområdet och som vägledning för
reformering av regelverket på detta område.
Vår uppfattning sammanfaller i stort med konkurrensverkets analys. De
korporativa inslagen i samhällets olika organ för stöd åt kulturskapare ur
allmänna medel måste upphöra. Även inom konstområdet måste lagen om
offentlig upphandling följas och onödig direktupphandling undvikas.
Dessutom måste de civilrättsliga frågetecknen kring lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk utredas och klarläggas. Vi slår
vakt om det upphovsrättsliga skyddet för alla former av konstnärliga verk
och kan därför inte acceptera att de organ som finns för att bevaka detta
sätter kollektivets intresse framför den enskildes rättigheter.
Regeringen har överenskommit med Sveriges Författarförbund m.fl. om att
biblioteksersättningen för år 2000 skall vara 104 öre, vilket är en höjning
med tre öre. Ingen förändring av reglerna föreslås. Det betyder att statistiska
stickprov från cirka 100 folkbiblioteks utlåning ligger till grund för
fördelningen av 35 procent av ersättningen som totalt uppgår till 112
miljoner kronor. Resten kallas för fondens fria del och kan enligt regeringen
betraktas som en solidaritetsfond. Vi motsätter oss detta tydliga exempel på
att kollektivet sätts framför den enskilde individen. Det minskar påtagligt
möjligheten att "basera sin försörjning på ersättning för utfört konstnärligt
arbete" (prop. 1999/2000:1, utgiftsområde 17, sid. 88). Det etablerade
systemet för solidaritet mellan enskilda individer kallar vi i Sverige för
socialförsäkringar som bekostas med skatter och arbetsgivaravgifter. Att ge
bidrag till upphovsrättsorganisationer kan inte heller anses vara en statlig
uppgift. I så fall vore det naturligare att ge bidrag till alla de småföretagare
som tvingas sköta statens uppbörd av mervärdesskatten.
Vi föreslår att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag
att föreslå nya regler för biblioteksersättningen. Vi vill att en
större del av ersättningen skall tillfalla författaren, utan
mellanhänder och med en betydligt lägre minimigräns.
Dessutom bör ersättningen baseras på den faktiska
utlåningen från alla bibliotek med datoriserad registrering.
De korporativistiska inslagen i fördelningen av pensioner,
stipendier och bidrag måste minska.
Kulturmiljön
En viktig statlig uppgift på kulturområdet är att skydda och
bevara värdefull kulturmiljö. Detta gäller både
landskapsvård och bebyggelse. På många håll har dessvärre
förstöringen av kulturskatter nått en sådan omfattning att
många kulturminnen inte kan räddas. Det gäller också många
äldre stadsmiljöer som i stor utsträckning raserades under
1960-talet. Skulpturer vittrar sönder, underhållet av kyrkor
och kyrko- konstskatter försvåras och fördyras för varje år.
SESAM-projektet som riksdagen anvisade medel till under
perioden 1995/96 t.o.m. år 1998 för att åtgärda den stora
mängd föremål som tillvaratagits men som inte konserverats
eller registrerats var en värdefull insats. Fortfarande kvarstår
omfattande behov vad avser vård, digitalisering och
förbättrad tillgänglighet. Inte minst konserveringsarbetet
kräver stora resurser. De konservatorsresurser som finns hos
olika huvudmän bör om möjligt samordnas så att arbetet
organiseras så effektivt som möjligt. Vi vill särskilt påminna
om att detta är väsentligt mot bakgrund av svenska kyrkans
frigörelse vid det kommande årsskiftet. Vi avvaktar den
aviserade särskilda skrivelsen från regeringen om Sesam-
projektet innan vi tar ställning till hur arbetet i fortsättningen
skall bedrivas.
På många håll finns fornlämningar som snabbt måste undersökas. Inte
minst de senaste årens stora satsningar på infrastrukturen har lett till att
mängder av nya fornlämningar blivit kända. Det är viktigt att de utgrävningar
och undersökningar som genomförs sker under en strikt vetenskaplig
kontroll. Detta kan emellertid utföras av företag med dokumenterad kompe-
tens som efter anbudsförfarande får genomföra undersökningarna. De
verkställighetsföreskrifter och allmänna råd på arkeologiområdet som RAÄ
meddelat under år 1998 har ännu inte fått det förväntade genomslaget hos
länsstyrelserna. Man kan snarare tala om att det motarbetats av vissa
länsstyrelser.
Som en följd av de senaste årens intensiva undersökningsverksamhet finns
en stor mängd obearbetat material, både hos Riksantikvarieämbetet (RAÄ)
och hos olika länsmuseer. Nu när själva utgrävningsverksamheten minskar
måste insatserna inriktas på att de gamla undersökningarna dokumenteras
och rapporteras. Det är en riktig åtgärd från RAÄ att tillse att resultaten av
undersökningarna integreras bättre i den akademiska forskningen. Årets
budgetproposition lämnar inga upplysningar om hur arbetet med den
eftersläpande rapporteringen har fortskridit.
Ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården präglas av stor osäkerhet.
Det skulle vara önskvärt med ett klargörande av ansvarsfördelningen mellan
den centrala myndigheten, länsstyrelser, regionala och lokala museer samt
med en precisering av villkoren för statsbidrag. RAÄ skulle kunna fungera
som en ren sektorsmyndighet utan egna omfattande genomföranderesurser
och med möjlighet att genom avtal med olika intressenter åstadkomma ett
aktivt kulturmiljöarbete. I en förlängning aktualiseras möjligheten att slå
samman RAÄ och Naturvårdsverket till en miljömyndighet. Ansvaret för de
besöksmål som i dag ligger under RAÄ kan lämpligen överföras till lokala
eller regionala huvudmän.
I den tänkta strukturen skulle länsstyrelserna då utöva den regionala
myndighetsfunktionen och sköta upphandling och kontroll av olika insatser.
Länsmuseernas roll som kunskapscentrum och förmedlare av information om
forskningsresultat kan renodlas liksom övriga regionala och lokala museers.
Statsbidraget till länsmuseerna och andra museer som RAÄ sluter avtal med
kan då ses som två oberoende delar, dels den som f.n. förmedlas av Statens
kulturråd, dels den som avtalet med RAÄ kan medföra.
Landsantikvariefunktionen kan genom att den får sitt statsbidrag direkt från
RAÄ frigöras från museerna och ges en bred folklig förankring. Det
engagemang som många människor under många år visat för hembygds-
föreningarnas arbete har inneburit en stor och på många håll ökande
efterfrågan på den expertis som landsantikvarierna kan erbjuda. Det är viktigt
att dessa kontakter kan utvecklas och att hembygdsföreningarnas insatser för
kulturmilöjövården fokuseras på de viktigaste områdena.
Sverige måste ha tillgång till personal med kunskaper om äldre
materialteknik och byggnadsteknik. Åtgärder måste vidtas för att stärka
utbildningen i byggnadsvård, äldre byggnadsteknik och materialframställ-
ning. Många privatpersoner övertar nu äldre bebyggelse som fritidshus.
Åtskilliga av dessa har en stark önskan att bevara sina byggnader i ursprung-
ligt skick. Det är viktigt att det sprids kännedom om att det också finns
privata initiativ på detta område liknande det centrum för byggnadsvård som
skapats i Gysinge.
Det är otillfredsställande att det fortfarande inte har kommit något förslag
om strukturen på museiområdet. I propositionen anges att regeringen avser
att i budgetpropositionen för år 2001 lämna en redogörelse för det pågående
arbetet med en översyn av strukturen. Vi kan alltså inte ens då vänta oss ett
färdigt förslag. På många områden är behovet akut. Friluftsmuseernas
struktur måste få en lösning. Skansen borde redan ha fått ställning som
ansvarsmuseum inom detta verksamhetsområde. Den nuvarande förvirringen
där begreppen statliga museer, centrala museer och ansvarsmuseer
förekommer sida vid sida måste också snabbt få en lösning.
I en ny struktur skulle de nationella uppdragen kunna utökas till att gälla
flera verksamheter som finns spridda över landet. Staten träffar ett relativt
detaljerat avtal med den institution som har bäst kompetens för uppdraget,
oavsett huvudman och geografiskt läge, om att den ikläder sig samordnings-
och ledaransvaret för en viss sektor. Avtalet bör göras tidsbegränsat. Ett
exempel bland många inom den ovan aktualiserade friluftsmuseisektorn
kunde vara Fredriksdal museum i Helsingborg, som Region Skåne nyligen
föreslagit som innehavare av ett nationellt uppdrag.
Renodla statens ansvar
Kulturpolitiken står inför ett strategiskt vägval som gäller
inriktning, långsiktighet och ansvarsfördelning. Det statliga
ansvaret bör tydliggöras.
Följande principer anser vi skall vara vägledande i detta arbete: Alla
regioner skall ha möjlighet att erbjuda levande musikteater. Ett litet antal
dansscener skall få del av statligt stöd och bedriva regional turnéverksamhet.
På motsvarande sätt kan staten förklara sig ta ansvar för ett antal symfoni-
och kammarorkestrar, så placerade att hela landet kan få rimlig del av ett
vitalt musikutbud. De regionala musikstiftelserna kan då fokusera sina
insatser på att sprida och förmedla musikaliska upplevelser. Staten har ett
särskilt ansvar för väsentliga delar av det nationella kulturarvet. Detta skall
bevaras, utvecklas och föras vidare. Det innebär att statens ansvar gäller en
rad institutioner på olika områden, t.ex. nationalscenerna, arkiv och vissa
museer.
Liksom regeringen (prop. 1999/2000:1 utgiftsområde 17, sid. 53) anser vi
att "det är i första hand huvudmännen som har ansvaret för att det skapas
konstnärligt och ekonomiskt hållbara lösningar på institutionernas problem".
Vi instämmer också i att "det är ingen realistisk bedömning att staten, med
bibehållet fullt ansvar för nationalscenerna och övriga riksinstitutioner,
skulle ha möjlighet att överta en del av de regionala huvudmännens ansvar
för det pågående förändringsarbetet". Genom dessa tydliga signaler tas ett
första steg mot en förbättrad ansvarsfördelning t.ex. på teaterområdet.
Ansvaret för de teatrar som inte är nationalscener bör på sikt tas över av de
regionala huvudmännen. Kostnaderna för de fria teatergruppernas turne-
rande, speciellt med föreställningar som riktar sig till barn och ungdom, kan i
ökad utsträckning överföras till arrangörsledet, som då blir mottagare av de
statliga, regionala eller kommunala bidragen på detta område. I detta
sammanhang kan det vara lämpligt att påpeka att en betydande del av det
statliga stödet till folkbildningen i praktiken är ett arrangörsstöd till lokala
studieförbundsavdelningar som anordnare av olika kulturaktiviteter.
Dessutom bör staten klargöra att all biblioteksverksamhet utom de statliga
forskningsbiblioteken är kommunernas ansvar.
En viktig del av kulturförmedlingen ligger i statens ansvar för
utbildningen. I de läroplaner som nu gäller för grundskolan har målen och
skolans ansvar för utbildningen lagts fast. Ämnen och avsnitt som har
särskild betydelse från kultursynpunkt har formulerats tydligare. Det gäller
t.ex. ämnen som svenska eller historia.
Kulturens finansiering
Huvuddelen av kulturutgifterna - ca 75 procent - betalas
redan i dag av de enskilda människorna. Detta faktum
kontrasterar starkt mot den bild som ofta förs fram om
kulturverksamhetens förutsättningar. Här förs diskussionen
som om ingen kultur kunde existera utan offentliga bidrag.
Högt skatteuttag leder inom kulturområdet - liksom inom andra områden -
till att det allmänna genom bidragsgivning får kompensera för det höga
kostnadsläget. Väsentliga delar av kulturen blir därmed beroende av
"sponsring" som bygger på politiska beslut, vilket skapar beroende och
osäkerhet. Detta fenomen drabbar i praktiken all kulturverksamhet. Få
aktiviteter kan av egen kraft fungera på den marknad som efterfrågan skapar
när en så stor del av köpkraften dragits in skattevägen. För att få stadga inom
kultursektorn med avseende på uppföljningen gentemot kulturpolitiska mål
på olika nivåer och därmed följande bättre ekonomisk ordning bör alla anslag
i framtiden bygga på klara avtal mellan anslagsbeviljande instans och
utförande institution. Således bör ett kommunalt kulturprogram ligga till
grund för ett avtal mellan ägaren (kommunen) och t.ex. den kommunala
teatern. På samma sätt bör relationen vara mellan staten och en regional
huvudman eller institution.
Kulturen borde vila på flera finansieringsvägar. I första hand måste de
enskildas avgifter utgöra ett viktigt bidrag till verksamheten. Enskilda kan
också bidra i form av medlemskap i kulturföreningar etc. Andra bidrag kan
komma från företag och institutioner, antingen som direkta bidrag till viss
verksamhet eller som bidrag till fondavsättningar. Slutligen måste en del av
kulturverksamheten finansieras genom offentliga bidrag.
Vi förordar att möjligheter skapas för såväl lokala och regionala
kulturfonder som en eller flera centrala fonder och att Stiftelsen framtidens
kultur återfår sina ursprungliga uppdrag och möjligheter. Detta främjar
mångfalden både vad gäller idéer och finansieringsmöjligheter. Centrala
fonder kan utformas som en "Svenskarnas kulturfond" dit man kan
testamentera och donera medel, liksom att av de medel som i dag tillfaller
Allmänna arvsfonden även en sådan fond skulle komma i fråga. En annan
form av organisation som skulle kunna gynna vården av våra kulturmiljöer
vore en motsvarighet till den brittiska "National Trust", till vilken både
offentliga och privata medel skulle kunna lämnas. Där kan ett hus eller en
egendom tas över av National Trust, som är en privat fornminnes- och
naturskyddsorganisation. Ägaren bidrar med en donation som skall täcka en
del utgifter. Ägaren och dennes familj får bo kvar i huset, men skall i
gengäld vara villiga att öppna det för allmänheten. National Trust skall vårda
egendomen och kan vidta åtgärder för att bibehålla dess karaktär. Målet är
inte att skapa museer, utan att bibehålla levande hem. Endast egendomar vars
arkitektur eller historia är av intresse och vars ekonomiska framtid är säkrad
kan accepteras.
Stiftelsen är oberoende av staten och finansieras genom donationer, gåvor,
arrenden, försäljning, m.m. samt inträdesavgifter, som är den viktigaste
inkomstkällan. Man har två miljoner medlemmar. Av stor betydelse är de
insatser som görs av frivilliga krafter. De fungerar som guider, sköter
souvenirförsäljning m.m. Man accepterar också statsbidrag och har fått
anslag för bevarande av vissa egendomar. Som välgörenhetsorganisation har
man vissa skattelättnader, undantag från kapitalvinstskatt, gåvoskatt och
arvsskatt.
Vi förordar att man i Sverige skall kunna teckna vårdavtal mellan
myndigheter, företag och fastighetsägare som ger ägarna rätt till avdrag på
fastighetsskatten mot att de vårdar de byggnader, parker, broar och andra
anläggningar som har kulturhistoriskt värde.
Vi har i olika sammanhang föreslagit att AB Svenska Spel delas upp så att
de spel som låg hos AB Tipstjänst överlåts på det sätt som beslutades av
riksdagen våren 1994. Vi menar dessutom att övriga spel som tidigare låg
hos Penninglotteriet AB bör överföras till en stiftelse, vars uppgift blir att
på
olika kulturella verksamheter fördela det överskott som uppkommer, efter
avdrag för en koncessionsavgift till staten som motsvarar en tidigare
genomsnittlig nivå och de skatter som inlevererats. Ökade intäkter av spelet
kommer därmed att tillfalla kulturområdet och framför allt föreningslivet.
Beslut om bidrag kommer oftast via en enda offentlig kanal. Detta hindrar
förnyelse och verkar hämmande på utvecklingen, utan att detta i och för sig
är handläggarnas avsikt. Det är därför fel och en fara för kreativitetens
möjligheter när nu ytterligare uppgifter läggs på Statens kulturråd. Än
allvarligare blir det då kulturrådet också bereder och handlägger
ansökningarna åt Stiftelsen framtidens kultur.
Stiftelsen framtidens kultur som bildades genom medel från de tidigare
löntagarfonderna har fått i uppgift att under tio år dela ut stöd motsvarande
70 miljoner kronor årligen i 1995 års penningvärde. Avsikten med denna
lösning var att ett betydande extra tillskott skulle komma kulturområdet till
del under denna tid.
Senare har det visat sig att stiftelsen beskattas med betydande belopp vilket
minskar möjligheterna till utdelning. Vidare har diskuterats möjligheterna att
värdesäkra stiftelsekapitalet och därmed permanenta stiftelsen samtidigt som
den årliga utdelningen ytterligare minskar. I kombination med en betydande
beskattning blir detta inte ett realistiskt alternativ om den ursprungliga
målsättningen för stiftelsen skall gälla.
Regeringen utnyttjade möjligheten efter regeringsskiftet att utse en
majoritet av ledamöterna och bytte ut stiftelsens styrelse. Under 1998 har
styrelsen genom direkt personsamband knutits till Kulturdepartementet och
regeringens organ, Statens kulturråd. Förändringen är därför olycklig för
kulturlivet. Stiftelsens oberoende måste därför ifrågasättas.
Under förberedelserna för "Kultur i hela landet" togs mera än dubbelt så
mycket medel ur stiftelsens fond som staten bidrog med och vid
genomförandet under 1998 styrde man på samma sätt stiftelsens utbetal-
ningar. Regeringens agerande strider direkt mot strävan efter pluralism och
utgör därmed ett hinder för ett rikt kulturliv. För kulturverksamheten, liksom
för forskningen, är flera finansieringskällor förutsättningar för vitalitet.
Såväl
forskning som kulturverksamhet kan utmana rådande värderingar.
Socialdemokraternas politik banar väg för likriktning av en typ som för
tanken till styrsystem som övergivits i nästan alla länder.
Under senare år har kultursponsringen ökat. Många företag har funnit att
kulturverksamhet är en värdefull kanal för att nå kunder och för att ge
anställda en kulturupplevelse. Också andra - t.ex. vänföreningar - bidrar till
ekonomiska insatser av olika slag. På många håll saknas dock organisationer
som på ett effektivt sätt kan ta tillvara intresset för kultursponsring,
enskilda
gåvor eller testamentsförordnanden med kulturell inriktning. Det är angeläget
att nya möjligheter skapas för alla som så önskar att bidra till svenskt
kulturliv. På andra områden har stora fonder byggts upp av enskilda medel.
Som ett exempel vill vi nämna Föreningen kultur & näringsliv. Det är ett
samarbetsforum för företag, kulturinstitutioner och näringslivsorganisationer
med intresse för och erfarenhet av kultursponsring av närliggande områden
såsom miljö- och naturvård, forskning och utbildning. Föreningens ändamål
är att ta tillvara medlemmarnas intressen i sponsringsfrågor beträffande
kultur och näraliggande områden.
Kultursponsringens skattesituation präglas fortfarande av stor osäkerhet.
Om inget annat hjälper måste regeringen ta initiativ till en förtydligande
lagstiftning.
En fond för kulturell
förnyelse
Vi föreslår också att det inrättas en fond för kompletterande
stöd av kulturverksamhet. Fonden skall kunna ge bidrag till
alla former av kulturyttringar. Stöd bör utgå med samma
belopp som genom enskildas bidrag eller sponsorsinsatser
mobiliserats för verksamheten ifråga. Fonden skall icke bidra
till att finansiera verksamheter som på annat sätt erhållit
offentliga bidrag.
Fondens ändamål bör vara att stödja det nyskapande inom alla
konstområden. Den skall ej kunna ta över finansiering av befintlig
verksamhet. Sökande kan vara institutioner, föreningar, enskilda konstnärer
eller projektgrupperingar som mobiliserat resurser efter de kriterier vi
angivit. Med den föreslagna ordningen uppnås en "hävstångseffekt" som kan
tillföra kulturområdet nya resurser.
Fondens styrelse bör bestå av personer utan politisk bindning och utan
bindning till någon särskild del av den kulturella verksamheten. Staten tillför
medel som förbrukas i takt med att stöd beviljats. Det årliga stödet bör
inledningsvis uppgå till 100 miljoner kronor.
Vi föreslår att denna "dubbleringsfond" för kulturella ändamål inrättas i
enlighet med de intentioner som här redovisats.
Ungdoms-, idrotts- och
folkrörelsefrågor
Under uppväxttiden läggs grunden för den hälsosituation
som möter senare i livet. En god fysik skapar ett allmänt
större välbefinnande, ger bättre arbetsförmåga, till fromma
såväl för den enskildes som samhällets ekonomiska
utveckling. Därigenom görs också stora ekonomiska vinster
genom väsentligt minskade kostnader för hälso- och
sjukvård. Idrottsaktiviteter kan ge en höjd livskvalitet både i
ungdomen och i högre ålder.
Trots allt ekonomiskt stöd och alla bidrag som utgår till idrottsrörelsen,
utförs den viktigaste delen av arbetet på just barn- och ungdomssidan av
många eldsjälar och frivilliga krafter. Här visar många att de tar
föräldraansvar och ett vuxenansvar även för andras barn. Säkerligen leder
detta till de bästa resultaten och skapar den stämning av kamratanda och
kontakter över generationsgränser som bör prägla folkrörelser av denna
karaktär. Det gäller alltså för samhället att uppmuntra alla ideella krafter som
lägger ner så mycket arbete på våra barn och ungdomar. Det är det allmännas
uppgift att stödja och underlätta - inte att styra och ta över.
Liksom många andra rörelser har idrottsrörelsen rekryteringssvårigheter
när det gäller ledare och tränare. Desto viktigare är det då att man ser till
att
regler för skatter, bilavdrag etc. utformas så att de inte utgör hinder för dem
som är beredda att ställa upp ideellt för vår unga generation och offra sin
lediga tid på kvällar och helger och under semestrar. Det bör även
undersökas och övervägas om inte ledarskap inom idrotten kan meritvärderas
och därmed ytterligare höja värdet av ledaruppdrag inom idrotten.
Idrotten kan också befordra en bättre livsstil hos den uppväxande
generationen. Många har genom sport och idrott lyckats att ta sig upp till en
bättre tillvaro ur en social situation med negativa förtecken. Det visar sig
t.ex. att idrottande ungdomar dricker hälften så mycket alkohol och röker
hälften så mycket som ungdomar i allmänhet enligt en studie som gjorts av
ungdomars drogvanor. Eftersom vi vet att en övervägande del - upp emot 75
procent - av våldsbrotten begås av berusade eller drogpåverkade individer,
ger en god idrottsverksamhet positiva effekter även på det området.
Idrotten liksom många andra verksamheter bör söka stöd från olika håll
och inte göra sig ensidigt beroende av allmänna medel. Vad detta har
inneburit för många samhällsaktiviteter har utövarna bistert fått erfara under
senare år då kassan har sinat hos såväl stat som kommun. Ett
finansieringsmedel bland flera är överskottet på spel anordnade för
allmänheten. Det finns de som anser att ideella folkrörelser och spel inte
passar ihop som företeelser, men vi utgår från att folk tycker om att spela när
de vet att överskottet går till ett "gott" ändamål. Ett spel med goda syften är
väsensskilt från det vanliga "hasardspelet". Folkrörelsens andel av spel-
marknaden måste öka och uppgå till den tidigare andel som folk- och
idrottsrörelsen haft.
Spel och lotterier har av tradition tillhört folkrörelsernas, och då inte minst
idrottsrörelsens, viktigaste intäktsområden. Enligt Idrottsutredningens kart-
läggning utgör spel och lotterier den näst största intäktskällan.
Denna intäktskälla har emellertid de senaste decennierna visat en sinande
tendens. 1971 hade folkrörelserna 31 procent av spelmarknaden, i början av
90-talet hade siffran sjunkit till 17 procent för att förra året vara 19
procent.
Ökningen under 90-talet beror helt och hållet på BingoLotto, som är det idag
helt dominerande folkrörelsespelet. Detta lotteri har dock de senaste åren
stagnerat och till och med gått tillbaka.
Försämringen har skett på en marknad, vars regler totalt styrs av staten,
samma stat som äger det bolag vilket tagit marknadsandelar. Regeringen
agerar m.a.o. både som domare och aktör - samtidigt som riksdagen flera
gånger fastslagit att folkrörelserna skall öka sin andel av spelmarknaden.
Våren 1994 beslutade riksdagen att folkrörelserna skulle erbjudas att ta ett
ägaransvar för dåvarande AB Tipstjänst. Diskussioner om ett sådant
övertagande inleddes också, men avbröts av den nya regering som tillträdde
hösten 1994. I stället skulle folkrörelsernas lokala barn- och
ungdomsverksamhet få överskottet från de nya värdeautomater, för vilka
koncessionen tilldelades Tipstjänst, i konkurrens med bl.a. idrottsrörelsen.
Våren 1996, när de två statliga spelbolagen Tipstjänst och Penninglotteriet
slogs samman till AB Svenska Spel, beslutade riksdagen att denna öron-
märkning av överskottet skulle ersättas av ett system för vinstdelning mellan
staten och näringslivet, vilket skulle baseras på överskottet från värde-
automaterna.
Först 1999 fördelades de första pengarna från värdeautomatspelen till
folkrörelserna och något "vinstdelningssystem" har 5 år senare fortfarande
inte kommit till stånd - en otillständig försening.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen påpekat problemet med folk-
rörelsernas minskade andelar av spelmarknaden, och beslut har fattats om att
folkrörelserna skall stärkas och andelen öka. Hela tiden har dock de nya
spelformer som tillåtits tagits om hand av de statliga spelbolagen och på så
sätt i stället stärkt deras ställning. De senaste exemplen är internationella
kasinon, hundkapplöpning och möjligheten för Svenska Spel att placera ut
värdeautomater i bingohallar, samtidigt som s.k. varuautomater förbjuds i
dessa lokaler.
Regeringen har nu tillsatt en särskild utredning med uppdrag att presentera
förslag på hur föreningslivets ställning på den svenska lotterimarknaden skall
kunna stärkas. Förslag finns redan presenterade av ett flertal utredningar. Det
är därför viktigt att utredningen denna gång kommer fram med konkreta
förslag på åtgärder, och vilka tillstånd som skall tillfalla folkrörelserna, så
att
föreningslivets ställning stärks.
Åtgärder måste vidtas för att folkrörelserna skall få likvärdiga rättigheter
och legala förutsättningar som andra aktörer att agera på spelmarknaden.
Den dialog som nu inletts måste snarast leda fram till ett resultat där
Riksidrottsförbundet och Ungdomsstyrelsen tillförsäkras det sedan 1995
utlovade överskottet.
Det är viktigt att utredningen arbetar snabbt och att den sker parallellt med
de återstående delarna av Lotterilagsutredningen.
Kulturen och de
funktionshindrade
Det övergripande målet för svensk handikappolitik är
delaktighet för alla på jämlika villkor. Inflytande,
tillgänglighet och självbestämmande är viktiga principer.
Redan i 1974 års kulturpolitiska beslut var ett av målen att
särskild hänsyn till hur eftersatta gruppers behov skulle tas.
1996 års kulturpolitiska beslut kan sägas ställa motsvarande
krav eftersom vi skall "Verka för att alla får möjlighet till
delaktighet ..." och i punkten 1 "skapa reella förutsättningar
för alla att använda den."
Människor med funktionshinder är naturligtvis ingen enhetlig grupp. Man
har olika utbildning, kommer från olika familjeförhållanden och sociala
grupper t.ex. Likväl går det att spåra generella förhållanden.
Tillgängligheten har blivit mycket bättre men det finns mycket kvar att
göra. Tyvärr tvingas många med funktionshinder att stanna hemma eftersom
t.ex. de allmänna kommunikationsmedlen inte är till för alla. För hörsel-
skadade kan det innebära att ett biobesök inte är värt besväret eftersom
filmen inte är textad eller det saknas hörslinga.
Synskadade kan inte läsa textremsan till utländska TV-program. Om
textremsan läses upp i en särskild ljudkanal skulle dessa problem kunna
undanröjas.
Med nuvarande regler om tillgänglighet för talböcker har t.ex. många
föräldrar till barn med funktionshinder inte tillgång till barnens läromedel när
de skall stödja och hjälpa sitt barn med skolarbetet hemma. I enlighet med
formuleringarna i Salamanca-deklarationen från 1994 bör detta önskemål
kunna uppfyllas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgångspunkterna för kulturpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den tekniska utvecklingen kommer att
innebära nya möjligheter för kultur och medier,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om public service-verksamhetens uppgift och
inriktning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att driften av Kulturnät Sverige skall upphandlas
i konkurrens,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolans kulturansvar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stödet till jazz och moderna musikformer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kulturskaparnas villkor och bidragsreglernas
utformning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det upphovsrättsliga skyddet,2
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nya regler för biblioteksersättningen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av nya organisatoriska lösningar på
kulturmiljöområdet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statens ansvar på kulturområdet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kulturens finansiering,
13. att riksdagen beslutar inrätta en fond för kompletterande stöd till
kulturverksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ungdoms-, idrotts- och folkrörelsefrågor,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kulturen och de statliga spelen,1
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om funktionshindrade och kulturen.
Stockholm den 2 oktober 1999
Elisabeth Fleetwood (m)
Lennart Fridén (m)
Jan Backman (m)
Roy Hansson (m)
Anne-Katrine Dunker (m)
Nils Fredrik Aurelius (m)
Patrik Norinder (m)
Lars Hjertén (m)
Birgitta Wistrand (m)
Kent Olsson (m)
1 Yrkande 15 hänvisat till FiU.
2 Yrkande 8 hänvisat till LU.