I många länder har man i form av jättemonument förhärligat stora
militära slag och de egna soldaternas insatser i olika krig. Något sådant
har vi inte behov av i vårt land. Vår nu snart tvåhundraåriga historia av
fred, som kontrast till den period mellan Gustav Vasas tillträde som kung
och Sveriges sista insatser i krigen mot Napoleon och intåget i Norge
1814, då Sverige hade flera år av krig än av fred, utgör ett historiskt
monument i sig. Emellertid uträttas stordåd - om också i det tysta - ännu
i våra dagar av enskilda svenska soldater i fredens tjänst. Under 1900-
talet och i regi av NF och FN men också som beskyddare av vårt eget
land under det andra världskriget har svenskar, självuppoffrande och
ibland med det egna livet som insats, gjort mera än vad plikten kräver.
Flyktingar har berättat om den otroliga värme som de kände vid mot-
tagandet i Sverige. Medan man på andra sidan havet i alla avseenden känt sig
hotade till liv, lem och egendom av just soldater - ibland t.o.m. av de egna -
så blev kontrasten ofattbar, när soldaterna här hos oss erbjöd skydd, värme
och kärlek. Många är de som har efterlyst ett minnesmärke över dessa
anonyma svenska soldater i humanitetens tjänst.
Kanske har den mest levande skildringen av en sådan upplevelse gjorts av
den till vårt land i slutet av kriget flyktade tonårspojken Eino Hanski, numera
en av våra mest firade författare och tillika framgångsrik skulptör. Den första
person han mötte när han stapplade iland var "en medmänniska i svensk
soldatuniform som genast tog av sig sin päls och svepte om den stinkande
människospillra, som jag då var. En sådan soldat - vem han var det vet jag
inte, och han var ju inte den ende som är värd ett minnesmärke.". Eino
Hanski har också utifrån sina egna upplevelser gjort ett förslag till hur han
tycker att ett sådant minnesmärke skulle se ut.
I en värld där mänskligheten ännu inte lärt sig att våld inte löser, utan
skapar, problem - vilket vi har fått mer än tillräckligt bevis för under detta
det sista året i vårt eget årtusende - finns det skäl att lyfta fram och peka på
de alltför få men goda förebilderna. Vardagshjältarna som inte själva skulle
se sig som sådana. Ett minnesmärke över den enskilde soldatens insatser,
skulle samtidigt hedra de många som, trots att vi levat i fred, fått sätta
livet
till under vårt århundrade. Det skulle dessutom stärka de intryck av och de
kunskaper om det andra världskrigets blodiga historia, som ju under de
senaste åren givits ökad uppmärksamhet och där upplysningskampanjen och
attitydskapandet mot våld och rasism skall fortsätta i olika former. Det korta
historiska minne som vi människor har visat oss ha, måste det på nytt
ständigt påminnas om. Ett monument av detta slag skulle visa på - även som
en del i en sådan kampanj - att det mitt i allt elände alltid finns de som går
den motsatta vägen och utgör föredömen som kan leda till en fredligare
värld.
När frågan tidigare varit föremål för behandling i riksdagen fördes det
argumentet fram i utskottsutlåtandet att det inte är riksdagens uppgift att
bestämma över statliga konstinköp och utplaceringar av konstverk. Själv-
fallet skall heller inte frågan ses på det sättet. Det skulle inte röra sig om
ett
konstverk vilket som helst för utsmyckning, utan en av riksdagen och
regeringen stödd och materialiserad manifestation mot kriget, som samtidigt
skulle bli en hyllning till dem som visat att man i uniform kan utföra en
gärning i humanitetens namn.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett minnesmärke över den svenske soldatens
insatser i fredens tjänst.