I många länder har man i form av jättemonument förhärligat stora militära slag och de egna soldaternas insatser i olika krig. Något sådant har vi inte behov av i vårt land. Vår nu snart tvåhundraåriga historia av fred, som kontrast till den period mellan Gustav Vasas tillträde som kung och Sveriges sista insatser i krigen mot Napoleon och intåget i Norge 1814, då Sverige hade flera år av krig än av fred, utgör ett historiskt monument i sig. Emellertid uträttas stordåd - om också i det tysta - ännu i våra dagar av enskilda svenska soldater i fredens tjänst. Under 1900- talet och i regi av NF och FN men också som beskyddare av vårt eget land under det andra världskriget har svenskar, självuppoffrande och ibland med det egna livet som insats, gjort mera än vad plikten kräver.
Flyktingar har berättat om den otroliga värme som de kände vid mot- tagandet i Sverige. Medan man på andra sidan havet i alla avseenden känt sig hotade till liv, lem och egendom av just soldater - ibland t.o.m. av de egna - så blev kontrasten ofattbar, när soldaterna här hos oss erbjöd skydd, värme och kärlek. Många är de som har efterlyst ett minnesmärke över dessa anonyma svenska soldater i humanitetens tjänst.
Kanske har den mest levande skildringen av en sådan upplevelse gjorts av den till vårt land i slutet av kriget flyktade tonårspojken Eino Hanski, numera en av våra mest firade författare och tillika framgångsrik skulptör. Den första person han mötte när han stapplade iland var "en medmänniska i svensk soldatuniform som genast tog av sig sin päls och svepte om den stinkande människospillra, som jag då var. En sådan soldat - vem han var det vet jag inte, och han var ju inte den ende som är värd ett minnesmärke.". Eino Hanski har också utifrån sina egna upplevelser gjort ett förslag till hur han tycker att ett sådant minnesmärke skulle se ut.
I en värld där mänskligheten ännu inte lärt sig att våld inte löser, utan skapar, problem - vilket vi har fått mer än tillräckligt bevis för under detta det sista året i vårt eget årtusende - finns det skäl att lyfta fram och peka på de alltför få men goda förebilderna. Vardagshjältarna som inte själva skulle se sig som sådana. Ett minnesmärke över den enskilde soldatens insatser, skulle samtidigt hedra de många som, trots att vi levat i fred, fått sätta livet till under vårt århundrade. Det skulle dessutom stärka de intryck av och de kunskaper om det andra världskrigets blodiga historia, som ju under de senaste åren givits ökad uppmärksamhet och där upplysningskampanjen och attitydskapandet mot våld och rasism skall fortsätta i olika former. Det korta historiska minne som vi människor har visat oss ha, måste det på nytt ständigt påminnas om. Ett monument av detta slag skulle visa på - även som en del i en sådan kampanj - att det mitt i allt elände alltid finns de som går den motsatta vägen och utgör föredömen som kan leda till en fredligare värld.
När frågan tidigare varit föremål för behandling i riksdagen fördes det argumentet fram i utskottsutlåtandet att det inte är riksdagens uppgift att bestämma över statliga konstinköp och utplaceringar av konstverk. Själv- fallet skall heller inte frågan ses på det sättet. Det skulle inte röra sig om ett konstverk vilket som helst för utsmyckning, utan en av riksdagen och regeringen stödd och materialiserad manifestation mot kriget, som samtidigt skulle bli en hyllning till dem som visat att man i uniform kan utföra en gärning i humanitetens namn.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett minnesmärke över den svenske soldatens insatser i fredens tjänst.
Stockholm den 2 oktober 1999
Lennart Fridén (m)
Eva Flyborg (fp)
Berit Jóhannesson (v)
Magnus Jacobsson (kd)