Tidskriftsdistributionen och den fria konkurrensen
Inledning
Tryckfriheten värnas i Sveriges grundlag, men för att dessa goda
principer ska kunna omsättas i praktiken, krävs distributionskanaler så att
de tidningar som trycks också kan nå sina läsare. Vår uppfattning är att
det råder allvarliga problem med dessa distributionskanaler i Sverige
idag och att detta hindrar det fria meningsutbytet. Detta anser vi vara så
pass allvarligt att det krävs åtgärder från riksdagen. Vi menar därför att
distributionskanalerna för tidskrifter måste utredas ur ett mångfalds- och
konkurrensperspektiv.
När distributionskanalerna krymps och kontrolleras av några enstaka,
dominerande förlag sätts den fria konkurrensen ur spel. Småförlagen har
ingen plats och slås ut. Att tystnaden kring denna fråga är så total är
märkligt. Ibland värnas tryckfriheten och det fria meningsutbytet in
absurdum (jfr barnpornografidebatten) och ibland är frågan tydligen helt
ointressant.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och
lika rösträtt. (Regeringsformen 1:1). Statsmakten har en skyldighet att se till
att detta förblir en realitet.
Historik
Tidningsdistributionens historia inleddes 1899. Man hade då en princip
om att inga tidningar skulle lämnas utanför utan alla skulle distribuerades
på lika villkor. Förläggaren betalade och distributören distribuerade. Så
var det fram till nittiotalets början. Presam, som skött distributionen
senare halvan av åttiotalet, delades då upp i företagen Predab och
Tidsam. Bakgrunden till detta var att Tidsam skulle distribuera alla
volymtidskrifter och att Predab skulle distribuera alla volymmässigt
mindre tidskrifter (nischtidskrifter). Inte helt oväntat fungerade inte detta
och Predab gick i konkurs 1993 medan Tidsam fungerade bra. Som en
mycket beklaglig följd av Predabs konkurs gick flera små tidskrifter
under. I samband med detta stängde Tidsam sina dörrar för förlag utanför
ägarkretsen (Tidsams ägare: Bonniers, Allers, Egmont och Albinsson &
Sjöberg), vilket fick ytterligare följder för flera små förlag. Ett exempel
är Epix förlag, som under 80-talet lovordats för sina kulturinsatser och
som genom Tidsams agerande i det närmaste försvunnit. Totalt försvann
ett par hundra tidningar och tidskrifter från de svenska tidningshyllorna
efter detta. Yttrandefriheten hade plötsligt blivit förbehållen den som
hade ett medlemskap i Tidsam. Ett flertal intressenter undersökte
möjligheterna att ta över Predabs konkursbo, och slutligen fick Predab
samma ägare som utlandspressdistributören Interpress. Det nya namnet
för Predab blev SM Distribution.
Då Tidsam stängde dörren för tidskrifter utanför ägarkretsen anmäldes
man, bl a av Epix, till Konkurrensverket för leveransvägran och missbruk av
dominerande ställning. Sommaren 1995 kom ett preliminärt beslut som gick
Tidsam emot. Efter flera turer och en utdragen process hade Konkurrens-
verket dock vänt och beslutet, som kom i januari 1996, gav Tidsam rätt.
Fri konkurrens?
Tidsam fick fortsätta som tidigare, men man måste följa vissa villkor.
Villkoren byggde mer eller mindre på de villkor som Tidsam själva
föreslagit Konkurrensverket i sitt yttrande.
Tidsam gavs rätt att begränsa antalet tidskrifter till vad man uppgav sig
klara av, (ca 200 st). Varannan ny tidskrift måste hämtas utanför ägarkretsen,
men Tidsam gavs rätt att ställa följande villkor på nya tidskrifter:
- Den sålda lösnummerupplagan skall stadigvarande kunna hålla över
10.000 exemplar.
- Tidskriften måste komma med minst 6 nummer per år.
- Antalet återförsäljare skall vara över 4 000.
- Inträdesavgifter om sammanlagt 250 000 kr per tidskrift måste betalas.
Förutom att dessa villkor skulle vara uppfyllda, skulle varje ny tidskrift
passa in i "Tidsams profil".
Eftersom Tidsam 1996 tog över SM Distributions största titlar, blev lön-
samhetssituationen för SM Distribution än svårare och därför fusionerades de
båda bolagen SM Distribution och Interpress vid årsskiftet 1996/97 av
ägaren. Det nya namnet på företaget blev Interpress. Vissa samordnings-
vinster kunde inhöstas via denna fusion.
Den stora mängden tidskrifter distribueras dock till Pressbyråer och butiker
med Tidsam. Genom att Tidsam i princip kan välja vilka tidskrifter de vill
distribuera och bara behöver ta varannan tidskrift utanför ägarkretsen
(förutom de villkor de nya tidskrifterna i övrigt ska klara), är det mycket
svårt att ta sig in i Tidsams distributionsapparat. Tidsam har på detta sätt
fått
rätt att ha en ekonomisk förhandscensur. Exemplet med tidningen ETC visar
hur det kan gå till. ETC är villiga att betala och de har stora möjligheter att
klara alla villkor, men har ändå inte fått tillgång till Tidsams distribution,
med motiveringen att de måste visa att de kan klara en upplaga på 10.000 per
nummer. I detta ligger ett moment 22 eftersom det av naturliga skäl är svårt
att få den upplagan utan Tidsams distributionsnät. Det är förläggaren som tar
riskerna och om de är villiga att satsa, så som t ex ETC är, så är det
kränkande ur ett demokratiskt perspektiv att distributören kan hindra dem.
Konkurrensverket har behandlat detta ärende som en ren konkurrensfråga.
Vi anser dock att det är en större fråga som också berör tryckfriheten. Alla
har sin grundlagsskyddade rätt att trycka en tidning eller tidskrift, men att få
den distribuerad och därmed läst underställs krav som vi anser vara orimliga.
Den svenska massmediebranschen hålls i schack av de stora aktörerna
genom att dessa kontrollerar den mest betydelsefulla distributionskanalen.
Hela Tidsam-processen finns beskriven i rapporten "Tidskriftsdistribution"
från "Rådet för mångfald inom massmedierna" som, innan det lades ner,
sorterade under Kulturdepartementet.
Från mångfald till enfald
Att några stora ägare kontrollerar den enda distributionskanalen för
massmarknadstidskrifter - Tidsam - gör att den fria konkurrensen sätts
ur spel. Distributionsproblemet har lett till en utarmning av marknaden
och gjort att mindre förlag har fått stora problem. Ett medium som
drabbats hårt av detta är seriemediet, där små förlag som Epix under 80-
talet gav en mångfald åt mediet men idag nästan helt är borta. Istället har
förlaget Egmont de sista åren nästan fått monopol på marknaden.
En ljusglimt i sammanhanget är ändå att Mediekoncentrationskommittén i
sitt betänkande (Yttrandefriheten och konkurrensen, SOU 1999:30) föreslår
lagändringar som kan ge samhället möjlighet att skydda sig mot de stora
förlagens makt över medierna. Idag är lagstiftningen utformad så att en
aktörs yttrandefrihet kan bli obegränsad om denne, genom avsaknad av
hindrande konkurrensregler, kan skaffa sig en monopolsituation på mark-
naden. Konkurrenslagen är underordnad yttrandefriheten och vi har därför en
unik situation där konkurrenslagen inte gäller medierna. Utredningen vill
försöka ändra situationen så att mediekoncentrationen inte ska kunna hota
yttrandefriheten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda distributionskanalerna för tidskrifter
ur ett mångfalds- och konkurrensperspektiv.