Bakgrund
När kommunerna genomför nedskärningar har detta inneburit att också kulturinstitutionernas och de fria gruppernas villkor försämrats drastiskt. Barn och ungdomar i förskolan och grundskolan har mycket begränsad möjlighet att se och uppleva teater- och dansföreställningar.
Neddragningarna på institutionerna och i skolorna har resulterat i ett ökat antal arbetslösa och frilansande skådespelare och dansare som, trots bristen på ekonomiska resurser, försöker genomföra olika projekt. För det är inte så att de saknar arbetsuppgifter utan så att de inte kan försörja sig på sitt arbete. Dessa projekt har som oftast olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som den största inkomstkällan. I stället för att konstnärerna bereds riktiga, avlönade arbeten tvingas de till bidrag, A-kasseersättning och arbetsmarknadsåtgärder. Arbetslösa skådespelare och dansare tvingas också leva på socialbidrag om de inte har någon A-kasseersättning eller p.g.a. att ersättningen inte räcker till. Detta är ett destruktivt sätt att ta till vara på konstnärerna som resurs och ett dåligt och ineffektivt sätt att använda samhällets resurser.
Det finns förslag i budgetpropositionen som syftar till att föra över pengar från arbetsmarknadsåtgärder till riktiga jobb inom kultursektorn. Det är bra. Men det behövs ytterligare och kraftfullare åtgärder. Vi kan inte fortsätta med att låta oss hindras av att sådana åtgärder ofta kräver samverkan mellan olika sektorer av den offentliga ekonomin!
Läget på arbetsmarknaden för skådespelare och dansare
Mellan 50 och 60 % av skådespelarna och dansarna är arbetslösa någon gång under året (enligt Teaterförbundets statistik). I genomsnitt är skådespelare och dansare arbetslösa i ca 100 dagar. Omräknat till årsarbetslöshet är då den relativa arbetslösheten ca 30 %, motsvarande ca 810 årsarbetare. Hur många som är arbetslösa med A-kasseersättning, befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller har socialbidrag finns det inga uppgifter på. Däremot finns det uppgifter på att stora ekonomiska resurser används för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, A- kasseersättning och socialbidrag.
Ge arbetsgivaren kostnadsavdrag för att anställa skådespelare och dansare
En arbetsgivare som engagerar en musiker får i dag göra ett kostnadsavdrag på 30 %. Vi stöder givetvis detta från Vänsterpartiets sida, men anser att motsvarande system även borde införas för skådespelare och dansare. Kostnadsavdraget bör ses som en försöksverksamhet, då målet för de åtgärder som ska stimulera skådespelares och dansares arbetsmarknad bör vara att teater- och dansarbetsgivarna ska undantas från kravet att betala sociala avgifter. Detta skulle då bli en riktad kultursatsning. Eftersom de båda yrkesgrupperna består av ett ganska litet antal utövare, borde det inte vara förenligt med svårigheter att genomföra en försöksverksamhet av den art vi föreslår.
Ett litet räkneexempel visar på att arbetslösheten för skådespelare och dansare skulle elimineras om t.ex. kostnadsavdraget införs. Detta skulle innebära fler olika samhälleliga vinster och besparingar på de kostnader samhället nu har för skådespelares och dansares arbetslöshet. För de enskilda konstnärerna skulle effekten bli riktiga arbeten och möjlighet till fortsatt utveckling, där de kan koncentrera sig på de konfliktlösningar konsten i sig kräver och inte ständigt på att klara situationen som arbetslös.
Den totala lönesumman för dansare och skådespelare beräknas uppgå till drygt 550 miljoner kronor, enligt statistik från teatrarnas riksförbund. Ett avdrag med 30 % på sociala avgifterna innebär för staten ett inkomstbortfall på ca 166 miljoner kronor. Dessa beräkningar bygger på att efterfrågan på dansare och skådespelare är oförändrad. Den minskade utgiften för teatrarna och dansinstitutionerna/grupperna på 166 miljoner kronor ska, enligt Vänsterpartiets mening, villkoras i en uppgörelse med institutionerna/grupperna som då åtar sig att anställa motsvarande antal personer.
Omräknat i personer skulle 166 miljoner kronor räcka till ca 800 årsanställda (att jämföra med den ovan angivna siffran 810 arbetslösa). Ju fler man anställer desto mindre blir dock inkomstbortfallet för staten. Nyanställningar skulle i sin tur medföra att kommunernas skatteinkomster ökade.
Om de 30 % arbetslösa skådespelare och dansare har en genomsnittslön på 17 500 kronor, är kostnaden för att ersätta dessa arbetslösa med a-kasse- ersättning, vilken utgör 80 % av lönen, 133 miljoner kronor. Lägger vi sedan ihop denna summa med de övriga samhälleliga besparingar som anförts ovan, skulle bortfallet för statens del täckas av de omfördelningar vi föreslår. Detta i sin tur skulle innebära att samhället och staten gör mycket större vinster respektive besparingar än den summa det kostar att fortsätta som i dag.
Regeringen bör därför snarast initiera ett tvärsektoriellt samarbete och utreda hur en lösning enligt ovanstående, innebärande ett riktat stöd för skådespelare och dansare, ska kunna genomföras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att initiera ett samarbete över sektorsgränserna för att möjliggöra ett riktat stöd till skådespelare och dansare.
Stockholm den 5 oktober 1999
Tasso Stafilidis (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)