Med de kulturpolitiska målen från 1974 byggdes den nuvarande
modellen för svensk kulturpolitik upp. Denna kulturpolitiks första fas är
nu till ända, dess kraft börjar tömmas ut. Det framgår med tydlighet av
den kris som många kulturinstitutioner, främst teatern, under de senaste
åren har stått inför. Nu är därför tiden mogen för fas två. Vänsterpartiet
anser att det krävs en omorganisering av Kulturrådet och att själva
strukturen och kommunikationerna mellan staten, de regionala och lokala
politikerna och kulturlivet måste förändras.
Det har rått och råder en ganska stor enighet om kulturpolitikens uppgifter:
Vi saxar nedanstående citat ur några betänkandetexter från riksdagens
kulturutskott.
Den kulturpolitiska uppgiften är att skapa bästa möjliga förutsättningar för
det yrkesverksamma konstnärliga arbetet. Experimentell och nydanande
konst är, i likhet med grundforskning, avgörande för framtida expansion och
kvalitet, men sällan kommersiellt lönsam. Därför skall även nya kulturella
uttryck och mindre etablerade kulturutövare stimuleras och stödjas.
Kvalitet, särskilt konstnärlig kvalitet, är inte statisk. Konstnärlig förnyelse
bygger ofta på att nyskapande konstnärer bryter mot rådande
kvalitetsuppfattningar.
I strävan efter kvalitet är gediget kunnande liksom alternativ till
slentrianmässig och schablonartad kulturproduktion särskilt viktig.
Kulturpolitiken skall möjliggöra oberoende utforskning av konstens
uttrycksmöjligheter.
Konstnärligt arbete, vetenskaplig forskning och tekniska innovationer
bygger på att människor med talang och idéer får stort svängrum. Ett sätt att
stimulera dynamisk utveckling på kulturområdet är stöd till oberoende
konstnärers och fria konstnärsgruppers verksamhet.
2 Hur lever vi upp till målen?
Staten anser alltså att konstens uppgift i samhället måste vara att hela
tiden utveckla och ifrågasätta sig själv. På köpet får man upplevelser hos
betraktare och utövare som värdesätts genom att staten går in med
ekonomiskt stöd. Ändå är det med största säkerhet inte så att merparten
av dem som jobbar med kultur på olika plan i landet tycker att det är så
här, som i citaten ovan, som det går till. Frågan är alltså: Fördelas och
utnyttjas de allmänna medlen på bästa sätt, så att organiseringen av
statens stöd fungerar lika dynamiskt som definitionen på konsten? Är
strukturen i bidragsfördelningen den bästa för att uppfylla de statligt
kulturpolitiska målen?
3 Avtal och referensgrupper
Vänsterpartiet anser att avgörande beslut måste fattas av en väl
sammansatt kompetens inom olika områden och olika beslutsnivåer.
Detta kan bl.a. göras genom att Kulturrådet istället för att som i dag
direkt fördela pengar till institutioner eller verksamheter skriva avtal med
regionala politiker - avtal som säkrar att de politiska målen uppfylls.
Regionalpolitikerna i sin tur fördelar sedan stödet, exempelvis med olika
referensgrupper som hjälp. Ramarna för det nya bidragssystemet måste
vara tillräckligt flexibla för att svara mot kravet på konstens utveckling.
Med ett referensgruppssystem öppnas enligt Vänsterpartiet en möjlighet
att tillåta andra aktörer än institutioner att hitta bra metoder för spridning
av kultur. Vi menar att de som utövar konsten behöver ha en mer direkt
koppling till publikarbetare och arrangörer än vad som ofta är fallet idag,
då institutionerna står mellan konstnären och publiken.
Kulturrådet skulle på detta sätt kunna lämna ifrån sig mycket av det arbete
som innebär fördelning av pengar till enstaka grupper och aktörer på
kulturområdet och i stället få en mer renodlad roll som en instans som för
statens räkning kontrollerar och utvärderar hur den regionalt och lokalt
förankrade kulturpolitiken svarar mot de kulturpolitiska mål som de
folkvalda ställt upp och de uppdrag som riksdag och regering formulerat.
4 Dags att bättre fånga upp lokala initiativ
En sådan kulturpolitisk struktur skulle också, menar Vänsterpartiet, ge en
ordentlig skjuts åt de lokala initiativen och de entusiaster som runt om i
landet utvecklar mängder av goda idéer som de behöver få möjlighet att
förverkliga - inte inom ett par år, när ansökningarna hunnit gå några
vändor fram och tillbaka till Kulturrådet i Stockholm, utan just när
tillfället och de goda krafterna finns tillgängliga. Vi tror också att den
brist på ansvarstagande för kulturen som tyvärr ofta kan skönjas
kommunalt och regionalt har ett samband just med centraliseringen. Det
är lättare att ropa på pengar från kulturråd och andra centrala
myndigheter än att ta eget ansvar för att prioritera medel till kulturen i
den egna budgeten, på lokal nivå.
5 En ny fas i kulturpolitiken
Vänsterpartiet anser att det nu är läge för en ny fas i den statliga
kulturpolitiken. Ett nytt system måste skapas som gör det möjligt att både
stödja de verksamheter som initierats och regleras från statens sida och
mycket bättre än nu fånga upp initiativ från de arrangörer och eldsjälar
som har utvecklingsidéer och som vill anordna kulturevenemang av olika
slag - evenemang och verksamheter som överensstämmer med de
kulturpolitiska mål som riksdagen ställt upp. Så att dessa inte hinner
tröttna innan anslagsmyndigheter (d.v.s. kulturråd eller regionala
institutioner) har fattat sitt beslut om medelstilldelning. I den modell med
förhandlingar mellan staten och de regionala politikerna som
Vänsterpartiet förespråkar inryms också goda möjligheter att i samtal -
och inte enbart genom pappersexercis - göra konstruktiva
överenskommelser om ett gemensamt ekonomiskt ansvarstagande för de
olika politiska nivåerna.
6 Hemställan
6 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning om en ny kulturpolitisk struktur.