Hur stolta är vi egentligen? Med vilket självförtroende hävdar vi vårt
språk, svenskan?
Allt oftare möts man av andra språk i Sverige, då oftast engelska. I stats-
råds tal som efter de har hållits ej översatts till svenska, i handlingar som ej
alltid finns att tillgå på svenska, i seminarium som hålls på annat språk, på
arbetsplatser med framförallt utländskt ägande införs engelska som lednings-
språk, i det offentliga såväl som näringslivet, skolan undervisar med
engelska som profil med mera.
Med all tydlighet trängs det svenska språket undan i Sverige. Den själv-
klara ställning som svenska språket har haft är inte längre något vi kan ta för
givet. Inte heller att alla invånare i Sverige ska kunna ta del av vad som
händer inom politikens olika områden på ett språk de fullt ut behärskar. Men
vi har knappast någon lagstiftning som slår fast att det är svenska som är
huvudspråket i landet.
Som exempel påbjuds i sjunde paragrafen i förvaltningslagen att myndig-
heter ska använda ett lättbegripligt språk i sina skrivelser, men det sägs inte
vilket språk som ska nyttjas. Man menar, underförstått, en klar och tydlig
svenska men det är inte längre lika klart idag och i framtiden.
Vårt språk har ännu en stark ställning. Det har en lång beskriven historia
där det successivt har etablerats på olika områden, som kyrkan, skolan,
litteraturen och vetenskapen. Det är standardisering genom ordböcker och
grammatikböcker. Det finns en lång och rik litterär tradition. Vi har också en
hög läs- och skrivkunnighet bland befolkningen och enligt internationella
jämförelser läser svenskarna mycket. Invandring och större uppmärksamhet
på andra språkgrupper i Sverige har medfört att vi har fått se över hur vi ska
förhålla oss nationellt till andra språk. Av den nationella debatten om
bemötande av mindre språkgrupper kan vi dra erfarenheter om hur svenskan
kan klara sig i ett internationellt sammanhang.
Vi står inför ett vägval. Antingen ges svenskan passiv dödshjälp genom att
utarma språket som ett levande språk i samhällets olika delar, eller så får vi
slå fast behovet av att värna svenskan. Vi måste också ha med i beräkningen
att svenskarna under överskådlig tid kommer att behärska engelskan på ett
sämre sätt än svenskan. Vi överdriver ofta svenskarnas kunskaper i engelska.
Men att klara sig med semesterengelskan är inte samma sak som att klara ett
främmande språk fackmässigt. Också duktiga studenter visar sig ofta ha
ganska oprecisa föreställningar om vad nyckelorden i deras engelskspråkiga
läroböcker står för. Vi vet av egna historiska och internationella erfarenheter
att uppdelningen i ett språk vid köksbordet och ett annat i politiken och i
styrelserummen medverkar till social snedfördelning. Stora delar av folket
blir språkligt utestängt från en offentlig samhällsdebatt, vetenskaplig
kunskap, företagsledning och delar av kulturen.
Svenskans, i gångna tider, självklara ställning gäller inte längre. Vi
befinner oss i en ny situation som fortgår med stor hastighet. Den ökade
europeiseringen och globaliseringen inom såväl politiken, den offentliga
sektorn som näringslivet märks idag. Denna ökade internationalisering
förstärks påtagligt av den tekniska utvecklingen, Internet och media. Denna
utveckling har mycket positiva sidor men vi måste även se och analysera
andra effekter. För vi kan konstatera att svenskan fått ge vika i allt fler
sammanhang. Svenskan förlorar sina användningsdomäner. Om det svenska
språket inte blir det mest använda i beslutande församlingar innebär detta en
utarmning av språket. Nu behövs en lagstiftning på området svenska språkets
ställning. I ett första skede bör det svenska språket bli föremål för en
utredning om dess ställning i vår lagstiftning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att allsidigt utreda det svenska
språkets ställning.