Under senare år har vårt svenska samhälle förändrats kraftigt. Från att ha
varit ett homogent samhälle har vi nu en helt annorlunda
befolkningsstruktur där människors kulturella bakgrund är av skilda
spektra. Begreppet det mångkulturella samhället andas öppenhet, tolerans
och acceptans av skilda språk, religioner och livssyner. Idén är att skilda
"kulturer" skall kunna leva sida vid sida, och att medlemmar av en
minoritet skall ha rätt till sin kulturella särart. Mångfald och en spegling
av det mångkulturella Sverige är begrepp som skrivits in i det rådande
avtalet mellan staten och Sveriges Television respektive Sveriges Radio.
I Sverige är det invandrare och invandrarkulturer som har fått stå i fokus
vid diskussionen om det mångkulturella samhället. Sedan många år har vissa
språkliga och etniska minoriteter åtnjutit en särställning i avtalet mellan stat
och television. I det senaste avtalet är det särskilt tre inhemska språkliga
minoriteter som räknas upp: samiska, finska och tornedalsfinska. Också
invandrarspråk skall beaktas. I praktiken har detta inneburit att vi har
program på finska, turkiska, serbokroatiska med mera, samt program av, med
och för invandrare. I texten om inhemska språkliga och etniska minoriteter
nämns att bland andra tornedalsfinska skall ha en särställning. Avtalet är inte
helt entydigt utan kan tolkas så att det är språket som skall skyddas, men i
kulturutskottets betänkande inför avtalsskrivningen talas uttryckligen om "de
kulturer som företräds av våra inhemska minoriteter, nämligen samerna, den
finskspråkiga gruppen och tornedalingarna". Sannolikt är detta ett uttryck för
intentionen att det mångkulturella Sverige skall speglas. Varken i
utskottsbetänkandet, regeringens proposition eller någon av de motioner som
inkom i ärendet nämns att homosexuella som grupp skulle ha en självständig
plats i det mångkulturella samhället. Kanske borde detta stämma till
eftertanke. I andra sammanhang börjar organisationer som arbetar med
frågor runt det mångkulturella samhället ta med homosexuella som en av
flera viktiga grupper. Kanske är skälet till detta att man gärna vill komma
ifrån invandrarstämpeln på begreppet mångkulturellt samhälle.
En fara med att inte inkludera homosexualitet är att kulturella normer
överordnas sexuell läggning. I varje kultur som finns i Sverige, alltifrån den
svenska till de övriga inhemska och vidare till de invandrade, är hetero-
sexualiteten norm. Normen kan vara olika stark och ta sig olika uttryck, men
generellt sett är en negativ syn på homosexuella ett tydligt inslag i samtliga
dessa kulturer.
I utredningen "Homosexuella och samhället" pekas på frånvaron av TV-
program av, med och för homosexuella. Till detta svarar SVT att "program
av den typ som nämns, av, med och för homosexuella, torde knappast stå i
samklang med Riksradions uppdrag, såsom det uttrycks i nuvarande radiolag
och avtal mellan programföretag och staten" (SOU 1984:63, s. 223). SVT
tycks således här ha tolkat lagen och avtalet så att det faktiskt är otillåtet
att
visa ett program eller göra en programserie enligt ovanstående koncept. Det
skulle med andra ord bryta mot lagens bokstav om opartiskhet och saklighet.
Tolkningen förklarar i sig utredningens nedslående resultat vad gäller hur
mycket tid homosexualitet fått i TV, men visar också på ett annat viktigt
fenomen. Att visa upp homosexualitet utifrån ett homosexuellt perspektiv
blir här att betrakta som en partsinlaga. Annorlunda uttryckt kan man påstå
att homosexualitet behandlas som en åsiktsyttring. Frågan är om detta varit
lagstiftarens intentioner, men eftersom regeringen låter resonemanget passera
hade den uppenbarligen inte några invändningar. Förslaget har för övrigt inte
återkommit i vare sig senare utredningar, betänkanden eller propositioner,
trots att exempelvis 1997 års avtal mellan staten och SVT föregicks av vad
man ville skulle bli en förutsättningslös diskussion om bland annat hur
särskilda publikgrupper skulle behandlas. Med begreppet avsågs dock
specifikt funktionshindrade samt språkliga och etniska minoriteter (Ds
1994:76 En radio och TV i allmänhetens tjänst).
I dag är lagens text ändrad, men avtalet talar fortfarande om opartiskhet
och saklighet. SVT hävdar enligt brev till RFSL att man i dag inte gör
samma tolkning som tidigare, men man agerar enligt samma principer
alltsedan remissyttrandet kom 1986. Det första och hittills enda TV-bolag i
Sverige som gjort program med och för homosexuella var den lilla
kommersiella kanalen ZTV. Att det blev en kommersiell kanal och inte en
public service-kanal visar på en viss logik om man jämför med studier av hur
public service-kanaler inte bara i Sverige, utan även utomlands legat efter
kommersiella kanaler i frågan om homosexualitet.
Flera studier som gäller media visar att det är svårt att identifiera sig med
andra än den grupp man själv tycker sig ingå i. Studier gjorda på TV-publik
visar att möjligheten till identifikation är central för att ett TV-utbud skall
vara värdefullt för tittaren. Amerikanska studier pekar bland annat på att TV-
publik som tillhör minoritetsgrupper i första hand väljer att följa TV-serier
som handlar om den egna minoriteten. Samma sak gäller om man låter
ungdomar peka ut sin favorit bland TV-seriekaraktärer: svarta väljer till 75 %
svarta, latinamerikaner till 80 % latinamerikaner. Intressant här är att den
grupp som har störst möjlighet att finna någon ur den egna gruppen att
identifiera sig med också är den grupp som i störst utsträckning väljer någon
från den egna gruppen: vita ungdomar väljer till 96 % vita personer som TV-
favoriter. Det är i det ljuset man skall se Sveriges Televisions misslyckande.
Låsningen i den heterosexuella normen gör att om perspektivet byts blir detta
att betrakta som partsinlagor eller osakligheter. Men man missar en poäng.
Om heterosexuella kräver ett heterosexuellt perspektiv för att förstå ett
program, varför skulle motsvarande inte gälla homosexuella? Behoven kan
möjligen se olika ut men att de skulle kunna tillgodoses genom folkbild-
ningsprogram om homosexuella, gjorda av heterosexuella och med ett
heterosexuellt perspektiv är osannolikt. Dessa program, hur välgjorda och
bra de än är, är heller inte gjorda för homosexuella utan för den stora allmän-
heten, och därmed anpassas frågeställningar och infallsvinklar till den breda
publiken. Det är en avsevärd skillnad på program om homosexuella och
program för homosexuella.
Sveriges Television är ett bolag som följer idén om en television i allmän-
hetens tjänst, det som man vanligen brukar kalla för public service.
Uppdraget går ut på att programinnehållet skall vara till för så många som
möjligt, och att även mindre grupper skall kunna se program riktade till dem.
I internationella sammanhang framstår ofta BBC som förebilden för public
service-television, och många gånger visar det sig också att SVT har BBC
som förebild. I likhet med förhållandena i Sverige visar det sig att det är de
kommersiella brittiska kanalerna som varit först med renodlade TV-program
för homosexuella. Redan 1989 visade Channel 4 homoprogrammet "Out on
Tuesday", vilket ungefär två år senare följdes av BBC:s "Saturday Night
Out". Till skillnad från det svenska TV-bolaget i allmänhetens tjänst gjorde
således BBC en annan bedömning av program med och för homosexuella.
Radiodelen av BBC har sedermera också följt upp initiativet och sänt
återkommande program för homosexuella.
Sveriges Television är hindrad av sin egen tolkning av sitt public service-
uppdrag. En TV i allmänhetens tjänst kan per definition inte ta hänsyn till
homosexualitet eftersom detta betraktas som en partsinlaga som inte berör
allmänheten. När homosexuella dessutom varken räknas som minoritet eller
kultur - och därmed inte är en del av det mångkulturella Sverige hamnar
gruppen utanför. SVT är i den bemärkelsen genom rådande lagstiftning och
rådande avtal förhindrat att gå samma väg som ZTV, eller att gå längre. Att
visa ett programutbud av, med och för samer, tornedalingar, finskspråkiga
och vissa invandrargrupper är helt tillåtet och dessutom ett demokratiskt
ansvar. Att visa program med och för heterosexuella diskuteras inte ens, utan
tycks betraktas som en självklarhet. Däremot görs inte program med och för
homosexuella, utan sådant har åtminstone tidigare betraktats som lag- och
avtalsvidrigt. Inför nästa avtalsskrivning mellan staten och public service-
medierna bör därför begreppen mångfald och det mångkulturella Sverige
breddas till att inkludera homosexuella. I avtalet mellan staten och SVT
borde homosexuella tas med som en grupp som har särskilda behov. Det
finns en uppenbar risk att homo- och bisexuella annars försvinner om det
mångkulturella samhället definieras som ett samhälle där kulturella normer -
där heterosexualitet ofta är än starkare än i den svenska kulturen - blir
överordnade frågor om sexuell läggning. Att skriva in homosexuella är en
förutsättning för förändringar, men det är också en förutsättning för att få
till
stånd en förändring av rådande attityder inom SVT och SR.
Så länge homosexualitet betraktas som en åsiktsyttring blir homo- och
bisexuella behandlade som partsinlagor som måste bemötas. Att homo-
sexuellas ställning debatteras är en självklarhet, men att homosexualitet i sig
och homosexuella perspektiv skulle vara partsinlagor eller något mer osakligt
än heterosexualitet och heterosexuellt perspektiv måste ifrågasättas.
Under föregående år behandlades en motion med liknande intentioner
(1998/99:Kr252). Riksdagen konstaterade då i utskottets skrivning att ingen-
ting i nuvarande avtal hindrar program för och med homosexuella. Vidare
anfördes att man i kommande parlamentariska beredning är oförhindrad att ta
upp särskilda program för olika grupper i samhället som t ex de homo-
sexuella. Man var dock inte beredd att göra något särskilt uttalande i enlighet
med motionen. Trots denna ganska välvilliga hållning i frågan har ingenting i
praktiken förändrats. I praktiken har SVT och SR fortfarande inte agerat för
att vidga sitt mångfaldsperspektiv. Det är därför nödvändigt att riksdagen
agerar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mångfaldsperspektivet i public service-
medierna.