Idrotten är en viktig del av den svenska kulturen. Idrottshistorien utgör
en viktig del av vårt kulturarv. Idrotten har engagerat många människor
sedan slutet av 1800-talet. Genom de olympiska spelen i Stockholm år
1912 växte intresset för idrotten och dess utövare kraftigt. Idrottsrörelsen
är sannolikt den allra största folkrörelsen sett till antalet medlemmar och
utövare av olika idrotter.
Namn som Sven Tumba, Annichen Kringstad, Ingemar Johansson, Toini
Gustafsson, Björn Borg, Ulrika Knape, Ingemar Stenmark, Annika
Sörenstam, Gunde Svan och Pernilla Wiberg har en central plats i många
svenska hjärtan och är också välkända personligheter i andra länder. Sett till
antalet invånare har Sverige uppvisat fantastiska framgångar i OS och olika
VM och EM i en rad olika idrotter. Listan på antalet medaljörer vid stora
internationella mästerskap är imponerande lång. Dessa framgångar och den
vanliga breddidrotten, föreningslivet m.m. har efterlämnat ett stort antal
objekt, som är värda att bevara och visa för den stora allmänheten. De kan
gälla allt från litteratur, film, fotografier, autografer, programblad,
affischer,
biljetter,
idrottsutrustning, priser och pokaler m.m. Det finns en rad lokala museer
med idrott som tema, idrottshistoriska sällskap och många privata samlare.
På senare tid har intresset för idrottshistorien ökat. Idrottsrörelsen har tagit
egna initiativ för att lyfta fram och visa sin historia. Tanken på att inrätta
ett
idrottsmuseum har varit aktuell sedan 1900-talets början. År 1947 invigdes
ett gymnastik- och idrottsmuseum på dåvarande Gymnastiska
Centralinstitutet. År 1961 hamnade samlingen i Baltiska hallen i Malmö. Ett
skidmuseum invigdes 1928 på Norra Djurgården i Stockholm. Dessa
samlingar flyttades år 1962 till Svenska Skidmuseet i Umeå.
Diskussionen om ett riksidrottsmuseum tog fart under 1980-talet. Det
handlade om att ta ansvar för och bevara den egna historien, att förvalta ett
eget museum, men också om att kunna stödja andra lokala museer och
idrottshistoriska föreningar runt om i landet. I oktober 1992 öppnades
Sveriges Riksidrottsmuseum i Globen i Stockholm. Under ca fem års tid
producerades runt 30 utställningar, och många andra aktiviteter
genomfördes. År 1995 nominerades Riksidrottsmuseet till Årets museum och
hamnade på en hedrande andra plats. Trots dessa framgångar var lokalerna i
Globen inte ändamålsenliga för verksamheten, och det visade sig omöjligt att
skapa en stabil ekonomi för museet. Man tvingades därför stänga museet
hösten 1997 och museet har ännu inga egna utställningslokaler.
Det pågår emellertid ett samarbete med Nordiska museet i Stockholm om
en ny, stor utställning i Nordiska museets lokaler. Detta är bra, men det är
rimligt att Riksidrottsmuseet får egna lokaler. I planeringen av Riks-
idrottsmuseet diskuterade företrädare för idrottsrörelsen med den dåvarande
regeringen om möjligheten att, i likhet med andra kulturyttringar, få statligt
stöd för verksamheten. Något sådant stöd har emellertid aldrig lämnats.
Bevarandet av vår idrottshistoria, både vad gäller topp- och breddidrott,
manlig och kvinnlig idrott m.m., är en nationell angelägenhet. I dag kan
knappast någon museiverksamhet av egen kraft bygga upp en stabil
ekonomisk bas. Förutsättningarna för att ge idrotten ett eget museum med
egna lokaler bör utredas, liksom behovet av statligt stöd.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
förutsättningarna för att med statligt stöd ge Riksidrottsmuseet egna
verksamhetslokaler,
2. att riksdagen hos regeringen begär att denna utredning sker i
samverkan med Riksidrottsförbundet och Stiftelsen Sveriges Riks-
idrottsmuseum.