med anledning av prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige
Förslaget att Sverige ska ratificera Europarådets konvention om skydd
för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller
minoritetsspråk är mycket positivt och angeläget. Åtgärder vidtas för att
lägga grunden för en samlad svensk minoritetspolitik. Därmed erkänns
samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar officiellt som
historiska, nationella minoriteter i Sverige, något dessa grupper länge
strävat efter. Samtidigt som dessa grupper erkänns som nationella
minoriteter erkänner man också och ger sitt stöd för deras långvariga
strävan att bevara sin identitet och kultur, språk och religion i Sverige.
Det innebär också ett stöd för dessa gruppers fortsatta arbete med att
bevara sin flerkulturella identitet i Sverige av idag. Det är ett arbete som
nyinvandrade svenskar, som strävar efter att bevara sin identitet och
kultur samtidigt som de också strävar efter integration och anammar
svenskt språk och kultur, kan dra lärdom av.
Däremot är skälen för att ratificera meänkieli som ett eget språk skilt från
finska i övrigt svåra att förstå. Argumentet att språkliga skillnader mellan
meänkieli och finska motiverar att behandla meänkieli som ett eget språk
skilt från finska gör, att sydsamiska och nordsamiska borde behandlas som
två språk. De språkliga skillnaderna är större mellan sydsamiska och
nordsamiska än de mellan riksfinska och meänkieli. Även inom romani chib
finns många varieteter som på samma sätt kunde betraktas som skilda språk.
Att på detta sätt göra skillnader mellan olika talare av olika varieteter, kan
enligt min uppfattning, lätt uppfattas som orättvis.
Kulturella och historiska särdrag hos den tornedalska befolkningen sägs
också tala för att behandla meänkieli som ett eget språk men i nästa andetag
konstaterar regeringen att just det språkliga, kulturella, sociala och
ekonomiska utbyte som pågår mellan den svenska och den finska delen av
Tornedalen motiverar att ge finskan en särställning i svenska Tornedalen
som ett språk som binder samman den svenska och finska delen av Torne-
dalen. Det kan tilläggas ett utbyte alltid förekommit över denna gräns och att
gränsen i sig drogs år 1810 rakt igenom ett område med gemensamt språk
och kultur. Att förstärka skillnaderna mellan den svenska delen av
Tornedalen och den finska delen genom att göra meänkieli till ett eget språk
är därför enligt min mening både olyckligt och omotiverat. Kulturella och
historiska särdrag kan för övrigt även tillskrivas talarna av andra, ovan
nämnda varieteter.
Enligt min uppfattning är det viktigt att, som propositionen anger, vidta
åtgärder för att stärka de nationella minoriteternas möjligheter att bevara
och utveckla sin särart och kultur. Ett erkännande som nationell minoritet
är en viktig sådan åtgärd för tornedalingarna. Ett erkännande av
meänkieli och finska som jämbördiga språk inom samma grupp, som
utredningen "Steg mot en minoritetspolitik" föreslog, är en annan.
Jag ifrågasätter också skälen för att erkänna jiddisch som ett historiskt
minoritetsspråk i Sverige. De skäl regeringen anför för detta, bl.a. att ge
jiddisch stöd därför att språket annars riskerar att dö ut, är ett gott skäl för
att
stödja jiddisch i de delar av världen där det fortfarande talas i relativt stor
omfattning, bl.a. Nederländerna och USA. Det är däremot inte motiverat att
göra jiddisch till ett minoritetsspråk i Sverige samt göra en lång rad
åtaganden rörande jiddisch användning i offentliga sammanhang (se del II i
spåkkonventionen) för ett språk som har så få användare som jiddisch har i
Sverige. Regeringen har även pekat på detta förhållande när man anser att det
inte är motiverat att ge språket samma särställning i programverksamheten
för medieföretag i allmänhetens tjänst som man gör för de andra språken.
Erkännandet av judar som en nationell minoritet i Sverige är ett viktigt
steg. Jiddisch och den kultur som hänger samman med språket bör stödjas
som en del av den judiska gruppens kultur inom ramen för det stöd som de
olika nationella minoriteterna och deras kultur ges enligt ramkonventionen.
Erkännandet av nationella minoriteter och ratificering av de båda
konventionerna är historiska beslut. Då är det speciellt viktigt att stödja sig
på sakliga skäl. Olika grupper jämför sig med varandra och de beslut som nu
tas blir prejudicerande för framtida beslut om huruvida nya språk så
småningom skall erkännas som historiska minoritetsspråk i Sverige. De
beslut som nu tas utgör grunden för en framtida minoritetspolitik. Det är
även av detta skäl viktigt att de vilar på ett väl genomtänkt sakligt underlag
som kan vinna respekt hos en bred allmänhet. I annat fall uppnås inte målet
att ge minoriteterna stöd och respekt för deras strävan att bevara sin egen
kultur och sitt eget språk och att öka utbytet mellan majoritet och minoritet.
Att ge meänkieli och jiddisch status som egna minoritetsspråk i Sverige med
de vidsträckta åtaganden som detta innebär går enligt vad jag har anfört ovan
inte att sakligt motivera.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inte erkänna meänkieli och jiddisch som
minoritetsspråk i Sverige.