Under 70-talet började svenska företag, kommuner, organisationer och
medborgare belastas med alltfler och alltmer ekonomiskt betungande
detaljregler i form av lagstiftning och förordningar. Resultatet blev ökade
kostnader men också, vilket var allvarligare, en ökad stelhet som gjorde
det svårt och i vissa fall t.o.m. omöjligt att upprätthålla vår
konkurrenskraft. Företagens möjligheter skadades och kommunernas
svårigheter att hålla kostnaderna och skatteuttaget nere försvårades.
De borgerliga regeringarna under 70- och början av 80-talet uppmärk-
sammade problemen och vidtog en rad åtgärder för att åtminstone minska
tillkomsten av nya regleringar och att avskaffa sådana som var skadliga eller
onödiga. Socialdemokraterna fortsatte i viss utsträckning denna politik under
80-talet. Medvetenheten om att detaljregleringar har skadliga effekter växte.
Internationellt bedrevs avregleringsfrågan med kraft av de anglosaxiska
länderna. USA, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland gick i täten.
Detta hade en rad effekter, bl.a. ledde det till ökad effektivitet och kon-
kurrens.
EU inte minst EU:s kärnländer har däremot varit förhållandevis ointresse-
rade av avregleringsarbetet, och tillkomsten av den gemensamma marknaden
har paradoxalt nog skapat incitament till nya regleringar.
Konkurrens är en dynamisk företeelse, där priser, nya produkter, nya typer
av marknadsföring etc. samtidigt pressar priser och ger konsumenterna nya
produktvarianter som på ett eller annat sätt ger högre behovstillfredsställelse.
Detta innebär att skillnader mellan produkter, priser, institutionella för-
hållanden m.m. driver utvecklingen framåt och i slutändan är det konsumen-
terna och deras val som avgör framgång eller dess motsats.
De tunga länderna inom EU har en annan tradition. Synsättet att olikheter
snedvrider konkurrensen är vanligt förekommande. Därför har den gemen-
samma marknaden ansetts behöva kompletteras med en rad detaljregleringar
gällande olika produkter, säkerhets- och miljöstandard etc. EU-kommissio-
nen har initiativrätten och fungerar som förslagsställare på samma ambitiöst
reglerande sätt som våra svenska verksmyndigheter gjorde under sent 60-tal
och 70-talet.
Förslagen sänds till medlemsnationerna, vars regeringar och i vissa fall
folkvalda församlingar, formellt skall ta ställning till dem. Möjligheterna att
påverka tycks vara små även för de nationella regeringarna. Förslagen har
behandlats och diskuterats på hög tjänstemannanivå, där även nationella
tjänstemän är involverade. Detta innebär att det i praktiken blir näst intill
omöjligt att mobilisera ett motstånd mot de föreslagna direktiven. De är ju
oftast informellt godkända av de personer som skall sammanställa besluts-
underlaget till regering och riksdag.
I beslutsunderlaget skall visserligen anges om förslagen skapar ökade kost-
nader eller inte. Att göra en sådan bedömning är svår. Kostnader till följd av
regleringar är ofta till sin natur "osynliga". Regleringar hindrar nämligen
oftast utvecklingen. Hur beräknar man en sådan kostnad?
Ett växande antal regleringar skapar dessutom icke önskvärda stordrifts-
fördelar. Ju fler regleringar och ju mer intrikata de är, desto svårare är det
för
små företag att klara en från byråkratins sida riktig hantering av regelfloran.
EU:s jordbruksreglering lämnar bra åskådningsmaterial, men regleringarnas
mångfald och skadeverkningar gäller inte endast detta område. För att
nämna ett färskt exempel: EU bör inte ägna sig åt att reglera ljudnivån för
gräsklippare. "Högljudda" gräsklippare bör lämpligen behandlas som en
lokal ordningsfråga. Närhetsprincipen skall ju gälla inom EU.
Till sist kommer vi till en punkt, där en rad regleringar måste avskaffas för
att EU inte skall förlora alltför mycket i konkurrenskraft. Det är alltid
lättare
att införa regleringar än att avskaffa dem. Det var en erfarenhet som vi har
gjort i Sverige och i andra länder de senaste decennierna. Det finns emeller-
tid alltid särintressen som tjänar på regleringarna och de har starka driv-
krafter att kämpa mot en avreglering.
Vad bör då den svenska regeringen göra för att så långt möjligt skydda vårt
land från en utveckling som tidigare fått så olyckliga konsekvenser för vårt
land?
För det första bör granskningsprocessen av EU:s förslag göras betydligt
mer ingående i den svenska riksdagen. Det tillvägagångssätt som åtminstone
med kraft tillämpades under de konservativa regeringarna i Storbritannien
bör tillämpas även i den svenska riksdagen. Jag har i tidigare motioner krävt
en mycket mer preciserad granskningsprocess och roll för riksdagen vad
gäller förslag från EU. Det enda som har hänt är att informationen till
riksdagen har förbättrats något. Här behövs förslag som gör att riksdagen
åtminstone kan fördröja och i vissa fall blockera ny EU-lagstiftning. EU-
parlamentets utvidgade roll har snarare lett till försämrad än förbättrad
granskning och insyn.
Det andra vore att vi i Sverige hävdar att nya regleringsförslag alltid måste
kompletteras med lika noggrant bearbetade förslag om hur andra regleringar
kan avskaffas.
För det tredje borde alltid EU:s förslag till nya direktiv i första hand
granskas från närhetsprincipen, d.v.s. närhetsprincipen skulle kunna
användas som en "stupstock" vid bedömningen om att EU-direktiv skall
bifallas. Det måste således krävas mycket vägande motiv för att ett EU-
direktiv skall föredras framför ett oreglerat eller annorlunda reglerat
nationellt tillstånd.
En välståndshöjande konkurrens skapas inte minst av att olika länder och
regioner har olika institutionella förhållanden. Bra institutioner och bra lagar
i vid bemärkelse är välfärdshöjande. Om inte olika lösningar får chansen att
tillämpas, försvinner möjligheterna att vaska fram de bästa idéerna och
arbetssätten. Att Europa en gång var utvecklingsmotorn för våra utvecklade
ekonomier hängde samman med den stora variationen och de många
olikheterna mellan Europas olika länder. Att samordna och likrikta EU
motverkar således syftet att skapa ett dynamiskt och välfärdsskapande
Europa.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sambandet mellan ineffektivitet och en hög
samhällelig detaljreglering av produkter, marknadsföring m.m.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en restriktivare hållning till nya EU-direktiv,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en effektivare granskning i riksdagen av nya
eller ändrade EU-direktiv,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillämpningen av närhetsprincipen som en
stupstock vid förslag om nya EU-direktiv,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att varje förslag om ny EU-reglering bör
kombineras med borttagandet av en annan EU-reglering,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att värna den institutionella konkurrensen.