I mitten på 90-talet träffades en uppgörelse i författningsfrågor mellan
dåvarande regeringen och den socialdemokratiska oppositionen.
Kompromissen mellan partierna innebar i huvudsak att Europaråds-
konventionen införlivades i regeringsformen som också ändrades för att
möjliggöra en eventuell anslutning till EU, vidare en övergång till
fyraåriga mandatperioder med fortsatt gemensam valdag, men dessutom
att ett inslag av personval skulle införas.
Det nya personvalsinslaget prövades första gången i samband med valet av
ledamöter till Europaparlamentet 1995. Sedan dess har det prövats i full
skala i samband med de allmänna valen 1998.
Det råder delade meningar om fördelarna med den nya ordningen, som i
korthet innebär att väljaren har möjlighet att genom ett kryss på valsedeln
markera den kandidat han eller hon vill se vald. Skulle denna kandidat få mer
än 8 procent av sitt partis röster i riksdagsvalkretsen blir han eller hon
direkt
vald. Om fler når över tröskeln på 8 procent blir de invalda efter antalet
personröster de fått. I kommunalvalen är tröskeln 5 procent.
Den nya ordningen liknar inte den man normalt förknippar med ett riktigt
personval, där ett partis kandidat står mot andra partiers kandidater. Person-
valsinslaget i det svenska valsystemet handlar mer om ett breddat nomine-
ringsförfarande där partiets väljare får möjlighet att till viss del påverka
rangordningen mellan de av partiet fastställda kandidaterna.
Kritikerna av systemet menar att det gynnar en utveckling mot mer
kändisar och pengar i politiken, mot mer yta än innehåll och att små intresse-
grupper genom taktiska kampanjer kan få en viss kandidat vald. Anhängarna
av systemet menar att det leder till en vitalisering av politiken. Partierna får
ansikten genom att kandidaterna måste bedriva egna valrörelser för att vara
säkra på att bli valda.
En sak är dock säker. Det är stor skillnad mellan det svenska personvals-
inslaget och det klassiska personvalet efter anglosaxiskt mönster. I det senare
fallet handlar det om en tävlan mellan partiernas kandidater i enmansval-
kretsar. Fördelen med majoritetsvalet är att man får ett riktigt personval och
att vinnaren av överlevnadsskäl måste vara lyhörd gentemot hela valkretsen.
Nackdelen är att små partier, som klart gynnas av ett proportionellt val-
system med stora valkretsar, kommer att bli utraderade.
Det finns dock länder där man framgångsrikt har blandat de två systemen
med varandra. På så sätt försöker man tillvarata fördelarna med både ett
majoritetsval i enmansvalkretsar och ett proportionellt listval.
I Tyskland har man sedan länge ett proportionellt system där ungefär
hälften av mandaten i Förbundsdagen utses i enmansvalkretsar och den andra
hälften i ett rent listval. Liknande valsystem finns i Italien och Ungern.
I Tyskland har varje väljare två röster, den ena lägger man i personvalet
och den andra i listvalet. De stora partiernas genomslag i majoritetsvalet
kompenseras genom listvalet, där man tar hänsyn till de små partiernas
röster. Slutresultatet blir att de partier, som klarat spärren på 5 procent i
stort
sett får det antal platser i Förbundsdagen som motsvarar dess röstetal.
Enligt min mening är därför det tyska valsystemet väl värt att närmare
studera. Här har vi nämligen en ordning som tillgodoser kraven såväl på ett
riktigt personval som på strikt proportionalitet. I det utredningsarbete som nu
pågår i författningsfrågorna borde också det tyska valsystemet särskilt
belysas. Framförallt skulle det vara intressant att närmare få utrett vilka
konsekvenser ett sådant valsystem skulle få om det infördes i Sverige.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda vilka följder ett valsystem av tysk
modell skulle få i Sverige.