Förenta nationernas (FN) förklaring om de mänskliga rättigheterna från
1948 är grunden för FN:s Standardregler att tillförsäkra människor med
funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet. Reglerna tillkom på
svenskt initiativ och antogs enhälligt av FN:s generalförsamling i
december 1993.
FN har därmed tydligt slagit fast att diskriminering av funktionshindrade
är en fråga om mänskliga rättigheter. Inget land kan numera komma undan
sitt ansvar. Alla samhällsområden bevakas av FN:s expertkommittéer.
Standardreglerna är inte juridiskt bindande utan deras uppgift är att vara
normbildande och att utgöra grund för beslut i medlemsstaterna. I och med
att Sverige ställt sig bakom reglerna har vårt land åtagit sig att tillämpa och
verka för att de används i praktiken.
Flera länder har säkrat funktionshindrades rättigheter via antidiskrimine-
ringslagar, bland andra USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Syd-
afrika.
Sverige har i våras antagit en diskrimineringslagstiftning som omfattar
arbetslivet. Det pågår också en utredning om en ev. diskrimineringslagstift-
ning i näringsverksamhet. Det här är bra som första steg, men det räcker inte.
Vi får dagligen exempel på hur människor med funktionsnedsättning
diskrimineras och inte uppnår den delaktighet och jämlikhet i hela samhälls-
livet som standardreglerna föreskriver.
Här några exempel.
Det finns hinder i offentliga miljöer, som är enkla att åtgärda men trots
detta har man inte gjort något åt dem. Hit hör avsaknad av hörselslingor,
felaktig belysning, dåliga dörrar och avsaknad av dörröppnare.
När man bygger nya bostäder och offentliga lokaler borde anpassning till
funktionshinder så långt möjligt vara en självklarhet. Så är det inte idag.
Alltför ofta glöms detta bort.
Funktionshindrade utestängs från demokrati och rättsäkerhet. Man kan inte
som funktionshindrad exempelvis delta i det demokratiska samtalet eller gå
och rösta på grund av att samlingslokaler och vallokaler inte är tillgängliga.
Inte heller rättssalar är tillgängliga.
Kommunikationer bilar, bussar, tåg och båtar är fortfarande otillgängliga
för många funktionshindrade. Det nya IT-området är helt oreglerat vilket
innebär att vi i efterhand måste göra det tillgängligt för funktionshindrade i
stället för att snarast kräva tillgänglighet från början.
De flesta affärer och restauranger är otillgängliga i dag. Många gånger
handlar det om enkla åtgärder för att göra dem tillgängliga.
För många funktionshindrade är det omöjligt att studera därför att
utbildningsanordnare varken har tillgängliga lokaler eller tillgänglig metodik.
Funktionsnedsättningar kan i många fall kompenseras med hjälpmedel,
t.ex. hörapparater. Väntetiderna för personer som är i behov av hjälpmedel är
ibland oacceptabelt långa.
Det är inte acceptabelt att den som är funktionshindrad skall behöva
acceptera förseningar för specialfordon med upp till tre timmar, eller att be-
ställningen måste ske dagen innan.
Det förekommer att funktionshindrade som vill och med stöd av hjälp-
medel och handledare skulle kunna arbeta tvingas gå i förtidspension. Detta
är både diskriminerande och ett slöseri med mänskliga resurser.
Det finns bevis för att både ungdomar och vuxna med funktionsned-
sättning bemöts fördomsfullt eller okunnigt av myndighetspersoner. Många
tjänstemän förstår t.ex. inte allvaret i människors situation. Ibland beror det
på att personalen inte fått det stöd som den behöver för att klara av arbetet.
Listan kan göras mycket längre vilket framgår av Handikappombudsman-
nens årliga rapporter.
Exemplen visar att det finns brister i människors kunskaper om vad det
innebär att ha en funktionsnedsättning. Det leder i sin tur till en utformning
av samhället som inte kompenserar för funktionsnedsättningar av olika slag.
Det leder också till att människor med funktionsnedsättningar inte bemöts på
samma sätt som andra och inte heller får möjligheter till behovstillfreds-
ställelse och personlig utveckling som andra. De är med andra ord diskrimi-
nerade.
För att komma tillrätta med dessa problem finns det olika förslag till
lagstiftning som griper över alla sektorer samhället.
Bengt Lindqvist föreslår i sin utredning SOU 1999:21 en ändring i grund-
lagens 1 kap. 2 § andra stycket.
I regeringsformens 2 kap. om grundläggande fri- och rättigheter finns även
två bestämmelser om diskrimineringsförbund, nämligen 2:15 om etniska
minoriteter och 2:16 om könsdiskriminering. Dessa bestämmelser riktar sig
formellt endast till normgivaren. Skulle bestämmelser utfördas i strid mot
dessa diskrimineringsskydd går det att väcka talan i domstol och hävda att
lagen eller förordningen inte kan tillämpas.
Vi anser att regeringsformens 2 kap. bör utökas med förbud mot
diskriminering av funktionshindrade.
Dessutom behöver troligen denna grundlagsändring kompletteras med en
mer generell civilrättslig lagstiftning.
Om Sverige vill säkerställa alla människors fulla rättigheter, krävs att
FN:s standardregler efterlevs i Sverige. På samma sätt som arbetet fortskrider
med att förverkliga barnkonventionen genom att skärpa lagstiftningen måste
ett omfattande arbete sättas igång även för att anpassa Sveriges lagar efter de
krav som uppställs i FN:s standardregler. Om reglerna inkorporeras så att
standardreglerna blir direkt tillämpliga hos svenska domstolar och
myndigheter får den enskilde möjlighet att göra konventionens rättigheter
gällande. En inkorporering innebär också att samhällets samtliga sektorer
engageras i arbetet med att undanröja de hinder som finns för att människor
med funktionsnedsättningar inte skall diskrimineras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att snarast utreda lämplig grundlagsändring som
bygger på FN:s standardregler mot diskriminering av funktions-
hindrade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda annan lämplig kompletterande generell
lagstiftning mot diskriminering av funktionshindrade.1