I en lagrådsremiss om kommunala bostadsföretag under
våren 1999 konstaterade lagrådet att "någon innebörd måste
dock den kommunala självstyrelsen ha". Lagrådet fortsatte:
"Man måste beklaga att regeringsformen trots erfarenheter
av nära 25 års tillämpning fortfarande inte ger fylligare
riktlinjer för förhållandet mellan stat och kommun eller med
andra ord för den kommunala självstyrelsens reella innebörd.
Tills vidare får man utgå från att den kommunala
självstyrelsen är en realitet men att det är ovisst hur långt den
sträcker sig."
De grundläggande bestämmelserna om den kommunal självstyrelsen
återfinns i regeringsformen 1:1 och i 1:7. RF:s portalparagraf säger att det
svenska folkstyret förverkligas genom bl a kommunal självstyrelse. I 7 §
konstateras dels att "Beslutanderätten i kommunerna utövas av valda
församlingar", dels att "Kommunerna får taga ut skatt för skötseln av sina
uppgifter".
Enligt 1862 års kommunalförordningar inrättades de svenska kommunerna
som ett slags lokala offentliga förvaltningsorgan i den nationella
samhällsorganismen. Det fastslogs särskilt att kommunerna inte hade någon
statsrättsligt genuin juridisk kompetens som självstyrande politiska enheter.
De fick sin kompetens genom delegering från staten och verkade under
statens suveränitet. (Se Mats Dahlkvists och Urban Strandbergs uppsats i
Demokratiutredningens forskningsrapport Maktdelning.)
Regeringsformens portalparagraf pekar ut den kommunala självstyrelsen
som ett medel att förverkliga demokratin. I praktiken har dock den
kommunala styrelsen fungerat som en del av den statliga förvaltnings-
organisationen, även om det inom vissa ramar finns en betydande frihet för
kommunerna. I författningspolitisk mening är det dock inte fråga om en
självstyrelse.
Idag kan kommuner fatta beslut. Men finner regeringen och
riksdagsmajoriteten dem misshagliga så står det dem fritt - i rättslig
mening - att intervenera i den kommunala beslutskompetensen och
inskränka beslutanderätten i olika avseenden. Det finns ett antal exempel på
detta. Samtidigt kräver logiken att om regeringsformen ger den kommunala
självstyrelsen en ställning i det svenska samhället så skall den rimligtvis
också ha ett substantiellt innehåll. Eller som Lagrådet skriver: "någon
innebörd måste dock den kommunala självstyrelsen ha".
De nuvarande förhållandena är inte acceptabla. Om man vill ha en reell
kommunal självstyrelse måste det till en kraftfull rättslig kompetens för
kommunerna att utöva den.
Kristdemokraterna har i andra sammanhang påpekat att subsidiaritets-
principen bör bli vägledande även för nationella förhållanden. Som bekant är
den en del av Europeiska Unionens rättskapacitet. Subsidiaritetsprincipen har
följande innehåll: Det en gemenskap på ett ändamålsenligt sätt kan sköta
skall den också få sköta. .De överordnade gemenskaperna (t ex staten) har en
skyldighet att stödja där så behövs och detta stöd måste respektera de
enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas eget kompetens-
område.
Om subsidiaritetsprincipen appliceras på synen på kommunal självstyrelse
så kan man konstatera att det behövs en utökad respekt från statsmaktens
sida för den kommunala gemenskapens eget kompetensområde. En sådan
respekt måste avspegla sig i regeringsformens bestämmelser om denna
självstyrelse.
Regeringsformen behöver alltså tydliga och avgränsade bestämmelser om
den kommunala beslutskompetensen. Det säger sig närmast självt att för att
sådana skrivningar skall ha rättsliga verkningar för förhållandet mellan stat
och kommun så krävs en tydlig lagprövningsrätt, som medger att
kommunerna kan hävda sitt av grundlagen fastlagda kompetensområde
gentemot regering och riksdag.
En utredning bör tillsättas med syftet att ta fram en adekvat grundlags-
skrivning för regeringsformen om den kommunala kompetensen och dess
rättsverkningar. Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning för att fastställa en tydlig
kommunal kompetens i regeringsformen.