De möjligheterna som personvalsinslaget i vallagen ger är tydliga:
Väljarna kan ge politiker direkta förtroendeuppdrag. Väljarna kan också
utkräva ansvar. Banden mellan väljare och valda stärks. Personvalets
poäng är att kandidater kan vinna människors förtroende för den person
man är, de frågor man driver och det man tror på. Personvalet styr också
politikens uppmärksamhet mot det politiken är till för - människorna.
Personvalet kan på sikt komma att avskaffa valrörelserna, som vi är vana
att se dem. Orsaken är att det tar så oändligt mycket längre tid att etablera en
relation till människor i den egna valkretsen och verkligen nå ut med vem
man är och vad man står för än den traditionella intensivvalrörelsens tre
veckor. När valrörelsen kommer har de flesta människors val av vilken
kandidat de vill stödja förhoppningsvis redan gjorts. Det gäller därmed att
vara utåtriktad varje dag i sitt politiska arbete, inte bara de sista veckorna
inför ett val. Mer utåtriktade politiker är bra för demokratin och den
demokratiska dialogen. Personvalet får inte förvandlas till en helt pengastyrd
valrörelse. Ju mindre utåtriktad den vardagliga politiken är, desto mer
pengainsatser kommer att krävas för att i ett sent valrörelseskede uppamma
personvalsstöd.
Inför valet 1998 var de flesta bedömare ense om att personvalet svårligen
skulle få något genomslag att tala om. Spärren var för hög, det krävdes
hundratusentals kronor och tiotusentals kryss för att bli personvald - var den
bild som förmedlades. Problemet var bara att detta var en alltför Stockholms-
och storstadscentrerad bild. I övriga landet hade personvalet alla möjligheter
att få stort genomslag - och fick det också. Sammanlagt 105 personer
passerade 8-procentsspärren till riksdagen - många gjorde det med mycket
god marginal. Alla dessa 105 personer blev inte valda. 17 personer passerade
8-procentsspärren, men blev inte valda därför att de fick färre personröster än
en konkurrerande kandidat och ytterligare mandat inte fanns att fördela. I
Örebro län t.ex. med 13 mandat klarade sammanlagt 6 personer
personvalsspärren. Av dessa blev 3 personvalda från länet. I praktiken räckte
det på många håll inte med att bara passera spärren för att bli vald. En
kandidat var tvungen att vinna personvalet för att bli vald. Spärren var
därmed på många håll verkningslös. Flest kryss vann, är en bättre
beskrivning av hur förhållandena var. 23 personer fick mellan 6 och 8
procent personröster. De var alltså ganska nära att klara spärren. Men det
vara bara en enda av dessa som fick fler personröster än den eller de
kandidater som faktiskt valdes in. Spärren på 8 procent utgjorde inte,
betraktad i detta perspektiv, något praktiskt problem. Den som fick flest
kryss valdes också. Mycket lite tyder alltså på att spärren varit för hög.
Storstadsregionerna är ett särfall, som inte är representativt för landet i
övrigt. I storstäderna är problemet snarare att valkretsarnas storlek förhindrar
möjligheterna till relationsbyggande mellan väljare och valda och att
mandaten är så många att det inte ens teoretiskt är möjligt för ett toppnamn
att ramla ut. Informationen inför kommande personval behöver förbättras.
Riksskatteverkets felaktiga information till alla hushåll bidrog säkert till att
antalet som använde kryssmöjligheten blev färre än vad som varit möjligt.
Verket hävdade att den som var nöjd med en listas utseende inte behövde
kryssa någon kandidat, utan kunde lämna in listan som den var. Ställt på sin
spets innebar detta att listornas förstakandidater inte kunde bli personvalda,
om väljarna följde Riksskatteverkets råd. Eftersom mandaten i första hand
fördelas bland kandidater som klarat spärren och endast i andra hand fördelas
efter listordning kunde detta mycket väl leda till att partiernas toppkandidater
slogs ut på grund av felaktig information. Om man är nöjd med listans
utseende borde man tvärtom utnyttja kryssmöjligheten för att markera detta. I
kombinationen av den förhållandevis låga spärren och den bristande
informationen anas ett problem, väl värt att ta på allvar. Om 92 procent av ett
partis väljare inte kryssar - för att de är nöjda med listans utseende - och
därmed följer Riksskatteverkets anvisningar - men 8 procent är missnöjda
och kryssar för en annan, gemensam kandidat så ändras listordningen. En
minoritet har därmed på grund av ett ogenomtänkt system tillåtits styra en
majoritet. Antingen måste informationen i kommande val trappas upp och
tydliggöras, eller så bör de valsedlar som inte kryssas räknas listordningen
till godo som personröst. Ytterligare ett alternativ är att göra personkrysset
obligatoriskt. Personvalsinslaget har huvudsakligen varit positivt. Det finns
dock saker som måste uppmärksammas.
- Det finns en risk för att en oproportionerligt stor andel av partiernas
resurser används internt, eftersom de egna är troliga att verkligen kryssa.
- Systemet fungerar inte i de största valkretsarna där tiotusentals kryss
krävs för att man skall bli personvald och där personvalet kräver dyra
kampanjer.
- Det finns dessutom helt säkra mandat i dessa valkretsar. Finns 10, 12
mandat att fördela och spärren är 8 % så finns det inte ens en teoretisk
möjlighet för förstanamnet att kryssas ut.
Detta är dock barnsjukdomar som borde kunna övervinnas. Personvals-
möjligheten innebär en god möjlighet att förnya demokratin. Rätt
hanterat kan personvalsinslaget föra väljare och politiker närmare
varandra. Det kan också bidra till att vitalisera partierna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den möjlighet till vitalisering av demokratin som
personvalsinslaget ger,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av information till hushållen om
personvalsinslaget i nästa val,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att översynen av personvalsinslaget bör innefatta
frågan om att valsedlar som inte kryssas skall räknas listordningen till
godo som personröst.