Studie över relationen mellan den politiska makten och den verkställande
Relationen mellan Regeringskansliet och de statliga myndigheternas
ledning beskrivs stundom som både frostig och turbulent. Med anledning
av turerna kring Försvarsdepartementet, Försvarsmakten och dess
återkommande ekonomiska obalanser lät Försvarets insynsråd senvåren
1998 fil.dr. Eva Haldén göra en utredning som fick titeln "Försvaret och
de svarta hålen". Det hon fann var en problematisk relation mellan
politikerna och försvarsledningen. Den kan beskrivas som en historiskt
etablerad ömsesidig misstro därför att man har olika bilder av motparten.
Den politiska nivåns bild av "den andre" baseras på ett bristande
förtroende för Försvarsmakten med avseende på såväl specifik
kompetens som vilja till full öppenhet och insyn i ekonomin samt vilja
till förändring och anpassning till den politiska sfärens villkor. Från
Försvarsmaktens sida kännetecknas bilden av "den andre", dvs den
politiska makten, av bristande pålitlighet, vilja och förmåga att hålla fast
vid fattade beslut samt brist på kunskap och förståelse för
försvarsverksamhetens specifika förhållanden och behov.
När Haldéns studie presenterades vittnade flera myndighetsföreträdare om
att sådana bilder finns av "den andre" också på andra håll i stats-
förvaltningen. Om detta är sant är det allvarligt. Det kan bidra till resurs-
förluster och det kan inte uteslutas att det är en av orsakerna till den snabba
omsättning vi numera har av verkschefer. Det kan inte heller uteslutas att ett
bristande förtroende mellan dem som tar beslut om politiska reformer och
dem som skall genomföra dem bidrar till den minskning av allmänhetens
förtroende för politiker och det demokratiska beslutsfattandet som bl.a.
statsvetare i Göteborg har visat.
Med hjälp av material från riksdagens utredningstjänst har jag analyserat
kvinnliga och manliga generaldirektörers tjänstgöringstider sedan vi fick vår
första kvinnliga generaldirektör 1978. Under de följande tjugo åren utsågs
ytterligare 54 kvinnor till verkschefer. Under samma tid utnämndes 165 män.
Ser man till tjänstgöringstiden för de som både utnämnts och lämnat sin
generaldirektörspost under tiden 1978-1998 finner man att kvinnorna (n=
16) tjänstgjort i 3,5 år medan männen (n=66) innehaft sin position i 4,8 år.
Med tanke på att förordnandetiden för generaldirektörer första perioden
brukar vara 6 år är det anmärkningsvärt att så många lämnar sin tjänst i
förtid.
En chefstillsättning innebär alltid en stor ekonomisk och personlig
investering. Det tar också tid för en ny verkschef att bli tillräckligt insatt i
myndighetens arbete för att fullt ut kunna utöva sitt chefsskap. Det är därför
väsentligt att få veta vad som ligger bakom de täta chefsbytena för att i
fortsättningen kunna rekrytera och behålla de personer som är viktiga för
verksamheten.
För att råda bot på situationen måste vi således ta reda på vilka orsakerna
till problemen är och hur de kan åtgärdas. Jag anser att detta bör bli föremål
för en vetenskaplig studie. I en sådan undersökning bör man bygga på Eva
Haldéns erfarenheter från studien "Försvaret och de svarta hålen".
En undersökning av det här slaget kan med fördel kopplas till en studie
över relationen mellan landstingspolitiker och sjukhusdirektörer.
Omsättningen av sjukhusdirektörer är mycket hög. Många stannar inte ens ett
år på sin post. Av en intervjustudie genomförd av Sören Berg och Caj
Skoglund för Landstingsförbundets räkning framgår att det finns en ökande
misstro mellan politiker och vårdgivare. Ett betydande antal vårdgivare
känner att politikerna ställer orimliga krav på personalen och de uttalar också
oro över allmänhetens växande misstro gentemot politikerna. Situationen kan
således vara likartad inom landstingsvärlden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en studie av relationen mellan den politiska och
den verkställande makten.