Enligt kommunallagen (KL) 2 kap. 7 § får kommuner och
landsting driva näringsverksamhet om den drivs utan
vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga
anläggningar och tjänster åt medlemmarna i kommunen eller
landstinget. Formuleringen utan vinstsyfte kan vid en första
anblick tyckas entydig och vara en klart avgränsande
formulering. Även följande kommentar till lagtexten kan
framstå som tydlig:
Om det i det enskilda fallet framstår som konstlat att driva verksamheten
utan sådant vinstsyfte är det ett argument för att verksamheten faller utanför
den kommunala kompetensen.
Verkligheten är dock en helt annan. Dagligen överträder
kommuner och landsting denna paragraf i KL. Exemplen på
detta är många. Här kan nämnas kommunalt drivna
gymanläggningar, solarier, plantskolor, tvätterier, video-
uthyrningar och vandrarhem. Ingen kan ifrågasätta att de
ovan uppräknade näringsverksamheterna normalt skall
bedrivas i vinstsyfte. Ändå finns det kommuner och
landsting som bedriver sådana verksamheter.
Det största problemet är naturligtvis att man konkurrerar och i många fall
konkurrerar ut det privata näringslivet, eftersom man kan dumpa priserna
med hjälp av de skattemedel man har i bakfickan. En annan omständighet är
att man riskerar skattebetalarnas pengar om något går snett. På många håll
tolkas KL på så sätt att om bara en förvaltning som bedriver näringsverk-
samhet håller sig inom några procent av sin totala budget så är det lagligt.
Vad några procent är tolkas alltmer vidlyftigt. Procentandelen är inte den
viktiga frågan, utan principen.
Kommunallagen måste göras ännu mycket tydligare på denna punkt, dvs.
slå fast att det är helt förbjudet för kommunen eller landstinget att bedriva
näringsverksamhet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kom-
munallagen att näringsverksamhet inte i någon form får bedrivas av
kommuner och landsting i enlighet med vad som anförts i motionen.