Centerpartiets politik bygger på övertygelsen att människor
vill och förmår ta ansvar såväl för sig själva som för andra.
Människans grundläggande frihet att förverkliga sina
drömmar och utveckla sina förutsättningar ska därför inte
inskränkas annat än av omsorg om andras lika möjligheter.
Varje människa måste ha makt att påverka de beslut som i
sin tur påverkar henne.
Beslut ska därför fattas så nära varje människa som möjligt. Centerpartiet
vill låta människor ta tillbaka den makt som i ett alltmer komplicerat sam-
hälle centraliserats och övertagits av professionella politiker, myndigheter
och deras tjänstemän, koncerner och koncernledningar. En förnyad
demokrati handlar om att alla människor ska vara delaktiga och ansvariga för
gemensamma angelägenheter. Vägen dit ligger i att skapa ett utrymme för
gemensamt agerande - en plats för oss. En konsekvent decentraliserings-
politik tar fasta på att makten ska flyttas dit där den hör hemma - till
människor, enskilt och i gemenskap.
Mer makt åt människor - var för sig eller tillsammans - innebär inte att vi
ger upp den representativa demokratin. Däremot innebär det att lyhördheten
måste bli större och platser skapas för en dialog mellan förtroendevalda och
medborgare.
Länge har demokratin och folkstyret uppfattats som självklara och tagits
för givna i vårt land. Samtidigt känner många människor vanmakt inför det
politiska systemet, något som manifesterats i sjunkande valdeltagande,
svårigheter för politiska partier att rekrytera medlemmar och ökande misstro
mot politiker. Förhållandena har de senaste åren uppmärksammats bl.a.
genom demokratiutredningen, debatten i medierna och inom partierna samt
många fria debattörer, som diskuterat demokratin och dess innebörd. Det är
välkommet. Alltför länge har riksdagen och dess partier stått brydda inför
ökande misstro och minskande engagemang. Dock saknas fortfarande en
diskussion kring behovet av ökad/fördjupad demokrati och en vilja att pröva
förändringar av de demokratiska formerna.
En grundläggande frågeställning är vad som menas med demokrati. En
viktig och livaktig debatt kring innebörden i själva orden demos och kratos,
folk och styre, förs just nu, med fokus på vad "folk" innebär och vad som
konstituerar "folket". Den andra delen, vad det innebär att styra, är dock
minst lika viktig. Många debattörer avgränsar frågan om demokrati till ett
antal kriterier (allmän och lika rösträtt, allmän valbarhet, regelbundna och
hemliga val etc). Att finna sådana kriterier är självfallet viktigt, men det
täcker inte innebörden av "demokrati" i hela dess vidd. För detta måste vi
också diskutera demokratins "kvalitet", eller "djup", baserat på människors
engagemang och verkliga självstyre.
Det ligger i sakens natur att det är omöjligt att skriva en motion som i
detalj redogör för hur demokratin ska stärkas på olika nivåer. Det kan inte
föreskrivas med riksdagsbeslut, utan måste avgöras på varje nivå, var för sig.
Vad riksdagen kan göra är att ange en inriktning, ett önskemål om att stärka
demokratin. Det är Centerpartiets ambition att med denna motion bidra till en
sådan inriktning.
En viktig uppgift för demokratin är att avgöra var gränserna för det
gemensamma beslutsfattandet går, och var det privata börjar. Det är ingen
lätt fråga, och kräver fortsatta överväganden. Centerpartiet vill på sikt se
ökad tydlighet kring vilka kompetenser de olika politiska instanserna ska ha
samt en stärkt lokal demokrati också utanför de parlamentariska för-
samlingarna i ett levande civilsamhälle. En fördjupad konstitutionell debatt
och större tydlighet kring avgränsningarna skapar också de nödvändiga
förutsättningarna för att ge människorna makten åter.
En huvuduppgift för förnyelsen av demokratin är att stärka delaktigheten
hos de grupper som i dag inte deltar i allmänna val och som i stor
utsträckning står utanför de gängse formerna för påverkan. Det är tydligt att
valdeltagandet i stor utsträckning har sociala och ekonomiska förtecken.
Valet 1998 var det högsta valdeltagandet i välbärgade kommuner som
Vellinge, Lomma och Danderyd, alla med mer än 85 % valdeltagande. I
Strömstad, Botkyrka, Årjäng och Haparanda var valdeltagandet under 70 %.
I Östermalm i Stockholm röstade 80 %, att jämföra med 49 % i Rinkeby. Det
är allvarliga signaler som måste uppmärksammas.
Centerpartiet menar att högre tilltro till den representativa demokratin och
därmed ökat valdeltagande måste bygga på större makt för enskilda i
vardagen, där människor ges förtroende att axla ett ansvar för sin del av de
gemensamma angelägenheterna. Vi tror, till skillnad från en del debattörer,
att större möjligheter till ansvarstagande och inflytande i t.ex. självför-
valtningsorgan är något som kommer alla till del och faktiskt bidrar till att
utjämna inflytandeklyftor. Genom ett ökat sådant utrymme bygger vi också
grunden för den framtida representativa demokratin. Att genom röstplikt
tvinga människor till valurnorna innebär ett manipulerande med röststöd för
att ge sken av ökad legitimitet för det politiska systemet. Verklig legitimitet
får endast ett system som fungerar så att människor frivilligt deltar och
engagerar sig.
Grundat på goda föresatser och välvilja, har staten (i betydelsen det
offentliga) tillåtits att växa och förkväva det civila samhället och de små
gemenskaperna. Genom offentliga insatser har ansatser att lösa problem
inom dessa till och med försvårats. Föreningar och andra frivilliga
sammanslutningars ansvar för gemensamma verksamheter har tagits över av
offentliga institutioner. Undan för undan har demokrati och gemensamt
agerande reducerats till en servicedemokrati, där invånarna enbart ses som
kunder och sällan som medborgare. Samtidigt som staten greppar över alltför
mycket, har den också visat sig vara alltför svag i att slå vakt om sina
viktigaste uppgifter.
Genom förslagen i denna motion presenterar Centerpartiet ett antal
åtgärder för att bygga en deltagardemokrati i Sverige. En sådan är ett
nödvändigt första steg mot en systematisk och långtgående delegation av
makt och ansvar, till lokala beslutande församlingar, medborgare i sam-
verkan och till enskilda, där såväl kommunens som statens åtaganden om-
prövas för att stärka det civila samhället och därigenom öka medborgarnas
egna utrymme. Genom att delegera makt konsekvent kan också staten och
hela det offentliga livet i större utsträckning koncentrera sig på att utföra
för
hela samhället viktiga uppgifter bättre än i dag. Det är innebörden av
Centerpartiets vilja att skapa en mindre, men starkare stat.
Stärk den lokala
demokratin!
Under hela 1900-talet har det offentligas roll ständigt
utökats. Alltfler av de områden som en gång var den
enskildes eller individens ansvar har kommit att bli föremål
för gemensamma beslut, främst i kommunerna. Samtidigt
som välfärdsbygget har varit till gagn för medborgarna, har
alltfler människor också kommit att känna vanmakt inför det
offentliga, i form av brist på inflytande och brist på
självbestämmande.
Genom större kommuner och en professionalisering av politiken har
kommunpolitikernas roll förändrats, från att företräda det civila samhället,
till att alltmer bli myndighetsutövare. Större komplexitet och en förändrad
roll för de lokala politikerna är båda viktiga delar i den misstro som många
visar mot politiker.
Samtidigt som "politikerförakt" och misstro alltmer blir den bild som
förmedlas av förhållandet mellan förtroendevalda och medborgare, pågår
många positiva verksamheter, där medborgare och förtroendevalda till-
sammans återupprättar de lokala arenorna. Det är också den väg Center-
partiet förordar för att stärka och förnya det förtroende mellan medborgare
och företrädare som demokratin bygger på.
Det är lätt att konstatera att engagemanget i samhällsfrågor kontinuerligt
ökat under en lång följd av år, samtidigt som engagemanget i den
traditionella politiken minskat. Det är avgörande för politikens legitimitet att
detta engagemang också tas till vara. Huvudsakligen måste detta arbete ske
på lokal nivå. Det arbete som nu utförs inom ramen för Demokrati-
utredningen bör vara värdefullt i det fortsatta arbetet. Rimligen bör
regeringen, då Demokratiutredningen avslutat sitt arbete, ta initiativ till en
översyn av de lagar som rör kommunernas arbetssätt för att undanröja hinder
för lokala organisationsförändringar med syfte att fördjupa den lokala
demokratin.
Genom en ändring i lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar
blev det möjligt för medborgare att hos kommunfullmäktige begära
folkomröstning. Erfarenheten av detta är än så länge nedslående: I alla fall,
utom ett, har begäran avslagits i kommunfullmäktige. Av 59 medborgerliga
initiativ för folkomröstningar har 58 avslagits. Folkinitiativen har ändå sällan
handlat om sådant som kan anses väcka anstöt: Motstånd mot flykting-
mottagning eller liknande. Initiativen kan t.ex. handla om att man i Arboga
ville rösta om motorvägsanslutning, att man i Hörby ville rösta om
försäljning av ett hotell eller att man i Pajala ville rösta om förvaring av
kärnavfall. De ständiga avslagen innebär att medborgarnas initiativrätt
faktiskt motverkar sitt syfte: Gång efter annan får medborgarna bekräftat att
engagemang för folkomröstningar inte lönar sig.
Folkomröstningar må vara ett ibland trubbigt instrument, men de är ett av
få verktyg som verkligen ger alla medborgare lika möjligheter att påverka
besluten. De kan också, vilket erfarenheter från Schweiz ger vid handen,
bidra till att kontroversiella beslut diskuteras noggrannare eftersom "hotet"
om en folkomröstning hela tiden finns. De kanske viktigaste, och bästa,
folkomröstningarna är därmed de som aldrig behöver hållas, därför att
demokratin fungerar så att medborgarna känner att deras åsikter beaktas och
förs vidare i processen. Det handlar självfallet inte om att alla alltid är
nöjda
med utfallet, men att alla kan känna sig delaktiga, d.v.s. blir tillfrågade i
beslutsprocessen.
Riksdagen begärde under föregående riksmöte även att regeringen låter
utreda en förstärkning av medborgarnas initiativmöjligheter, t.ex. genom att
kommunala folkomröstningar ska hållas om en viss andel, t.ex. 10 %, av
kommunens befolkning begär det. Samtidigt är det rimligt att stärka politiska
minoriteters ställning i kommunfullmäktige genom att göra det möjligt att,
med en minoritet om förslagsvis en tredjedel, genomdriva en kommunal
folkomröstning i kommunfullmäktige. Detta bör ges regeringen till känna.
Användning av folkomröstningsinstrumentet har länge kringgärdats av
skepsis i Sverige. Många av de invändningar om behovet av "helhetssyn"
och "ansvar" antyder ett synsätt som utgår från att medborgarna inte är
kapabla till detta. Centerpartiet avvisar ett sådant synsätt. Demokrati som idé
utgår från att medborgarna är rationella människor som förmår fatta väl
avvägda beslut. Samtidigt förutsätter ett ökat engagemang i lokala ange-
lägenheter att medborgarnas åsikter också respekteras. Folkomröstningar
som omtolkas eller skrinläggs genom hanteringen i beslutande församlingar
riskerar endast att öka avståndet mellan väljare och valda. Mot denna
bakgrund menar Centerpartiet att en utveckling mot beslutande folk-
omröstningar vore eftersträvansvärd. Självfallet kan invändningar kring
formerna och kompetensen för sådana folkomröstningar anföras. De
grundläggande skälen för förslaget kvarstår dock. Regeringen bör därför
tillsätta en utredning för att belysa förutsättningarna för ökad direktdemokrati
i kommunerna genom beslutande folkomröstningar. Detta bör ges regeringen
till känna.
I vårt grannland Finland finns i dag möjlighet för medborgare att väcka
initiativ som kommunfullmäktige, under vissa omständigheter, måste
behandla. Även om sådana initiativ ofta leder till avslag, och kan komma att
leda till avslag även i Sverige om möjligheten införs, så skulle förmodligen
möjligheten bidra till att öka engagemanget för den lokala politiken. Det
viktigaste argumentet för en sådan förändring är därmed möjligheten för
enskilda medborgare och lokala organisationer att medverka till att sätta
agendan. En medborgerlig initiativrätt skulle med stor sannolikhet leda till att
många frågor, som i dag inte finns på dagordningen skulle diskuteras och
påverka arbetet inom den representativa demokratiska nivån. En tänkbar
modell för detta är en motsvarighet till det som i dag gäller i Finland, där
kommunfullmäktige årligen får en redogörelse för alla initiativ som
inkommit och där initiativ som samlat mer än 2 % av kommuninvånarnas
underskrifter måste behandlas i kommunfullmäktige inom sex månader.
Regeringen bör återkomma med förslag som möjliggör för medborgare att
väcka initiativ i kommunfullmäktige.
Bortsett från möjligheten att påverka det politiska beslutsfattandet i
närområdet, saknas i dag för många möjligheten att påverka de verksamheter
som man närmast berörs av, såsom barnomsorg, skola, sjukvård och
äldreomsorg. Inom de flesta verksamheter förekommer i dag försök med
självförvaltningsorgan, som brukarstyrelser. Det vore önskvärt att själv-
förvaltning och eget ansvarstagande för verksamheterna ökade i omfattning,
vilket skulle kunna öka förståelsen för den politiska prioriterings-
diskussionen, likaväl som öka kvaliteten i den offentliga servicen. Fler och
starkare självförvaltningsorgan förutsätter i dag beslut i riksdagen, som ökar
möjligheten att delegera beslutanderätt, liksom möjligheten för medborgarna
att själva ta initiativ till självförvaltningsorgan.
Möjligheten för kommunala nämnder att delegera beslutanderätten regleras
i kommunallagen (1991:900) 6 kap 33 och 38 §§. Nämnderna får, med vissa
undantag, delegera beslutanderätten till en anställd i kommunen och
dessutom ställa upp villkor för denna beslutsrätt, som att konsultera dem som
nyttjar tjänsten eller att endast tillåta beslut när företrädare för dem som
utnyttjar tjänsten tillstyrker beslutet. Detta är självfallet mycket positivt.
Samtidigt innebär konstruktionen att självförvaltning, i betydelsen
beslutsmakt, är förhållandevis begränsad. Det borde rimligen vara möjligt för
kommunala nämnder att delegera besluten direkt till ett självför-
valtningsorgan. Sådana organ bör huvudsakligen komma till stånd genom
medborgarnas egna initiativ. När sådana initiativ tas bör de också få ett
positivt bemötande, som ett sätt att stärka den lokala demokratin. Det finns
skäl att överväga att ändra kommunallagen så att kommunerna ska vara
skyldiga att tillmötesgå önskemål om inrättande av självförvaltningsorgan.
Vad som ovan anförts om självförvaltning bör ges regeringen till känna.
Återupprätta det
kommunala självstyret!
Det kommunala självstyret fastslås i RF 1 kap 1 §. Det kan
tyckas att detta borde innebära ett mycket starkt stöd för
människors rätt att lokalt besluta över sina egna
angelägenheter, men erfarenheten visar att så långt ifrån
alltid är fallet. Politiska majoriteter i riksdagen ser ofta sina
egna politiska mål som överordnade det som kan ske i
kommuner och kringgärdar det kommunala självstyret med
fler lagar och ständigt nya bestämmelser.
Det måste beskrivas som en avgörande demokratifråga att makt, så långt
det överhuvudtaget är möjligt, utövas så nära och av så många av
medborgarna som möjligt.
I dag sker det motsatta. Genom bestraffningar för kommuner som säljer
fastighetsbolag, bibliotekslag och förslag om lika taxa för dagis i hela landet
vill man ge sken av handlingskraft och initiativförmåga, till priset av kraftiga
inskränkningar i kommunernas rätt att själva hantera sina angelägenheter.
Den klåfingrighet och det kontrollbehov som regeringen och riksdagens
majoritet nu ger uttryck för är fel väg att gå och måste avvisas.
Nyligen har regeringen tillsatt en kommitté för att utreda vissa frågor som
rör regeringsformen (dir 1999:71). I direktiven sägs att kommittén ska se
över lydelsen av regeringsformens bestämmelse om egendomsskyddet samt
vissa andra bestämmelser som rör Sveriges samarbete med EU. Den nu
tillsatta grundlagsutredningen bör mot denna bakgrund ges ett tilläggs-
direktiv att utreda hur ett stärkt kommunalt självstyre skulle kunna för-
verkligas i grundlagen. Utgångspunkten bör vara att det kommunala själv-
styret inte bör kunna inskränkas annat än genom kommunernas samtycke
eller med hänvisning till regeringsformens fri- och rättigheter. Detta bör ges
regeringen till känna.
Intresset för kommunala angelägenheter överskuggas även av den
fokusering som naturligt sker kring rikspolitiken i valrörelser. Genom
profilering av centrala valkampanjer och partiernas partiledare flyttas fokus
från den politiska nivå som har störst betydelse för medborgarnas vardag.
Det är därför hög tid att åter aktualisera frågan kring skilda valdagar för
riksdags- och kommunalval. I det sammanhanget bör också möjligheten till
rullande valår införas, innebärande att kommunalvalen inte hålls samma år i
hela riket. En sådan ordning ökar möjligheten att fördjupa den lokala
diskussionen eftersom kommunalvalet inte skulle föregås på samma sätt som
i dag av nationella valkampanjer.
I direktivet till den ovan nämnda utredningen pekar regeringen på att den
senare avser att i tilläggsdirektiv ge utredningen i uppdrag att överväga vissa
valfrågor som har anknytning till det konstitutionella systemet och den
parlamentariska ordningen. Riksdagens konstitutionsutskott har, som en följd
av bl.a. Centerpartiets motioner i frågan, funnit detta alltför vagt och
rekommenderat riksdagen att begära ett mer specifikt tilläggsuppdrag till ut-
redningen att utreda förutsättningarna för skilda valdagar (1999/2000:KU2).
Det är enligt Centerpartiets mening angeläget att utredningen utförs
skyndsamt och kan ligga till grund för en proposition och ett första beslut i
riksdagen inför nästa riksdagsval.
Fler kommuner närmare
människorna
Genom konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU21
och riksdagens påföljande beslut ställde sig riksdagen bakom
ett krav som Centerpartiet drivit länge om att underlätta
kommundelningar för att stärka den lokala demokratin.
Processen som beskrivs i indelningslagen (1979:411) präglas
dock av den sociala ingenjörskonstens metoder, i det att det
krävs "objektiva" skäl för att godkänna en kommundelning.
Vari dessa objektiva skäl består ger propositionen som låg
till grund för lagen inga exempel på.
Det är vidare, enligt Centerpartiets uppfattning, orimligt att en statlig
myndighet, Kammarkollegiet, ska göra en första bedömning av huruvida en
kommundelning bör ske. Frågan om kommundelningar är i första hand en
politisk, inte en byråkratisk, bedömning, något som också bör återspeglas i
det förfarande som föregår ett beslut om kommundelning. Detta skulle t.ex.
kunna uppnås genom att regeringen, som yttersta politiska instans, också tar
ansvar för den inledande bedömningen huruvida en process ska inledas eller
inte. Detta bör ges regeringen till känna.
Mot bakgrund av syftet att stärka det lokala engagemanget i det politiska
beslutsfattandet, bör också större hänsyn tas till hur invånarna i den
kommundel som vill dela kommunen ställer sig till en delning. En
kommundelning bör därför genomföras om en majoritet av invånarna i en
kommundel så vill. Som Lokaldemokratikommittén konstaterade krävs
vanligen en positiv inställning från den odelade kommunen till en förändring
av indelningen. Det är otillfredsställande ur demokratisk synvinkel att lokala
initiativ därigenom får svårt att vinna bifall. De farhågor som rests om ett
slags lokal ekonomisk egoism är enligt Centerpartiets mening obefogade.
Erfarenheter har visat att de grupper som arbetat för kommundelningar har
förmått att ta ett helhetsansvar och att se till invånarnas intressen i hela den
odelade kommunen. Skatteutjämningssystemet har också som syfte att jämna
ut sådana skillnader som skulle uppstå genom kommundelningar.
Grundregeln bör således vara att en kommundelning ska beviljas om en
majoritet av invånarna i den kommundel som vill dela kommunen röstar ja
till en delning. Detta bör ges regeringen till känna.
Som ett resultat av bl.a. Centerpartiets krav på att underlätta
kommundelningar gav riksdagen som sin mening regeringen till känna att det
bör bli lättare att dela kommuner och att regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag för att uppnå detta.
Bortsett från kommundelningar har initiativ tagits på många håll för att
föra det kommunala beslutsfattandet närmare medborgarna i form av
kommundelsnämnder. Kommundelsnämnder innebär ökade möjligheter till
samverkan med det civila samhället. Ett hinder för denna samverkan är dock
att kommundelsnämnder i dag väljs som andra kommunala nämnder, genom
proportionella val i fullmäktige. Centerpartiet menar att medborgarnas vilja
bör få ett större lokalt genomslag genom införandet av direktval till
kommundelsnämnder. Regeringen bör återkomma med förslag som gör detta
möjligt. Detta bör ges regeringen till känna.
Regionaliseringen
I en alltmer globaliserad värld, där tjänster, kapital och
arbetskraft rör sig fritt och gamla nationella gränser betyder
mindre är det angeläget att slå vakt om grundläggande
demokratiska värden. De företag som opererar på en global
arena kan knappast längre beskrivas som multinationella,
utan snarast som a-nationella, eller t o m anti-nationella.
Globaliseringsprocessen sker i dag närmast av sig själv och
enskilda länder har små möjligheter att påverka
huvudinriktningen. Samtidigt är globaliseringsprocessen och
det ökande multilaterala beroendet något positivt. Att hantera
demokratiproblem på en global nivå genom att åter stänga
gränser och begränsa rörligheten är ingen önskvärd väg att
gå.
Samtidigt måste vi uppmärksamma att den enskilda människan, som ofta
känner vanmakt inför nationella, eller t o m kommunala myndigheter, har
mycket små möjligheter att påverka globaliseringsprocessen. Det blir därmed
än mer angeläget att försöka möta globaliseringen genom en fortsatt
decentralisering och återupprättande av människors makt över sin vardag.
En arena, som fått allt större aktualitet de senaste åren, inte minst genom
Sveriges inträde i EU, är den regionala nivån. Denna nivå, som befinner sig
närmare medborgarna och borde ha större möjligheter att vinna legitimitet
genom att medborgarna identifierar sig med den, är också tillräckligt stor för
att fungera som en självständig ekonomisk enhet på en global eller
storregional arena.
Genom ett beslut i riksdagen 1996/97 inleddes försök med en ny regional
samhällsorganisation i Skåne, Kalmar, Gotland och Västra Götaland. En av
förhoppningarna med försöksverksamheten är att den ska stärka den
regionala demokratin och delaktigheten i den regionala politiken.
Ändå kan man skönja signaler om att regionaliseringen saknar ett brett
stöd och intresse för deltagande. Demokratiutredningens huvudsekreterare
Erik Amnå menar att processen hanterats av en liten grupp makthavare utan
medborgerlig medverkan. Statsvetaren Jörgen Johansson beklagar i
intervjuer att länssammanslagningarna i Skåne och Västra Götaland genom-
fördes utan folkomröstningar.
Samtidigt som dessa inledande signaler oroar, kan vi konstatera att alltfler
människor deltar i aktiviteter med regionalpolitisk anknytning, som t.ex. EU-
projekt och nätverk för företagare. Problemet är snarast bristen på kontakt
mellan dessa och den politiska nivån.
I huvudsak måste ansvaret för att stärka den demokratiska legitimiteten
axlas av de regionala aktörerna. Inom ramen för en stor frihet att utforma de
institutionella lösningarna måste dessa gemensamt arbeta för att öka
delaktigheten i det regionala arbetet.
De invändningar som kan anföras mot det sätt som de nya regionala
funktionerna genomförts på är dock inget argument mot att fortsätta
processen i sig. Att bromsa eller försöka föra tillbaka utvecklingen kan
knappast anses bidra till en ökad förståelse för regionaliseringen, utan kan
tvärtom antas få karaktären av självuppfyllande profetior. Snarare bör dessa
erfarenheter ligga till grund för ett fortsatt arbete, där nya regioner tillåts
bildas och ta över ansvaret för den regionala utvecklingen m.m. Dock måste i
denna process den demokratiska förankringen göras bättre. Riksdagen bör nu
tydligt markera att de regioner som så vill ska tillåtas att gå vidare i
demokratiprocessen. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet vill också framhålla att i denna process måste också den
medborgerliga förankringen av regionbildningen göras tydligare. Detta kan
t.ex. ske genom regionala folkomröstningar som föregår regionbildandet. Det
måste också framhållas att bildandet av regioner inte innebär att en ny nivå
över kommunerna etableras.
Det är av största vikt att de regioner som bildats också har en tydlig
politisk bas och ett tydligt mandat. Givetvis måste det finnas stor acceptans
för olika institutionella lösningar och stor frihet för regionerna själva att
utforma sina arbetsförhållanden. I det fortsatta arbetet, för en hög legitimitet
och därmed för att kunna ge regionerna ytterligare viktiga uppgifter och ökat
självstyre, bör det dock slås fast att varje region ska ha ett direktvalt högsta
beslutande organ, såsom ett regionfullmäktige. Detta bör ges regeringen till
känna.
Denna ordning bör också bekräftas genom att grundlagen ses över så att
regionfullmäktige kan erkännas. I RF 1:7 stadgas: " I riket finns primär-
kommuner och landstingskommuner. Beslutanderätten i kommunerna utövas
av valda församlingar." Genom regionaliseringen har de faktiska för-
hållandena ändrats, vilket inte återspeglas i RF och får underliga effekter,
t.ex. vid val till regionfullmäktige. Regeringen bör inleda en översyn av detta
förhållande, antingen genom tilläggsdirektiv till den ovan nämnda
utredningen eller genom en ny utredning, syftande till att i RF och därav
beroende lagar bekräfta bildandet av regioner. Detta bör ges regeringen till
känna.
Även med ett tydligt parlamentariskt mandat måste regionernas kontaktyta
mot det civila samhället öka. Till viss del försvåras denna kontakt mellan
t.ex. arbetsgrupper för EU-projekt och regioner av den ordning som säger att
länsstyrelserna ska samordna EU-projekt. Genom att föra över detta ansvar
till regionerna kan kontakten mellan det civila samhället, näringslivet och
regionens politiska nivå stärkas. En sådan ordning skulle också ligga väl i
linje med det ansvar för regional utveckling som överförts till regionerna.
Regeringen bör återkomma med förslag om att överlåta ansvaret för EU-stöd
på regionerna. Detta bör ges regeringen till känna.
En starkare rättsstat
En grund för rättsstaten är att makten utövas under lagarna.
Det är också en viktig demokratisk förutsättning. Rimligen
ligger i detta att grundlagar hanteras varsamt och hålls i
aktning när andra beslut fattas.
Alltsedan de utredningar som föregick 1974 års regeringsform har frågan
om lagprövning, d.v.s. möjligheten att pröva lagar och förordningar med
jämna mellanrum, varit föremål för diskussion. Frågan berör förhållandet
mellan politiken och grundlagarna, samt mellan juridiken och politiken.
Sverige har av tradition haft en förhållandevis svag ställning för
domstolarna. Rätten att pröva lagar och förordningar mot grundlagar har
varit begränsad. Genom utredningarna som föregick RF aktualiserades
frågan om lagprövning och en kompromiss nåddes slutligen, innebärande att
en begränsad lagprövningsrätt infördes. I RF 11:14 återfinns det s.k.
uppenbarhetsrekvisitet, som säger att domstolar får underlåta att tillämpa en
av riksdagen eller regeringen beslutad lag eller förordning som strider mot en
överordnad författning endast om "felet är uppenbart".
Även andra former för att stärka lagprövningen har förts fram i debatten, i
och utanför riksdagen, som t.ex. ett förstärkt lagråd, som kan ingripa innan
lagarna antas av riksdagen.
I synnerhet är uppenbarhetsrekvisitet vad gäller regeringens beslut
anmärkningsvärt, då regeringen inte har befogenhet att stifta lagar, utan är
satta att styra riket under de lagar som riksdagen fastställer. Men inte heller
svårigheten att pröva de av riksdagen fastställda lagarna är självklar. Snarare
än att anta lagar som är tveksamma i förhållande till grundlagen, borde
riksdagen i så fall ta initiativ till en översyn av berörda grundlagar.
Klart är att frågan fått förnyad aktualitet genom Sveriges medlemskap i EU
och mötet med andra rättstraditioner. Sedan tidigare har Europadomstolen
möjlighet att pröva svenska lagar och svensk praxis mot överordnade
principer. Genom medlemskapet i EU har även EG-domstolen fått rätt att
överpröva svensk lagstiftning gentemot gemenskapsrätten, en rätt som
svenska domstolar enligt uppenbarhetsrekvisitet har svårt att hävda i Sverige.
Också rättegångsformerna i Sverige har påverkats genom kravet att inhämta
förhandsbesked från EG-domstolen och därmed följande fördröjningar av
processen.
Det finns mot denna bakgrund starka skäl att tillsätta en rättspolitisk
utredning. I en sådan utredning bör avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet,
liksom frågan om lagrådets ställning och svenska domstolars förhållande till
EG-rätten belysas. Detta bör ges regeringen till känna.
En förstärkt lagprövning är ett steg mot en starkare rättsstat. Detta bör
kompletteras med andra åtgärder syftande till att stärka enskilda människors
och civila organisationers ställning gentemot det offentliga. Centerpartiet vill
pröva möjligheten att, inledningsvis gentemot statliga myndigheter och
förvaltningar, inrätta en medborgarnas rättighetslista. En sådan rättighetslista
bör innehålla krav på att dröjsmål inte får förekomma utan giltiga skäl samt
längsta tid innan medborgaren får svar från myndigheten m.m. Den bör
också innehålla krav på vänligt och korrekt bemötande från myndigheters
företrädare. Det bemötande människor får är avgörande för förtroendet för
myndighetsutövandet och för den egna känslan av rättssäkerhet. I många
avseenden är dessa krav tillgodosedda i förvaltningslagen, men människors
kunskap om förvaltningslagen liksom möjligheten att framtvinga efterlevnad
brister. En rättighetslista skulle kunna bli ett tydligt instrument för en
förstärkt justitieombudsman, som bör ges rättigheter att beordra disciplinära
åtgärder också mot enskilda tjänstemän som brister i sin tjänsteutövning.
Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet ser mycket allvarligt på de tendenser till att begränsa
yttrande- och offentlighetsprinciperna som förekommit, vanligen med
hänvisning till EU-regler. Både riksdag och regering har vid upprepade
tillfällen meddelat att offentlighetsprincipen ska tillämpas fullt ut, oaktat
medlemskapet i EU. Samtidigt förekommer inskränkningar, t.ex. genom
personuppgiftslagen, som Centerpartiet behandlar i sin IT-motion. I samband
med att personuppgiftslagen antogs ändrades även sekretesslagen så att
"Sekretess gäller för personuppgift, om det kan antas att ett utlämnande
skulle medföra att uppgiften behandlas i strid med personuppgiftslagen"
(SekrL 7:16). Centerpartiet har svårt att se att denna paragraf kan tillämpas
utan att syftet med att efterfråga handlingen undersöks, liksom identiteten
hos den som efterfrågar handlingen. Intentionerna i paragrafen kan således
antas stå i strid med den grundlagsfästa offentlighetsprincipen. Riksdagen
bör därmed utan ytterligare beredning kunna upphäva SekrL 7:16.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten för en minoritet i kommun-
fullmäktige att genomdriva en folkomröstning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beslutande folkomröstningar i kommunerna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten för medborgare att väcka initiativ i
kommunfullmäktige,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om självförvaltning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett tilläggsdirektiv till Grundlagsutredningen
rörande det kommunala självstyret,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om formerna för kommundelningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bevilja kommundelningar om en majoritet av
invånarna i kommundelen så önskar,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som
möjliggör direktval till kommundelsnämnder,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den fortsatta regionala demokratiprocessen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om direktvalda högsta beslutande organ i regionerna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av förhållandena för regioner i
regeringsformen 1:7 och därav beroende lagar,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att överlåta ansvaret för EU-stöd på regionerna,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en rättspolitisk utredning,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en medborgarnas rättighetslista,
15. att riksdagen beslutar att 7 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100)
skall upphöra att gälla.
16.