Trots mycket höga skatter lyckas vi i Sverige idag inte skapa
trygghet mot brott och övergrepp. Enligt undersökningar
anser medborgarna att kriminalitet och brottslighet är ett
stort samhällsproblem. Många anser att kriminaliteten är det
största problemet i Sverige.
Det är inte så konstigt. Brottsoffren är många. Nästan två miljoner
svenskar utsätts själva eller inom familjen för brott eller skadegörelse. De
som drabbas av brott är ofta skyddslösa och utlämnade individer. Känslan att
polisen och andra myndigheter gör mycket lite för att klara upp småstölder
och inbrott har lett till både vrede och vanmakt. Den integritetskränkning
som människor som utsätts för ett vanligt lägenhetsinbrott känner kan sätta
spår för livet.
Människor som känner otrygghet blir svagare. Det civila samhället
fungerar sämre om människor känner oro när de går ut på kvällarna, om de
möter klotter, nedskräpning och en hård omgivning. Därför finns det ingen
motsättning mellan frihet och ordning. Tvärtom innebär en bättre ordning på
gator och torg, minskad skadegörelse och större trygghet att också vanliga
medborgare står starkare och lättare kan engagera sig i samhällsarbetet.
Medborgarna måste återta kontrollen över det offentliga rummet. Klotter,
nedskräpning, nedsättande tillmälen och aggressivitet mot främlingar kan
inte accepteras. Flyktingar skall inte behöva känna oro eller behöva söka sig
till speciella miljöer för att inte bli trakasserade. Skolor skall vara lugna
platser där ingen - vare sig elever, lärare eller annan personal - skall behöva
känna sig hotad.
De som drabbas värst av brottslighet och ett hårdare klimat är de som har
minst pengar och på annat sätt har minst resurser. De som har råd behöver
inte åka buss och tunnelbana, utan kan ta bilen till jobbet och parkera i
parkeringsgarage. De som har råd kan se till att barnen alltid tar taxi hem på
kvällen. De kan välja en bättre skola för barnen. De som har råd kan flytta till
lugna områden och installera larm. Men tryggheten borde vara till för alla i
en demokrati.
Mot den bakgrunden är det en demokratisk förpliktelse att ta upp kampen
mot och i grunden bekämpa brotten och brottens orsaker.
Kamp mot brottsligheten
men också mot brotts-
lighetens orsaker
Folkpartiets hållning är tydlig: Vi måste först och främst
förhindra att brott begås.
Brottslighet har många orsaker. Det går inte att säga att orsaken till att
någon blir kriminell ligger enbart hos "samhället". Det är lätt att falla
tillbaka
in i en förklaringsgrund som handlar om arbetslösheten. Med arbetslöshet
ökar alkoholism och drogberoende och då stiger också kriminaliteten. Men
det förklarar inte varför en så försvinnande liten del av de arbetslösa är
kriminella. Endast få av dem som växer upp under svåra förhållanden blir
kriminella.
Samtidigt har de flesta som t ex sitter i fängelse haft en svår uppväxt. Det
är därför en central uppgift för skola och sociala myndigheter att tidigt
identifiera och stötta ungdomar i problematiska situationer.
Brottslighetens orsaker kan sökas i otrygga uppväxtförhållanden, oklar
normbildning från vuxensamhället, dåliga skolor och för dåliga resurser till
barn med problem. Under många år har osynliga handikapp dyslexi, damp,
olika former av neurologiska skador i alltför liten grad uppmärksammats
eller till och med nonchalerats. Varje barn med denna typ av problem har rätt
till diagnos och individuellt åtgärdsprogram. Att närmare 3 000 speciallärare
försvunnit från skolan de senaste åren samtidigt som antalet elever i
grundskolan ökat, är både en nedvärdering av kompetens och ett sätt att
bädda för framtida samhällsproblem.
Många barn som riskerar att senare i livet få problem kan upptäckas redan
på mödra- och barnavårdscentralen. Det är därför viktigt att vidta tidiga
förebyggande insatser för att minska risken att barn kommer snett i livet. Mer
måste göras för att hjälpa barn och ungdomar som far illa. Unga människor
på väg in i missbruk måste uppmärksammas tidigt. Och det behövs en bättre
samordning av skolans, fritidsförvaltningarnas socialtjänstens och polisens
insatser.
Mobbning och annat våld hör inte hemma i skolan. Därför måste alla
skolor vid varje tillfälle rapportera och polisanmäla våld i skolan. Det är
viktigt att det finns rutiner och metodik för hur mobbning och våld skall
hanteras. Varje skola måste ha en aktionsplan mot mobbing. Ytterst handlar
det om rättssäkerheten för elever, lärare, övrig skolpersonal och föräldrar.
Minskningen av speciallärare i skolan innebär att barn i riskzonen inte får
stöd. Speciallärarnas kompetens utnyttjas idag inte till vad de är bäst på. Det
innebär stora faror för framtiden. Vi vet numera att barn med dyslexi, damp
och andra funktionsstörningar i högre grad än andra senare i livet råkar illa
ut. De är t ex överrepresenterade i fängelser. Det skulle inte vara nödvändigt
om dessa barn fått tidig diagnos och adekvat stöd.
Det finns ingen anledning att minska kampen mot brottslighetens orsaker.
Vi skall visa nolltolerans mot dåliga skolor och social utslagning. Men det
finns heller ingen anledning att visa tolerans mot skadegörelse, förstörelse,
ordningsstörningar och kriminalitet. Vi skall vara lika hårda mot
brottsligheten som mot brottslighetens orsaker.
Brottsligheten ökar och
skapar otrygghet
Det är vanskligt att alltför lättvindigt använda sig av statistik
över anmälda brott som mått på reella förändringar i
brottsligheten. Vi vet att anmälningsbenägenheten för olika
brott förändras över tiden, exempelvis anmäls sedan något år
allt klotter inom kollektivtrafiken i Stockholm. Polisens
förändrade insatser påverkar också antalet anmälda brott.
Gör man
t ex fler nykterhetskontroller vid vägarna ökar antalet
anmälda brott, utan att det faktiska antalet brott har ökat.
Trots dessa påpekanden finns det knappast någon säkrare
metod för att mäta brottsutvecklingen över tiden i Sverige
och slutsatsen av statistiken är att brottsligheten ökar. Men
inte nog med det. Också antalet uppklarade brott minskar.
Enligt en trygghetsundersökning som gjorts av Polishögskolan i
Stockholm leder hög brottslighet, framför allt i det egna bostadsområdet, till
otrygghet och isolering för många. Undersökningen är gjord i Stockholms
län, som har den största andelen brott i Sverige.
I undersökningen konstateras bland annat att män utsätts för brott oftare än
kvinnor, men kvinnor väljer oftare att avstå från olika slags verksamheter.
Av dem som är aktiva i föreningar, nöjesliv och i olika fritidssysselsättningar
har nästan en fjärdedel undvikit deltagande i aktivitet p g a otrygghet (19
procent av männen och 29 procent av kvinnorna.)
Hälften av kvinnorna i bostadsområden med hög problemnivå och som
utsatts för brott har avstått från olika aktiviteter, som nämnts ovan, p g a
rädsla för att bli utsatta för nya brott. Motsvarande siffra för brottsutsatta
kvinnor boende i områden med låg problemnivå ligger på 29 procent.
För kvinnor som bor i utsatta områden, men ej själva utsatts för brott,
avstår ändå drygt 38 procent från olika aktiviteter utanför det egna hemmet. I
områden med låg brottsfrekvens etc avstår en fjärdedel av de ej utsatta
kvinnorna från aktiviteter på grund av otrygghet. Vittnesmålen om att
kvinnor inte vågar t ex jogga i spår efter mörkrets inbrott är vanliga. Detta är
inte acceptabelt. En åtgärd är att skapa fler ordentligt upplysta elljusspår. En
annan är att elljusspår utrustas med överfallslarm. En tredje är att
yrkesgrupper där fysisk träning ingår i arbetet t ex poliser, brandmän och
militärer beordras att utföra denna genom att jogga under tider då kvinnor
känner sig utsatta. Problemnivån i ett område hänger samman med flera
faktorer, inte enbart antalet polisanmälda brott. Bland annat ingår också
nedskräpning, vandalisering, störande grannar, stökiga ungdomsgäng och
påverkade personer i området.
Satsa på brottsförebyggande
arbete!
Frivillig samverkan och personligt
ansvar
Den förändring som New York har genomgått de senaste tio
åren beror inte enbart på den modell för brottsbekämpning
som staden har fått ge namn åt. Att polisen där har satsat på
kamp mot quality-of-life-crimes (ung. livskvalitetsbrott) har
naturligtvis gjort det tryggare att flanera såväl på gator och
torg som i parker. Men att utomhusmiljön nedskräpning,
klotter osv har förändrats så radikalt kan inte enbart, eller
ens huvudsakligen, tillskrivas polisens arbetssätt. I stället har
det varit resultatet av privata initiativ.
Svensk Handel har i en rapport beskrivit hur handelns samarbetsorgan stått
bakom många av de initiativ som i New York har lett till att parkerna
blomstrar och att gatubelysningen fungerar ("Brottsplats New York Statlig
nolltolerans och hundraprocentigt handelsengagemang").
En vanlig konstruktion är att affärsinnehavarna i ett område har gått
samman och startat ett s.k. Business Improvement District (BID). Det största
täcker en yta på 700 kvadratkilometer! Bakgrunden till att handeln
engagerade sig på detta sätt är att staden New York ekonomiskt inte klarade
av situationen. När omgivningen blev för nedgången var det bästa
alternativet inte ständiga polisingripanden. Det ligger i näringslivets intresse
att kunderna upplever omgivningen som trygg och angenäm.
Situationen i New York på 1980-talet kan inte på långa vägar jämföras
med ens det mest utsatta eller nedgångna området i Sverige. Men av det kan
man inte dra slutsatsen att insatser är meningslösa eller onödiga. Stora
mängder energi och skaparkraft frigörs när individer i frivillig samverkan tar
personligt ansvar för sin omgivning.
På samma sätt som handelns aktörer i New York uppmuntrades att ta
medborgaransvar menar Folkpartiet att stat och kommun i Sverige bör
uppmuntra grannsamverkan, Farsor och morsor på stan och liknande
medborgarengagemang. Regeringen bör ta sådana inititativ.
Unga brottslingar
Föräldrar är de bästa brottsförebyggarna. Föräldrarnas
personliga ansvar för att ge barnen en bra uppväxt kan aldrig
ersättas med offentlig service. På ett tidigt stadium bör barn
och ungdomar lära sig de grundläggande värderingar och
normer som gäller i vårt samhälle. Föräldrarna har ett stort
ansvar att förmedla dessa kunskaper till sina barn, men även
skolan måste lära ut konsekvenserna av våld och annan
kriminalitet.
Utredningstiderna för ungdomsbrott måste vara mycket korta, och
föräldrarna måste alltid kontaktas. Fängelse bör undvikas för ungdomar
under 18 år. I stället bör de dömas till samhällstjänst eller vård. Flickor som
begår brott måste uppmärksammas mera. Ett sätt är att satsa på speciella
tjejgrupper på ungdomsinstitutionerna, eller hem för bara flickor.
Barn och unga som begår brott och deras familjer måste få ett kraftfullt
stöd från samhällets sida. Socialtjänsten misslyckas alltför ofta med att hjälpa
unga brottslingar till ett annat liv. Massiva stödåtgärder, som även inkluderar
användande av den unges nätverk, måste sättas in redan vid det första
tillfället en ung människa begått ett brott. Nästan tre av fyra ungdomar som
av domstol dömts till vård inom socialtjänsten döms för nya brott inom tre
år. Denna siffra ligger långt över det totala genomsnittet för alla ungdomar
som lagförts för brott (ca 40 procent). Socialtjänstens misslyckande är
uppenbart och dess arbete måste noggrant utvärderas och omformas.
Regeringen bör se till att detta arbete påbörjas.
Bygg bort brott!
När brott försvåras begås färre brott. Arne Granholm visade i
en rapport Från napp till kofot skriven åt ESO,
regeringens expertgrupp för studier i offentlig ekonomi,
(utgiven av Hassela, augusti 1998): "Den bästa
brottsförebyggande strategin förefaller vara s k situationellt
förebyggande arbete. Ett sådant inriktas på att minska
tillfällena till brott snarare än att påverka personers
benägenhet till brott."
Ett enkelt exempel refereras av Karin Ringman i doktorsavhandlingen
"Brottsförebyggande åtgärder i en förort teori och praktik" (1997). Hon har
undersökt en rad åtgärder i Stockholmsförorten Fisksätra. I undersökningen
påvisas att enkla åtgärder som sektionsindelning i hyreshusens
förrådsutrymmen, säkerhetsburar i hyreshusens garage och bättre lås lett till
betydligt färre brott.
Många av miljonprogrammets bostadsområden är byggda på ett sätt som
skapar otrygghet och ger möjlighet till brott. Mörka passager och gångar,
oupplysta lekplatser ger ibland ett slumintryck. Stadsplaneringen bör inriktas
på att ta bort den typen av inslag. Ofta räcker det med bättre ljus. Det är
bättre att bygga gångbroar än gångtunnlar.
Större krav bör ställas på bostadsföretagen. Klotter som inte tvättas bort
sänker hela områdets karaktär och inbjuder till mer skadegörelse. Upplysta
portuppgångar och parkeringsplatser både minskar antalet brott och ökar
människors känsla av trygghet. Ett områdes nivå vad gäller förekomsten av
ordningsstörningar såsom störande grannar, nedskräpning, klotter och annan
skadegörelse, berusade personer, bråk och slagsmål samt bråkiga ungdoms-
gäng är av central betydelse för de boendes risk att utsättas för brott. Åt-
gärder som kan reducera förekomsten av ordningsstörningar bör därför ha en
central roll i det lokala brottsförebyggande arbetet. Åtgärder mot ordnings-
störningar kan påverka inte bara antalet brott utan också, och i kanske ännu
högre grad, de boendes trygghetsupplevelse.
Grannsamverkan mot brott och andra brottsförebyggande verksamheter i
skolor t ex är vanligast i områden med låg problemnivå, där det bor fler
medelålders, ofta i småhusområden och i områden med fler välutbildade.
Sådan brottsförebyggande verksamhet bör riktas in även på områden med
hög problemnivå.
Butikssamverkan mot brott har visat sig vara framgångsrik och bör
uppmuntras.
Bostadsföretag som testat "gårdsvärdar" och liknande former av lokalt
ansvarstagande har goda erfarenheter bl a i kampen mot klottret.
Olika former av ideella insatser t ex "Morsor och farsor på stan"
betyder mycket som komplettering till polisarbetet.
Låskraven bör ställas högre både på bostadsföretag och bilfabrikanter. Det
försvårar och förhindrar brott.
Tio punkter för att stötta
brottsoffren
Brottsoffer var länge en bortglömd grupp i samhället. I takt
med att antalet anmälda brott har ökat, samtidigt som antalet
uppklarade brott minskat, har den ensidiga fokuseringen på
gärningsmännens situation ersatts av ett nödvändigt
uppmärksammande också av brottsoffren. Folkpartiet har
varit drivande bakom den utvecklingen.
Under 1980-talet ökade antalet kvinnojourer och brottsofferjourer genom
tillkomsten av Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige (ROKS) och
Brottsofferjourernas Riksförbund (BOJ). Denna positiva utveckling har
fortsatt under 1990-talet.
Brottsofferutredningen, som bl.a. hade till uppgift att utvärdera de åtgärder
som den senaste tioårsperioden har vidtagits på brottsofferområdet, föreslog
(betänkandet Brottsoffer SOU 1998:40) en rad åtgärder för att stärka
brottsoffrens ställning allt från rättsväsendets information och bemötande
av brottsoffer till ersättningsfrågor.
Vi stöder förslagen men anser att utredningens förslag på några punkter
måste förbättras och kompletteras:
Besöksförbudet måste utvidgas. Utredningen anser att den nuvarande lagen
fungerar väl. Folkpartiet har tidigare i riksdagen föreslagit en förändring i
lagstiftningen så att de kvinnor som utsätts för förföljelse, trakasserier, våld
och hot om våld och lever i ständig otrygghet och osäkerhet inte skall lämnas
utan personligt och tekniskt skydd. För att trakasserade kvinnors rörelsefrihet
skall öka är det enligt vår uppfattning högst rimligt att vidga det område som
åklagaren har möjlighet att låta besöksförbudet omfatta. Vi menar att detta
område i ett första steg bör bli så stort att det omfattar del av kommun(er). I
ett andra steg är vi inte främmande för att resa frågan om ett utvidgat
besöksförbud för den som återkommande gör överträdelser av ett meddelat
förbud.
Reagera mot överträdelser av besöksförbudet. Folkpartiet har tidigare i
riksdagen föreslagit att män som inte respekterar besöksförbud när de är på
fri fot skall förses med en elektronisk fotboja. I extrema fall menar vi till
och
med att polis eller vakter skall "punktmarkera" män som återkommande
bryter mot besöksförbud i de fall då kvinnan inte vill ha livvaktsskydd eller
skyddshundar. Vi menar också att det bör övervägas om inte körkortet skall
återkallas för gärningsmän som begår våld mot nära anhöriga. I dag
återkallas bara körkort vid grova våldsbrott. Detta skulle dels ha en preventiv
effekt, dels försvåra för gärningsmannen att förflytta sig och därmed skapa
ytterligare en barriär. Vi är heller inte främmande för att ge rätt till licens
för
tårgassprej för förföljda kvinnor. En sådan kan vara nödvändig för kvinnor
som bor så till att det tar tid för polisen att nå fram vid larm om överträdelse
av besöksförbud.
Statsstöd till brottsofferjourerna. Brottsofferjourerna gör ett mycket
värdefullt arbete för brottsoffer. Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ)
bildades år 1988. Förbundet har haft målsättningen att det skall finnas en
brottsofferjour i varje polisdistrikt och detta mål uppfylldes i princip under
år
1995. En brottsofferjour består av ett antal ideellt arbetande stödpersoner
samt en brottsofferassistent/samordnare. Stödpersonerna är noggrant utvalda
och får speciell utbildning. Under vägledning och samordning av en utbildad
brottsofferassistent ger de brottsoffren hjälp. Assistenten har till uppgift att
tillse att brottsoffret får kontakt med en stödperson men skall också svara för
kontakten med allmänheten, polismyndigheten och andra resursorgan samt
vid behov slussa hårt drabbade brottsoffer vidare till rätt professionell
instans. De flesta brottsofferjourer (ca 90) har dock inte möjlighet att
anställa
någon brottsofferassistent och vid dessa utförs uppgifterna av en ideellt
arbetande samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns
en assistent (ca 15) sker finansieringen genom kommunala bidrag. För att
möjliggöra anställning av en deltidsanställd brottsofferassistent vid fler
brottsofferjourer anser Folkpartiet liberalerna att ett direkt statsstöd bör
inrättas. Vi avsätter i vårt budgetalternativ 6 miljoner kronor motsvarande ca
50 halvtidstjänster (anslag F 4 Brottsoffermyndigheten). I en annan motion
till detta riksmöte föreslår Folkpartiet att stödet till kvinno- och mansjourer
ökar med 6 miljoner kronor.
Ökade möjligheter till stödperson. Stödpersonen kan informera om
rättegångsförfarandet, stilla oro samt hjälpa till att övervinna tvekan att
vittna
eller konfronteras med den åtalade. Stödpersonerna utgör en viktig resurs i
kurativt hänseende för målsäganden, och möjligheten att få en stödperson bör
inte begränsas av brottets grovhet som utredningen föreslår. I stället skall
målsägandens behov vara avgörande.
Inför vittnesbiträden. Vittnesstöd syftar till att stödja målsägande och
vittnen, att ge dem ökad trygghet i samband med rättegångar. Vittnen
befinner sig många gånger i en utsatt situation och det finns därför behov av
att stödja såväl vittnen som målsäganden. Rättsstaten är till stor del beroende
av att det finns människor som vill, kan och vågar vittna vid en rättegång.
Många brottsoffer och vittnen är dock rädda för att fullgöra skyldigheten att
vittna vid en rättegång. På flera håll i landet har därför särskilda
vittnesstödsprojekt pågått en tid. Denna verksamhet innebär bland annat att
speciella rum inrättas på landets tingsrätter för att brottsoffer och vittnen
inte
skall behöva sitta i samma rum som den åtalade före förhandlingen. I rummet
kan de tillsammans med en ideellt arbetande person en vittnesvärd gå
igenom vad som kommer att hända inne i rättssalen. Alltför många som
vittnat säger att de aldrig mer sätter sin fot i en domstol eftersom de känt sig
kränkta eller blivit skrämda av förhöret och brottmålsprocessens upplägg.
Behovet att förbättra bemötandet av både målsägande och vittnen är stort.
Det är viktigt att denna verksamhet kan inledas vid fler domstolar samt att
den fortsätter inom ramen för brottsofferjourernas verksamhet. För att
möjliggöra visst stöd från staten anslår Folkpartiet medel till
Brottsoffermyndigheten för detta ändamål. Vi avsätter i vårt budgetalternativ
10 miljon kronor till detta vittnesstödsprojekt.
Medling mellan brottsoffer och gärningsman bör införas i hela landet.
Medling är en frivillig verksamhet där offret bland annat får möjlighet att
ställa direkta frågor till gärningsmannen och där brottsoffret ges möjlighet att
berätta vilka konsekvenser och känslor som brottet har medfört. Vanligtvis är
syftet att en uppgörelse i någon form skall nås i form av skadestånd eller en
ursäkt. I allt väsentligt är det unga lagöverträdare som på detta sätt
konfronteras med följderna av sina gärningar.
Inrättande av samrådsgrupper i samtliga kommuner. I många kommuner
finns idag fungerande samrådsgrupper för att förbättra myndigheters
samverkan och arbete vid fall av misshandel eller sexuella övergrepp mot
kvinnor och barn. Sådana samrådsgrupper bör inrättas i samtliga kommuner.
Videoteknik i rättegångar. Målsägande och vittnen upplever det mycket
påfrestande att vid en rättegång möta den åtalade. En möjlighet att kunna
delta i rättegången genom bild- och ljudöverföring skulle kunna hindra en
ytterligare traumatisering. Folkpartiet menar att målsägande och vittnen skall
kunna höras i rättegångar genom videoteknik under samma förutsättningar
som gäller för rättigheten att höras i frånvaro av den tilltalade.
Ersättning för sorg och saknad. En rätt till ersättning för sorg och saknad
bör införas i skadeståndslagen vid sidan av den redan i rättspraxis godtagna
ersättningen för personskada i samma situation. Härigenom skulle en
harmonisering ske med stora delar av övriga Europa. Ersättningen kan utgå
med ett schablonmässigt belopp utan någon mer omfattande och tidsödande
utredning.
Rätt till ersättning vid identitetsbyte. Folkpartiet menar att inte bara de
personer som har fått fingerade personuppgifter utan också de som i
folkbokföringen får sekretssmarkering eller kvarskrivning skall ha rätt till
ekonomisk ersättning för kostnader som uppkommit.
Ny inriktning för polisen
En missuppfattning som ofta förekommer är att Sverige
skulle vara ett land med relativt låg brottslighet och att vi
därför inte skulle behöva så många poliser som andra länder.
Men Sverige har ett betydligt högre antal anmälda brott per
tusen invånare än t.ex. Storbritannien, Polen, Nederländerna,
Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Det går också fler
invånare per polisman i Sverige än i något av de övriga
länderna. Ställer man antalet poliser i relation till antalet
polisanmälda brott (per 1 000 invånare) följer så gott som
alla länderna samma inbördes "rangordning". De länder med
flest poliser har också en lägre brottslighet.
Närvaron, synligheten, av uniformerad polis spelar en stor roll för känslan
av trygghet. Polisen bör också snabbt kunna komma till platsen när den
tillkallas. Det behövs fler synliga poliser. Poliser i uniform skall vara ett
naturligt och positivt inslag i gatubilden. Poliser skall snabbt kunna komma
till platsen när något inträffar. Folkpartiet föreslår resurser för att utöka
polisorganisationen men också en rad åtgärder för att effektivisera polisens
arbete, koncentrera det på väsentligheter och öka andelen synliga poliser i
polisorganisationen.
Eskilstunamodellen
De senaste åren har New York visat upp ett exempel som
bevisat vad många kanske intuitivt anat: Ordning i smått
leder till trygghet i stort. I New York har den nya formen av
polisarbete lett till en drastisk minskning av brottsligheten.
Den har också lett till att brottslighetens källflöden skurits av
allt färre unga rekryteras in i en kriminell karriär.
Enklast uttryckt innebär New York-modellen att polisen ingriper mot alla
brott och alla ordningsstörningar. Därmed har man skapat en ny tillit hos och
högre livskvalitet för medborgarna. Det är lättare att själv ingripa, lättare
att
själv säga till skränande ungdomar eller köra ut störande människor ur en
butik om man vet att samhällets stöd finns i bakgrunden. Vi låter oss
inspireras av erfarenheterna från den framgångsrika brottsbekämpningen i
New York. Det som brukar kallas New York-modellen kan inte direkt
importeras till Sverige. Men idéerna och filosofin bakom New York-
modellen innehåller mycket som kan leda till en förändring av svenskt
polisarbete.
År 1996 genomfördes i Eskilstuna ett försök som påminner om New York-
modellen. Det innebär dels att polisarbetet koncentreras till platser där brott
är vanliga, dels att toleransen mot brott och ordningsstörningar minskar.
Eskilstunapolisens arbete innebar bl a att öl och sprit förverkades när det
förtärdes på offentlig plats, att kraftigt berusade togs om hand, att ungdomar
under 15 år kördes hem till föräldrarna om miljön där de vistades bedömdes
som olämplig, att fler visiterades, att knivbeslagen ökade, att slagsmål och
enkla gruff omedelbart avbröts. Polisen fanns alltid på plats när krogarna
stängde. Allmänheten rapporterade att de sett färre bråk och brott. Oron för
brott bland allmänheten minskade. De ökade polisinsatserna och det större
antalet ingripanden försämrade inte polisens relation till allmänheten, utan
fick motsatt effekt.
Resultaten av försöket i Eskilstuna är goda, även om ett halvårs projekt
inte lånar sig till alltför definitiva ställningstaganden. Våldsbrotten på gator
och torg minskade under projektet. Skadegörelsen i centrum minskade.
Under 1996 minskade misshandelsfallen under fredags- och lördagskvällar
med 47 procent. Samma år ökade antalet misshandelsbrott i landet i sin
helhet.
En intressant iakttagelse är att projektets start fick skjutas upp p g a att
polis och socialtjänst hade svårt att samarbeta. Forskarna talar om "förvirring
över varandras roller" och "splittring". Samarbetet mellan socialtjänst och
polis behöver förbättras på många håll i Sverige.
Folkpartiet förespråkar en omläggning av polisarbetet med Eskilstuna-
modellen som förebild.
Ökad närvaro närpoliser
Polisen över hela landet måste organiseras så att den ökar sin
närvaro, koncentrerar sina insatser på de mest drabbade
områdena och samordnar sin verksamhet både internt och
med socialtjänsten och kommunernas fritidsverksamhet.
Närpolisområden och socialtjänstens distriktsuppdelning bör
alltid sammanfalla för att underlätta samarbetet.
Närpolisverksamheten innebär att polisen får chansen till lokal anpassning.
Verksamheten bör mindre präglas av centrala kampanjer än av lokal
prioritering. Närpolisen skall vara så organiserad och ha sådana resurser att
poliserna verkligen visar sig ute, bygger upp relationer och skaffar sig
kunskap om människorna inom området. Närpolisen måste få reella
möjligheter att påverka sin egen budget.
Närpolisreformen är på många orter positiv. Men den är bara en början.
Det krävs att närpoliserna blir tillräckligt många och får tillräckligt hög
status
inom polisorganisationen. Det kräver såväl högre löner som bättre
karriärmöjligheter för närpoliser. Närpoliser skall naturligtvis ha samma
möjligheter att göra karriär som andra poliser.
Närpolisen måste ha tid och utbildning för att omedelbart kunna sätta
igång utredning av rapporterade brott. Om närpolisen kallas till ett lägenhets-
inbrott är det viktigt att detta inte leder till rapport och en senare nedlagd
utredning, utan att den som är först på platsen också omedelbart kan starta
utredningen. Sannolikheten för att brottet löses ökar på det sättet.
Satsning på närpolisen är en god investering. Att ingripa och förebygga
vardagsbrottslighet är sannolikt det bästa sättet att minska den framtida
rekryteringen av grova heltidsbrottslingar.
Mindre byråkrati, tydliga mål
Successivt har antalet synliga poliser minskat. Ingen kan
säkert uppge hur många som arbetar som uniformerad polis i
yttre tjänst, men antalet uppskattas till knappt 10.000. De
senaste årens förändringar har också inneburit att
biträdespersonalen minskat och att utbildade poliser därför
kan ägna mindre tid åt egentligt polisarbete.
De enskilda polisernas kunskap och engagemang har missbrukats genom
en trögrörlig och byråkratisk organisation. Flera utredningar bl a från
Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket har också konstaterat att
polisorganisationen är ineffektiv och dyr. Mycket av det som kritiserats
åtgärdas nu, men hela organisationen måste ses över. Under många år fick
polisen starkt ökade personresurser, men dålig organisation och låg
effektivitet gjorde att allmänheten fick dåligt utbyte av miljarderna.
Av RRV:s granskning framgick t ex att turlistorna "i alltför stor omfattning
var utformade efter personalens krav på bekostnad av verksamhetsintresset".
Normalarbetstiden för poliser är 40 timmar. I t ex Göteborg och Bohuslän
fann RRV att 75 procent av personalen hade 34 timmars arbetsvecka. I
Varberg hade de fackliga organisationerna fått igenom tjänstgöringslistor
som gav 219 fridagar per år. Rikspolisstyrelsen ger i huvudsak RRV rätt i sin
kritik. Rikspolisstyrelsens egna undersökningar är sådana att de "i allt
väsentligt verifierar de iakttagelser om hinder som RRV har gjort".
Det nya arbetstidsavtal som träffats inom polisen är ett steg på vägen.
Likaså en rad andra åtgärder som Rikspolisstyrelsen genomför. Dock finns
mycket mer att göra, främst vad gäller datorisering och polisens
övergripande organisation.
Datorsystemen inom polisen medger fortfarande för dålig kommunikation
och informationssökning. Det leder till tidskrävande dubbelarbete. Inom
vissa brottstyper, bl.a. mc-brottslighet och ekonomisk brottslighet, är
förövarna långt bättre kunniga och utrustade på IT-området än polisen.
Förstatligandet av polisen 1965 framstår i efterhand som ett misslyckande.
Det skulle dock vara negativt för polisverksamheten med ytterligare en
genomgripande omorganisation. Dock bör organisationen förenklas, i ett
första steg genom att länsstyrelsenivån slopas samt att Rikspolisstyrelsens
samordnande roll stärks.
Ledarskapet och ledningsfunktionen inom polisen måste bli tydligare,
modernare och öppnare. De lokala polisstyrelserna måste ges ansvaret för
rättstryggheten inom sitt område och sätta upp enkla och tydliga mål. Bland
målen för polisen bör vara:
- Alla våldsbrott måste utredas. Sådana brott får inte avskrivas förrän
preskriptionstiden inträtt.
- Misshandelsbrotten skall på tre år minska med 50 procent. Erfaren-
heterna från Eskilstuna tyder på att det är möjligt att åstadkomma.
- Antalet ouppklarade lägenhetsinbrott skall på tre år minska från 93
procent (!) till 70 procent.
Låt polisen göra rätt saker!
Polisen gör ofta fel saker. Polisarbetet borde ses över och
varje uppgift systematiskt prövas: skall detta göras av
polisen eller av någon annan? Polisen skall utföra de
arbetsuppgifter den är bäst på. I och med att andelen
civilanställda minskat under senare år har polisutbildad
personal fått ta över åtskilliga arbetsuppgifter som kan
utföras av civilanställda. Det väsentliga är att hela
polisorganisationen kan koncentrera sig på de polisiära
huvuduppgifterna. En radikal utrensning av icke-polisiära
arbetsuppgifter måste ske.
Det finns flera arbetsuppgifter som bör överföras till andra myndigheter,
t ex:
Tillståndsärenden. Polisen handhar idag olika tillståndsärenden, bl a
vapenlicenser. Dessa bör kunna handhas av andra myndigheter, främst
länsstyrelsen.
Parkeringsfrågor. Parkeringsfrågorna bör bli en helt kommunal uppgift.
Kontroll av dörrvakter. Även kontroll av dörrvakter bör kunna skötas av
andra, i första hand kommunerna, som ju har hand om utskänkningstillstånd.
Utbildning av ordningsvakter. Utbildning av ordningsvakter sköts idag
såväl av polisen som av privata säkerhetsföretag. Det borde helt kunna skötas
i privat regi.
Hittegodsförvaring och -hantering. Skälet till att polisen har hand om
hittegods är att hanteringen har visst samband med att spåra stöldgods.
Ansvaret för hittegodset bör dock tas över av kommunerna, som i sin tur kan
samarbeta med bussbolag eller privata företag.
Passfrågor. Passhanteringen bör överföras på länsstyrelsen och samordnas
med framställning och utfärdande av körkort.
Beträffande passfrågorna innebär Schengenavtalet att poliser måste ta över
gränskontrollen från civilanställda. Det innebär en olycklig och felaktig
omprioritering av resurser. Sverige bör diskutera definitionerna med
Schengenmyndigheterna och, om det inte är möjligt att ha civilanställda i
passkontrollen, verka för en ändring av reglerna.
I samband med t ex fotbollsmatcher krävs ofta betydande polisinsatser. I
den mån inte arrangörerna kan garantera ordningen i lokalerna eller på
arenorna med hjälp av egen personal eller personal från säkerhetsföretag bör
de åläggas att betala en del av de kostnader som åsamkas polisen.
Statsbesök innebär ofta stora kommenderingar och mycket övertid för
polisen. Det drabbar polisverksamheten genom ryckighet och svårighet att
planera arbetstidsuttaget. Det frivilliga hemvärnet samt militärpolis borde
kunna ta över huvuddelen av de uppgifter som idag utförs av polisen.
Fungerande medborgarkontor skulle avlasta polisen i åtskilliga frågor.
Många förfrågningar som kommer till polisen berör andra myndigheter eller
kommunala förvaltningar. Dessutom kan det finnas praktiska och
ekonomiska fördelar med samordning mellan polis och medborgarkontor.
Antalet "civilanställda" bör öka så att poliser kan ägna sig åt polisarbete.
Idag sköts alldeles för mycket kontorsarbete av poliser. Det minskar polisens
synlighet och är ineffektivt.
Idag är det vanligt att poliser skaffar sig specialkompetens genom att
vidareutbildas, t ex för att kunna utreda ekonomiska brott. (Den nya
ekobrottsmyndigheten har i hög grad rekryterat poliser.) Det är bra och det är
viktigt att det finns utvecklings- och karriärmöjligheter inom polisen.
Samtidigt borde revirtänkandet brytas och polisen i långt högre grad skaffa
kompetens utifrån.
Polisorganisationen behöver förnyas, både genom att fler tas in till
Polishögskolan och genom att "civila" rekryteras. Ingen skulle komma på
idén att Ericsson Telecom som har ungefär lika många anställda i Sverige
som polisväsendet enbart skulle anställa personer som genomgått en intern
företagsskola och att man räknade med att dessa personer stannade resten av
livet på företaget. Polisen måste söka sig bra krafter där man kan få tag i dem
oavsett polisiär bakgrund. Det skulle också underlätta för att få kompetenta
poliser på gatan.
Kriminella mc-gäng
Ett område som måste prioriteras ytterligare är kampen mot
kriminella mc-gäng. Denna kamp kan aldrig bli
framgångsrik om inte alla myndigheter inser att det inte
enbart är polisens sak utan alla myndigheters angelägenhet.
Alla myndigheter måste göra sina insatser. Kommunerna
måste se till att plan- och bygglagen följs flera av de
anläggningar som mc-klubbar hyr eller äger har kommit till i
strid med gällande regler. Skattemyndigheterna måste
behandla gängmedlemmar med samma nit som andra
samhällsmedborgare. Men även om andra myndigheter
agerar mot de kriminella mc-gängen krävs ändå ytterligare
resurser till polisen utöver regeringens förslag.
Högerextremister
Samarbetet mellan den öppna polisen och säkerhetspolisen
måste förbättras, inte minst när det gäller kampen mot
högerextremister och nynazister. Rikspolisstyrelsen bör få i
uppdrag att särskilt överväga hur samarbetet kan fungera
bättre.
Fler poliser på gatorna
Folkpartiets brittiska systerparti Liberal Democrats har fört
en kampanj under temat "Bobbies on the beat". Det behövs
en motsvarande förnyelse i Sverige: Fler poliser på gatorna!
Närvarande, synlig, polis skapar trygghet och förebygger brott. Det är
viktigt att polisen i tätorterna fotpatrullerar eller cyklar. Med bra tele-
kommunikation bör poliser i långt högre grad än idag kunna vara ute en och
en.
Polisarbetet och arbetstidens förläggning har i alltför hög grad styrts av
personalens önskemål. Det borde vara självklart att poliser finns i tjänst när
behovet är störst.
Ibland är andra än polisen först på platsen. Ofta kommer brandkåren först
till en bilolycka. Brandkårspersonalen bör ha resurser och till uppgift att t ex
fotografera bromsspår och göra enklare iakttagelser. Det skulle avlasta
polisen och innebära bättre möjligheter till prioritering.
Samarbetet mellan polis och Räddningsverket kan, speciellt i glesbygd,
innebära att polisens resurser ökar till rimlig kostnad. Den statliga
Trygghetsutredningens förslag om att främst brandkåren skall kunna sköta
vissa polisuppgifter bör genomföras.
För att få långt fler poliser på gatan krävs i första hand omorganisation och
prioritering inom polisen, men det behövs också mer resurser, både genom
en ökad intagning till Polishögskolan, genom anställning av fler civila för
både kontors- och utredningsarbete och genom investeringar i främst IT-
relaterade system.
Vi räknar med att genom de förslag om resursförstärkningar som vi för
fram kunna öka antalet poliser i yttre tjänst med ca 1 000. Vi tror vidare att
de åtgärder som skisserats tidigare i detta program att rationalisera
organisationen och lyfta av polisen vissa arbetsuppgifter samt en ökad
datorisering och ett nytt arbetstidsavtal - kommer att motsvara ett hundratal
tjänster. Sammantaget skulle ett par tusen poliser år 2003 kunna komma ut i
yttre tjänst ut på gatorna.
Våra förslag till ökningar av anslag till polisväsendet avser en ökad
antagning av poliser till Polishögskolan samt anställning av civil personal.
Vidare budgeteras för en intensifiering av polisens insatser mot de kriminella
mc-gängen.
Domstolsväsendet
Domstolarna utgör en hörnsten i rättsstaten. Det är därför
oroande att arbetsläget för domstolarna försämrats under
senare år. Målens genomströmningstid ökar liksom målens
genomsnittsålder.
Det ständigt pågående reformarbetet när det gäller domstolsväsendets
organisation och arbetsformerna i domstolarna har inte varit lyckat. Enligt
vår uppfattning måste nu en samlad, förutsättningslös översyn göras i form
av en parlamentarisk kommitté varefter riksdagen bör få säga sitt.
Även om resursförstärkningar naturligtvis inte är tillräckliga för att på lång
sikt garantera rättssäkra och effektiva avgöranden, bedömer vi att ytterligare
besparingar i domstolsväsendet inte är möjliga och avsätter därför 100
miljoner kronor i vårt budgetalternativ.
Åklagarväsendet
Ekobrottsmyndigheten
För att säkerställa satsningen på Ekobrottsmyndigheten
(EBM) och bekämpningen av ekobrottsligheten anser vi att
fler åklagaraspiranter måste anställas. Vi anslår 6 miljoner
kronor motsvarande omkring 18 aspiranter.
Tillkomsten av EBM splittrar åklagarorganisationen och verksamheten
samt minskar kostnadseffektiviteten. Vi har föreslagit att RÅ måste ha
huvudansvaret för all åklagarverksamhet i hela riket. EBM skall därför
sortera under RÅ och då även anslagsmässigt. Därför bör anslagen B 1 och
B 2 slås ihop till ett och samma anslag. Om man så önskar kan EBM göras
till en särskild anslagspost inom åklagarväsendets anslag. Genom den nu
förordade integrationen av EBM uppnås renodling och kostnadseffektivitet
inom åklagarväsendet.
Återinför den allmänna
rättshjälpen!
På regeringens förslag har riksdagen beslutat om en ny
rättshjälpslagstiftning som innebär ett rättsligt systemskifte
genom att rättshjälpen blir "generellt subsidiär till
rättsskyddet". Det innebär att den som har en rättsskydds-
försäkring som täcker den aktuella angelägenheten inte skall
få rättshjälp. Inte heller skall den som med hänsyn till sitt
försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och
personliga förhållanden borde ha haft en rätts-
skyddsförsäkring kunna få rättshjälp. Den nya rättshjälpen
trädde i kraft den 1 december 1997.
Folkpartiet liberalerna motsatte sig denna försämring av flera skäl. Vi
menade att den står i strid med den europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna eftersom det
där stadgas att staten skall ha det finansiella ansvaret för medborgarnas
rättshjälp. Enligt vår uppfattning drabbar förändringen genom ändringar på
familjerättsområdet i första hand lågavlönade kvinnor och vi menar att det
finns stor risk att antalet tvister på det familjerättsliga området kommer att
öka betydligt och att dessa kan bli betydligt mer komplicerade än de hade
behövt vara om båda parter hade haft tillgång till juridiskt biträde från
början.
Folkpartiet liberalerna anser att riksdagen bör upphäva beslutet om en ny
rättshjälpslag och anslår därför ytterligare medel till rättshjälpen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förebyggande insatser från skola och sociala
myndigheter för att minska risken att barn kommer snett i livet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att samarbetet mellan socialtjänst och polis
behöver förbättras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppmuntran av Farsor och morsor på stan,
grannsamverkan och liknande medborgarengagemang,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utvärdering, utifrån frekvensen av återfall i
brott, av socialtjänstens insatser för de ungdomar som dömts till vård
inom socialtjänsten,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bygga bort brott,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en omläggning av polisarbetet med Eskilstuna-
modellen som förebild,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lokal anpassning av närpolisverksamheten samt
vikten av ökad status och karriärmöjligheter för närpoliserna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mindre byråkrati, tydliga mål, ledarskapet och
ledningsfunktionen inom polisen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en radikal utrensning av icke-polisiära arbets-
uppgifter inom polisverksamheten,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
ordningslagen att också ideella föreningar exempelvis fotbolls-
klubbar kan åläggas betala del av polismyndighetens kostnader vid
anordnandet av offentlig tillställning i vinstsyfte i enlighet med vad
som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kriminella mc-gäng,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förutsättningslös och samlad utredning om
domstolsväsendet,
14. att riksdagen beslutar att upphäva rättshjälpslagen (1996:1619)
så att den allmänna rättshjälpen återställs till vad som gällde före den
1 december 1997,
15. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till
regeringens förslag för budgetåret 2000 anvisar anslagen under ut-
giftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställning: