Narkotikamissbruket är ett allvarligt och svårlöst problem.
Vår förmåga att bekämpa narkotikan avgör vår framgång i
arbetet med att möta de sociala problem som följer av
narkotikamissbruket. Varje framgång i kampen mot
narkotikabrottsligheten är därför också en framgång för den
sociala tryggheten.
Moderata samlingspartiet har alltid förordat en restriktiv narkotikapolitik.
Vår strikta hållning har varit relativt framgångsrik och har efter hand fått ett
brett stöd.
Under senare år har dock varningar kommit om att narkotikamissbruket
successivt ökar bland våra unga. Alltfler unga människor har provat ecstasy,
LSD, amfetamin, hasch och tabletter. Ecstasy har blivit ett naturligt alternativ
till alkohol för många unga. Dessutom används den drog som finns att tillgå
för tillfället. Maria Ungdomskliniks statistik visar att antalet ungdomar på
mottagningen har ökat dramatiskt. År 1989 aktualiserades 690 ungdomar,
och 1998 uppgick antalet till 1 251, varav 465 flickor (37 procent) och 786
pojkar (63 procent). Att den ökade droganvändningen inger stark oro är en
självklarhet men vad som inger särskild oro är att injektionsmissbruket bland
ungdomar förefaller öka. Enligt uppgift från Maria Ungdom tog man 1994
emot 10 ungdomar som injicerat heroin, medan antalet uppgick till 26
ungdomar 1997.
Mot bl.a. denna bakgrund är det hög tid att flytta fram positionerna i
kampen mot narkotika.
Preventiva åtgärder
Att hindra våra unga från att pröva narkotika och utveckla ett
beroende är en av narkotikapolitikens allra viktigaste
uppgifter. För detta krävs enligt moderat uppfattning att vi
intensifierar och utvecklar preventiva åtgärder i kampen mot
narkotika.
Informationsinsatser gentemot
föräldrar
Unga människor kan knappast undgå att få information om
narkotikabruk och dess risker. Detta är positivt. Samtidigt
måste vi vara medvetna om att för den unge är frågan om
narkotikabruk för egen del oftast avlägsen och i bästa fall
även helt främmande när informationen ges. Däremot har
föräldrar ofta bristfälliga kunskaper om narkotika, dess
symtom och verkningar. Detta är en allvarlig brist, eftersom
föräldrarna är de som finns till hands när den unge eventuellt
har prövat narkotika. Möjligheterna att på ett tidigt stadium
upptäcka ett bruk är störst om föräldrarna har tillräckliga
kunskaper.
För att öka kunskapen och ge stöd i narkotikafrågor finns numera den
ideella föreningen "Föräldrar mot narkotika".
Den förra socialministern uttalade redan 1996 sitt stöd för Moderaternas
krav på informationsinsatser riktade till föräldrar men hittills har dessvärre
ingenting hänt, med undantag för det initiativ till information till föräldrar,
som det moderata socialborgarrådet i Stockholm har tagit. Enligt vår
uppfattning är det nu hög tid att regeringen tar de initiativ som behövs för att
informationsinsatser gentemot föräldrar omgående skall kunna sättas in.
Ungdomars attityder
Även om man inte själv provat på en drog så betyder det inte
att man tar helt avstånd från droger. Det finns en utbredd
uppfattning bland ungdomar att om vissa vill droga sig är det
ok, det är deras eget val. Men det finns många ungdomar
som också är oroade över utvecklingen, och de vill inte ha ett
samhälle med mer droger.
Synen på hasch varierar mycket. Många anser att haschets farlighet är
grovt underskattad, både bland ungdomar och i den droginformation de fått i
skolan.
Drogtester
År 1993 infördes en möjlighet för polisen att utföra blod-
och urinprov på personer som kan misstänkas för att använda
narkotika. Avsikten med denna lagändring var att skapa
förutsättningar för att, innan ett missbruk blivit etablerat,
kunna ingripa med åtgärder av olika slag. För att prov skall
kunna tas måste missbrukaren emellertid ha uppnått
straffmyndighetsåldern.
Av bl.a. Maria Ungdomskliniks årliga statistik över antalet mottagna och
drogpåverkade ungdomar framgår att missbruket kryper allt längre ner i
åldrarna. Medelåldern 1998 stannade vid 16,9 år, varav 16,7 för flickor och
för pojkarna 17,0 år. Däremot var 170 pojkar 15 år och yngre, den yngste
pojken var nio år! 134 flickor var 15 år och den yngsta flickan var 13 år.
Oroande rapporter kommer från poliser om ungdomar under 15 år som miss-
tänks använda narkotika, men där lagens begränsning till straffmyndig-
hetsåldern hindrar polisen från att få fram bevis.
Om polisen fick möjligheten att även kontrollera misstänkta drogpåverka-
de ungdomar under 15 års ålder skulle testresultatet kunna ses som ett bevis
för den drogpåverkade och för föräldrarna som kanske inte förstått att deras
barn varit påverkat av en narkotisk drog. Vi moderater ser det som en hjälp
både till föräldrarna och till deras barn.
Mot denna bakgrund anser vi att nuvarande lagstiftning bör kompletteras
så att polisen kan ta drogtester vid misstanke om drogbruk även på personer
under 15 år.
Skolans informationsskyldighet
Våra unga tillbringar en stor del av sin vakna tid i skolan.
Deras lärare och annan skolpersonal har därför goda
möjligheter att upptäcka förändringar hos barnen. Eleven kan
plötsligt börja skolka, visa likgiltighet, vara hyperaktiv osv.
Förändringar i personligheten kan vara tecken på ett
begynnande narkotikamissbruk. Denna information är viktig
för föräldrar, varför skolan bör ha en absolut plikt att
informera föräldrar, när någon form av oroande tendenser
börjar visa sig hos barnet. En sådan informationsskyldighet
för skolan förutsätter att skolpersonalen kontinuerligt får
fortbildning om droger och lär sig känna igen de olika
symtom och verkningar som följer av ett drogbruk.
Förtroende saknas
I en färsk undersökning som genomförts i
narkotikakommissionens regi framkommer att ungdomar
saknar någon att tala förtroligt med. Uppfattningen är att
man inte vill anförtro sig till någon vuxen och be om hjälp -
"de har ändå inte tid". Att ta kontakt med lärare är helt
uteslutet. De kan för lite och bryr sig för lite, och även om de
bryr sig så skulle de inte veta vad de ska göra. Polisen är
fullständigt otänkbart, det skulle vara att "tjalla". De sociala
myndigheterna känner man inte riktigt till. Med andra ord -
det är viktigt att vuxenvärldens kontakter med ungdomarna
ökar.
Syntetiska droger
Bland unga människor växer i dag toleransen för syntetiska
droger. Inte sedan 1960-talet har vi haft en sådan stark
koppling mellan ungdomskultur och narkotikamissbruk som
vi har i dag. Den mycket oroande utvecklingen är gemensam
för hela Europa. EU-länderna översvämmas i dag av
förhållandevis billig narkotika av hög teknisk kvalitet,
masstillverkad i framför allt Central- och Östeuropa. Såväl
tillverkningsprocessen som handeln med de nya syntetiska
drogerna är tämligen okomplicerad. Själva nyttjandet är
snabbt, enkelt, billigt men livsfarligt.
De internationella knarktillverkare som det här är fråga om är uppfinnings-
rika. Så fort ett ämne narkotikaklassats och förts upp på listan över förbjudna
preparat, vilket brukar ta några år, förändrar "knarkkemisterna" ingredienser-
na en aning i förhållande till den kemiska formel som ligger till grund för
narkotikaklassificeringen och drogen är på nytt helt laglig. För att kunna
ligga steget före knarkkemisterna och motverka dagens negativa utveckling
är det angeläget att Sverige får en lagstiftning som möjliggör snabba
ingripanden mot nya droger.
Dessbättre har regeringen - om än senkommet - lämnat förslag till sådan
lagstiftning (prop. 1997/98:183 Kontroll av syntetiska droger). Regeringen
föreslår bl.a. att det i narkotikastrafflagen införs ett kompletterande rekvisit
i
narkotikadefinitionen, "euforiserande effekter". Självfallet är det av stor vikt
för den framtida drogutvecklingen att vi snabbt kan ingripa även mot droger
som kan framkalla ett sjukligt psykiskt begär efter och beroende av
lyckokänsla även om drogernas fysiska beroendeframkallande egenskaper
inte är helt utredda. Med regeringens förslag får vi nu förhoppningsvis ett
effektivt instrument att sätta in i kampen mot bl.a. syntetiska droger. I
sammanhanget vill vi dock understryka den stora vikten av att regeringen
noggrant följer vilken effekt lagstiftningen får i praktiken.
Heroinprojekt
Bland vissa forskargrupper läggs i dag stor kraft på att
plädera för en ändring av den svenska narkotikapolitiken.
Det schweiziska heroinprojektet framställs som en förebild,
och en schweizisk friserad rapport används som argument.
Vad som inte nämns av förespråkarna är att FN:s narkotika-
kontrollorgan INCB i sin senaste årsrapport allvarligt
kritiserat det schweiziska experimentet och beklagat att vissa
politiska grupperingar försöker missbruka experimentet i
syfte att uppnå en vidare distribution av heroin.
Det schweiziska heroinprojektet bygger på att missbrukaren uppfyller
vissa kriterier, bl.a. att missbrukaren misslyckats fullfölja två behandlings-
tillfällen samt uppnått 20 års ålder. Riksdagens justitieutskott gjorde en
studieresa i Schweiz i september 1999 och kunde då konstatera att de
missbrukare som får ingå i heroinprojektet är s.k. "hopplösa" fall. Att döma
ut en 20-åring, som har två misslyckade behandlingsförsök bakom sig är
inhumant och visar endast bristande kunskap om rehabilitering av
missbrukare. Även i Danmark planerar man att påbörja ett heroinprojekt och
tror sig kunna lösa en del narkotikaproblem genom ett liknande projekt.
Hassela Nordic Network, som är väl känt för sin kamp mot narkotika, har
på nära håll följt det schweiziska experimentet med distribution av heroin
alltsedan starten 1994. Även från Hasselas sida har stark kritik riktats bl.a.
mot vetenskapligheten i experimentet.
Erfarenheter från Sverige under 1960-talet och senare erfarenheter från
bl.a. USA och Storbritannien av liknande experiment visar att narkotikamiss-
bruk och kriminalitet inte minskar utan snarare ökar med den schweiziska
metoden.
Om propagandan för projekt av det schweiziska slaget får stå oemotsagd
kommer attityderna i Sverige på sikt att förändras på samma sätt som skett i
Schweiz. Det är därför väsentligt att Sverige agerar med kraft i de organ där
dessa frågor behandlas. Regeringen bör föra upp denna fråga på EU:s
dagordning och även agera inom FN:s ram för att motverka en farlig
attitydförändring.
Avbryt sprutprojektet!
I Sverige finns en bred enighet om att målet om ett
narkotikafritt Sverige ligger fast. Skall vi med trovärdighet
kunna driva denna linje även inom EU och FN bör vi också
visa detta i praktisk handling. Sedan 1986 bedrivs emellertid
en försöksverksamhet med utdelning av fria sprutor till
narkotikamissbrukare i Malmö och Lund. Socialstyrelsen har
utvärderat verksamheten. Av utvärderingen framgår att av de
få fall där narkotikamissbrukare smittats av hiv under den tid
försöksverksamheten pågått har alla utom en deltagit i
sprututbytesprogrammen. Det har också visat sig att antalet
inlämnade sprutor och kanyler inte motsvarats av utlämnade
sådana. Det har inte heller varit möjligt att bedöma om de
inlämnade sprutorna och kanylerna varit de utdelade eller
andra. Socialstyrelsens bedömning var att en förlängning av
försöksperioden inte tedde sig meningsfull. Trots detta
beslutade regeringen att verksamheten skulle fortsätta.
Enligt Moderata samlingspartiets bestämda uppfattning är det motstridigt
att förena Sveriges riksdags beslut om totalförbud mot all icke-medicinsk
hantering av narkotika med en verksamhet som går ut på att dela ut
verktygen för att kunna injicera narkotika. En fortsatt utbytesverksamhet
med rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare i Sverige skapar
osäkerhet både här hemma och i Europa om vad svensk narkotikapolitik
egentligen står för.
Både i Sverige och i andra länder uppdagas många fall av hepatit C på ett
oroväckande sätt. Vid justitieutskottets besök på behandlinghemmet San
Patignano i Italien framkom från ansvarig läkare att hepatit C förekommer
även bland dem som ingår i sprutprojekt. En teori är att smittspridningen sker
via skålar, skedar m.m. som ofta gemensamt används för att bereda knarket.
Denna teori har också stöd av infektionsläkare i Sverige. Spridningen av
hepatit C är ett exempel på hur sprutprojekten kan invagga narkomanerna i
en falsk trygghet.
Mot denna bakgrund är det djupt beklagligt att regeringen, som i sin
narkotikapolitiska skrivelse (1997/98:172) uttalar att insatser som är ägnade
att minska skadorna av missbruk, snarare än att syfta till drogfrihet, inte kan
accepteras, ändå låter sprututbytesprojektet fortgå.
Enligt vår bestämda uppfattning är det hög tid att regeringen avbryter de
nu pågående projekten med utdelning av fria sprutor till narkotikamiss-
brukare.
Polisens metoder
Kräksirap
Om polisen skall ha en chans att leva upp till statsmakternas
fastlagda mål om ett narkotikafritt samhälle krävs att polisen
får tillgång till effektiva instrument att sätta in mot
narkotikan. Under senare år har framkommit att
heroinförsäljarna utvecklat en ny försäljningsmetod som går
ut på att heroinet säljs i kapslar inlindade i plast.
Heroinlangaren förvarar kapslarna i munnen och då affären
gjorts upp och kapseln överlämnats till köparen stoppar
denne kapseln snabbt i sin mun. När polisen försöker ingripa
mot knarklangaren eller köparen sväljs kapslarna. Detta
mycket raffinerade tillvägagångssätt har polisen i dag ingen
chans att komma åt. I Norge har polisen möjlighet att ta med
sig den misstänkte till sjukhus, där han eller hon ges
kräksirap av sjukhusets personal för att säkra bevisningen för
brottet. Enligt vår uppfattning bör användandet av kräksirap
på det sätt som sker i Norge kunna tillämpas även för
misstänkta knarklangare i Sverige. Även från
polismyndigheten i Stockholm efterfrågar man ett beslut att
få använda sig av kräksirap
Livstids fängelse för grov
narkotikabrottslighet
Inom narkotikahanteringen finns enorma ekonomiska vinster
att göra för dem som är tillräckligt hänsyns- och
samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna profiterar
cyniskt på andra människors beroende och olycka. I detta
perspektiv - och med hänsyn till det allmänna
rättsmedvetandet - är de straffsatser som i dag kan utdömas
inte tillräckliga. Lagens strängaste straff, livstids fängelse,
skall därför kunna utdömas för grovt narkotikabrott.
Narkotikafria fängelser
En absolut förutsättning för att tiden i anstalt skall kunna
användas till att anpassa intagna till ett hederligt liv efter
avtjänat straff är att fängelserna kan hållas fria från
narkotika. Många fängelsedömda narkomaner vill inget
hellre än att få avtjäna sitt straff i en drogfri miljö, vilket i
dagsläget inte alltid är möjligt eftersom det råder brist på
drogfria fängelser. För att komma till rätta med knarket på
fängelserna måste därför ett första steg vara att inom varje
kriminalvårdsregion skapa åtminstone en drogfri anstalt.
Narkotikafria anstalter är också av central betydelse för att minska våldet
mellan intagna på våra anstalter. För att effektivare kunna kontrollera att
narkotika inte smugglas in i anstalterna har vi upprepade gånger föreslagit att
besök skall kunna kontrolleras inte enbart enligt nuvarande ordning, där en
tjänsteman är närvarande, utan i vissa fall även genom att besöket sker under
sådana förhållanden att den intagne och besökaren varken kan överlämna
föremål till varandra eller ha fysisk kontakt (kontrollerade besök). En
förutsättning för denna form av besök är att den intagne och besökaren skiljs
åt, t.ex. genom att besöksrum inrättas med en glasruta mellan den intagne
och besökaren.
Av en rapport från Kriminalvårdsstyrelsen (RSS-rapporten, Orsaker till hot
och våld mellan intagna, Dnr B42-9710-0614) framgår att en stor del av de
konflikter som uppstår på anstalterna ytterst handlar om narkotika. Även mot
den bakgrunden framstår det således som högst angeläget att intensifiera
narkotikabekämpningen på anstalterna.
Bl.a. måste möjligheten till provtagning användas i fortsatt stor utsträck-
ning så länge som narkotikasituationen på fängelserna inte är tillfreds-
ställande.
Personalen på anstalternas olika avdelningar skall göra narkotikavisita-
tioner, dvs. genomsöka anstalterna efter narkotika, oregelbundet men ofta.
Urinprov skall vara frekvent förekommande.
Vidare bör regeringen kontinuerligt redovisa narkotikasituationen på
landets fängelser till riskdagen.
I flera länder i Europa - liksom i USA - används speciella narkotika-
hundar i långt större utsträckning än i Sverige. Välutbildade narkotikahundar
har visat sig vara effektiva mot narkotika i fängelser varför även svensk
kriminalvård bör ha tillgång till sådana. Mot den bakgrunden har Moderata
samlingspartiet tidigare föreslagit att narkotikahundar skall användas i ökad
utsträckning inom kriminalvården. Detta förslag återfinns även i Kriminal-
vårdsstyrelsens rapport. I rapporten lämnas en rad andra förslag som bör
kunna ligga till grund för det fortsatta arbetet med att få anstalterna narko-
tikafria.
Då kriminalvårdens insatser mot narkotikan på anstalterna är helt
avgörande för såväl arbetet med att minska förekomsten av våld och hot på
anstalterna som för den intagnes möjligheter att under verkställigheten
förbereda sig för att efter avtjänat straff leva ett hederligt liv utgår vi från
att
regeringen snarast återkommer med förslag i enlighet med vad som
föreslagits ovan.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om information till föräldrar,1
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om drogtester i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolans informationsskyldighet,2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om heroinprojekt,1
5. att riksdagen beslutar avbryta pågående verksamhet med
utdelning av fria sprutor till narkotikamissbrukare i enlighet med vad
som anförts i motionen,1
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheten att
använda kräksirap i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till straffskärpning
för grovt narkotikabrott i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om narkotikafria fängelser och att det inom varje
kriminalvårdsregion skapas minst en drogfri anstalt i enlighet med vad
som anförts i motionen.
Stockholm den 4 oktober 1999
Gun Hellsvik (m)
Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)
Jeppe Johnsson (m)
Anita Sidén (m)
Cecilia Magnusson (m)
Christel Anderberg (m)
Lars Björkman (m)
1 Yrkandena 1, 4 och 5 hänvisade till SoU.
2 Yrkande 3 hänvisat till UbU.