Motion till riksdagen
1999/2000:Ju907
av Svensson, Alf (kd)

Rättsväsendet


Inledning
En effektiv kriminalpolitik
En fungerande rättsstat är oumbärlig för ett gott samhälle. I
ett gott samhälle överförs de demokratiska värdena och
värderingarna från generation till generation. Utan dessa
kommer relationerna mellan människor inte att fungera i
vardagslivet. Tilliten och förtroendet måste utgå ifrån att
respekten för varje människas unika värde är införlivad hos
varje medmänniska. Rättsstatens uppgift är att ge en ram för
dessa värden. Den skall syfta till att skapa en samlevnad med
trygghet och respekt mellan människor och bidrar därmed
också till att upprätthålla samhällets grundvärden.
Regeringen skriver i sin budgetproposition att "Det övergripande målet för
rättsväsendet är att - minska brottsligheten, öka tryggheten och uppfylla
kraven på rättstrygghet och rättssäkerhet. För att nå dessa mål krävs ett
ändamålsenligt och effektivt rättsväsende som tar sin utgångspunkt i med-
borgarnas krav på snabb handläggning, hög kompetens, hög servicenivå och
god tillgänglighet". Vi anser att det uppställda målet är viktigt men ställer
oss
frågande till hur regeringen, med hänvisning till den lagda propositionen,
kommer att kunna uppnå detta mål.
Det senaste året varit fyllt av dramatiska händelser som gjort att enskilda
ställt sig frågan; "Kan man lita på rättsväsendet, lagstiftningen och myndig-
heter". Regeringen konstaterar också i propositionen att brottsligheten har
blivit alltmer våldsam. En rad faktorer bidrar till en oroväckande utveckling.
Handläggningstiderna har blivit längre inom polis, åklagare och domstolar.
Inom närpolisen ökade den genomsnittsliga handläggningstiden från 66
dagar år 1977 till 72 dagar år 1998 och inom den kvalificerade kriminalpolis-
verksamheten från 93 dagar 1997 till 143 dagar år 1998. BRÅ konstaterade
(stencil BRÅ september 1998) att endast en liten del av personalen i de
enheter som ägnade sig åt övervakning och utryckning tjänstgjorde när
behovet var som störst, dvs nätterna till lördag och söndag. Dessutom har
enligt RPS det problemorienterade arbetssättet ännu inte fått fullt genomslag!
Kristdemokraterna menar att samhällsmedborgaren ska garanteras trygg-
het, säkerhet och ett väl fungerande rättsväsende. Den enskilde ska kunna lita
på lagstiftningen och på myndigheterna. Rättstryggheten och rättssäkerheten
kräver ett kvalificerat och effektivt rättsväsende som präglas av ett med-
borgarperspektiv. Instrumenten för en fungerande rättsstat måste därför
tilldelas tillräckliga resurser och tillfredsställande kompetens.
Prioriterade områden
Regeringen ser enbart positivt på utvecklingen:  "Den
anmälda brottsligheten har sammantaget inte ökat under
1998". I verkligheten anmäldes 1998 1 190 812 brott.
Anmälda våldsbrott ökade med 6 % under 1998 jämfört med
1997. Största andelen gäller anmälda misshandelsbrott mot
kvinnor och våldtäktsbrott. Anmälda skadegörelsebrott har
ökat kontinuerligt sedan 1975 och ökningen fortsatte under
1998. Antalet anmälda brott mot person har ökat under 1998
och antalet inkomna ungdomsärenden ökade kraftigt från 22
723 år 1997 till 28 885 år 1998. Genomströmningstiderna för
ungdomsärenden ökade från 31 till 44 dagar.
Narkotikabrotten har ökat. Den största ökningen gällde
anmälningar om innehav eller eget bruk. Enligt BRÅ har den
faktiska brottsligheten totalt sett ökat något mer än den
anmälda brottsligheten under ett tidsperspektiv från 1960-
talet och framåt.
Vi menar att all brottslighet, inklusive vardagsbrottsligheten, måste be-
kämpas. Samhällsmedborgarna ska försäkras att bostadsinbrott, överfall, våld
och hot, bilstölder, klotter och skadegörelse snabbt åtgärdas. Även den grova
gränsöverskridande brottsligheten, den ekonomiska brottsligheten, den mc-
relaterade brottsligheten, den alltmer växande ungdomsbrottsligheten, brott
med rasistiska inslag samt våld mot kvinnor och barn ska bekämpas kraft-
fullt. Nödvändiga åtgärder ska vidtas för att bekämpa barnpornografi- och
narkotikabrott.
Den ökade brottsligheten måste mötas med både kortsiktiga och lång-
siktiga åtgärder. Snabba insatser krävs exempelvis genom närpolisverksam-
het, samarbete mellan polis och socialtjänst samt då det gäller unga
människor mellan skola, föräldrar och väl fungerande ungdomsrotlar. Lång-
siktigt handlar det om ett förebyggande arbete, om internalisering, införlivan-
det av värden, värderingar och normer. Vuxnas insatser betyder mycket för
att få barn och unga att avstå från att börja begå brott.  Föräldrar och andra
vuxna som har ansvar för barnuppfostran måste därför stöttas i sin uppgift.
Det är de vuxna i familjen och i skolan som ska ge ungdomarna den sociala
tryggheten inte, som i många förorter till storstäderna, gängmedlemmarna.
Vi måste också kunna stötta de vuxna så att de kan vara närvarande och del-
aktiga i de ungas liv. Höjd upptäcktsrisk, fasthet och konsekvens är viktiga
signaler i detta preventiva arbete. Att de vuxna i familjen får mer tid för
barnen har en rad positiva följdverkningar för barnet. Det är i sig brotts-
förebyggande. Familjestabilitet bör därför eftersträvas som ett grundläggande
mål för samhället.
Polis- och åklagarväsendet
Polisens arbete
Personalsituationen
Inom polisen sjönk antalet anställda ytterligare under 1998.
800 personer slutade varav 350 poliser och 450
civilanställda. I vår motion angående rättsväsendet hösten
1998 kritiserade vi regeringen för den då förda politiken som
har lett till hårda bantningar av polis och civilanställda.
Regeringen har 1998 fortsatt på den inslagna vägen och
risken är uppenbar att polisen inte längre kan utföra sina
huvuduppgifter: att förebygga brott, upprätthålla ordningen
samt utreda och beivra brott.
Den hårda bantningen av polis och civilanställda kan inte fortsätta. De
civilanställda har haft stor betydelse för rättsväsendets sätt att fungera.
Krist-
demokraterna menar att civilanställd personal måste finnas i tillräcklig
omfattning så att polisens speciella kompetens kan tas tillvara ute på fältet.
Rikspolisstyrelsens prognos över personallägets utveckling till år 2003 visar
att antalet poliser enligt regeringens bedömning behöver öka med 500
personer. Då har man inte tagit hänsyn till det faktum att antalet anställda
under 1997 minskade med 1 112 och under 1998 med 800.
Vid utgången av 1998 var 49 procent av poliskåren 50 år eller äldre. Nitton
procent var över 55 år. På fyra myndigheter var 30 procent av personalen
äldre än 54 år. Regeringen konstaterar att "Många av polisväsendets arbets-
uppgifter ställer sådana fysiska krav att de förutsätter ett tillräckligt stort
antal yngre polismän. Det är därför nödvändigt med en föryngring av perso-
nalen både inom polisen och de civilanställda". Regeringen föreslår i propo-
sitionen att ett antal utbildningsplatser ska förläggas till Umeå universitet.
Det är ett steg i rätt riktning att satsa på polisutbildning. Vi beklagar dock
att
regeringsförslaget inte kommit tidigare och att satsningen är så begränsad.
Närpolis och annat samarbete för att motverka
vardagsbrottslighet
Vi vill fortsätta stödet för och utveckla närpoliskontoren och
deras verksamhet för att lyckas med bekämpningen av
vardagsbrottsligheten. Bland annat ska närpoliskontoren
hållas öppna i betydligt större utsträckning än idag.  Vi vill
också utveckla arbetsmetoderna med ett problemorienterat
arbetssätt.
Snabba och direkta åtgärder ska förbättra den allmänna miljön och därmed
minska brottsligheten som helhet. Vardagsbrottsligheten måste tas på största
allvar, och vara ett led i att stoppa även de tyngre brotten. Det är samhälls-
medborgarna som sätter gränser för vad som är acceptabelt handlande, inte
prioriteringar gjorda från centralt håll. Bekämpning av oordning, rädsla och
brott är huvuduppgiften för den lokalt förankrade polisen.
Samarbetsprojekt har inletts med flera myndigheter inom rättsväsendet.
Dessa syftar till att minska genomströmningstiderna för exempelvis enklare
fall av misshandel och tillgreppsbrott, våld mot kvinnor och andra våldsbrott.
KLÖS-projektet (Kvickare Lagföring genom Ökad Samverkan) i Jönköpings
län som också regeringen beskriver i sin proposition är ett exempel. KLÖS
är ett samarbete mellan polis, åklagare, domstol och kriminalvård. Vi vill
verka för att samarbete av den här karaktären utvecklas på fler orter i landet.
Regeringen skriver i propositionen att "Inom närpolisen ska olika verk-
samheter och resurser integreras. Det är av strategisk betydelse att utveck-
lingsarbetet fortsätter och intensifieras så att närpolisreformen inte stannar
av. Det är också viktigt att erfarenheter av olika modeller sprids och tas
tillvara". Vi kristdemokrater vill nämna det samarbete som närpolisverksam-
heten i Munkfors, Hagfors och Filipstad inlett inspirerade av den så kallade
San Diego-modellen. Sedan 1990 har i San Diego antalet brott mer än
halverats genom en ökad samverkan med frivilliga.
Nattöga i Hagfors, Nattövervakarna i Munkfors och Stadsvakterna i
Filipstad är exempel på denna verksamhet. Polisens av besparingar fram-
drivna omorganisationer - polisstationer stängda på natten, kommunikations-
centraler som ligger i residensstaden och färre polisbilar är i tjänst nattetid
-
har fått konsekvenser för samhället. Människor har reagerat på den
tilltagande kriminaliteten. Polisen har därför utbildat ett 70-tal frivilliga i
nödvärn och nöd, om ansvarsgripande med stöd av rättegångsbalken samt
första hjälpen vid sjukdom och olycksfall. Två medborgare per natt åker nu
runt med uppgift att ha ögon och öron öppna. Bevakarna anmäler till läns-
kommunikationscentralen i Karlstad att de ger sig ut. De har mobiltelefoner
med sig och ska inte ingripa utan göra iakttagelser och rapportera till polisen.
Resultatet av exempelvis Nattöga i Munkfors är att färre antal brott numera
begås i den kommunen medan antalet brott ökat i andra omkringliggande
kommuner. Polisen är positiv och menar att man fått en bättre kontakt med
medborgarna som i sin tur fått en större förståelse för polisens arbete.
Vi anser inte att medborgare ska behöva utföra polisiära arbetsuppgifter.
Vi vill inte ha medborgargarden som tar lagen i egna händer. Samtidigt
behövs medborgarnas engagemang och vilja att ta ansvar. Under polisens
ledning kan "San Diego-modellen" innebära en positiv utveckling. Alla goda
krafter behövs i det stora samhällsprojektet att minska kriminaliteten.
Polisens ansvarsområde och arbetstider
Kristdemokraterna har tidigare ställt krav på att polisens
ansvarsområde och arbetstider bör belysas i ett
samhällsekonomiskt perspektiv, dvs vad ska polisen syssla
med och på vilka tider? Vi krävde hösten 1998 en total
översyn av vilken verksamhet polisen enligt lag ska vara
skyldig att utföra. I propositionen skriver regeringen att
"arbetet med att anpassa polisens arbetstider till
verksamhetens behov är viktig för det problemorienterade
arbetet. Ett instrument för en sådan anpassning är s k
periodplanering". Samtidigt konstaterar man att det
fortfarande bara är 15 procent av närpoliserna i landet som
periodplanerar arbetstiden. Resursbrist som leder till att
poliserna inte hinner planera sin verksamhet leder till
ineffektivitet och felprioriteringar. Vi menar att med utökade
resurser och fler personal kommer arbetsförhållandena för
polis och civilanställda att förbättras men också
effektiviseras.
Nationella insatsstyrkan
Det är glädjande att regeringen insett nödvändigheten av att
behålla den nationella insatsstyrkan och att insatsstyrkans
verksamhetsområde ska utvidgas. Regeringen skriver i
propositionen att insatsstyrkan ska ha en egen budget samt
handlingsplan. För att betona att styrkan är en nationell
resurs bör den kallas Nationella insatsstyrkan.
Rikspolisstyrelsen föreslår att styrkan ska kunna sättas in i
sådana fall där en polisoperativ bedömning visar att det är
lämpligt på grund av de särskilda kunskaper som styrkans
personal har. Någon formell begränsning av styrkans
verksamhetsområde bör enligt styrelsen inte finnas.
Vi har vid ett flertal tillfällen påpekat att insatsstyrkans möjligheter att
bibehålla sin kompetens och handlingskraft kraftigt försämrats. Detta på
grund av försämrade arbetsförhållanden, dålig utrustning och otydliga rikt-
linjer. Nu tycks även regeringen  ha kommit till samma slutsats. Vi
välkomnar denna insikt hos regeringen och ser fram emot en gynnsam
utveckling för insatsstyrkan.
Vi vidhåller dock vårt tidigare krav på att Nationella insatsstyrkan ska
läggas under Rikspolisstyrelsen. Regeringen menar att styrkan fortsättnings-
vis ska ha sin organisatoriska hemvist vid Stockholms länspolis. Vi menar att
detta kommer att försvåra och undergräva möjligheterna att låta styrkan i
verkligheten vara en nationell resurs. I propositionstexten skriver regeringen
att "Rikspolisstyrelsen ska informera polismyndigheterna om den särskilda
kompetens som finns i styrkan och bevaka att myndigheterna inte av ekono-
miska skäl avhåller sig från att använda styrkan". Den skrivningen förstärker
bara vår inställning att styrkan ska ligga under RPS. I besparingstider då
varje länspolisområde kämpar med effektiviseringar och rationaliseringar
kommer inte de olika polismyndigheterna ha råd att nyttja den nationella
insatsstyrkan. Den förstärkningsbudget som de olika polismyndigheterna får
för liknande insatser, går åt till att täcka de hål som redan finns i myndig-
heternas ekonomi. Kristdemokraterna menar att den nationella insatsstyrkan
därför ska läggas under Rikspolisstyrelsen.
Dagens situation
I regeringens budgetproposition lovordas det
rationaliseringsarbete som skett inom polisen och man
hänvisar till Riksrevisionsverkets Hinderrapport som utgjort
en utgångspunkt för polisens arbete med att effektivisera och
rationalisera verksamheten. Regeringen skriver i
propositionen att "Det finns utrymme för polisväsendet att
ytterligare rationalisera sin verksamhet!" Den uppfattningen
delar inte Kristdemokraterna. Vi konstaterar att enbart en
bråkdel av alla brott som sker utreds och att all statistik
pekar på ytterligare uppgång av våldsbrotten. Det är
anmärkningsvärt att den bild som regeringen ger i
budgetpropositionen överensstämmer så dåligt med
vardagens verklighet. Dagligen kommer rapporter via olika
medier om den oroande utvecklingen vad gäller våld bland
barn och unga, våld mot kvinnor och organiserad kriminell
verksamhet.
Regeringen har anslagit 21 miljoner kronor som ska täcka kostnaderna för
den nya polishögskolan samt användas vid bekämpning av miljöbrott. Flera
myndigheter menar att detta är omöjligt och uttrycker oro för att den nya
miljöorganisationen hamnar i en polisiär svacka då det gäller bekämpandet
av miljöbrott. Vår uppfattning är att det är av största betydelse att personal-
situationen inom polisen snabbt förbättras och arbetsuppgifterna ses över.
Kristdemokraterna anslår därför 180 miljoner kronor utöver regeringen till
polisens verksamhet för år 2000.
Den internationella och den
organiserade  brottsligheten
Europa och Sverige utmanas idag av historiens mest
välorganiserade kriminalitet. Denna har utvecklats på
internationell nivå i en högst oroande takt och utgör ett
allvarligt hot mot samhälle och individer. Den internationella
brottsligheten är modernt utrustad, förfogar över mycket
stora resurser och opererar gränslöst. Trots detta är våra
myndigheter hänvisade att bedriva sitt arbete nationellt. Vi
menar att kampen mot den organiserade brottsligheten både
inom och utom landets gränser måste motverkas kraftfullt.
Därför behövs samarbete och gemensamma insatser över
myndighetsgränser såväl som landsgränser.
Förbjud deltagande i rasistiska och kriminella
organisationers verksamheter
En successiv, långsam våldsökning bekräftar att samhället
under avsevärd tid misslyckats helt eller delvis med
normöverföringen till den nya generationen. De rasistiska
yttringarna och andra grova organiserade brott som drabbat
samhället de senaste åren måste bemötas med en effektiv
lagstiftning. Därför anser vi det angeläget att deltagande i
och stöd till rasistiska och kriminella organisationers
verksamheter ska förbjudas. Det är en nödvändig åtgärd för
att komma tillrätta med den grova kriminaliteten och bevara
ett fritt demokratiskt samhälle.
Narkotikabrott
Polismyndigheternas kostnader för insatser mot narkotika
uppgick till 552 miljoner kronor för  år 1998. Antalet
inkomna ärenden ökade från 21 979 år 1997 till 22 471 år
1998. Andelen ungdomar under 18 år som misstänks för
narkotikabrott har också ökat något. Antalet beslag har ökat
kraftigt från
11 849 år 1997 till 13 531 beslag år 1998.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning genomförde 1998
en drogvaneundersökning som visar att missbruket ökar. Sex procent av
flickorna och nio procent av pojkarna i nionde klass har någon gång använt
narkotika. Ecstasyanvändarna har övergått till att använda amfetamin och
därmed har bruket av amfetamin ökat.
Vi anser i likhet med BRÅ att polisens droginformation bör utveckla
samarbetet med skolor där stora sociala problem och drogmissbruk redan är
en verklighet. Idag förefaller det som om polisens brottsförebyggande arbete
mestadels läggs på skolor som har små problem. Vi anser att bekämpningen
av narkotika måste fortsätta på bred front. Förebyggande informations-
insatser i skolan har stor betydelse. Det lokala Brottsförebyggande rådet i
samarbete med skola, polis, socialtjänst och domstolarna spelar en viktig roll
i det arbetet.
Brottsoffer
Vart tredje brottsoffer saknar när polisutredningen är färdig
och rättegången avslutad förtroende för rättsväsendet.
Brottsforskaren och doktoranden i psykiatri Magnus
Lindgren har på uppdrag av Rikspolisstyrelsen, Riks-
åklagaren och Domstolsverket undersökt frågan.
Bristande information ansågs vara det allvarligaste problemet. 60 procent
av de tillfrågade fick ingen information om brottsofferjourernas verksamhet.
En uppgift som är mycket beklämmande.
42 procent fick aldrig information av polisen att de hade rätt att få veta vad
som hänt i ärendet. På frågan om man skulle anmäla en liknande händelse i
framtiden svarade var femte att han var osäker. Sex procent visste inte och
hela 14 procent svarade nej.
Åtgärder måste vidtas för att stärka förtroendet för rättsväsendet bland
brottsoffer och vittnen. Information, anpassade lokaler, stödpersoner och en
fungerande brottsoffermyndighet är ett steg i rätt riktning.
Brottsoffermyndigheten och Brottsofferfonden
Det statliga stödet till brottsoffer är främst koncentrerat till
Brottsoffermyndigheten vars övergripande mål och uppgift
är att tillförsäkra den enskilde rättstrygghet och rättssäkerhet,
att främja brottsoffrets rättigheter, att bevaka deras behov
och intressen samt att verka för att den som är berättigad till
brottsskadeersättning får sådan.
Brottsoffermyndigheten prövar ärenden om brottsskadeersättning och bi-
drag från brottsofferfonden. Medel från brottsofferfonden ska användas för
att skapa ett nätverk över hela landet som kan leda till ökat stöd för brotts-
offren. Verksamheter och projekt som arbetar nära brottsoffret bör i första
hand beviljas medel från brottsofferfonden.
Enligt budgetpropositionen för 1999 har Brottsoffermyndigheten "en
central funktion när det gäller stöd till dem som drabbas av brott.
Effektivitet, snabbhet och hög kvalitet vid handläggningen av brottsskade-
ärendena är nödvändigt för att garantera det enskilda brottsoffrets rätt till
ersättning och behov av trygghet och stöd".
I regleringsbreven för såväl 1997 som 1998 anges att minst 70 procent av
brottskadeärendena skall, med bibehållen kvalitet, handläggas inom tre
månader. Det målet nåddes varken 1997 eller 1998. Vidare anges att ärende-
balansen ifråga om brottskadeersättning skall minska. Det gjorde den 1997
(jämfört med året innan) med 15 procent till 1 477, men 1998 ökade den med
21 procent till 1 780. 1997 ökade antalet avgjorda ärenden med 3,5 procent
till 5 265, medan motsvarande antal 1998 minskade med 3,5 procent till
5 083.
1997 ökade antalet inkomna brottsskadeärenden med 5,6 procent till 5 002,
medan ökningen 1998 var 7,7 procent till 5 386. Sedan följer en drastisk
ökning på hela 20 procent om man jämför första halvåret 1998 med första
halvåret 1999. 1997 bedömde Brottsoffermyndigheten att antalet ärenden
kommer att öka med 5 procent per år de närmaste åren. Ett år senare revi-
derade nämnden sin uppfattning och räknade i stället med en 15-procentig
ökning. Det är bekymmersamt att den myndighet som har i uppgift att
"garantera det enskilda brottsoffrets rätt till ersättning och behov av trygghet
och stöd" inte får tillräckliga resurser att bedriva sin verksamhet.
Mot bakgrund av verksamhetsresultatet 1997 fick Brottsoffermyndigheten
en ramhöjning med 3 miljoner kronor för 1998. Uppenbart räckte inte den
höjningen. När signaler visar att det ansträngda verksamhetsläget snarare
verkar tillta än lätta är det förvånande att regeringen, med facit i hand för
verksamhetsåret 1998, endast ger Brottsoffermyndigheten en ramhöjning på
1,65 miljoner kronor för år 2000 samt ett engångsvis tillskott på 0,3 miljoner
kronor. Det senare i särskilda medel för brottsoffersatsningar i samband med
propositionen med anledning av SOU 1998:40 Brottsoffer - vad har gjorts?
Vad bör göras?
Vi anser att denna ramhöjning på 1,65 miljoner kronor är för låg, allra
helst som de ändringar i brottsskadelagen som regeringen föreslagit i
propositionen 1998/99:41 trädde  i kraft den 1 juli 1999. Ändringarna
innebär bl a att omprövning i brottsskadeärenden skall kunna begäras hos
Brottsoffermyndighetens nämnd. Detta kommer att leda till en högre
frekvens av nämndsammanträden som i sin tur medför ökade kostnader,
något som Brottsoffermyndigheten själva påpekat. Regeringen har helt
negligerat detta faktum.
För att Brottsoffermyndigheten ska få bättre möjligheter att leva upp till
målen, vilket är av stor vikt för brottsoffren, vill vi anslå 3 miljoner kronor
utöver regeringens förslag till Brottsoffermyndighetens verksamhet.
Stöd och hjälp
Sedan juli 1994 har polisen utökad skyldighet att hålla
målsägande informerade om vad som händer i deras ärende.
Detta sker fortfarande mycket bristfälligt. Mycket tyder på
att brottsoffrens situation inte är en prioriterad fråga ute på
polisstationerna. Det är glädjande att Rikspolisstyrelsen
uttalat en ambitionen att höja statusen för brottsoffren. Här
behövs mer kunskap och utbildning kring brottsoffrens
situation.
Människor som drabbats av brott har rätt att erhålla all den kvalitativa och
kvantitativa hjälp de behöver för att kunna återgå till ett normalt liv. Sättet
att
möta och stödja människor som utsatts för brott måste utvecklas. Utbildning
och fortbildning ska genomföras för de grupper som i sitt dagliga arbete
kommer i kontakt med brottsoffer. Bekämpningen av våldsbrott som begås i
hemmet mot framför allt kvinnor och barn måste fortsätta. Förbättrade
rutiner vid ärenden om besöksförbud måste utarbetas. Utsatta och hotade
kvinnor måste få hjälpmedel och all nödvändig utrustning för att kunna
skydda sig mot förövaren.
Anpassade lokaler
Allt för många tingsrätter saknar anpassade lokaler för
målsäganden och vittnen. Vi har tidigare krävt att lokalerna i
domstolarna bör vara så utformade att de möjliggör för de
brottsdrabbade att under förhandlingsuppehåll få vistas i rum
som är avskilda från den misstänkte och dennes släktingar
och vänner. Detta bör även omfatta de vittnen som har
kallats för att styrka målsägandens berättelse.
Tingshusvärdar bör finnas för att underlätta ett sådant
förfarande.
Brottsofferjourerna gör en fantastisk insats vad gäller vittnesstöd. Mål-
sättningen är att det på varje tingsrätt ska finnas en frivillig stödperson.
Uppgiften för denna person är att ge vittnen och brottsoffer ett humant mot-
tagande i domstolen, vara ett moraliskt stöd före och efter rättegången samt
kunna svara på frågor och hänvisa vidare.
Vi anser också att förhandlingarna bör anpassas och föras under sådana
former som inte anses kränkande för brottsoffret. På varje tingsrätt måste
anpassade lokaler finnas för målsäganden och vittnen. Så är inte fallet idag.
Dessa krav måste bli tillgodosedda.
Åklagarväsendet
Personalsituationen inom åklagarväsendet är bekymmersam.
Bemanningsmålet för 1998 har inte uppnåtts. Under 1998
pensionerades 22 åklagare. 66 gick över till
ekobrottsmyndigheten och fem slutade av annan anledning.
Under åren 1999-2002 kommer totalt 82 åklagare att
pensioneras. Idag finns 170 åklagare som har mer än 20 år
inom åklagarbanan. Till 2009 har dessa gått i pension.
Det är viktigt att satsa på nyrekrytering så att framtida behov inom
åklagarkåren täcks. Återkommande kompetensutveckling samt utbildning för
åklagare och annan personal inom åklagarorganisationen är också viktig för
att skapa en effektivare organisation. Kristdemokraterna  kräver att det borde
införas särskilda ungdomsrotlar som arbetar förebyggande samt skyndsamt
utreder brott där ungdomar är inblandade. Barn- och ungdomar som utsatts
för brott ska mötas av särskilt utbildad personal. Fortbildning bör erbjudas
personalen inom detta område.
Regeringen anslår för år 2000 13 miljoner kronor extra till åklagar-
organisationen. Kristdemokraterna vill avsätta ytterligare 30 miljoner kronor
till åklagarväsendet för att beredskap ska finnas för ett ökat antal ärenden
till
följd av att fler poliser kommer i tjänst.
Ekonomisk brottslighet
Kristdemokraterna har under många år yrkat på att en
särskild ekobrottsmyndighet ska inrättas för att hantera den
avancerade ekobrottsligheten. Den 1 januari 1998 inrättades
en myndighet inom åklagarväsendet med särskilda uppgifter
att samordna och utveckla bekämpningen av ekonomisk
brottslighet. Vi anser att all allvarlig ekonomisk brottslighet,
innefattande också grova miljöbrott kräver operativa insatser
av sådan kvalificerad art att en enhetlig myndighetsstruktur
och ledning är nödvändig. Organisationen bör vara flexibel
och utgå från de behov som föreligger.
Regeringen har vid tidigare tillfällen uttalat att kampen mot ekonomisk
brottslighet måste intensifieras. I regeringens skrivelse 1994/95:217 Samlade
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten sägs: "Vid utarbetandet av ny
lagstiftning måste ekobrottsaspekten för framtiden väga in på ett mera
konsekvent och medvetet sätt än i dag. Det måste vara ett naturligt inslag i
lagstiftningsarbetet att göra en konsekvensanalys när det gäller exempelvis
om reglerna är lätta att kringgå i brottsligt syfte eller om överträdelser kan
upptäckas och beivras med rimliga insatser." Dessa intentioner återfinns
tyvärr inte i regeringens förslag beträffande ny bokföringslag. Riksåklagaren
har uttalat att förslaget inte i tillräcklig omfattning beaktar samhällets behov
av kontrollmöjligheter. Statsåklagaren för speciella mål har hävdat att de
föreslagna reglerna inte torde kunna ligga till grund för utdömande av ansvar
för bokföringsbrott. Kriminaltekniska problem uppstår när kontroller som
idag är möjliga att utföra inte ännu kan göras i den nya tekniken. Polisens
utredningsarbete blir härigenom lidande. Liknande kritik har även framförts i
medierna från Polismyndighetens strategiska sektor. Ekobrottsmyndigheten
anser att propositionen i alltför stor utsträckning tillgodoser företagens och
bokförarens önskemål om förenklingar och möjligheter att anpassa sin redo-
visning som de finner lämpligt, medan det allmännas och andras intresse av
kontrollmöjligheter fått stå tillbaka utan någon motivering. De skriver i sitt
remissyttrande att förslaget bör arbetas om och kompletteras med en djup
analys av behovet av en ny lag samt konsekvenserna av en förändring av
nuvarande lag.
Kristdemokraterna menar att Ekobrottsmyndighetens kritik måste tas på
allvar. Regler som styr ett företags verksamhet måste utformas så att möjlig-
het att utföra ekonomiska brott minimeras. Den ekonomiska brottsligheten
snedvrider konkurrensen och hotar på sikt det demokratiska samhället. Om
den tekniska utvecklingen inte ännu kan tillgodose de krav på säkerhet som
bör ställas i dessa sammanhang kan lagförslag av den karaktär regeringen
lagt fram få förödande konsekvenser. En fungerande ekobrottsmyndighet är
verkningslös utan en tillämpbar och i verkligheten förankrad lagstiftning.
Allvarlig miljöbrottslighet
Kristdemokraterna har tidigare motionerat om vikten av att
allvarliga miljöbrott ses som en del av den ekonomiska
brottsligheten och därför ska handhas av
Ekobrottsmyndigheten. Vi har också krävt att Ekobrotts-
myndigheten ska utreda så kallade citesbrott. Citesbrott, det
vill säga brott som rör handel med växter och djur, är idag
mycket svåra att upptäcka. En snårig och ofullständig svensk
lagstiftning samt bristande utredningsresurser försvårar
lagföringen ytterligare.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att Ekobrottsmyndigheten
enbart ska utreda miljöbrott när det finns ett samband mellan ekonomisk
brottslighet och miljöbrottslighet. Vi menar att bekämpandet av citesbrott
och allvarliga miljöbrott kräver en utpräglad kompetens och en avancerad
organisationsstruktur. Internationellt samarbete på hög nivå är ofta en
förutsättning för att kunna utreda och bekämpa dessa brott. Det vore därför
naturligt för den nya ekobrottsmyndigheten att också handlägga ärenden som
rör citesbrott och allvarliga miljöbrott.
Domstolsväsendet
I vårt demokratiska samhälle är domstolarnas rättskipande
verksamhet mycket viktig. Domstolarnas uppgift är att
handlägga mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt
sätt och avkunna dom inom rimlig tid. Ett rättssamhälle
kräver fungerande domstolar.
Regeringen anser att domstolarna levt över sina tillgångar. Därför har
Domstolsverket ålagt domstolarna att på tre år spara 225 miljoner kronor,
vilket innebär en bantning på 10 procent. Högsta domstolens ordförande är
mycket kritisk och har karakteriserat den situation som kommer att uppstå
som katastrofal. Samtliga hovrättspresidenter har uppvaktat justitieministern
och uttryckt sin oro. Enskilda domare har också reagerat mycket starkt.
Utöver att domstolsväsendet skärs ner innebär också regeringens agerande att
de mindre tingsrätternas fortbestånd äventyras. Flera små tingsrätter har
erhållit så magra anslag att verksamheten knappast kan fortgå. Flera domare
vågar inte gå i pension eftersom deras tjänster inte tillsätts på nytt och
domstolens fortsatta existens härmed äventyras. På andra orter har en lagman
fått ta över ansvaret för flera tingsrätter. Regeringen har, med hjälp av en rad
olika åtgärder, på så sätt skapat förutsättningar för att lägga ned de mindre
tingsrätterna. En reform man inte lyckats med på demokratisk väg.
Domstolskommittén som hade i uppgift att minska landets 97 tingsrätter till
43 mötte så starkt motstånd ute i landet att regeringen fick dra tillbaka
kommitténs direktiv. Nu motsvarar den aktuella bantningen på cirka 10
procent ungefär lika mycket pengar som enligt Domstolskommittén skulle
kunna sparas in genom att minska antalet tingsrätter till 53. Regeringen har
funnit nya vägar att driva igenom sina nedläggningsförslag, vilka vi är starkt
kritiska mot. Idag regleras antalet tingsrätter och platsen för var en tingsrätt
ska vara förlagd i förordning. Kristdemokraterna anser att dessa frågor ska
regleras i lag.
Kristdemokraterna menar att läget är allvarligt inom domstolsväsendet.
Regeringen satsar 110 miljoner kronor år 2000 på detta område. Av dessa
medel går 40 miljoner kronor till avvecklingen av verksamheten vid de
allmänna advokatbyråerna. För att komma tillrätta med domstolarnas besvär-
liga situation bör anslagsområdet tilldelas ytterligare medel. Kristdemo-
kraterna tilldelar därför, för år 2000, domstolsväsendet 40 miljoner kronor
utöver regeringens förslag.
Inskrivningsmyndigheter och
bouppteckningsverksamhet
Attackerna mot de små tingsrätterna fortsätter. I regeringens
proposition föreslås nu att inskrivningsverksamheten
koncentreras till sju inskrivningsmyndigheter och att
bouppteckningsverksamheten överförs till Skatte-
myndigheten. Kristdemokraterna anser inte att dessa förslag
är lämpliga.
 För närvarande finns 91 inskrivningsmyndigheter i landet. När frågan var
aktuell 1997 beräknades en omläggning av inskrivningsmyndighetens
verksamhet till lantmäteriet kosta minst 79 miljoner kronor. Vi anser att
inskrivningsmyndigheterna även fortsättningsvis ska knytas till tingsrätterna.
Vi vill inte att arbetet ska koncentreras till sju enheter utan ser den här
verksamheten som en god service till medborgarna. Vi anser inte heller att
bouppteckningsverksamheten ska överföras till Skattemyndigheten.
Att inskränka antalet tingsrätter som har inskrivningsmyndigheter och att
överföra inregistrering av bouppteckningar till skattemyndigheterna är inte
godtagbara förslag. Verksamheterna fungerar väl idag och innefattar ett
värdefullt inslag som underlag för tingsrätternas kompetens. Uppgifterna
sköts på ett kvalificerat och kompetent sätt med inslag av närhet och
tillgänglighet till gagn för den rättssökande allmänheten. Därutöver skapar
förfarandet en stor tilltro till domstolarnas verksamhet.
Huvudfrågor för ett framtida
domstolsväsende
Rent allmänt gäller att domstolarnas dömande verksamhet
inte sker tillräckligt snabbt. Genomströmningstiden av mål
och ärenden måste ökas märkbart. Kvaliteten på
avgörandena kan även i vissa fall ifrågasättas. Det är viktigt
att framhålla att en utvecklad stat alltid måste ha ekonomi för
att upprätthålla ett väl fungerande domstolsväsende som är
ett oavvisligt inslag i en rättsstat. Att skipa rätt kräver tid för
överväganden, vilket kommer till uttryck i den gamla
domarregeln "Domaren skall icke vara för hastig till att
döma, förrän han saken väl begrundat haver, ty en hastig
dom är sällan god och rätt". Enkla och kontrollerbara
ekonomiska kriterier går ej att applicera på
domstolsväsendet. Övergripande krav kan endast vara att
domstolarna självständigt skall skipa rätt av hög kvalitet
inom rimlig tid. Verksamheten har alltså anspråk på de
ekonomiska resurser som erfordras för dessa mål.
För att öka domstolarnas ändamålsenliga uppgift i samhället krävs att de
allmänna domstolarna slås ihop med förvaltningsdomstolarna; härigenom
uppnås ett kvalitetsmässigt enhetligt rättsliv med lokal förankring.
Det är viktigt att inse att det väsentliga inslaget i den dömande verksam-
heten är förhandlingarna inför domstol och överläggningen till dom. IT-
stödet är värdefullt men innefattar inte någon större kostnadsbesparing. Det
är emellertid viktigt med inslag av administrativ personal som frigör
domarna för juridiska uppdrag.
Regeringens budgetproposition innehåller ingenting om det mest
besvärande inslaget idag, nämligen det ökade antalet inställda huvud-
förhandlingar. Dessa kan förhindras genom att delgivningsförfarandet
privatiseras med hjälp av enskilda auktoriserade stämningsmän och att
effektiva åtgärder vidtages mot dem som obstruerar mot det rättsliga
förfarandet genom att inte inställa sig till rättegångsförhandling. Givetvis kan
dessa förhållanden inte åtgärdas genom att ge avkall på fundamentala
processuella principer som muntlighet, koncentration och omedelbarhet.
Det är väsentligt att Domstolsverkets verksamhet enbart syftar till att
biträda domstolarna med ren serviceverksamhet. Domstolarnas självständig-
het får inte äventyras genom verkets agerande.
Nämndemännen
Kompetensen inom domstolarna ska tillgodose de krav som
kan ställas för att tillförsäkra en rättssäker dom. Lagfarna
domare samt nämndemän ska därför få möjlighet till
fortbildning för att få kunskaper om nya lagar och
förhållanden i samhället. Antalet nämndemän ska inte
reduceras. Nämndemännens arvoden måste ses över
ytterligare.  Nämndemännen ska representera hela
befolkningen. Det bör vara en självklarhet att kvinnliga
nämndemän finns med i rätten när mål som rör våldtäkter,
sexuella övergrepp och vårdnadstvister ska avgöras.
En grupp i samhället som helt har förbisetts är hemarbetande föräldrar,
oftast mammor. En hemarbetande mamma som får ett nämndemannauppdrag
kan inte få någon ersättning för förlorad arbetsinkomst eftersom hon inte har
någon inkomst av tjänst. Hon måste för att kunna sitta i domstolen ordna
barnomsorg. Hur ska det låga arvodet, minus skatt, kunna täcka kostnaderna
för barnomsorgen? Vi menar att det är angeläget att nämndemännen
representerar hela befolkningen. Kristdemokraterna vill att regeringen ser
över ersättningen till nämndemannakåren ytterligare. Vi vill även att ersätt-
ningen ses över så att en generell ersättning för barnomsorgskostnader till
hemarbetande föräldrar kan införas.
Kriminalvården
Kriminalvårdens årliga kostnad är idag knappt 4 miljarder
kronor. Av den summan går omkring 80 procent till att driva
anstalter och häkten. I genomsnitt kostar ett anstaltsdygn
1 900 kronor per dygn och plats. Ur strikt ekonomiskt
hänseende, och mot bakgrund av den höga siffran återfalls-
förbrytare, är svensk kriminalvård en synnerligen olönsam
verksamhet som bör genomgå en förändring. Än viktigare är
det att förändra den rådande situationen med tanke på alla de
människor - interner samt brottsoffer med familjer - vars
lidande aldrig kan mätas i pengar.
Kriminalvården har sällan varit ett prioriterat och uppmärksammat område.
Kristdemokraterna vill arbeta för en förändring. Kriminalvården har under de
senaste åren genomfört rationaliseringar som motsvarar drygt 400 miljoner
kronor.  Mot bakrund av att det under år 1998 polisanmäldes cirka 1,2
miljoner brott, där våldsbrotten ökade med 6 procent, finner vi det ytterst
olyckligt att inte regeringen har tagit sitt ansvar och utökat resurserna och
satsningarna på en av de få institutioner som idag har möjlighet att förändra
livssituationen för tusentals brottslingar och brottsoffer. Istället lovar
regeringen i budgetpropositionen att "de ytterligare rationaliseringar som
behöver göras ska genomföras utan att verksamheten drabbas!"  Det arbetet
kommer vi att följa med intresse.
Vi menar att svensk kriminalvård måste reformeras. Den nya inriktningen
ska fokusera på långsiktighet där rehabilitering och meningsfulla insatser
utgå från den enskilda människans förutsättningar. Alternativa frivårds-
påföljder behöver utvecklas, till exempel påföljden skyddstillsyn med sär-
skild behandlingsplan, även kallad kontraktsvård. År 1998 dömdes 1 085
personer till kontraktsvård. Här finns möjlighet för den dömde att lämna
samtycke till vård enligt en viss behandlingsplan. I de fall behandlingen
avbryts tvingas den dömde avtjäna ett fängelsestraff. Kontraktsvård i form av
rehabiliteringsprogram kan hjälpa den dömde att komma till insikt om sitt
kriminella beteende eller missbruk. Detta kan bli en avgörande vändning mot
ett hederligt och drogfritt liv.
Kriminalvården ska inge förtroende hos allmänheten och eftersträva en
balans mellan samhällsskydd och respekt för den intagnes personliga
värdighet. Den kristdemokratiska ideologin sätter människan i centrum.
Detta synsätt påverkar i hög grad hur ett rättssamhälle ska byggas upp. De
värderingar som finns i ett samhälle avspeglas i det samhällets rättssystem.
I kriminalvården är det viktigt att se till helheten. Vi anser att ökad
kriminalitet inte enbart stoppas med fler poliser och utbyggda anstalter. Vi
föreslår därför i vår motion en rad konkreta åtgärder som kan förbättra
innehållet i kriminalvården, stärka den enskilda människans integritet samt i
förlängningen öka rättssäkerheten i samhället, där målet är att förhindra en
fortsatt brottslig karriär. Kristdemokraterna vill, för år 2000, satsa
ytterligare
30 miljoner kronor jämfört med regeringen på kriminalvården.
Relevant vård för brottslingar
Samhället måste ha fängelsestraff som en reaktion mot grov
brottslighet och för att skydda allmänheten mot kriminalitet.
Emellertid får man inte glömma bort att varje dömd
brottsling är en individ med en många gånger problemfylld
bakgrund. En bakgrund som ofta bidragit till störningar i den
inre kontrollen, vilken annars avhåller från att bryta
normsystemet och begå brott. Idag döms brottslingen alltför
ofta endast till långa fängelsestraff utan nödvändig vård.
Detta skapar inte sällan större avoghet mot det samhälle som
brottslingen så småningom ska integreras i.
Vad händer med en människa som placeras på kriminalvårdsanstalt? Är
fängelserna "plantskolor" för brott där unga lärs upp av de äldre? Kan
säkerheten på våra anstalter garanteras efter de dödsfall och upplopp som
förekommit? Kan intagna med psykiska störningar garanteras en adekvat
behandling? Mycket talar för att alternativen till dagens fängelsestraff bör
utvecklas ytterligare. Problematiken kring vilka åtgärder som är effektiva för
att förhindra fortsatt brottslighet är ständigt föremål för diskussion och man
kan konstatera att enkla lösningar saknas. Likafullt visar det stora flertalet
studier entydigt att långa, hårda fängelsestraff snarare ger en motsatt effekt i
förhållande till sitt syfte; nämligen att på lång sikt skydda samhället mot
brott och ge förbrytaren självrespekt, rättsuppfattning och motivation till ett
laglydigt liv.
Anstalterna ska vara så utformade att de dels tillgodoser de aktuella
säkerhetskraven, dels erbjuder den intagne en miljö där rehabiliteringen utgår
från grundläggande mänskliga rättigheter. Målsättningen ska vara menings-
fulla insatser för att möjliggöra ett liv utan brott. En fortsatt utveckling av
innehållet i programverksamheten vid häkten, anstalter och inom frivården är
ytterst viktig. Hög kvalitet på brotts- och missbruksrelaterad programverk-
samhet och rehabiliterande insatser i kombination med drogfria anstalter ska
prioriteras.
Psykiska sjukdomar och störningar hos
brottslingar
Många av de dömda brottslingarna tillerkänns inte den vård
de är i stort behov av. Av dem som har begått allvarliga
våldsbrott och blir föremål för rättspsykiatrisk undersökning
visar sig många ha defekter i hjärnan. Skadorna kan vara
medfödda, men de kan också ha uppstått genom missbruk av
alkohol och narkotika. Trots att läkare identifierar och
konstaterar sjukdomar och svåra störningar hos många grova
våldsbrottslingar, döms de till fängelse. Det sitter allt fler
psykiskt sjuka personer i de svenska fängelserna i dag och
den siffran ökar. Det föreligger en risk för att de svenska
fängelserna i allt högre utsträckning kommer att likna dem i
USA, där mycket våld och hot förekommer.
Undersökningar visar att cirka sex procent av internerna under de senaste
fem åren före frihetsberövandet varit föremål för psykiatrisk slutenvård
genom tvång eller frivillighet. Därutöver har fem procent vårdats i
psykiatrisk öppenvård. För ett par procent av internerna fanns uppgifter om
tidigare självmordsförsök. Statistik av det här slaget innebär att det endast är
de dokumenterade fallen av sjukdom som redovisas. Hur stort mörkertalet är
bland dem som under många år levt i konflikt med lagen och samhället vet vi
ingenting om.
Ska kriminalvården i framtiden ha ansvaret för de personer som ligger i
gränszonen för bedömningen psykiskt sjuka, måste dessa ha adekvat vård.
Resurser måste frigöras för sådan verksamhet och psykologer, terapeuter och
annan lämplig personal anställas. Den rättspsykiatriska forskningen har gett
oss möjlighet att bättre förstå det mönster en sjuk eller psykiskt störd
brottsling följer. Personer med stor aggressivitet och impulsivt beteende har
lägre aktivitet i frontalloben. Det är sedan länge känt att skador i den delen
av hjärnan ger ett okontrollerat och många gånger farligt beteende. Vi menar
att en människa med sådana allvarliga skador behöver få behandling under
hela sin strafftid och inte enbart bli förvarad.
Vi vill också införa farlighetsbedömningar på de brottslingar som utfört de
allra grövsta brotten. Det finns flera olika instrument att använda och här gör
forskningen snabba framsteg. Ett exempel är HCR 20 som redan börjat
användas med goda resultat.
Vi menar att det aldrig kan vara försvarbart att dömda, som kan bedömas
farliga, tillåts att ha obevakade permissioner. Vid diagnoser om psykisk sjuk-
dom eller störning är det av yttersta vikt att riskbedömning görs innan den
dömde får möjlighet till permissioner eller eventuellt friges. En satsning på
vård inom kriminalvården kommer säkerligen att leda till att brottsligheten
minskar i framtiden.
Sexualbrott
Våra kunskaper om pedofili är idag mycket begränsade.
Forskarna kan ändå teckna en relativt tydlig skiss över vad
som kännetecknar förövarna och de situationer där brotten
begås. Gruppen består nästan uteslutande av män med mer
eller mindre stora känslomässiga störningar. De har ofta
svårt för relationer och kontakter med vuxna i sin egen ålder
och vänder sig därför till barn. Vi menar att kriminalvården
måste arbeta mycket mer aktivt och målmedvetet med
rehabilitering av pedofiler. Vill vi förhindra att barn i
framtiden utsätts för övergrepp av personer som redan är
identifierade och dömda - fängelsetiden måste användas
effektivt. Som situationen ser ut idag tycks inte straff ha
någon avskräckande effekt på gärningsmännen; de fortsätter
istället att begå nya brott efter sin frigivning på grund av att
gärningsmännen i de flesta fall saknar sjukdomsinsikt.
Det finns emellertid metoder som fungerar med olika effektivitet och vi
menar att dessa måste börja tillämpas och användas som praxis vid fällande
dom för pedofiler. Farmakologiska behandlingar, vilka innebär att man med
läkemedel sänker förekomsten av manligt könshormon hos patienten, kan ha
kortsiktig framgång och bör användas i kombination med psykologisk och
social terapi.
Även våldtäktsmän ska motiveras till behandling under tiden på anstalt.
Regeringen skriver i sin proposition att av de sexualbrottsdömda har omkring
90 procent placerats på anstalter som bedriver verksamhet för dömda för
sådana brott. Det är positivt men att enbart 40 procent deltagit i psykoterapi
är inte godtagbart. Här måste mer tid och kraft satsas på att motivera den
dömde.
På kriminalvårdsanstalterna
Återfallsförbrytare
Undersökningar med fokus på internernas bakgrund och
sociala förhållanden visar inte helt oväntat att de intagna har
en omfattande problematisk bakgrund, utöver den rent
brottsliga. Många är återfallsförbrytare. Av de tillfrågade
internerna avtjänade bara var tredje sitt första straff, de
övriga hade tidigare fängelsevistelser eller erfarenhet av
frivård bakom sig. Bland de nyintagna i fängelse åren 1990-
1996 hade cirka 45 procent avtjänat fängelse någon gång
tidigare inom en tidsperiod på fem år före aktuell
verkställighets början. År 1997 var andelen 55 procent.
Regeringen medger också i propositionen att
kriminalvårdens möjligheter att förebygga brott ska
tillvaratas bättre och att verksamheten borde inriktas på att
den dömde inte återfaller i brott. Denna insikt är glädjande.
Personalen
Med tanke på att antalet återfallsförbrytare stiger och kostar
samhället lidande och pengar anser vi att det är ytterst
förvånande att antalet anställda vid fängelser och allmänna
häkten sedan 1990 har minskat med mer än 900 personer.
På kort sikt kan det förvisso bli en kostnad att nyanställa sociologer,
terapeuter, psykologer och annan kompetent personal vilka krävs för en djup-
gående systemförändring,  men det är vår övertygelse att denna kostnad på
längre sikt kan förvandlas till vinst i alla avseenden.
Handlingsplan
Vi anser att de individuella handlingsplanerna varje enskild
individ ska teckna vid ankomsten till anstalten ska få en
högre status. Handlingsplanen bör utarbetas i samarbete
mellan internen och utbildad och kvalificerad personal. Där
ska konkreta, realistiska deletapper och mål nedtecknas för
att på så sätt successivt infrias av individen. Vi tror att detta
kan ge resultat i form av ökad självkänsla och bättre
anpassningsförmåga till samhället utanför.
Vi vill se ett försöksprojekt där man arbetar efter dessa intentioner, och att
en grundlig utvärdering görs för att se om försöket kan omsättas i större skala
på samtliga 55 anstalter i Sverige.
Att vistas på anstalt innebär ett rutinmässigt liv med små möjligheter att ta
personligt ansvar samt begränsade kontakter med omvärlden. Ett konkret
problem som många interner själva identifierat och ser som en brist är den
passivitet som lätt infinner sig då det omhändertagande som den intagne
möter omfattar allt från tvätt till matlagning och väckning. Vi menar att de
intagna behöver ta ett ökat personligt ansvar för livet innanför murarna om
en förberedelse för livet utanför murarna ska kunna ske. Speciellt för de
långtidsdömda fångarna kan annars en acklimatisering till ett självständigt liv
vara mycket svår efter 14 eller kanske 20 år på anstalt.
Påverkansprogram
Det är viktigt att man satsar mer tid och resurser på att
internerna under och efter sin fängelsetid erbjuds, och i vissa
fall åläggs, meningsfull och för dem relevant sysselsättning.
Ett bra exempel på åtgärder är de så kallade
påverkansprogrammen. Dessa påverkansprogram fokuserar
på attityder, beteenden och omständigheter som upprätthåller
ett brottsligt beteende. Internen får lära sig problemlösning,
att skapa sociala relationer och utveckla de sidor och
färdigheter som det finns förutsättningar för. Statistik från
försök visar att brottsligheten kan minska med 25-35
procent.
Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att den brotts- och missbruksrelaterade
programverksamheten är resurskrävande och att det behövs kompetensut-
veckling och handledning för personal som leder dessa program samt att
externa resurspersoner behöver anlitas för mer kvalificerade program på
behandlingsnivå. Kristdemokraterna vill satsa mer resurser för att frigöra och
stödja personal som kan arbeta med påverkansprogrammen. Vi vill också
göra det möjligt för anstalterna att vid behov ta in experter där så behövs.
Drogfria anstalter
Regeringens proposition framhåller att på majoriteten av
landets anstalter och häkten är narkotika ett sällsynt problem.
Regeringen skriver att endast 10 procent uppger att de har
dagliga problem med droger. Efter att ha besökt en rad
anstalter, intervjuat personal och interner så kan man
konstatera att den bild regeringen ger inte riktigt stämmer
med verkligheten. Enligt uppgift är det troligare att det
endast på 10 procent av anstalterna sällan eller aldrig
förekommer droger. Dessa misstankar bekräftas av
Kriminalvårdsstyrelsen. Den hittills högsta rapporterade
siffran under en tioårsperiod redovisades för 1998 där 5 000
av 9 500 interner missbrukade narkotika. Det vill säga över
50 procent av de som sitter på anstalt missbrukar narkotika,
och antalet missbrukare bara ökar.
Statistik visar att cirka 40 procent av internerna har använt narkotika under
de senaste tolv månaderna före intagningen på anstalt. Av narkotika-
missbrukarna hade 60 procent brukat narkotika mellan sex och tio år eller
längre. Dessutom har enligt regeringens proposition, cirka 40 procent av
samtliga nyintagna på anstalt bedömts som narkotikamissbrukare. Cirka 44
procent av samtliga intagna bedömdes vara missbrukare av alkohol. Bland de
interner som avtjänar långa fängelsestraff är narkotikamissbruk vanligt. Vi
anser att alla anstalter ska vara drogfria och att personalen måste ges resurser
och möjligheter att kontrollera att drogfriheten efterlevs på ett effektivt
sätt.
Narkotikamissbruk kan vara en av orsakerna till att klimatet blivit allt mer
hotfullt på anstalterna.
Narkotikamissbrukande interner har ofta en trasslig social bakgrund. Över
90 procent av dessa missbrukare har varit föremål för tidigare kriminalvård
och cirka 80 procent har inte fullföljt någon utbildning över grundskolenivå.
Det här är människor som lever sina liv utan fast inkomst, utan bostad och
utan socialt skyddsnät. Många av dem har vuxit upp i splittrade familjer och
har även upplevt någon form av personlig ekonomisk kris. Att kunna möta
dessa människor i den svåra situation som de befinner sig i och motivera dem
till ett drogfritt och laglydigt liv är ingen lätt uppgift. Det kräver stora
uppoffringar och resurser men på lång sikt innebär ett lyckat resultat en vinst
för alla. En drastisk förändring krävs emellertid för att inte dessa människor
ska fortsätta att förstöra sina egna och andras liv genom att återgå till
kriminalitet efter frigivningen. Därför kan vi aldrig acceptera att motivations-
och behandlingsplatserna för narkotikamissbrukare har minskat. Vi vill
tvärtom utöka dessa.
Den intagne ska erbjudas behandling mot alkohol- och narkotikamissbruk.
Samtliga institutioner ska hållas drogfria. Drogtester bör exempelvis
användas i högre utsträckning i situationer där personalen misstänker miss-
bruk. Kriminalvårdsstyrelsen konstaterar att omfattningen av kontroll-
åtgärder i anstalter och häkten i form av grundliga visitationer och urinprovs-
tagningar har minskat. Det vill vi ändra på genom att tillföra resurser så att
personalen hinner med och har instrument för att få kontroll över narkotikan
på anstalterna.
Vi anser att man bör överväga att införa generella regler för övervakade
besök för dem som dömts till fängelse för narkotikabrott i 2-3 månader.
Narkotikan kommer in på anstalten via besöken och den intagne är aldrig
drogfri under fängelsetiden. Detta försvårar och omöjliggör rehabilitering
och chansen till motivation för den intagne att komma till insikt om sitt
missbruksproblem.
Meningsfull sysselsättning för interner
Regeringen beskriver i propositionen hur den totalt använda
tiden för ersättningsberättigad sysselsättning (5,9 miljoner
tim.) på anstalt används. Resultatet 80,5 procent ser bra ut
men då har man inte tagit med de 1,2 miljoner outnyttjade
timmarna som fördelades på 33 procent sjukdom, 27 procent
sysselsättningsbrist, 5 procent sysselsättningsvägran och 35
procent andra orsaker. Vi anser att det finns utrymme för att
satsa mer tid och kraft på rehabilitering och
motivationsprogram/påverkansprogram.
Familjeförhållanden
Anhöriga påverkas i hög grad av fängelsestraffet eftersom de
naturliga kontakterna med den intagne blir mycket
begränsade. Till viss del har förhållandet förbättras genom
att kriminalvården numera kan ordna lämpliga
besökslokaler, så kallade "övernattningslägenheter". Det är
dock främst under förberedelserna inför frigivning som en
djupare kontakt med familj och anhöriga kan återskapas.
Framförallt där barn finns med i bilden, kan dock ett sådant
upplägg skapa både förvirring och anpassningssvårigheter då
barnen under lång tid kanske inte har haft en naturlig relation
till mamma eller pappa.
Kontakterna med det privata nätverket, familj och arbetsgivare, har mycket
stor betydelse under fängelsevistelsen. Vi menar att stora förändringar och
förbättringar måste ske på detta område.
Barn och förälder på anstalt
Vi anser att det är viktigt att förbättra förhållandena för de
barn vars förälder vistas på anstalt. Mer än hälften av dem
som sitter på anstalt är föräldrar. Deras barn har precis som
alla andra barn behov av sin mamma och pappa. Idag
uppfylls inte ens de mest grundläggande rättigheterna enligt
barnkonventionen. Mycket måste göras för att förbättra
situationen. Bland annat menar vi att anstalterna i högre
utsträckning måste anpassas efter barns och föräldrars behov
av umgänge. Rent konkret åsyftar vi exempelvis öppna
lekrum där föräldrar och barn kan umgås tillsammans, samt
grönområden och lekparker i anslutning till de anstalter där
barn vistas under längre besök. Det borde även finnas
tillgång till barnpsykologisk expertis så att barn och föräldrar
kan ges hjälp att förbereda en så normal gemensam
livssituation som möjligt. Hjälp ska också ges efter
frigivandet och ses som en del av påverkansprogrammet.
Kristdemokraterna anslår i sin budget extra resurser för att anpassa
kriminalvården så att barn inte ofrivilligt fråntas rätten att upprätthålla en
kontinuerlig kontakt och gemenskap med sina föräldrar då dessa vistas på
anstalt.
Frivilligorganisationer
Vi tror på en utökad möjlighet för frivilligorganisationer att
närvara på anstalterna. Ett bra exempel är KRIS (Kriminellas
Revansch i Samhället). Organisationerna utgör en kontakt
med samhället utanför murarna; någon som lyssnar och tar
sig tid. Dessutom ges omvärlden en förbättrad möjlighet till
inblick i anstaltens verksamhet. Kanske spelar de störst roll
när det gäller att fungera som referensgrupp med troligtvis
helt andra värderingar än dem som internen möter i sitt
dagliga liv bland andra dömda brottslingar. De representerar
ett alternativ till missbruk och/eller kriminalitet som är
absolut nödvändigt för den förändrade världsbild den intagne
behöver. Vid frigivningen har frivilligorganisationerna också
en viktig uppgift när det gäller att ge hjälp och stöd till ett
fungerande liv.
Frigivningsprocessen och
permissioner
Det är viktigt att de dömda i alla avseenden förbereds och
tränas inför sin kommande frigivning. De påverkansprogram
som påbörjats på anstalt bör fortsätta och avslutas först då
den enskilde individen, i samråd med sina kontaktpersoner,
anses ha funnit sig tillrätta i sin nya miljö. Förberedelserna
inför frigivningen och ett normalt liv bör vara en relativt lång
process.
Vi vill skapa ett speciellt utslussningsboende för de långtidsdömda. Detta
kan kriminalvården idag inte erbjuda. Nu skriver regeringen i propositionen
att man överväger hur man på bästa sätt ska kunna skapa en organiserad
utslussning. I samband med detta vill regeringen också införa intensiv-
övervakning med elektronisk kontroll. Även detta är i linje med vad vi
tidigare framfört.
Kristdemokraterna vill också att villkoren för permissioner ska ses över.
Enligt uppgift är var 25:e fånge på rymmen. Av dessa har hälften varit borta
mer än 6 månader. Att avvika från permission är det vanligaste sättet att
rymma från ett fängelsestraff. Endast ett fåtal dömda genomför en direkt
flykt från anstalt. Under 1998 har 8 intagna i häkte avvikit och 36 intagna
rymde från de slutna anstalterna. Det är oacceptabelt att rymningar ska kunna
genomföras vid permissioner. Permissioner är ett nödvändigt steg i en
frigivningsprocess men mycket kan göras för att förhindra en avvikelse.
Elektronisk fotboja ska kunna används vid obevakade permissioner. Tillgång
till pass ska kunna begränsas. Idag beslagtas endast pass för utländska
medborgare dömda till långvariga fängelsestraff och därefter till utvisning.
Vi menar att pass ska kunna beslagtas vid alla permissioner. Det ska heller
inte vara möjligt att kvittera ut sitt pass före permission.
Kristdemokraterna vill också att det ska vara en skyldighet för samhället
att göra vad man kan för att meddela brottsoffer om den dömdes
permissioner och frigivning.
Ungdomstjänst och sluten
ungdomsvård
Det är angeläget att påpeka att respekten för normerna måste
upprätthållas. Det är samhällets uppgift att stå på
brottsoffrets sida och reagera när lagen har brutits. En ung
människa som begått till exempel ett rån ska veta att
samhället ser allvarligt på denna handling oavsett
gärningsmannens ålder. Det kan finnas skäl för stränga straff
men när det gäller ungdomsbrottslingar är det i första hand
en konsekvent och tydlig reaktion från samhällets sida som
är det viktiga. Kristdemokraterna arbetar för att straffet både
ska vara preventivt och rehabiliterande, det vill säga
påföljden ska avskräcka samtidigt som den verkar för att
gärningsmannen inte återgår i brottslighet när straffet är
avtjänat.
Vi anser att det är mycket olyckligt när unga förstagångsförbrytare hamnar
på samma anstalt och i vissa fall på samma avdelning som äldre
återfallsförbrytare. På bara några få år har denna situation förvärrats och
placeringar som för tio år sedan hade varit otänkbara är nu, framförallt på
grund av platsbrist, tyvärr en realitet.
Det är angeläget att kommunerna tar uppgiften att ordna ungdomstjänst-
platser på allvar. Likaså är det viktigt att antalet årsplatser för sluten
ungdomsvård inte blir för få. Vi menar att det är önskvärt att yngre förbrytare
i högre utsträckning tilldöms ungdomstjänst eller sluten ungdomsvård. Om
inga platser finns tvingas domstolen döma till en annan påföljd.
Kristdemokraterna menar att det ska krävas en konkret innehållsdeklara-
tion med kriterier som den dömde bör uppfylla under tiden han avtjänar sitt
straff. Det ska finnas direkta påföljder vid misskötsamhet. På samma sätt bör
gott uppförande och väl genomfört arbete ge någon form av utdelning.
Statens institutionsstyrelse (SiS) har gjort en lägesrapport vad gäller sluten
ungdomsvård. I rapporten beskrivs bland annat livssituationen för de fyra
ungdomar som frigivits efter avslutad verkställighet. Det är beklagligt att läsa
hur dåligt kontakten mellan ungdomarna och socialtjänsten fungerat under
verkställigheten. I tre av de fyra upptagna fallen har, enligt personalen på
ungdomshemmen, socialtjänsten inte visat  något engagemang för
ungdomarna. En 18-åring som avtjänat LSU i två månader fick besök av
socialtjänsten någon dag innan frigivningen. Vid besöket fick pojken
beskedet att han inte var välkommen hem utan måste flytta till en släkting.
Vid frigivningen visste inte pojken var han skulle bo och någon
sysselsättning var inte ordnad. Så här får det inte gå till. Om det avtjänade
straffet ska få någon betydelse måste den unge få hjälp med att ordna sin
livssituation efter frigivningen. En kontaktperson som den unge kan få hjälp
och stöd av bör alltid finnas i samband med och efter frigivningen.
Kristdemokraterna vill utveckla och utöka ungdomsvård för unga som begår
grova kriminella handlingar.
Livstidsstraff
På svenska anstalter finns idag fler livstidsdömda än någon
gång tidigare under 1900-talet. De senaste tio åren har
antalet livstidsdömda fyrdubblats, 1989 fanns det 20
livstidsdömda. Tio år senare är det 80 stycken. Anledningen
till ökningen beror på att regeringen ändrat sin praxis att
bevilja nåd.
Det straffrättsliga systemet är, från ett allmänpreventivt perspektiv,
nödvändigt för upprätthållandet av den enskildes rättssäkerhet och ett
demokratiskt samhälle. Det offentliga har en skyldighet att skapa regler och
förutsättningar som bygger på respekten för varje individs värde och
personliga värdighet. Det är viktigt att en balans uppnås mellan samhälls-
skydd och rehabilitering. Livstids fängelsestraff bygger dock på inställningen
att en människa aldrig kan bli bättre.
Fram till slutet av 80-talet beviljades den som var dömd till livstidstraff
nåd efter cirka sex år, det vill säga straffet tidsbestämdes. Livstidsstraffet
omvandlades då till 14-16 år och den dömde släpptes villkorligt efter halva
tiden. I praktiken innebar detta att livstidsstraffet motsvarade 7-8 år i
fängelse.
Under åren 1988-1998 tidsbestämdes 16 livstidsstraff. Beslutet om
tidsbestämningen togs efter att i genomsnitt mellan nio och tio år avtjänats.
På grund av ändrade regler blev livstidsstraffet under dessa år lika med 17-
18 år i fängelse.
Ett tungt skäl för att avskaffa livstidsstraffet och införa tidsbestämda straff
är att den dömande makten då hålls isär från den verkställande. Det är inte
regering utan domstol som ska bestämma straffet. Som situationen ser ut
idag dömer domstolen till livstids fängelse varefter regeringen genom nåd
regelmässigt omvandlar straffet till ett tidsbestämt fängelsestraff.
Kristdemokraterna tror inte att livstidsstraff har större individuell preventiv
effekt än ett tidsbestämt straff. En lagförändring behöver inte innebära
mildare påföljder. Om nådepraxis idag innebär att ett livstidsstraff omvand-
las till ett tidsbestämt straff på 21 år kan lagen ändras så att domstolen redan
från början dömer till ett tidsbestämt straff på till exempel 21 år. Påföljden
blir på så sätt förutsägbar och politiskt neutral. Denna fråga bör utredas
närmare.
Det brottsförebyggande
arbetet
Det är viktigt att ha ett helhetsperspektiv vad gäller
rättsväsende och kriminalpolitik. Det brottsförebyggande
arbetet är av central betydelse.
Synen på familjens roll i samhället är avgörande. Detta innebär att sam-
hällets resurser ska sättas in så tidigt så att unga inte hinner komma in i den
brottsliga karriären överhuvudtaget. Detta sker bäst genom att barn får växa
upp i trygga familjer som kan föra över normer och hjälpa barnen bygga upp
en självkontroll som gör det lättare att stå emot frestelsen att bryta mot de
regler som bygger upp samhället.
"Föräldrarna är samhällets viktigaste brottsförebyggande resurs" bör vara
temat på en landsomfattande kampanj som snarast bör genomföras.
Kampanjen ska i första hand vända sig till föräldrar och olika personal-
grupper som arbetar med barn. Syftet är att skapa medvetenhet om det
förebyggande arbetets stora betydelse för att förhindra brottsbenägenhet. Till
detta ändamål anslår vi 10 miljoner kronor.
Brottsförebyggande miljöer
Om brott förhindras undviks mycket lidande. Därför borde
konkreta brottsförebyggande åtgärder prioriteras. I
regeringens proposition ges anslaget F 9 Bidrag till
brottsförebyggande arbete, 7,6 miljoner kronor för
budgetåret 2000 och 7,2 miljoner kronor per år för
budgetåren 2001 och 2002.
Av de 193 våldtäkter som anmäldes i Stockholm mellan 1994 och 1997
skedde 68 av överfallen i parker eller på gångstigar som går genom grön-
områden. Det typiska offret är på väg hem från buss eller tunnelbana och
passerar en mörk park eller ett grönområde. Det är oacceptabelt att
människor inte ska våga röra sig fritt på offentliga platser av rädsla för att
bli
våldtagna eller misshandlade. Mycket kan göras för att bygga bort denna
brottslighet och skapa tryggare miljöer. Vi ger här några exempel på
brottsförebyggande stads- och bostadsplanering. Polisförsäkringsbolag och
brottsofferjourer ska tillfrågas när bostadsområden planeras och renoveras.
Belysningen i parker och bostadsområden måste förbättras. Man kan skapa
färre och lägre buskage på offentliga platser, ha överskådliga ytor och bygga
gångbroar istället för gångtunnlar. Befolkade, offentliga och gemensamma
områden som stimulerar till socialt liv ska främjas. Bilgarage med särskilda
tjejparkeringar på upplysta platser nära utgångarna kan skapas. Säkerheten i
bostadsområden kan förbättras genom att förhindra insyn, att entrédörrar och
fönster på bottenvåningar förses med brytbleck och genom att undvika att
lägga tvättstugor i källarplanet. Det bör också finnas nattliga kollektivbussar
med flexibla stopp. Inget förslag är generellt. Det viktiga är att ta vara på
kunskap och erfarenhet om vilka brott som begås var samt göra det möjligt
för människor att se och synas och på så sätt skapa trygga miljöer.
Regeringen har drivit det brottsförebyggande arbetet främst genom
Kommittén för brottsförebyggande arbete (KBA). Kommittén har arbetat
med att fördela ekonomiskt stöd till lokala brottsförebyggande projekt och ge
ut informationsmaterial till kommuner och närpolisdistrikt. Kommitténs
uppgift var att inspirera, stödja och följa det brottsförebyggande arbetet på
lokal nivå. KBA:s insatser har bland annat lett till att lokala brottsföre-
byggande råd har bildats i ett antal kommuner. Antalet lokala brotts-
förebyggande råd har mer än fördubblats under det senare året, från omkring
50 stycken 1997 till runt 130 ett år senare. Detta är glädjande. Brotts-
förebyggande rådet har, från och med den 1 januari 1999, tagit över KBA:s
arbetsuppgifter.
I storstadsregionerna har det varit särskilt svårt att bygga upp ett fungeran-
de brottsförebyggande arbete. Här är dock satsningarna särskilt viktiga. Det
finns stora fördelar med ett aktivt brottsförebyggande samarbete mellan
myndigheter och andra berörda i storstadsområdenas mer utsatta bostads-
områden.
I september förra året presenterade Boverket rapporten "Brott, bebyggelse
och planering". Rapporten hade tagits fram på uppdrag av regeringen.
Tanken var att inspirera kommunerna att i sina översiktsplaner ta hänsyn till
invånarnas säkerhet genom att planera och bygga bort brott. Boverket vill
också att varje bygglov ska prövas med tanke på om det riskerar att under-
lätta kriminalitet. Få kommuner har arbetat på det här sättet och ännu färre
har gjort konsekvensbeskrivningar om säkerheten vid ny- eller ombyggna-
tioner. Det är viktigt att Boverkets tankar tillämpas praktiskt ute i
kommunerna. Det vore därför lämpligt att ge Boverket i uppdrag att för
kommunerna utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot
brott.
Kristdemokraterna anser att det brottsförebyggande arbetet måste
intensifieras och en helhetssyn tillämpas. Erfarenheter från andra myndig-
heter måste tas tillvara. BRÅ:s uppgift ska vara att samla in brotts-
förebyggande förslag som kan användas direkt i kommunerna.
Kommunernas ansvar i dessa frågor måste klargöras och medel skjutas till
för att prioritera de brottsförebyggande åtgärderna. Kristdemokraterna anslår
27 miljoner kronor till arbetet med brottsförebyggande miljöer. Av dessa
medel ska 7 miljoner kronor tillfalla BRÅ för forskning, samordning och
planering. 20 miljoner kronor ska tillfalla det brottsförebyggande arbetet i
kommunerna.

1 Hemställan

1 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att anställa fler poliser och
civilanställda inom polisen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att höja statusen på och utveckla närpolis-
verksamheten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tillsätta en utredning som gör en total översyn
av vilken verksamhet polisen enligt lag bör ha,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om polisens arbetstider,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den nationella insatsstyrkan läggs under
Rikspolisstyrelsen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den nationella insatsstyrkans arbetsuppgifter och
den nationella insatsstyrkan som resurs i bekämpningen av
organiserad brottslighet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förbjuda allt deltagande i rasistiska och
kriminella organisationers verksamheter,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om drogförebyggande åtgärder,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Brottsoffermyndighetens arbetssituation,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av utbildning och fortbildning för de
grupper som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med brottsoffer,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utsatta och hotade kvinnor skall få hjälpmedel
och all nödvändig utrustning för att kunna skydda sig mot sina
förövare,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utformningen av domstolarnas lokaler,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskilda ungdomsrotlar inom åklagarväsendet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Ekobrottsmyndigheten skall utreda citesbrott
och allvarliga miljöbrott,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att antalet tingsrätter i princip behålls,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att frågan om antalet tingsrätter och var dessa
skall vara förlagda regleras i lag,
17. att riksdagen avslår regeringens förslag beträffande inskriv-
ningsmyndigheterna,
18. att riksdagen avslår regeringens förslag angående boupp-
teckningsverksamheten,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att slå ihop de allmänna domstolarna med
förvaltningsdomstolarna,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Domstolsverkets uppgift att biträda domstolarna
med ren serviceverksamhet,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att nämndemännens arvoden inklusive
barnomsorgskostnader för hemarbetande ses över,
22. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om föreskriven
farmakologisk behandling av pedofiler utreds,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av kompetent personal inom
kriminalvården,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa försöksverksamhet med individuella
handlingsplaner som utarbetas gemensamt av den intagne och av
utbildad och kvalificerad personal,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utveckla brotts- och missbruksrelaterade
påverkansprogram vid häkten, anstalter och inom frivården samt att
tillskapa resurser och personal som möjliggör genomförandet av
rehabilitering,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förstärka instrumenten för att uppnå målet
drogfria anstalter,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den intagne skall motiveras till behandling
mot alkohol och narkotikamissbruk,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa generella regler för övervakade besök
för dem som dömts till fängelse i 2-3 månader för narkotikabrott,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att anpassa kriminalvården så att barn inte
ofrivilligt fråntas rätten att hålla en kontinuerlig kontakt och
gemenskap med sina föräldrar då dessa vistas på anstalt,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillgång till psykologisk expertis för föräldrar
som sitter på anstalt och deras barn,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att starta en försöksverksamhet för långtids-
dömda med så kallade utslussningsboende för att uppmuntra själv-
ständighet och ansvarstagande,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten att använda elektronisk fotboja vid
kortare fängelsestraff, permissioner och vid utslussningsboende,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att begränsa tillgången till pass under
permissioner,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ungdomstjänst och sluten ungdomsvård,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en kontaktperson bör finnas som kan hjälpa
den unge i samband med och efter frigivningen,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda livstidsstraffet,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kampanjen Föräldrar är samhällets viktigaste
brottsförebyggande resurs genomförs,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ge Boverket i uppdrag att utarbeta tydliga
riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott,1
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det brottsförebyggande arbetet i kommunerna,
40. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till
regeringens förslag för budgetåret 2000 anvisar anslaget under
utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställning:
41.
Tabell 1: (Anslag (tusental kronor) Regeringens förslag Anslagsförändring )
1Yrkande 38 hänvisat till BoU.