I denna motion föreslår Moderata samlingspartiet bl.a.:
- kartläggning av nuvarande lagstiftning för att stärka föräldrars och andra
vårdnadshavares ansvar i rollen som goda fostrare, normöverförare och
brottsförebyggare,
- ökat ansvarstagande för skolan,
- föräldrars rätt till polisstöd,
- provtagning vid misstanke om narkotikabruk även på personer under 15
år,
- förbättrad information till föräldrar om narkotikamissbrukets symptom
och verkan,
- sanering av medievåldet,
- registrering av ungdomsbrottslingar under 15 år,
- försöksverksamhet med familjegruppskonferenser,
- nytt påföljdssystem för unga brottslingar.
Våra grundläggande
värderingar
I alla civiliserade samhällen har vuxenvärlden ett gemensamt
ansvar för normbildning och överföring av normer och
levnadsregler i umgänget människor emellan. Det goda
hemmet och familjen har en central roll i detta arbete,
liksom skolan.
Det faktum att vi i vårt samhälle har en växande grupp medborgare med
delvis annan kulturell bakgrund än tidigare markerar ytterligare behovet från
samhället, i dess vidaste bemärkelse, att försöka lägga fast en gemensam
värdegrund för mänskligt umgänge.
För Moderata samlingspartiet, liksom för många andra, är den s k gyllene
regelns uppmaning att behandla sina medmänniskor som man själv skulle
vilja bli behandlad en stabil och konstruktiv värdegrund för utveckling och
överföring av normer. Att bry sig om sina medmänniskor med respekt for
deras integritet är också ett utflöde av denna gyllene livsregel. Omvänt
gäller: att förhålla sig likgiltig och inte bry sig om är att bete sig inhumant.
Normöverföringens idé och betydelse för ett civiliserat rättssamhälle söker
sina rötter i förvaltarskapstanken, som är central i den västerländska
humanismens idétradition. Det är och förblir vuxenvärldens rätt, skyldighet
och förmån att i varje tid utveckla och överföra normer. Dessa måste därefter
omsättas i mer konkreta ställningstaganden i form av lagstiftning och
praktisk politik. Våra förslag om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten är i
denna motion exempel på detta.
Vi anser att de viktigaste insatserna i kampen mot brottslighet och
drogberoende måste komma tidigt i en människas liv. För att lösa denna
viktiga uppgift måste familjens roll lyftas fram betydligt mer än vad som är
fallet i dag. Även skolans ansvar och uppgift måste tydliggöras. Familj, skola
och samhälle måste tidigt hindra att unga dras in i kriminalitet och
drogmissbruk. I egenskap av föräldrar, lärare, politiker eller överhuvudtaget
som vuxna har vi det yttersta ansvaret för att kommande generationer får så
goda förutsättningar som möjligt att kunna växa upp till laglydiga
medborgare med ett ordnat liv.
Trots goda insatser går det snett för en del av våra unga. Oavsett orsaken
till misslyckandet, måste samhället tidigt kunna fånga upp och föra dessa
unga människor tillrätta. De riskerar annars att fastna i drogmissbruk, annan
brottslighet och misär. Att inte reagera är att göra de unga en "björntjänst".
Familjen
Familjen har avgörande betydelse då det gäller att förhindra
att unga människor begår brott. Föräldrarna måste alltid ha
huvudansvaret för att barn och ungdomar lär sig att
respektera andra människor till liv och lem, andra
människors känslor och andra människors egendom.
Familjen måste kunna fungera som frontlinje mot missbruk
och kriminalitet. Föräldrar - i stort sett hur de än ytligt
fungerar - är oersättliga som normöverförare. Det offentliga
skall skapa förutsättningar för föräldrarna att ta ansvaret för
sina barn, men det offentliga kan aldrig överta ansvaret.
Den moderata familjepolitikens främsta syfte är att ta vara på den styrka
och den vilja till ansvar som varje dag kommer till uttryck i familje-
medlemmars omsorg om varandra. Detta gäller både den traditionella
"kärnfamiljen" och andra typer av familjebildningar. Separation eller nya
förhållanden får aldrig leda till att barn inte ges det bistånd och det stöd de
har rätt till. Familjepolitiken måste läggas om så att familjen betyder mer och
politiken mindre.
Många familjer har drabbats av såväl ekonomisk som social otrygghet och
ett allt större bidragsberoende. Mot den bakgrunden finns det starka skäl att
också ur ett brottsförebyggande perspektiv framhålla landets behov av fler
riktiga arbeten och lägre skatter så att familjer kan få en rimlig chans att
bygga upp en ekonomisk och social grundtrygghet för framtiden. Åtgärder
som minskar arbetslöshet, segregation och utanförskap som allt fler upplever
är därför viktiga inslag i arbetet med att minska brottsligheten.
Föräldrarnas ansvar
Den borgerliga regeringen (1991-1994) gjorde en viktig
markering i synen på föräldraansvaret genom att precisera
och utöka föräldrarnas skadeståndsansvar för sina barns
handlingar. Lagändringen, som trädde i kraft den 1 januari
1994, innebär att föräldrar eller andra vårdnadshavare kan bli
skadeståndsskyldiga om de uppsåtligen eller av oaktsamhet
brister i sin skyldighet att se till att barnet står under uppsikt
eller att andra nödvändiga åtgärder vidtas. Syftet med
lagändringen var främst preventivt, d.v.s. genom att
tillerkänna föräldrar ett ökat ansvar för sina barns utveckling
skulle skadegörelse och andra brott som är vanliga bland
ungdomar bättre kunna förebyggas. Samtidigt syftar vår
familjepolitik till att generellt stärka föräldrars
förutsättningar att leva upp till detta ansvar.
För att stärka föräldrar och andra vårdnadshavare i rollen som goda
fostrare, normöverförare och brottsförebyggare är det enligt Moderata
samlingspartiets uppfattning angeläget att göra en bred översyn av hur
nuvarande lagstiftning allmänt sett kan förbättras i syfte att tydliggöra och
förstärka föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar för barnen.
Regeringen bör snarast få i uppdrag att genomföra en sådan kartläggning och
lämna förslag med denna inriktning.
Föräldrars rätt till polisstöd
Många föräldrar tar aktivt del i arbetet - ofta tillsammans
med polis och sociala myndigheter - med att se till att barn
inte far illa när de är ute på kvällarna. Dessa
föräldravandringar är viktiga och skall uppmuntras. Försök
med frivillig föräldrasamverkan för att hindra ungdomar från
att ägna sig åt fylleri, förstörelse och våld, är också av
mycket stort värde. Aktioner av slaget Farsor och morsor på
stan är värda uppmuntran och stöd.
Ett bra exempel på förebyggande polisarbete är hur Citypolisens
ungdomsgrupp i Stockholm arbetar. Då de träffar på barn och ungdomar ute
på tider och platser där de inte borde vara skickar man ett meddelande hem
till föräldrarna. Detta ger föräldrarna en möjlighet att ta upp och diskutera
det
inträffade och på så sätt kan många problem förebyggas.
Ett sätt att stödja föräldrar eller andra vårdnadshavare som av olika skäl
upplever att de inte fullt ut i alla situationer klarar att leva upp till det
ansvarstagande som fostrarrollen kräver kan vara att införa en laglig rätt för
vårdnadshavaren att begära hjälp av polisen och/eller socialtjänsten med att
få hem sitt barn när barnet vistas ute sena kvällar utan föräldrars eller annan
vårdnadshavares tillåtelse. Införandet av rätt till polisstöd i sådana
situationer
skulle kunna utgöra ett komplement till det utökade skadeståndsansvar som i
dag åvilar den förälder som uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i
uppsikten över sitt barn.
Införandet av en laglig rätt till polisstöd för föräldrar i deras fostrande roll
korresponderar väl med den möjlighet som polisen i dag har att omhänderta
personer under 18 år enligt 12 § polislagen. Regeringen bör närmare utreda
förutsättningarna och detaljerna för en sådan lagstiftning.
Skolan
Efter familjen är det skolan som har den viktigaste uppgiften
då det gäller att förebygga brott. Skolan skall förmedla
grundläggande kunskaper om vad som är tillåtet och otillåtet
i samhället. Arbetet i klassrummet måste fungera. Eleverna
måste lära sig att ta hänsyn till och respektera varandra.
Detta är en förutsättning för att inhämtandet av kunskaper
och färdigheter skall fungera.
I vissa av de s.k. miljonprogramområdena kan vi i dag se att undermåliga
kunskaper i svenska språket, som också innebär dålig skolunderbyggnad i
övrigt, är en bidragande orsak till mycket ont i vårt samhälle. När förmågan
att göra sig förstådd med ord inte räcker till ligger ofta våldet nära till
hands.
För Moderata samlingspartiet framstår det som ett rimligt krav att även barn
och ungdomar med invandrarbakgrund skall lära sig svenska i skolan.
Från brottsförebyggande synpunkt är det förödande när unga människor
lämnar skolan med rakt igenom bristfälliga kunskaper och dåliga betyg. De
unga tillbringar lång del av dagen i skolan. Det är av utomordentlig vikt att
personalen i skolan är observant och tidigt tar tag i och försöker lösa de
problem som uppstår. Skolledningen skall ha det yttersta ansvaret att
skolarbetet fungerar.
Normöverföring
Skolans personal och ledning måste ta på sig ansvaret för att
grundläggande normer om rätt och fel förmedlas till eleverna
och i lika hög grad se till att skolarbetet fungerar väl. Märker
elever att de inte behöver följa lärarnas anvisningar eller att
de kan skada andra elever, lärare eller skolans egendom utan
att de möts av en reaktion är detta ett svek både mot dem
som drabbas och mot den normöverföring som familj och
lagstiftare bedriver. Det är av största vikt att den unge inser
att samma regler gäller i skolans värld som för samhället i
övrigt och det skall därför, enligt vår mening, finnas en
skyldighet för skolan att anmäla brott som begås i skolan.
Moderaternas syn på normgivning i skolan utvecklas
närmare i motion 1998/99:Ub258 av Beatrice Ask m.fl. (m).
Skolans informationsskyldighet
Skolans personal är ett komplement till föräldrarna, och
skolan skall därför ha en skyldighet att informera föräldrar
om allt väsentligt som rör barnet. Informationsskyldigheten
skall gälla både hur kunskapsinhämtandet fortskrider och hur
eleven fungerar socialt i skolmiljön.
Exempelvis kan förändringar i unga människors personlighet vara ett
tecken på ett begynnande narkotikamissbruk. Information av detta slag är
naturligtvis viktig för föräldrarna varför skolan måste åläggas en absolut
plikt att informera föräldrarna om barnets beteende förändras på ett oroande
sätt. För att skolan skall kunna fullgöra denna uppgift på bästa sätt måste
skolpersonalen kontinuerligt fortbildas om narkotikans symptom och
verkningar.
Sekretesslagen
Sekretesslagen får inte försvåra samarbetet mellan
myndigheter. Under förra mandatperioden påtalade
Moderata samlingspartiet upprepade gånger att större
ansträngningar måste göras för att minska
ungdomsbrottsligheten och för att förhindra att unga
människor fastnar i kriminalitet. Bl.a. har vi återkommande
föreslagit en ändring av sekretesslagen i syfte att underlätta
samarbetet mellan berörda myndigheter. Hittills har
emellertid ingenting hänt mer än att regeringen har aviserat
att en översyn av sekretesslagen kommer att vara klar i maj
2001. Regeringens agerande är besynnerligt eftersom det
redan i dag finns ett konkret lagförslag som innebär att
uppgifter hos socialtjänsten om ungdomar och deras
närstående skall kunna lämnas till polisen om det finns en
påtaglig risk att den unge skulle begå brott och uppgifterna
dessutom kunde antas bidra till att förhindra brott (Ju
1994:E, Sekretess vid samarbete mot ungdomsbrott och
ekobrott).
Det är nu hög tid att regeringen avkrävs ett förslag som undanröjer
nuvarande hinder för effektivt brottsförebyggande samarbete mellan myndig-
heterna.
Medievåldet
Det senaste årets brutala våldshändelser har på nytt väckt
frågan om medievåldets betydelse för utvecklingen av
våldstendenser bland barn och ungdomar. Det finns i
samhället starka önskemål om att ta avstånd från yttringar
som uppmuntrar till människoförakt och våld. Vi delar
naturligtvis den uppfattning som kommer till uttryck i sådana
önskemål. Speciellt känsligt är det förstås när barn och
ungdomar som ännu inte har hunnit bilda sig en färdig
moraluppfattning möter meningslöst våld i olika former.
Moderata samlingspartiet är motståndare till att införa censur eller förbud.
Anledningen är att vi är övertygade om att förbud inte är bästa lösningen på
den här sortens problem. Avgörande för hur man ställer sig i denna fråga är
naturligtvis vilken människosyn man har.
Föräldrar och andra vuxna
När det t.ex. gäller videovåldsdebatten så anser vi att det
primära bör vara att föräldrar och andra vuxna i barns och
unga människors närhet försöker förstärka barns naturliga
avståndstagande till våld och förklarar de orealistiska
inslagen i de inspelade scenerna med s.k.
underhållningsvåld. Andra tycker det är bättre att man
förbjuder barn att se bilder av sådant våld. Men den stora
nackdelen med förbud av detta slag är just att det många
gånger lockar till nyfikenhet att pröva det förbjudna. Det går
inte heller att utlova garantier för att det förbjudna inte
existerar i samhället. Vi vill alltså även i detta sammanhang
understryka betydelsen av att föräldrar tar ansvar för att
överföra grundläggande normer om moral och etik till sina
barn.
Effektivisera videohandlarnas ansvar
Enligt bestämmelsen i 16 kap. 10 c § brottsbalken om
otillåten utlämning av film eller videogram, är det bl.a.
straffbart att till barn under 15 år lämna ut videogram med
våldsskildringar, om inte biografbyrån godkänt visning för
denna ålderskategori. Denna regel tillämpas emellertid
knappast i praktiken. De skildringar som det här är fråga om
kan få mycket allvarliga konsekvenser för ungas relationer
till andra människor. Grova våldsskildringar utgör en fara för
barns uppfostran och utveckling och därmed också för deras
omgivning. Mot denna bakgrund är det av stor betydelse att
åldersgränsen på 15 år iakttas i dessa sammanhang.
Det åligger videohandlaren att kontrollera åldern men så sker dessvärre
inte alltid. Detta är mycket oroande då det alltid är de vuxna som bär
ansvaret för barnens fostran. Ett sätt att här ta ansvar är att respektera 15-
årsgränsen och inte sprida videofilmer med våld eller osedligheter till de
unga.
Mot denna bakgrund bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att verka för
en effektivisering av de nuvarande straffbestämmelserna.
Goda exempel
Det är viktigt att goda exempel lyfts fram. Ett sådant är det
initiativ som tagits av Åhléns varuhus mot våld som riktar
sig mot barn och ungdom. Åhléns direktion har fastställt en
icke-våldspolicy som syftar till att klargöra hur Åhléns skall
bidra till att samhället totalt tar avstånd från människoförakt,
förnedrande företeelser och våld. Policyn styr Åhléns
agerande som stor detaljhandelskedja och verkar för ökad
respekt för människors lika värde, demokrati och fred. Icke-
våldspolicyn påverkar sortimentsvalet, varurepresentation
och reklamutformning.
Åhléns betonar dock särskilt att detta inte innebär att de tar avstånd från
allt våld som ingår i t.ex. barnskildringar utan från de skildringar där våld
visas endast som något spännande, ofarligt eller där våldet glorifieras och
upphöjs till något positivt. Detta är enligt vår mening en viktig markering.
Det ligger nämligen ett värde i att barn och ungdomar genom god fostran blir
medvetna om att våld dessvärre ingår som ett ont inslag i vår värld men att
det gäller att motverka och ta avstånd från våld eller våldstendenser just på
grund av våldets konsekvenser.
Det initiativ som Åhléns har tagit utgör ett gott exempel på att en aktör på
marknaden också är beredd att ta ansvar för saneringen av medievåldet.
Regeringen bör notera detta och på olika sätt stödja och uppmuntra en
utveckling i riktning mot en självsanering.
Narkotika
Narkotikamissbruket är ett av samhällets allvarligaste och
samtidigt mest svårlösta problem. Missbruket orsakar inte
bara stort lidande för missbrukaren och dennes anhöriga utan
med missbruket följer ofta en grov kriminalitet, som drabbar
enskilda och förorsakar samhället stora kostnader. Moderata
samlingspartiet har därför alltid förordat en restriktiv
narkotikapolitik. Sveriges strikta hållning mot
narkotikamissbruk har varit framgångsrik jämfört med andra
länders narkotikaproblem.
Kampen mot narkotika måste bedrivas på bred front. Detta innebär att
ökade satsningar måste till för att förhindra att unga människor över-
huvudtaget prövar narkotika. Insatserna måste också stärkas internationellt
för att motverka varje tendens till uppluckring av den restriktiva
narkotikapolitiken. Ute i Europa, men även här i Sverige finns de som vill
legalisera vissa droger och som inte tycker att eget narkotikamissbruk skall
vara kriminaliserat.
I en tid då unga människors tidigare så stränga attityder mot narkotika
håller på att luckras upp och såväl läkare som polisen varnar för att narkotika
och nya kemiska droger sprider sig allt längre ner i åldrarna så behöver
åtgärder sättas in. Moderata samlingspartiet har förslag till effektiva åtgärder
som regeringen snarast bör ta i bruk i kampen mot narkotika.
I en motion (1999/2000:Ju908) av Gun Hellsvik m.fl. (m) utvecklas
Moderaternas narkotikapolitik närmare.
Provtagning även på personer under
15 år
Som ett svar på senare tids varningar såväl från medicinsk
expertis som från tull och polis om att narkotikamissbruket
successivt ökar bland unga människor måste samhällets
positioner mot narkotika flyttas fram ytterligare. Enligt
Moderata samlingspartiet bör polisen få rätt att utföra blod-
och urinprov även på personer under 15 år när misstanke
föreligger om att den unge tagit narkotika. Denna åsikt delas
även av poliser i Citypolisens Ungdomsgrupp i Stockholm.
Tidig upptäckt är av största betydelse för att kunna komma tillrätta med ett
begynnande missbruk hos unga. Provtagningen är ett sätt för föräldrar att få
eventuella misstankar bekräftade och i förekommande fall kunna gå vidare
och bearbeta problemet. Samtidigt kan en provtagning fria en ung människa
från ogrundade misstankar, vilket också är mycket viktigt både för den unge
och föräldrarna som bär på gnagande misstankar.
Riksdagen bör uppdra åt regeringen att skyndsamt ta fram förslag till en
sådan lagändring. För att undvika onödig tidsspillan bör regeringen uppdra åt
den utredning som nu ser över handläggningsreglerna avseende ungdomsmål
(dir. 1998:29) att behandla den här aktuella lagändringen med förtur.
Information till föräldrar
Många föräldrar upplever att de saknar argument för att
kunna övertyga sina tonåringar om faran med att pröva
narkotika. Ett tydligt tecken på detta är att alltfler unga
människor i dag prövar narkotika.
Moderata samlingspartiet har under senare år i flera olika sammanhang
pekat på betydelsen av att föräldrar har lika goda kunskaper om narkotikans
symptom och verkningar som deras barn har. Så är inte fallet i dag. Därför
har vi krävt att regeringen skall ta initiativ till informationsinsatser riktade
till
föräldrarna. Då några sådana initiativ hittills inte tagits från regeringen
upprepar vi här vårt krav.
Skolans roll
Skolans roll måste tydliggöras. Eleverna tillbringar stor del
av sin tid i skolan. Skolpersonalen måste besitta tillräckliga
kunskaper om narkotikans symptom och verkningar för att
snabbt kunna upptäcka förändringar i unga människors
personlighet. Sådana förändringar kan vara ett tecken på ett
begynnande missbruk. Det måste vara en absolut plikt för
skolan att informera föräldrarna om deras barn uppvisar
oroande tendenser. Lärarna måste också få en kontinuerlig
och aktuell fortbildning om narkotikan och dess verkningar
och symptom.
Åtgärder då brott begåtts
Nyfattigdom, social segregation och utanförskap är påtagliga
inslag i den sociala verklighet som i dag karakteriserar
praktiskt taget alla våra medelstora och stora städer. En
politik mot social segregation och socialt utanförskap är en
av våra prioriterade uppgifter.
"Ungdomsrånen har ökat kraftigt. Bara i augusti anmäldes 70 rån och
fram till halvårsskiftet anmäldes lika många personrån som under hela förra
året."
"Enligt polisen kommer de flesta rånarna från olika förorter och
majoriteten uppges vara ungdomar med utländskt ursprung. Rånarna är unga.
Många är under 15 år och därmed skickar polisen över ärendet till socialen
om de blir 'fast'." Källa: DN 1999-09-07.
Citaten är hämtade från en av många artiklar i ämnet, som publicerats i
dagspressen under innevarande år. Signalerna är mycket oroande och måste
tas på allvar.
Familj, skola och samhälle måste tidigt hindra att unga dras in i
kriminalitet och drogmissbruk. Trots goda insatser går det snett för en del av
våra unga. Oavsett orsaken till misslyckandet, måste samhället tidigt fånga
upp och föra dessa unga människor tillrätta. De riskerar annars att fastna i
drogmissbruk, annan brottslighet och misär.
En viktig komponent i uppfostran är att lära sig ta ansvar för sina
handlingar och hindra unga människor från att skaffa sig en kriminell
identitet. Här brister, enligt vår mening, det svenska rättssamhället.
Det finns naturligtvis många olika skäl till varför en ung människa inleder
en brottslig karriär, som i sin förlängning kan leda till allt grövre brott. Det
kan bero på att den unge har saknat det stöd som de flesta föräldrar ger och
vill ge sina barn. Det kan bero på att skolan inte har tagit itu med problemen
under skoltiden. Ett är dock säkert. Det sämsta är att sticka huvudet i sanden
och inte se vad som håller på att hända. I de fall där både familj och skola har
misslyckats måste samhället ta sitt ansvar. Det är inte humant mot unga
människor att samhället gång på gång reagerar med en "icke-reaktion". Det
gäller att i tid ta sig an den unge. Detta är att bry sig om.
Föräldrars roll under utredning och
process
Enligt lagen om unga lagöverträdare skall vårdnadshavare
normalt informeras när en person under 18 år begått brott.
Vårdnadshavaren skall kallas till förhöret och också
informeras om tid och plats för rättegång. I samma lag
stadgas även att företrädare för socialtjänsten skall närvara
vid förhöret. Dessa stadganden ger uttryck för allvarliga
brister i synen på föräldrar och deras roll.
- Om en av föräldrarna ej är vårdnadshavare kallas han/hon varken till
information eller till förhör. Den förälder som inte är delaktig i
vårdnaden räknas inte som betydelsefull för den unge.
- Socialtjänsten skall närvara men vårdnadshavaren kallas endast till
förhör. Socialtjänsten anses viktigare för den unge än föräldrarna.
- Föräldrar behöver inte kallas till rättegång. Denna utformning ger lätt
intrycket av att socialarbetare är viktigare än föräldrar/vårdnadshavaren.
Den unge uppfattar inte detta förhållande ur den vuxnes
perspektiv utan riskerar att se icke-vårdnadshavares frånvaro
som ett bevis för förälderns bristande engagemang. Enligt
vår uppfattning bör föräldrar kallas oberoende av om de är
vårdnadshavare eller ej, och lagen bör uttryckligen
föreskriva en skyldighet för föräldrar att närvara både vid
förhör och vid rättegång.
Lagen om unga lagöverträdare föreskriver även att vårdnadshavare är
berättigade till ersättning enligt samma regler som gäller för vittnen. Enligt
vår uppfattning ingår det i föräldrarollen att aktivt deltaga när barnet försatt
sig i svårigheter. Föräldrarnas närvaro bör främst ses som väsentligt för
barnet och icke för det allmänna. Rätten till ersättning för inställelse bör
därför slopas för föräldrar.
Registrering av minderåriga
lagöverträdare
I dag saknas det förutsättningar för snabba ingripanden mot
unga människor som är på väg att utveckla ett kriminellt
beteende. Det har länge varit ett moderat krav att även den
som är under 15 år och skäligen misstänkt för brott skall
registreras. Enligt vår uppfattning är det av stor betydelse för
polisens kartläggning av brott och brottsbekämpning i stort
att även brott som begås av minderåriga lagöverträdare kan
omfattas av polisens misstankeregister. Därmed skulle bl.a.
möjligheterna till snabba ingripanden mot unga som är på
väg att spåra ut förbättras betydligt, vilket måste tillmätas
stor brottsförebyggande betydelse.
En 15-åring som i dag grips av polisen kan till synes ha ett alldeles "rent"
förflutet, medan han i själva verket kan ha gjort sig skyldig till ett flertal
brott. En möjlighet till registrering skulle ge polisen och andra rättsvårdande
myndigheter en betydligt klarare bild av den gripne och den situation han
befinner sig i. Vidare skulle en registrering möjliggöra en mer rättvisande
statistik över brott som begås av barn under 15 år. Att så kan ske är
naturligtvis av stor betydelse vid planering av brottsförebyggande åtgärder i
allmänhet och insatser mot ungdomsbrottslighet i synnerhet.
Införandet av ett registreringsinstrumentet skulle vara mycket värdefullt i
polisens arbete med att kartlägga och bekämpa ungdomsbrottsligheten. Det
är förvånande att regeringen hittills inte tillmätt detta faktum betydelse,
särskilt som regeringen i proposition 1994/95:144, Riktlinjer för registrering
av påföljder, uppgav att misstankeregister skall användas främst för
samordning av olika brottsutredningar beträffande samma person. I
konsekvens härmed bör regeringen snarast ta initiativ till lagstiftning som ger
polisen möjlighet att registrera även personer under 15 år som skäligen kan
misstänkas för brott.
Medling
En viktig komponent i uppfostran är att lära sig ta ansvar för
sina handlingar. Samtidigt är det viktigt att hindra unga från
att skaffa sig en kriminell identitet. Ett sätt att motverka att
unga människor som påbörjar ett asocialt leverne,
identifierar sig med vanekriminella är att låta de unga känna
att de får ta ansvar för sina handlingar. Här brister den
svenska modellen. Bristen består i att inget åtal väcks. I dag
kan en ung människa uppleva att påföljder som döms ut är
en icke-reaktion från vuxenvärlden. I stället tar socialtjänsten
över och den unge får hjälp att finna skulden till sitt beteende
utanför sig själv.
Den borgerliga regeringen (1991-1994) gav Riksåklagaren i uppdrag att
utarbeta en modell för hur s.k. medlingsverksamhet skulle kunna bedrivas.
Av olika skäl blev uppdraget inte redovisat förrän långt efter den angivna
tiden. När väl redovisning skett avvaktade regeringen med att följa upp RÅ:s
förslag. Den 9 april 1997 fattade riksdagen beslut om att inte avvakta
ytterligare beredning från regeringen. Riksdagen uttalade att det bör
ankomma på regeringen att genast utarbeta en samordnad och rikstäckande
fortsatt försöksverksamhet, och denna försöksverksamhet bör inledas så snart
som möjligt.
De åtgärder som regeringen har vidtagit med anledning av riksdagens
beslut består av ett uppdrag till BRÅ och Kommittén för brottsförebyggande
arbete att stödja enskilda projekt. Härutöver har regeringen tillsatt
ytterligare
en utredning om medlingsverksamhet. BRÅ:s uppdrag skall rapporteras till
regeringen senast 1 mars 2000. I oktober 2000 skall den särskilda utredaren
presentera sin utredning.
Enligt vår uppfattning strider regeringens agerande mot riksdagens beslut,
som innebar att en rikstäckande medlingsverksamhet skulle sättas igång
snarast. Det är nu hög tid att regeringen verkställer riksdagens beslut.
Familjegruppskonferens
På Nya Zeeland har man sedan 1989 tillämpat ett system för
unga lagöverträdare, som just syftar till att lära den unge att
ta ansvar för sina handlingar utan att domstol och
kriminalvård behöver bli involverade. Detta sker i form av
s.k. familjegruppskonferenser. I en sådan, som skall äga rum
kort tid efter brottet och som förutsätter att den unge erkänt
brottet, deltar gärningsmannen, föräldrar och andra
närstående samt offret (om denne samtycker) och till offret
närstående personer. En samordnare, utsedd av staten, deltar
i den roll som framgår av ordet samordnare. Även polisen är
företrädd genom den lokala ungdomspolisen. Vid
familjegruppskonferensen kan en överenskommelse träffas,
som sedan enbart stadfästs av domstol. En viktig komponent
är att den unge skall be offret om ursäkt. Överenskommelsen
kan innehålla olika sätt att gottgöra offret, samt vilka krav i
form av exempelvis ideellt arbete för någon
frivilligorganisation som den unge skall uppfylla. Samtliga
närvarande vid familjegruppskonferensen skall komma
överens och överenskommelsen skall sedan följas upp.
Någon ansvarig på den unges sida utses. Om det brister i den
unges genomförande av överenskommelsen skall normalt
rättegång hållas.
Bland fördelarna med familjegruppskonferensen kan särskilt framhållas att
den unge tvingas se sin egen roll, att föräldrarna involveras som
huvudaktörer i den unges liv och att andra personer i den unges närhet blir
medaktörer i den unges liv.
På en del håll i Sverige har den nyzeeländska modellen blivit förebild för
verksamhet. Enligt vår uppfattning bör regeringen nu gå vidare och ta
initiativ till en försöksverksamhet med efterföljande utvärdering.
Nytt påföljdssystem för
unga brottslingar
I BRÅ:s undersökning om vilka omvärldsfaktorer som kan
vara styrande för brottsligheten i landet vid sekelskiftet
(Brottsförebyggande rådets framtids- och omvärldsanalys,
BRÅ 1994:1) understryks behovet av att ingripa mot en liten
grupp (pojkar till 90 procent) i nedre tonåren som, om
ingenting görs, så småningom blir den kärna på ett par
hundra återfallsförbrytare som svarar för den övervägande
delen av den grövre brottsligheten.
Av detta kan vi alla dra slutsatsen att det är bättre att reagera nu än att
behöva låsa in dem när de passerat vissa åldersgränser och lämnat
socialtjänsten för gott. Så som det är i dag kommer reaktionen ofta för sent
och saknar dessutom ofta verkan. Den unge upplever att han har fått
samhällets tillstånd att fortsätta att begå brott. Först då den brottsliga
verksamheten har pågått tillräckligt lång tid eller tagit sig synnerligen
allvarlig form och han dömts till fängelse upptäcker den unge plötsligt att
samhället har reagerat på hans brottslighet. Nuvarande ordning är minst sagt
otillfredsställande. Som straffsystemet är utformat sviker samhället den unge
när man tydligt visar att man misstror dennes förmåga att ta ansvar för sina
handlingar.
I en rad uppmärksammade fall de senaste åren har tonårspojkar som
hamnat i bråk gått långt utöver gränserna för ett vanligt slagsmål och brutalt
misshandlat sin antagonist till döds. I vissa fall har domstolen dömt till vård
enligt socialtjänstlagen, i andra fall har man dömt till fängelse. Att
domstolarna enligt det nuvarande påföljdssystemet tvingas döma personer
under 18 år till fängelsestraff är ett nederlag för rättssamhället och också
tveksamt utifrån konventionsgrundade åtaganden. Bl.a. har ifrågasatts om
Sverige bryter mot FN:s barnkonvention, vars regler rör personer under 18
år. Konventionen uppställer inte något absolut förbud mot frihetsberövande
av barn under 18 år, men om det sker skall barnet inte placeras tillsammans
med vuxna om detta inte är till barnets bästa, vilket det självfallet sällan är.
Sverige har förbundit sig att följa konventionen även om den inte är direkt
tillämplig som svensk lag.
Upprepade gånger har regeringen uttalat att insatserna mot unga
lagöverträdare har en viktig brottsförebyggande roll. Trots det tog det
närmare fyra år innan riksdagen fick ta ställning till regeringens förslag om
ett nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare (prop. 1997/98:96, bet.
1997/98:JuU21). De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1999.
Enligt vår mening byggde 1998 års beslut om påföljder för unga
lagöverträdare på den felaktiga utgångspunkten att det är lämpligt att det
överlåts åt socialtjänsten att ta hand om verkställighet av ungdoms-
påföljderna. Detta skall, enligt vår uppfattning, vara en uppgift för
kriminalvården. Dagens ordning medför att ungdomarna lätt kan inbilla sig
att samhället ser mildare på deras lagöverträdelser än vuxnas. Detta i sin tur
leder alltför ofta till att den unge i fortsättningen inte avstår från att begå
brott. Vi anser att påföljdssystemet för unga lagöverträdare behöver en
genomgripande översyn där utgångspunkterna skall vara att verkställigheter
av påföljder också för unga skall ske inom kriminalvården.
Avskaffa påföljden överlämnande av
vård inom socialtjänsten
Det nya påföljdssystemet för unga lagöverträdare gäller
sedan den 1 januari 1999. Vår sedan länge kända inställning
är att reaktioner på brott främst är en uppgift för
rättsväsendet. Mot den bakgrunden kunde vi inte ställa oss
bakom riksdagens beslut, även om det innebär att påföljden
överlämnande till vård enligt socialtjänsten nu kommer att
stramas upp genom att domstolen ges en mer aktiv roll i de
mål det här är fråga om.
Enligt vår uppfattning borde dock inte riksdag och regering ha stannat här
utan gått vidare och fullt ut överlåtit reaktionerna på brott åt rättsväsendet.
Det går nämligen inte att bortse från de risker som är förenade med ett
fortsatt användande av en påföljdsform som sedan länge är i vanrykte.
Bortsett från de principiella invändningar som kan göras mot förslaget
rörande t.ex. sammanblandningen av strafftänkande och frivilligbaserad
vård, kritik som också framförts av bl.a. BRÅ och Socialstyrelsen, torde
förutsättningarna för att återupprätta respekten - inte minst bland unga
människor - för påföljden överlämnande till vård enligt socialtjänsten vara
mycket små. En påföljdsform som är så intimt förknippad med miss-
lyckanden bör enligt vår mening inte ligga till grund för ett framtida på-
följdssystem för unga lagöverträdare.
Mot denna bakgrund framför vi ånyo vårt krav på att påföljden över-
lämnande till vård enligt socialtjänsten snarast bör avskaffas.
Ungdomsstraff bör införas för
ungdom i åldern 15-17 år
Det har länge varit en uttalad målsättning att unga
lagöverträdare skall dömas till fängelse i så liten utsträckning
som möjligt. Den särbehandling av ungdomar som framgår
av domstolarnas val av påföljder och straffmätning är ett
utslag av tanken att ungdomar, och då framför allt ungdomar
i åldern 15-17 år, bör dömas till fängelse endast i
undantagsfall. Risken för skadeverkningar som är förenade
med ett fängelsestraff är särskilt påtaglig för unga personer.
Det anses inte rimligt att straffa ungdomar som begår brott
lika hårt som vuxna. De som döms till fängelse bör av
samma skäl ha kortare straff än de vuxna.
Moderata samlingspartiet anser att det inte går att helt avvara frihets-
berövande påföljder för ungdomar. Straffsystemet måste även för de unga
tydligt markera var gränsen går. Enligt vår sedan länge förfäktade upp-
fattning måste utgångspunkten vara att det är domstolen som skall bestämma
längden av ett frihetsberövande, när ett sådant är påkallat.
För oss är det angeläget att finna nya former för att på verkställig-
hetsstadiet tillgodose ungdomars särskilda behov av sociala och kurativa
insatser. Verkställigheten skall syfta till att återanpassa den unge till ett
socialt ordnat liv. Detta kan åstadkommas genom att införa en ny särskild
form, benämnd ungdomsstraff, för att verkställa fängelsestraff för de yngsta
lagöverträdarna i åldern 15-17 år. Enligt vår mening bör verkställigheten av
det frihetsberövande straffet ske inom kriminalvårdens ram istället för i
socialtjänstens regi.
Inrätta särskilda kriminalvårdshem
Vårt förslag till påföljden ungdomsstraff kommer att skilja
sig från vanlig verkställighet av fängelsestraff, bl.a. genom
att straffet bör verkställas på särskilt inrättade
kriminalvårdshem. Vid utformningen av dessa hem bör man
ta till vara erfarenheterna från paragraf 12-hemmen. Till
kriminalvårdshemmen bör rekryteras personal som har
särskild erfarenhet av att arbeta med ungdomar.
Kriminalvårdshemmen bör också ha en högre personaltäthet
än inom kriminalvården i övrigt. Utformningen och
lokaliseringen av hemmen bör ske med utgångspunkt från
behandlingsbehovet och det pedagogiska innehållet.
Inom kriminalvården skiljer man mellan öppna och slutna anstalter,
beroende på säkerhetsgraden. Eftersom ungdomsstraff skall vara en
frihetsberövande påföljd måste det även vid kriminalvårdshemmen finnas
möjlighet att begränsa den unges rörelsefrihet och hindra att han avviker.
Utgångspunkten skall givetvis vara att den unge inte placeras under mer
slutna förhållanden än vad som krävs i det enskilda fallet. Det begränsade
antalet unga som kommer att omfattas av den nya påföljden gör att det
knappast finns underlag att inrätta kriminalvårdshem av olika säkerhetsgrad.
I stället bör hemmen inrättas så att de kan utnyttjas på ett flexibelt sätt,
t.ex.
genom att en avdelning inom hemmet kan hållas låst.
Vid valet av kriminalvårdshem bör stor vikt fästas vid den unges behov av
behandling och utbildning. Kriminalvårdshemmet bör ha ett nära samarbete
med socialtjänsten på den unges hemort, så att påbörjad behandling kan
fullföljas efter frigivning.
Vi anser fortfarande att den nya påföljden, sluten ungdomsvård, skall
verkställas på särskilda kriminalvårdshem i kriminalvårdens regi, i särskilda
kriminalvårdshem i enlighet med beskrivningen ovan.
Verkställighetsregler
I Fängelseutredningens betänkande som avlämnades i
augusti 1993 (SOU 1993:76) föreslog utredningen att lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) skulle ersättas
med en ny lag med benämningen lagen om verkställighet av
fängelsestraff (fängelselagen). Av riksdagsbeslutet våren
1998 med anledning av regeringens proposition 1997/98:95,
Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen, framgår dock att det
för närvarande inte anses föreligga några skäl att införa
någon ny verkställighetslagstiftning.
Moderata samlingspartiet delar inte dåvarande riksdagsmajoritets
uppfattning. Vi anser att regeringen snarast bör ta initiativ till en utredning
med uppdrag att lämna förslag till en ny verkställighetslagstiftning, benämnd
fängelselagen. I det sammanhanget bör även lagstiftningen om verkställighet
av ungdomsstraff beredas. Angeläget är dock att frågorna rörande
verkställighet av ungdomsstraff bereds skyndsamt och ges förtur.
När det gäller ungdomar måste behandlingsaspekter tillmätas större
betydelse. Den nya verkställighetslagstiftningen bör därför utformas så att ett
större utrymme ges för att kunna ta hänsyn till sådana aspekter, utan att
straffet för den skull kan sägas urholkas.
Vid kriminalvårdsanstalterna råder sysselsättningsplikt, men de intagna
anses inte vara skyldiga att genomgå vård eller behandling mot sin vilja. En
annan sak är att personalen på olika sätt försöker påverka och motivera den
intagne till att genomgå vård eller behandling. Vid verkställighet av
ungdomsstraff bör däremot vård och behandling vara ett så grundläggande
inslag att den unge, i likhet med vad som gäller vid paragraf 12-hemmen, bör
vara skyldig att genomgå den vård och behandling som han kan anses vara i
behov av eller som allmänt sett kan bedömas vara av stort värde för honom.
Undantag bör dock göras för åtgärder som är av medicinsk natur. Självklart
skall den unge under verkställigheten beredas möjlighet att fullgöra eventuell
skolplikt.
Särskilda regler för ungdomsstraff
Som framgått ovan bör de flesta regler i en ny
verkställighetslagstiftning gälla även för verkställighet av
ungdomsstraff. Med hänsyn till de ungas speciella behov
föreslår vi att det på vissa områden införs särskilda regler för
verkställighet av ungdomsstraff.
Placering i avskildhet
I likhet med vad som gäller för intagna i kriminalvårdsanstalt
bör huvudregeln vara att de unga, bortsett från i anslutning
till dygnsvilan, vistas i gemensamhet med de andra intagna
på kriminalvårdshemmet. Det är dock ofrånkomligt att även
unga ibland måste kunna placeras i avskildhet. Med hänsyn
till de skadliga effekter som sådan placering kan medföra bör
den unge kunna hållas avskild från övriga intagna endast om
han inte kan förmås att hållas till ordningen på grund av att
han är våldsam eller påverkad av berusningsmedel. Placering
i avskildhet bör inte gälla mer än i 24 timmar.
Vistelser utanför kriminalvårdshemmet
I likhet med den som är intagen på kriminalvårdsanstalt bör
den som är intagen på kriminalvårdshem ha vissa
möjligheter att vistas utanför anläggningen. Med hänsyn till
permissioners och andra former av utevistelsers stora
betydelse för att motverka skadliga följder av
frihetsberövandet och för att underlätta anpassningen i
samhället bör reglerna kunna vara mer generösa för
ungdomar än vad som gäller för vuxna intagna på
kriminalvårdsanstalt. Fritidsvistelser har här stor betydelse.
Den unge bör vidare kunna beviljas frigång för att delta i
t.ex. undervisning eller arbetsträning. När det gäller
ungdomar kan man alltid utgå från att det finns ett behov av
särskilda stödåtgärder, som ibland kan tillgodoses genom
frigång. För att underlätta den unges anpassning till
samhället bör den unge också kunna placeras på
behandlingshem, familjehem eller liknande. Under sådan
vistelse bör den unge ha någon form av strukturerad
sysselsättning, t.ex. ordnad skolgång, praktiskt arbete eller
deltagande i behandling. För alla utevistelser bör kunna
ställas upp villkor, t.ex. beträffande anmälningsskyldighet
och vistelseort.
Disciplinär bestraffning
Inte minst när det gäller ungdomsbrottslingar kan det uppstå
behov av disciplinära åtgärder. När det gäller ungdomar bör
dock, förutom de nu befintliga sanktionsformerna varning
och tidstillägg, endast avdrag på ekonomisk ersättning
övervägas.
Kontrollåtgärder
De unga som tas in på kriminalvårdshem kommer, liksom
intagna på kriminalvårdsanstalt, att ha möjlighet att
upprätthålla kontakten med sina anhöriga och andra, bl.a.
genom brev och andra försändelser. I KvaL (lagen om
kriminalvård i anstalt) finns i dag bestämmelser som gör det
möjligt att av säkerhetsskäl granska försändelser till och från
de intagna. Reglerna skiljer sig mellan öppna och slutna
anstalter. När det gäller intagna på kriminalvårdshem bör
försändelser få granskas för undersökning av om de
innehåller något otillåtet föremål eller meddelande om
planläggning av brott, rymning eller liknande, när det finns
anledning att anta att de innehåller något sådant föremål eller
meddelande samt, när det gäller sökande efter otillåtna
föremål, stickprovsvis.
Om det inte är uppenbart obehövligt bör den unge kroppsvisiteras när han
anländer till kriminalvårdshemmet. Kroppsvisitation bör vidare få göras när
det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål skall anträffas på den
unge, när han återkommer efter vistelse utanför kriminalvårdshemmet, när
han skall ta emot eller har haft okontrollerade besök samt stickprovsvis eller
i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett
utrymme som han har eller har haft särskild anknytning till. Utöver detta
skall även ytlig kroppsvisitation kunna göras, om den bedöms nödvändig av
säkerhetsskäl och endast syftar till att söka efter vapen och andra farliga
föremål.
Den unge skall i princip vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utand-
ningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande
medel eller dopningsmedel. Den unge skall kunna kroppsbesiktigas när det
finns anledning att anta att ett otillåtet föremål skall anträffas på honom.
Ytlig kroppsbesiktning skall även få företas i de fall som anges ovan
beträffande kroppsvisitation.
Begränsa restriktionerna för att döma
18-21-åringar till fängelse
I rättspraxis saknas entydiga svar på i hur stor utsträckning
den brottsliges ungdom beaktas vid straffmätningen enligt 29
kap. 7 § BrB och hur högt straffvärdet skall vara för att
motivera ett frihetsberövande av unga människor.
Domstolarna synes hittills ha iakttagit den restriktivitet med
frihetsberövanden för unga lagöverträdare som lagstiftaren
avsett. Någon anledning att anta att detta förhållande skulle
ändras kan inte anses föreligga. Kravet på synnerliga skäl för
att över huvud taget kunna döma någon i åldern 15-17 år till
frihetsberövande påföljd bör finnas kvar.
Det är också för denna åldersgrupp som behandlingsbehovet är mest
uttalat. Vid bedömningen av behovet av särbehandling förtjänar också att
nämnas att personer under 18 år betraktas som barn i FN:s barnkonvention
och att enligt artikel 37 punkt c i konventionen barn bör hållas åtskilda från
vuxna vid avtjänande av frihetsberövande påföljd, om det inte anses vara till
barnets bästa att inte göra detta. Den nya verkställighetsformen som vi
föreslår, benämnd ungdomsstraff, bör därför i princip förbehållas denna
åldersgrupp. Detta innebär i princip att reglerna om fängelse kommer att
gälla för verkställighet av frihetsberövande påföljd först för den som fyllt 18
år.
Skälen för straffrättslig särbehandling är över huvud taget inte särskilt
starka för ungdomar från 18 år och uppåt. Dessa är rättsligt sett myndiga och
bör därför fullt ut ges ansvar för sina handlingar. Av detta följer att de i
påföljdshänseende principiellt bör likställas med vuxna. Det innebär att det
kan ifrågasättas om föreskriften att särskilda skäl skall föreligga för att döma
personer mellan 18 och 21 år till fängelse bör finnas kvar. Av 29 kap. 3 §
tredje stycket och 7 § BrB följer att hänsyn skall tas till ålder och utveckling
såväl vid bedömande av straffvärdet som vid straffmätningen. Dessa regler är
enligt vår mening fullt tillräckliga för att vederbörlig hänsyn skall kunna tas
vid straffmätningen till att en person är under 21 år.
Genom att ungdomsstraff tekniskt sett är en form av fängelse följer att
reglerna om villkorlig frigivning i 26 kap. BrB kan tillämpas.
Riksdagens beslut att avskaffa halvtidsfrigivningen fullt ut fr.o.m. den 1
januari 1999 innebär att ingen särskild kategori intagna skall särbehandlas
vad gäller tidpunkten för villkorlig frigivning. Till skillnad från regeringen
och riksdagen anser vi i likhet med flera remissinstanser att det finns starka
skäl som talar för att just unga lagöverträdare skall särbehandlas positivt i
fråga om villkorlig frigivning. De rättviseskäl som regeringen anförde mot en
sådan ordning väger enligt vår uppfattning lätt. Med hänsyn till att den nya
lagstiftningen i övriga delar i princip går ut på att begränsa
fängelsepåföljderna och då uppstramningen av den villkorlig frigivningen
inte skall anses ha till syfte att öka repressionen i straffsystemet är det
förvånande att fängelsestraffets skadliga verkningar för unga lagöverträdare
inte ägnas större uppmärksamhet av regeringen och riksdagen.
Till skillnad från vad regeringen gjorde så hyser vi inte några principiella
betänkligheter mot att privilegiera de yngsta lagöverträdarna såväl vid
straffmätningen som vid verkställigheten. Mot den bakgrunden förordar vi en
ordning som möjliggör villkorlig frigivning efter halva strafftiden för den
som vid domen inte hade fyllt 21 år. Vid en sådan prövning bör hänsyn bl.a.
tas till hur den intagne skött sig under strafftiden.
Regeringen bör snarast återkomma med ett nytt förslag som möjliggör
särbehandling av unga lagöverträdare.
Villkorligt fängelse bör snarast
införas
Som framgått ovan anser vi att det inte går att helt avvara
frihetsberövande påföljder för ungdomar. Straffsystemet
måste även för de unga tydligt markera var gränsen går.
Hänsyn måste också tas till allmänhetens uppfattning om vad
som är rätt och rättvist.
Straffsystemkommittén (SOU 1995:91, Ett reformerat straffsystem) hade
bl.a. i uppdrag att närmare överväga om någon form av villkorligt fängelse
borde införas. Enligt direktiven skulle ett införande av villkorligt fängelse i
första hand inriktas på att de olika icke frihetsberövande påföljdsalternativen,
med undantag för böter och överlämnande till särskild vård, inordnades
under villkorligt fängelse, en s.k. hattmodell under vilken en rad olika
påföljdsalternativ skulle kunna rymmas. Ett närmande till ett system med
villkorligt fängelse har för övrigt redan skett genom att domstolen när den
dömer till kontraktsvård eller samhällstjänst skall ange hur långt
fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om påföljden i stället skulle ha varit
fängelse.
Enligt vår uppfattning skulle införandet av villkorligt fängelse, med en
möjlighet att kombinera med ett icke frihetsberövande påföljdsalternativ,
kunna utgöra ett viktigt bidrag till vårt påföljdssystem. Inte minst skulle det
vara värt att pröva avseende unga vanekriminella, som återfaller i relativt sett
mindre allvarliga brott, som t.ex. bostads- och bilinbrott, stölder, och kanske
någon gång ringa fall av misshandel och liknande.
En liknande påföljdsmodell har lanserats av psykiatriprofessor Levander.
Påföljden villkorligt frihetsstraff, vilket är Levanders benämning,
kombineras med en normalpåföljd, t.ex. skyddstillsyn. När den unge begått
ett brott dömer domstolen till skyddstillsyn men med tillägg av ett villkorligt
frihetsstraff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig
skyldig till. Den unge bär sedan tiden med sig som en "ryggsäck" under en
löptid. Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under denna tid förlängs
löptiden. När den unge kommit upp i t.ex. två års "ryggsäckstid", dvs. den
samlade tilläggsstrafftiden för de olika brotten, realiseras frihetsstraffet.
En variant av denna modell skulle kunna vara att när en ung brottsling
döms till exempelvis åtta månaders frihetsberövande straff fastställer
domstol att en månad skall avtjänas - för att ge den unge en föraning om hur
obehagligt det är att vara frihetsberövad - och resterande sju månader
"stoppas i ryggsäcken". Den första månaden eller större delen av den torde
många gånger redan vara avtjänad i form av anhållande- och häktningstid.
Poängen med ett villkorligt frihetsstraff för denna grupp av
återfallsförbrytare ligger framför allt i tydligheten. Det finns ett reellt hot
som den unge genom att sköta sig kan undvika att se realiserat. Samtidigt vet
han att om han fortsätter att begå brott så kommer han att frihetsberövas förr
eller senare och då för avsevärd tid.
I proposition 1997/98:96, som tidigare refererats till, aviserade regeringen
att man avsåg ta initiativ till en fortsatt analys av påföljdssystemet och i
samband därmed särskilt överväga frågan om att införa villkorligt fängelse.
Enligt vår uppfattning är det angeläget att regeringen bereder frågan med
förtur och snarast återkommer till riksdagen med ett förslag till villkorligt
fängelse.
Avslutning
Det finns naturligtvis många olika skäl till varför en ung
människa inleder en brottslig karriär, som i sin förlängning
kan leda till allt grövre brott. Det kan bero på att den unge
har saknat det stöd som de flesta föräldrar ger och vill ge
sina barn. Det kan bero på att skolan inte har tagit itu med
problemen under skoltiden. Ett är dock säkert. Det sämsta är
att sticka huvudet i sanden och inte se vad som håller på att
hända. I de fall där både familj och skola har misslyckats
måste samhället ta sitt ansvar. Det är inte humant mot den
unge att samhället gång på gång reagerar med en "icke-
reaktion". Det gäller att i tid ta sig an den unge. Detta är att
bry sig om. "Det är bättre att stämma i bäcken än i ån."
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av hur
lagstiftningen kan förbättras i syfte att förtydliga föräldrars och andra
vårdnadshavares ansvar i rollen som normöverförare i enlighet med
vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om föräldrars rätt till polisstöd,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring som
möjliggör för polisen att ta blod- och urinprov även på personer under
15 år i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förbättra informationen till föräldrar om
narkotikamissbrukets symtom och verkningar,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolans skyldighet att informera föräldrar, 3
6. att riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet
med vad som anförts i motionen, 1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sanering av medievåld, 1
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av de
nuvarande bestämmelserna i 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten
utlämning av film eller videogram i enlighet med vad som anförts i
motionen, 1
9. att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att
föräldrars roll under utredning och domstolsprocess stärks i enlighet
med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att
rätten till ersättning för inställelse vid domstol slopas för föräldrar i
enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till registrering av
minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjegruppskonferenser och medlingsverk-
samhet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betydelsen av att avskaffa påföljden över-
lämnande till vård enligt socialtjänsten,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen tilll känna vad i
motionen anförts om en ny påföljd benämnd ungdomsstraff för
ungdomar i åldern 15-17 år,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inrätta särskilda kriminalvårdshem,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny verk-
ställighetslagstiftning i enlighet med vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskilda regler för verkställighet av ungdoms-
straff,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särbehandling av unga lagöverträdare,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorligt
fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 4 oktober 1999
Gun Hellsvik (m)
Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)
Jeppe Johnsson (m)
Anita Sidén (m)
Cecilia Magnusson (m)
Christel Anderberg (m)
Lars Björkman (m)
1 Yrkandena 6-8 hänvisade till KU.
2 Yrkande 4 hänvisat till SoU.