Medborgarnas förtroende för rättsväsendet håller på att
naggas i kanten. Människors rättstrygghet och rättssäkerhet
är hotad till följd av de senaste årens kraftiga besparingar,
centraliseringar och omorganisationer inom rättsväsendet.
Människor känner sig rättslösa och fyllda av vanmakt. Man
slutar till och med att anmäla brott till polisen, för att man
vet att det ändå inte lönar sig. Brottet kommer ändå inte att
klaras upp. Man ringer till polisen, men kommer inte fram
eller får inte hjälp. Handläggningstiderna ökar och mål och
ärenden hos våra domstolar och myndigheter drar ut åratals
på tiden. Läget i rättsväsendet är allvarligt.
I ett demokratiskt samhälle är det avgörande att medborgarna känner tilltro
till och förtroende för rättsväsendet. Respekten för rättsväsendet och hur väl
rättsväsendet "fungerar" är i den meningen beroende av medborgarnas
förtroende.
Samhället får inte acceptera en accelererande utveckling där enskildas
rättstrygghet och rättssäkerhet står på spel. Resurserna till polis och
rättsvårdande myndigheter måste kraftigt förstärkas. Centerpartiet föreslår en
halv miljard mer än regeringen till att återupprusta rättsväsendet.
Åtgärderna inriktas på
1. att ha polisiär närvaro i varje kommun och varje stadsdel i de stora
städerna dygnet runt
2. att korta ner handläggningstiderna i domstolarna och hos de övriga
rättsvårdande myndigheterna
3. att säkra de mindre tingsrätternas existens
4. att ge kriminalvården resurser för att förhindra återfall i brott
Vad som ovan sagts om inriktningen av rättsväsendet bör
ges regeringen till känna.
Inledning
Riksdagen har fastställt att rättsväsendets övergripande mål
ska vara att tillgodose den enskildes rättstrygghet och
rättssäkerhet. Det kriminalpolitiska målet riksdagen fastställt
innebär att vi ska minska brottsligheten och öka människors
trygghet. Dessa mål är också naturligtvis utgångspunkter av
fundamental betydelse och ledstjärnor i Centerpartiets arbete
med dessa frågor.
Människors förtroende för rättsväsendet bygger på att det fungerar snabbt,
förutsägbart och konsekvent och är nära tillgängligt. Det är därför ett centralt
intresse att i möjligaste mån hålla nere handläggningstiderna. Inom
rättsväsendet gäller att överhuvudtaget korta ner tiden från brottsanmälan till
kriminalvårdspåföljd.
Samhället blir alltmer komplext och sammansatt. Behoven av specialise-
ring och kompetenshöjning gör sig allt starkare gällande inom olika sam-
hällssektorer. Den ökade internationaliseringen sätter tydliga avtryck även
för rättsväsendets vidkommande. Ett öppet och gränslöst Europa innebär att
även kriminaliteten rör sig alltmer över gränserna. Den svenska rättsbild-
ningen och rättstillämpningen har också successivt europeiserats, i och med
att Sverige sedan några år är bundet av Europarådets konvention om de
mänskliga fri- och rättigheterna och till följd av medlemskapet i Europeiska
unionen.
EU-medlemskapet har även resulterat i ett allt ökande samarbete mellan
rättsväsendena i de olika länderna på olika områden. Den s k tredje pelaren i
EU, samarbetet i inrikes- rättsliga frågor utvecklas och Sverige har tagit en
ledande roll för att lyfta upp brottsförebyggande arbete som ett viktigt
samarbetsområde på den europeiska agendan. Alla dessa utvecklingsten-
denser har inneburit att stora delar av rättsväsendet på senare år genomgått
kraftiga omorganisationer och strukturförändringar, för att moderniseras och
anpassas till att klara av den nya tidens förutsättningar, behov och krav.
Omorganisationerna har i flera fall skett parallellt med kraftiga besparingar,
vilket tagit tid och kraft i anspråk.
Antalet polismyndigheter har under 1990-talet kraftigt centraliserats lik-
som även antalet åklagarmyndigheter. Antalet myndigheter inom kriminal-
vården har också minskat. Något förslag till ny organisation av tingsrätterna
har inte lämnats, utan förändringarna har hittills mest tagit sikte på
domstolarnas arbetsformer.
Riksdagens revisorer har granskat rättsväsendet (rapport 1998/99:9).
Rättsväsendet kostar närmare 22 miljarder kronor under ett år vilket, enligt
Riksdagens revisorer, motsvarar 60 miljoner kronor per dag. Årligen betalar
varje person 2 500 kronor och varje hushåll 5 700 kronor för den verksamhet
som bedrivs inom rättsväsendet.
Rättsväsendets medelsförbrukning har under 1990-talet sammantaget ökat.
Statskontoret har i sin rapport Produktivitetsutvecklingen inom statsförvalt-
ningen 1990-1997 (1998:23) undersökt produktiviteten (som mått på hur
effektivt en organisation kan omvandla produktionsresurserna till presta-
tioner) och konstaterar där att polisen tillhör gruppen myndigheter med
positiv produktivitetsutveckling, medan åklagarväsendet tillhör gruppen
myndigheter med negativ produktivitetsutveckling. Polisen har, enligt
rapporten, ökat sin produktivitet med 8% mellan 1990-97. Åklagarväsendets
produktivitet ökade med 17% under 1990-talets fyra första år, medan den
sjönk kraftigt under år 1996, då den stora omorganisationen genomfördes.
I rapporten från Riksdagens revisorer konstateras att polisens och
åklagarnas prestationer försämrats under senare delen av 1990-talet. Reviso-
rerna har använt bl a handläggningstider, antal ärenden överlämnade till
åklagare samt ärendenas genomströmningstid genom hela rättsväsendet som
prestationsmått. (Dessa prestationsmått är inte desamma som Statskontorets,
varför dessa två undersökningar inte går att jämföra.) Antalet inkomna
ärenden till polisen har varit förhållandevis konstant, medan polisens,
åklagarnas och tingsrätternas prestationer vad gäller brottsutredningar och
brottmål minskat. Det är inte konstigt att prestationerna sjunker i ett
övergångsskede i samband med stora organisationsförändringar, men
däremot är det anmärkningsvärt att de, sedan förändringarna genomförts, inte
återgår till den tidigare nivån eller förbättras.
Rapporten från Riksdagens revisorer påvisar ett antal brister som det är
angeläget att snarast avhjälpa. Således har revisorerna funnit att en statistik-
omläggning hos polisen resulterat i att det inte längre är möjligt att jämföra
antalet redovisade ärenden till åklagare mellan åren före och efter 1997.
Detta är särkilt olyckligt eftersom polisen under dessa år genomgick stora
förändringar. Vi måste lära oss av detta inför framtiden.
Vid sin särskilda granskning av införandet av närpolisen har revisorerna
kunnat konstatera bland annat att när närpolisreformen genomfördes sakna-
des tydliga riktlinjer för hur den skulle genomföras. Det verkar dessutom
vara dåligt ställt med uppföljningen av beslutade reformer. Som exempel kan
nämnas att någon undersökning om huruvida omorganisationen av
åklagarväsendet lett till några besparingar inte gjorts av Justitiedepartemen-
tet. När omorganisationer i den här storleksordningen ska göras i framtiden
är det viktigt att tydliga riktlinjer för genomförandet ges och att beslutade
reformer följs upp. Riksdagen måste få en överblickbar bild om rättsväsendet
ekonomiska utveckling årligen. Detta bör ges regeringen till känna.
Revisorerna varnar också för att de prestationsmått som används inom
polisens interna organisation endast är kvantitetsmått. Revisorerna menar att
det i en förlängning riskerar att leda till att redovisningen av kvalitet kommer
i andra hand, och att rättssäkerhetsfrågorna därmed kommer i skymundan.
Regeringen bör till riksdagen återkomma med förslag till hur kvalitetsmått i
rättsväsendet kan utvecklas.
Revisorerna påtalar också svårigheterna för riksdagen att få en överblick-
bar bild över rättsväsendets ekonomiska utveckling i ett längre tidsintervall
och föreslår att regeringen i kommande budgetpropositioner med uppdelning
på de olika anslagen inom utgiftsområdet redogör för hur rättsväsendets
utgifter utvecklats under de senaste tio åren. Centerpartiet delar revisorernas
bedömning och tycker att det vore en angelägen åtgärd. Det kan inte
accepteras att riksdagen får bristande information om rättsväsendets kost-
nadsutveckling. Detta bör ges regeringen till känna.
Datoriserade ärendehanteringssystem inom rättsväsendet har inneburit
effektivitets- och rationaliseringsvinster. Att en ökad samverkan inom en
myndighet kommer till stånd är angeläget, men det är minst lika angeläget att
öka samverkan mellan myndigheterna. Att inte hela rättsväsendet har samma
diarie- och ärendehanteringssystem, eller i vart fall system som sinsemellan
är kompatibla, är därför bekymmersamt. Från och med 1999 kan i alla fall
polisens och åklagarnas system kommunicera elektroniskt. Det är positivt
och möjligheterna att utöka detta till att omfatta även andra inom rätts-
väsendet borde undersökas närmare. Det skulle kunna ske inom ramen för
det pågående samarbetet om gemensam informationsförsörjning mellan
rättsväsendets myndighetschefer. Vad som ovan sagts om gemensamma
ärendehanteringssystem för rättsväsendet bör ges regeringen till känna.
En effektiv och framgångsrik brottsbekämpning förutsätter korta handlägg-
ningstider. Riksdagens revisorer kan i sin rapport redovisa långa
handläggningstider för ärenden oberoende av om ärendet lades ned eller om
handläggningen inom rättsväsendet fortsatte. Genomströmningstiderna inom
polisväsendet per våldsbrott uppgick år 1988 till i genomsnitt 138 dagar.
Från det att förundersökningen var klar tog det 46 dagar för åklagarna att
handlägga våldsbrottsärenden. Från det att beslut om åtal väckts till ärendet
avgjorts i domstolar tog det ca 66 dagar enligt Domstolsverkets (DV)
årsredovisning för 1988.
Ett ärendes gång genom rättsväsendet tar alltså lång tid idag och skapar
problem för alla berörda. Brottsoffer och misstänkta påverkas negativt av att
få sväva i ovisshet och vänta länge på beslut i åtalsfrågan och på dom.
Undersökningar ger vid handen att brottsoffer som får vänta länge på att den
rättsliga processen slutförs har svårare att lägga traumatiska upplevelser
bakom sig. Ibland tar det så lång tid att få en skadeståndsfråga prövad att
anspråket hinner preskriberas. Värdet av vittnesmålen sjunker ju längre tiden
går vilket riskerar kvaliteten i förundersökningsmaterialet och i förläng-
ningen hela domstolsprocessen. Långa handläggningstider hos åklagarna
leder till att ärendena blir mer arbetskrävande. Nya brottsmisstankar kan ha
uppkommit under tiden. De som begått brott och som tillhör kategorin
notoriska återfallsförbrytare fortsätter att begå nya brott under tiden brotts-
utredningen av tidigare brott pågår. Parallellt med allt detta undermineras
medborgarnas tilltro till att samhället och rättsväsendet verkligen klarar av
att förhindra och beivra brott. Dessa förhållanden är självfallet oacceptabla.
Handläggningstidernas längd är en viktig rättssäkerhetsfråga som stats-
makterna kontinuerligt måste följa. Detta bör ges regeringen till känna.
Den nuvarande kriminalstatistiken ger inga lättillgängliga möjligheter att
följa ett enskilt ärende genom rättsväsendet. Detta måste förändras och det
måste också bli möjligt att mäta genomströmningstiderna för ärenden som
lett till dom. Vad som ovan sagts om kriminalstatistiken bör ges regeringen
till känna.
Ett intressant projekt att lyfta fram i detta sammanhang är det s k KLÖS-
projektet (Kvickare Lagföring genom Ökad Samverkan) i Jönköping. Polis,
åklagare, domstol och kriminalvård samverkar inom projektet med det
uttalade syftet att drastiskt korta ned genomströmningstiderna för vissa brott
(bland annat enkla misshandelsfall och tillgreppsbrott).
För att främja samarbetet mellan olika delar av rättsväsendet kan en åtgärd
vara att genomföra gemensamma kompetenshöjande satsningar. Sådana
utbildnings- och vidareutbildningstillfällen är utomordentligt viktiga för att
påverka prioriteringarna och öka medvetenheten och kunskapen.
Möjligheterna till ökad samverkan mellan de olika verksamheterna inom
rättsväsendet borde prövas i högre utsträckning. En sådan samverkan vore
eftersträvansvärd t ex inom administrationen, lokalutnyttjande m.m. Vad som
ovan sagts om vidgad samverkan mellan rättsväsendets aktörer bör ges
regeringen till känna.
Polisväsendet
Under 1990-talet har antalet polismyndigheter skurits ned
från 119 till 21. Varje polismyndighet motsvarar nu ett län.
Myndigheten är organiserad antingen i polisområden och
närpolisområden, eller enbart närpolisområden resp enbart
polisområden. Polisen har fått nya arbetssätt genom närpolis-
reformen och den nya inriktningen mot ett mer
problemorienterat arbetssätt.
Närpolisreformen och polisens förändrade ledningsorganisation har skapat
förutsättningar för ett mer lokalt utformat polisväsende. Centerpartiet
välkomnar en sådan decentraliserad orientering, eftersom det bland annat
möjliggör att polisens arbete i högre grad kan utformas efter lokala behov
och förutsättningar och möjligheterna för polisen att förebygga och förhindra
brott ökas. Andelen närpoliser utgjorde i december 1997 36% av poliskåren,
vilket motsvarade en närpolis per 1 400 invånare. Samtidigt har förändringar-
na av organisationen skapat såväl problem under ett övergångsskede som
osäkerhet om hur organisationen kommer att fungera framgent. Närpolis-
reformen sjösattes 1994 och var enligt polisens årsredovisning helt genom-
förd 1997. Centerpartiet är positivt till närpolisreformen men menar att det
återstår problem att lösa.
Närpoliserna måste vara synliga och därmed vara ute i samhället så mycket
som möjligt inom sitt närpolisområde. Det är därför angeläget att inte
närpolisernas tid upptas av för mycket inre tjänst. En annan angelägen åtgärd
för att stärka närpolisreformens genomslag är att begränsa närpolisens ansvar
för utryckningsverksamhet. En av intentionerna bakom närpolisreformen,
från Rikspolisstyrelsens (RPS) sida, var nämligen att närpolisen skulle ha ett
sådant begränsat utryckningsansvar, för att planerade aktiviteter skulle kunna
genomföras på ett effektivt sätt. Erfarenheterna från idag visar emellertid att
närpolisen ofta får rycka in och förstärka utryckningen. Detta bidrar till att
många närpolistjänster inte är besatta, vilket i förlängningen innebär att
förutsättningarna för närpolisreformen allvarligt rubbas. Vad som ovan sagts
om närpolisens tid för inre tjänst och begränsat utryckningsansvar bör ges
regeringen till känna.
Eftersom konsekvenserna av den nya organisationen går att bedöma först
nu, då reformarbetet i huvudsak är avklarat, är det för närvarande inte
aktuellt med ytterligare organisationsförändringar, såsom t.ex. ett förändrat
huvudmannaskap.
I början av 1990-talet ålades polisen att spara för att minska lönekostnader-
na. Inga poliser sades upp, men omkring 1 700 civilanställda har fått lämna
verksamheten. Lönekostnaden uppgår nu, enligt RPS, till 80% av en polis-
myndighets totala budget. Antalet civilanställda uppgick 1998 till 5 522
medan antalet poliser uppgick till 16 429. Polisens personalkostnader har
minskat under 1990-talet. Antalet poliser kommer, enligt Rikspolisstyrelsens
prognos, framdeles att ytterligare minska från dagens nivå. Till detta kommer
att rekryteringsbehovet på sikt, som regeringen framhåller i prop
1999/2000:1 utgiftsområde 4, påverkas av den relativt höga medelåldern och
en förväntad ökad rörlighet bland främst yngre poliser. Statsmakterna har
tidigare uppskattat behovet till minst 16 700 poliser, om än den exakta siffran
inte är möjlig att låsa med hänsyn till framtida behov och förutsättningar.
Trots allt måste rekryteringen av poliser väsentligt öka och därför är det
positivt att kapaciteten på polisutbildningen i Sörentorp ska utnyttjas till
fullo
och att polisutbildning inrättas även på andra orter som nu senast i Umeå i
samarbete med universitetet.
Att polisutbildning nu förläggs till Umeå torde kraftigt bidra till en för-
bättrad rekrytering av poliser till Norrlandslänen, där rekryteringssituationen
för närvarande är bekymmersam. Exempelvis är det ingen av de aspiranter
som nu är ute på praktik som gör sin tjänstgöring i Norrland. Medelåldern är
också hög i synnerhet just inom Norrlandspolisen.
För närvarande sköts antagningen till polisutbildningen av RPS och
Pliktverket. Det vore mer naturligt att Polishögskolan själv skötte detta.
Därför anser vi att antagningsförfarandet bör bli föremål för översyn, där
ansvaret för antagningen övervägs. Detta bör ges regeringen till känna.
I dag ser vi fortfarande problem med hur polismyndighetens resurser
fördelas över hela landet och hur organisationen fungerar. Det finns i dag på
flera håll brister i resursanvändningen då schemalagd arbetstid inte stämmer
överens med behoven och att vakanta tjänster inte kan tillsättas. I den
ovannämnda rapporten från Riksdagens revisorer noterar dessa "med för-
våning" att andelen tjänstgörande poliser under helgnätterna minskat och
betonar vikten av att ett tillräckligt antal poliser tjänstgör under helgnätter.
Rikspolisstyrelsens arbetsgrupp mot våld har som en rekommendation angett
att varje polismyndighet med rationell personalplanering bör kunna se till att
15-16 % av poliserna bör tjänstgöra under helgnätterna. Centerpartiet anser
att polisen måste jobba på de tider som de bäst behövs och att detta innefattar
att ett tillräckligt antal poliser måste tjänstgöra kvälls-, natt- och helgtid.
Vad
som ovan sägs om polisernas kvälls-, natt- och helgtjänstgöring bör ges
regeringen till känna.
Polisväsendet måste vara flexibelt och snabbt kunna möta en ny situation
på lokal nivå. Statsmakterna har att kontinuerligt följa denna utveckling och
vid behov ingripa för att tillse att polisorganisationen fungerar optimalt. För
att detta skall vara möjligt är det en förutsättning att det finns tillgång till
polis under dygnets alla timmar i varje kommun och varje stadsdel i de stora
städerna. Storstäderna och andra områden med omfattande och kvalificerad
brottslighet kräver, enligt Riksdagens revisorer, större utryckningsorgani-
sation och kvalificerade brottsutredningar. För att möta glesbygdens speciella
problem med långa avstånd är det av vikt att det vid fördelningen av
polisresurser inom landet finns en särskild glesbygdsfaktor. Vad som ovan
sagts om tillgång till polis och särskild glesbygdsfaktor vid tilldelningen av
resurser bör ges regeringen till känna.
Regeringens förslag i budgetpropositionen att överväga att som komp-
lement till polisen i glesbygd använda en reservpolis, baserad på den
befintliga polisorganisationen, bör däremot avvisas. Centerpartiet kan inte se
någon anledning till varför glesbygden skulle ha en sämre sorts poliser.
Riksdagen bör avslå regeringens förslag avseende reservpoliser.
Polisens arbetsuppgifter bör renodlas på så sätt att polisen kan ägna sig åt
det den är bra på, dvs att sköta de polisiära uppgifterna, medan civilanställda
ska ägna sig åt det de är bra på, dvs att sköta den dagliga praktiska och
administrativa delen av polisens arbete. Centerpartiet verkar för att civil-
anställda i högre utsträckning anställs inom polisen. Vad som ovan sägs om
ett ökat behov av civilanställda inom polisen bör ges regeringen till känna.
Det vore också värt att undersöka om inte vissa av polisens arbetsuppgifter
av mer administrativ karaktär kan flyttas till andra myndigheter. Detta gäller
t ex trafikövervakning, vissa sjöbevakningsuppgifter, hanteringen av vilt-
olyckor, trafikolyckor utan personskador, utställande av pass o d. En utred-
ning som belyser dessa frågor bör tillsättas. Detta bör ges regeringen till
känna.
Riksdagens revisorer har undersökt förundersökningarnas kvalitet och i
deras enkätundersökningar framkommer att många domare, advokater och
utredare anser att kvaliteten försämrats under 1990-talet. Det är därför
angeläget att polisen ständigt följer upp och utvecklar brottsutredningsverk-
samheten. Erfarenheterna från de modeller för kvalitetssäkring av brotts-
utredningar som finns bör i högre utsträcknings tas tillvara och spridas inom
polisen. Ett annat viktigt led i att kvalitetssäkra brottsutredningar och slå
vakt
om rättssäkerheten är att utveckla förhörstekniken och förhörsmetodiken.
Riksrevisionsverket (RRV) har också studerat polisens brottsutredande
verksamhet och har bland annat funnit brister i samordningen mellan
kriminal- och ordningspoliser. Verket föreslår att samordningen skulle kunna
förbättras genom att inrätta jourgrupper. RRV påpekar också att teknikstödet
för polisens utredningsarbete är otillräckligt. Detta måste ses över. Vad som
ovan sägs om brister i polisens brottsutredningsverksamhet och otillräckligt
teknikstöd bör ges regeringen till känna.
Polisens kostnader för uppgifter som ankommer på dem enligt ordnings-
lagen, som exempelvis bevakningen av offentliga tillställningar, bör bli
föremål för en översyn. Det är inte givet att sådana kostnader ska finansieras
av polisen. Detta bör ges regeringen till känna.
Trots att antalet anmälda post- och bankrån är det lägsta sedan mitten av
1970-talet, är det angeläget att erbjuda ett starkt skydd för post- och
bankkontor på småorter. Rånen har blivit svårare att genomföra eftersom
möjligheterna att komma över kontanter minskat, vilket tenderat att leda till
att alltfler småorter utsatts för post- och bankrån. Det är angeläget att
statsmakterna inte kapitulerar inför denna utveckling, utan tvärtom skärper
skyddet för de mindre post- och bankkontoren. Detta bör ges regeringen till
känna.
Nationella insatsstyrkans verksamhetsområde föreslås nu utvidgas till att
inte längre endast omfatta bekämpandet av terroraktioner. Centerpartiet
välkomnar denna utvidgning. Däremot befarar vi att styrkan inte kommer att
få en eftersträvansvärd ställning inom Polismyndigheten i Stockholms län.
Vi är oroliga över att styrkans kompetens urholkas och att den inte kommer
att ha förutsättningar att vara den nationella resurs den är avsedd att vara om
den organiseras inom Polismyndigheten i Stockholms län. Istället bör
nationella insatsstyrkan ha sin organisatoriska hemvist vid Rikspolis-
styrelsen. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige förväntas bli operativ medlem i Schengensamarbetet under nästa
höst. I och med det kommer bland annat möjligheterna att jaga misstänkta
brottslingar på grannländernas territorium att förbättras. För att utveckla
samarbetet och underlätta brottsbekämpningen i de regioner där Sverige
angränsar till andra länder, vill vi föreslå en försöksverksamhet med denna
inriktning i Tornedalskommunerna Haparanda, Övertorneå och Pajala. I
Övertorneå sköts redan idag väsentliga delar av samhällsservicen (t ex rädd-
ningstjänst, akutsjukvård, turisminformation) gemensamt eller i samarbete
med grannkommunen Ylitornio på finska sidan. Till dessa svenska kommu-
ner kommer bland annat finska brottslingar, och de nuvarande möjligheterna
att vid en akut situation följa dessa in på finskt territorium är obefintliga.
Vad
som ovan sägs om att inleda försöksverksamhet med gränsöverskridande
polissamarbete i Tornedalen bör ges regeringen till känna.
Åklagarväsendet
Åklagarväsendet har sedan den 1 juli 1996 en ny
organisation, där landet är indelat i sex åklagardistrikt med
en åklagarmyndighet i varje. Varje regional
åklagarmyndighet består av ett antal åklagarkammare. I
januari 1999 fanns det ca 600 åklagare och ca 300
administratörer anställda inom åklagarväsendet, fördelade
över 38 åklagarkamrar. Åklagarväsendets uppgift är att
garantera den enskilde rättssäkerhet och rättstrygghet och se
till att den som begår brott lagförs.
Åklagarväsendet har tagit sig igenom omorganisationen på ett föredömligt
sätt. Man har analyserat problemen, vidtagit åtgärder och kommit framåt.
Detta gäller också i allra högsta grad det sätt på vilket man tacklat den för
några år sedan bekymmersamma rekryteringssituationen.
Utvecklingen inom rättsväsendet i stort mot mer komplicerade mål åter-
speglas också inom åklagarväsendet. Att den genomsnittliga förhandlings-
tiden i tingsrätt har ökat liksom antalet brottmål med längre förhandlingstid
än sex timmar, vittnar om att ärendena har blivit svårare och mer resurs-
krävande. Åklagarna har dock 1997 återtagit den arbetskapacitet man hade
före omorganisationen, genom att lagföringsprocenten höjts. Detta förklarar
Riksåklagaren (RÅ) med att dels åklagarna och administratörerna gjort
betydande arbetsinsatser, dels att reformen skapat möjligheter för åklagarna
att tillägna sig nya metoder och instrument för en effektivare brotts-
bekämpning.
Idag tvingas många åklagare att resa till olika tingsrätter och för att minska
antalet resor tar de ofta varandras mål vid huvudförhandlingarna. Detta är
domarna missnöjda med och menar att rättegångarna blir sämre när
åklagarna inte för talan i sina egna mål och att de heller inte har kännedom
om förhållanden på orten. Inte heller åklagarna själva är nöjda med denna
ordning utan menar att resorna till olika tingsrätter är tidsödande och tar tid
från egentligt åklagararbete. Istället borde möjligheten att knyta åklagarna
till
vissa tingsrätter prövas. Detta bör ges regeringen till känna.
Domstolsväsendet
Den nuvarande domstolsorganisationen och dess geografiska
placeringar har gällt sedan 1971 års domstolsreform. Under
1990-talet har domstolarnas organisation och placering
debatterats och krav på att reformera domstolsväsendet har
rests.
Tingsrättsorganisationen
Sedan den 1 oktober 1996 finns 95 tingsrätter och vissa av
dessa har även förhandlingar på andra orter utöver den ort
där tingsrätten ligger (det finns idag 26 sådana tingsställen).
Tingsrätterna, som alla varierar i storlek, ligger ganska tätt i
södra Sverige, medan det är betydligt glesare mellan dem i
norra. Efter storlek i antal domare ser fördelningen ut enligt
följande:
5. 37 tingsrätter har 1-2 ordinarie domare,
6. 26 tingsrätter har 3-4 ordinarie domare,
7. 15 tingsrätter har 5-6 domare,
8. 3 tingsrätter har 10-15 ordinarie domare,
9. Malmö tingsrätt har 24 ordinarie domare, Göteborgs tingsrätt 37 och
Stockholms tingsrätt ca 90.
Domstolskommittén (SOU 1998:135) fick 1995 i uppdrag att
göra en översyn utifrån de ökade kraven på domstolarnas
kompetens och förmåga att handlägga allt svårare mål. Även
rationaliseringskrav skulle beaktas. Målet skulle vara
slagkraftigare domstolar, organiserade så att de skulle
uppfylla högt ställda krav på kvalitet i rättsskipningen, på
kompetens hos domstolspersonalen och på effektivitet.
Förslaget skulle resultera i en årlig utgiftsminskning för
domstolsväsendet med minst 200 mkr.
För Centerpartiet är det av avgörande betydelse att slå vakt om närheten
och tillgängligheten till hela rättsväsendet, inklusive domstolarna. Genom ett
väl utbyggt nät av tingsrätter kan onödiga resor och tidsspillan undvikas.
Detta är viktigt också för rättssäkerheten. Ett mer centraliserat domstols-
väsende riskerar att redan alltför långa handläggningstider blir än längre,
med konsekvenser t.ex. för vittnesmålens trovärdighet när lång tid gått.
Lokalt förankrade tingsrätter har ett betydande värde för rättsskipningen,
bland annat tack vare den person- och lokalkännedom som de små tings-
rätterna besitter. Förtroendet och respekten hos medborgarna för dom-
stolarnas avgöranden ökar med vetskapen om att det är lokalt verksamma
domare och nämndemän som deltar i dömandet. Lokalt förankrat dömande
motverkar anonymitet och ger offentlighetsprincipen ett reellt innehåll.
Centerpartiet ingick därför i det breda politiska stödet för att inte förändra
antalet tingsrätter, och kommitténs direktiv förändrades därför efterhand.
Kommittén lade heller inget förslag om minskning av antalet tingsrätter, men
dess ordförande uppdrogs redovisa kommitténs grundmaterial.
Kommittén hade i sitt arbete funnit att handläggningskostnaderna per mål
tenderade att vara högst i de minsta tingsrätterna, att de administrativa
kostnaderna var relativt sett högst i de minsta tingsrätterna, att lokal-
kostnaderna per anställd inte skilde sig åt mellan tingsrätter av olika storlek
och att de mindre tingsrätterna relativt sett också hade något mer resurser än
större domstolar. De mindre tingsrätterna hade också kortare genomström-
ningstider i brott- och tvistemål.
Kommittén presenterade tre olika organisationsmodeller för tingsrätterna i
framtiden:
10. Sammanläggning av tingsrätter - ett alternativ med 43 och ett med 64
tingsrätter presenteras.
11. Förändringar inom befintlig organisation som innebär att domstolarna
knyts samman i administrativa och judiciella nätverk.
12. En kombination av en begränsad sammanläggning med nätverks-
modellen.
Behovet av modernisering och reformering av
domstolsväsendet kvarstår dock. Centerpartiet ser med oro
på Domstolsverkets sparkrav. Vi befarar att sparkravet
kommer att gå ut över de mindre tingsrätterna och leda till en
centraliserad tingsrättsorganisation. Vår oro förstärks av att
besparingarna inte riktar sig mot något bestämt håll. Att bara
lägga ett generellt besparingskrav utan att ange i vilken
riktning verksamheten bör gå förmedlar en känsla av att
kravet inte är särskilt realistiskt.
Vi är beredda att ta ansvar för att reformera och modernisera domstols-
väsendet, men förändringarna måste ske under riksdagens överinseende,
under politiskt ansvar. Förändringarna måste också ta fasta på det goda i
dagens struktur; där en självklar utgångspunkt för oss är en fortsatt
decentraliserad organisation. Justitieutskottet uttalade förra året vikten av
att
större organisationsförändringar får en bred politisk förankring. Det sluter vi
upp bakom och vill som en konsekvens av detta att förändringar av antalet
tingsrätter skall bestämmas genom beslut av riksdagen. Detta bör ges
regeringen till känna.
Det ska medges att de små domstolarna är sårbara vid sjukdom, föräldra-
ledighet, sjukskrivning, arbetstoppar etc. De har mindre möjligheter att
rationalisera och mindre möjligheter att hänga med i rättsutvecklingen. Även
om antalet inkommande mål till tingsrätterna sjunkit, har samtidigt de målen
blivit allt mer komplicerade i tings- och hovrätt. Det har tagit sig uttryck i
bland annat att antalet mål där huvudförhandlingen pågår under flera dagar
ökat och också att huvudförhandlingstiden ökar. Överhuvudtaget ökar
genomströmningstiderna.
Alltfler mål kräver idag att domarna har specialkompetens, speciellt inom
den miljörelaterade och ekonomiska brottsligheten där brottsbekämpningen
är på frammarsch. Detta är svårt att tillgodose på mindre domstolar, eftersom
ingen kan vara specialist på hela det område tingsrätten spänner över. För att
domaryrket ska vara en attraktiv karriärväg för unga jurister krävs också att
det finns möjligheter till individuell kompetensutveckling och specialisering.
En konstruktion där domkretsarna utvidgas men där verksamheten bedrivs
i flera domstolar vore ett alternativ värt att studera närmare. Den utvidgade
domkretsen kunde ha en gemensam ledning och en gemensam administra-
tion, men i övrigt handlägga den löpande verksamheten vid den för parterna
närmaste domstolen. Då skulle möjligheterna till rationalisering, kompetens-
utveckling och ömsesidig förstärkning (dvs domkretsarna skulle kunna för-
stärka på de olika domstolarna vid sjukdom, semester och utjämna arbets-
toppar) uppnås samtidigt som den geografiska närheten och dess kvaliteter
skulle bibehållas. Detta bör ges regeringen till känna.
När gränserna för de utvidgade domkretsarna ska dras är det viktigt att
beakta faktorer som måltillströmning, personalläge och geografiska avstånd.
I exempelvis Norrland där det är långt mellan tingsrätterna, fyller tingsrätter
med bara en eller två domare ändå en viktig funktion.
Situationen i övrigt
Arbetsbelastningen i hovrätterna och de allmänna
förvaltningsdomstolarna (länsrätterna, kammarrätterna och
Regeringsrätten) inger oro. Hovrätternas genomsnittliga
förhandlingstid har ökat och i likhet med tingsrätterna har
tvistemålens genomströmningstider ökat. Det är viktigt att
komma ihåg att åtgärder som begränsat flödet av mål till
hovrätterna redan för några år sedan vidtagits.
Besparingskravet på 8 % på hovrätterna är synnerligen
oroande, mot bakgrund av hovrätternas arbetsbörda.
Överklagandefrekvensen har legat relativt konstant de
senaste åren och ändringsfrekvensen för brottmål har varit ca
31% och för tvistemål ca 23%. Det är svårt att skära i
överklagandemöjligheterna ytterligare utan att riskera
enskildas rättssäkerhet. Hovrätterna, HD och kammarrätterna
har ökat antalet avgjorda mål under 1998.
När det gäller de allmänna förvaltningsdomstolarna kan följande noteras.
Antalet inkomna mål har kraftigt minskat hos länsrätterna. Samtidigt har
antalet avgjorda mål också minskat men antalet avgjorda skatte- och
socialförsäkringsmål äldre än 6 resp 12 månader ökat.
Genomsnittsåldern på balanserade skatte- och socialförsäkringsmål var
18,6 resp 9,1 månader vid utgången av 1998. Under perioden har åldern på
skattemålen minskat med ca 11 månader.
Däremot har antalet inkomna och antalet avgjorda mål hos kammarrätterna
ökat. Genomströmningstiden för skattemål har ökat de senaste fyra åren.
Genomsnittsåldern på balanserade skattemål var 13 månader vid utgången av
1998. Motsvarande ålder för socialförsäkringsmål var 10 månader och har
ökat med drygt 2 månader sedan 1994/95. Överklagandefrekvensen för alla
måltyper har ökat med fem procentenheter de tre senaste åren till 23,1%,
varav skattemålen svarar för den största delen av ökningen.
Likaså har antalet inkomna mål till Regeringsrätten ökat med 13% jämfört
med 1997 och också här är det framför allt skattemålen som ökat i antal.
Andelen avgjorda mål har minskat.
Arbetssituationen är allvarlig eftersom den leder till att personalen känner
sig oerhört pressad och de långa handläggningstiderna går också ut över
enskilda personer, vars skatte- och socialförsäkringsärenden drar ut på flera
år. Rättssäkerheten riskerar naggas i kanten och det kan aldrig accepteras.
Samtidigt som resursförstärkningar nu måste komma domstolsväsendet till
del, för att inte kvaliteten i verksamheten skall äventyras, är det viktigt att
den påbörjade reformeringen och moderniseringen inte avstannar. Att
ytterligare ompröva och vid behov förändra arbetsformer, organisation och
regler är nödvändigt och ännu ett oavslutat arbete. Detta gäller inte minst
domarutbildningen. Centerpartiet är övertygat om att det finns ett utrymme
att genomföra effektiviserande åtgärder utan att dessa per automatik behöver
innebära avkall på rättssäkerheten.
Notarietjänstgöringen
Justitieutskottet har uttalat att det är angeläget att, med
bibehållande av kvalitetskraven, så många jurister som
möjligt bereds tillfälle till notarietjänstgöring.
Högskoleverket (HSV) håller för närvarande på och
utvärderar utbildningar med juridisk inriktning.
Utvärderingen skall bland annat belysa frågor om den på
juristprogrammen utbredda betygshetsen och notarietjänst-
göringen. I dag antas ca 30% av studenterna till
notarietjänstgöring och urvalskriterierna hänför sig enbart till
studiemeriter, vilket skapar en betygshets. Statsmakterna bör
följa upp HSV:s rapport och göra en översyn av
notariemeriteringssystemet och beakta bland annat systemets
dimensionering och antagningskriterier. Detta bör ges
regeringen till känna.
Inskrivningsverksamheten
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att
inskrivningsverksamheten koncentreras till sju tingsrätter
runtom i landet. Centerpartiet delar regeringens bedömning
att domstolsväsendet behöver renodlas, men anser inte att
den av regeringen föreslagna lösningen är den optimala.
Av inskrivningsverksamhetens dagbokförda nummer består ca 20% av
lagfarter, ca 70% av inteckningar, ca 5% av anteckningar och ca 1% av
inskrivningar.
Medborgar- och sakägarperspektivet talar starkt emot den av regeringen
föreslagna organisationen. En medelstor inskrivningsmyndighet tar i och för
sig inte emot så många besök per dag. Antalet telefonfrågor är dock stort och
det är en fördel om den som svarar känner fastighetsförhållandena och
bygden.
Riksdagen bör med avslag på regeringens förslag till ny inskrivnings-
verksamhet som sin mening ge regeringen till känna vad som ovan anförts
om bibehållen inskrivningsverksamhet vid tingsrätterna.
Nämndemannaväsendet
Nämndemännen är en omistlig del av svenskt
domstolsväsende. Varje människa har rätt att dömas av
jämlikar. Nämndemännen bidrar också till att rättskipningen
står i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. För att
detta ska vara sant krävs emellertid att nämndemännen som
grupp är representativa för samhället som helhet, vilket inte
är fallet i dag, då nämndemännen företrädelsevis är äldre och
få har invandrarbakgrund. Det är ett ansvar för de politiska
partierna att förändra denna bild. Centerpartiet har i sitt
integrationsprogram beskrivit åtgärder för att konkret
påbörja en sådan förändring.
De nuvarande ersättningsreglerna leder till att nämndemannauppdragen i
alltför liten utsträckning går till yrkesverksamma personer. För att nå en mer
allsidigt sammansatt nämndemannakår bör, enligt Centerpartiets mening,
ersättningssystemet för nämndemän ses över. Detta bör ges regeringen till
känna.
Kriminalvården
Kriminalvården omorganiserades den 1 januari 1998, då
antalet myndigheter minskade, och häktes-, anstalts- och
frivårdsverksamhet bedrivs numera inom samma lokala
myndigheter. Kriminalvårdens uppgifter är att verkställa
påföljderna skyddstillsyn och fängelse, ansvara för
övervakning av villkorligt frigivna, bestämma föreskrifter
om samhällstjänst, utföra personutredningar, ansvara för
häktesverksamheten och handha transporter av personer som
skall avvisas eller utvisas från Sverige.
Antalet anstaltsplatser har minskat. Medelbeläggningen vid såväl anstalter
som häkten har ökat liksom antalet intagna i häkte som väntar på
anstaltsplats. De totala kostnaderna för anstalterna har dock minskat. Den
totalt använda tiden i anstalt för ersättningsberättigad sysselsättning, dvs
arbete, utbildning och programverksamhet har minskat, delvis beroende på
försämrad personalkontinuitet till följd av omorganisationen.
Under våren och sommaren i år har antalet som sitter i häkte i väntan på
anstaltsplacering stadigt ökat. Även antalet unga i häkte ökade också, vilket
medför speciella problem, eftersom dessa inte kan hållas skilda från äldre
häktade och i flera fall dessutom är återfallsförbrytare. JO har vid flera
tillfällen prövat ärenden om långa väntetider i landets häkten och rekommen-
derat att väntetiden inte bör överstiga en vecka. Tyvärr efterlevs inte JO:s
rekommendation i praktiken utan många tvingas vänta länge. Detta för-
hållande är oacceptabelt, även om man kan förvänta att problemet på sikt
löses genom att fler anstaltsplatser öppnas och det interna datafördelnings-
systemet förbättras. Regeringen bör till riksdagen återkomma med förslag på
vilka åtgärder man avser vidta för att nedbringa häktestider i väntan på
anstaltsplacering.
Mot bakgrund av att 60 % av dem som dömdes till fängelse 1997 tidigare
hade suttit inne minst en gång, måste målsättningen med kriminalvårdens
verksamhet vara att de intagna inte ska återfalla i brott. För att uppnå detta
mål krävs ett batteri av åtgärder. En utgångspunkt måste vara att den intagne
direkt när verkställigheten påbörjas får möjlighet att förbereda "livet utanför
murarna": en laglydig tillvaro utanför anstalten. De intagna måste få alla
möjligheter att utveckla det personliga ansvaret.
Behovet av grundläggande utbildning och arbetslivserfarenhet hos de
intagna är omfattande. Var fjärde intern har fullföljt sina grundskolestudier
medan 14% har s k anpassad skolgång som högsta utbildning. Arbete och
andra sysselsättningsformer (utbildning, undervisning, arbetsträning, social
färdighetsträning) måste därför erbjudas de intagna. Såväl de teoretiska som
praktiska momenten i utbildningen måste förbättras.
Att förbättra de intagnas förutsättningar i dessa avseenden är därför
avgörande för att minimera risken för återfall i brott.
En särskild problematik är de psykiskt stördas situation inom kriminal-
vården. Idag kan vård utebli p g a av olika läkares bedömningar, att hem-
landstingen inte anser sig kunna betala specialistvård för särskilt vård-
krävande eller att rätt sjukvårdsinrättning p g a platsbrist inte kan ta emot
fler
vårdbehövande.
Under verkställighetstiden måste särskild hänsyn tas till den enskilde
internens behov, situation och förutsättningar. Många har ett föräldraansvar
och det är viktigt att band till nära och kära inte bryts under fängelsetiden.
Detta är naturligtvis av särskild betydelse för långtidsdömda. Inte minst för
barnens skull är det viktigt att kontakterna upprätthålls och att umgänget kan
ske under så "normala" former som möjligt. Ett led i detta är att anskaffa
ytterligare besökslägenheter. Kvinnor med barn inom anstaltsmiljön är också
en situation att särskilt uppmärksamma.
Programverksamhet
En viktig del i att undvika återfall i brottslighet är att ge de
intagna stöd och hjälp och erbjuda behandling. Brotts- och
missbruksrelaterade program finns vid anstalter, häkten och
inom frivården. Dessa program är emellertid resurskrävande
eftersom de förutsätter kompetent personal som dels kan
handleda annan personal som leder program, dels kan
utveckla kvalificerade behandlingsprogram.
Av de sexualbrottsdömda har ca 90% placerats på anstalter som bedriver
verksamhet riktad just mot sådana dömda. För dessa finns särskilda
individuella program som till del innehåller obligatoriskt informations- och
motivationsprogram och till del frivillig medverkan i psykoterapi. Närmare
40% av de sexualbrottsdömda har deltagit i psykoterapin.
Att behandlingsinsatserna för psykiska problem, drogmissbruk och andra
problem som de intagna har, upprätthålls på en hög nivå är av utomordentlig
vikt. Programverksamhetens innehåll måste utformas efter de dömdas
enskilda behov. För att programverksamheten ska vara framgångsrik krävs
dock tillgång till kompetent och engagerad personal, detta gäller inte minst
psykologer och psykoterapeuter. Vad som ovan sagts om kriminalvårdens
programverksamhet bör ges regeringen till känna.
Narkotikafria anstalter
Andelen narkomaner inom kriminalvården ökar kraftigt. Den
hittills högsta rapporterade siffran under den period statistik
förts, 1998, visar att 5 000 av totalt 9 500 intagna
missbrukade narkotika. Den ökade koncentrationen av
narkotikamissbrukare beror delvis på att de som tidigare
avtjänade kortare fängelsestraff på anstalt nu döms till nya
påföljder som t ex intensiv övervakning med elektronisk
kontroll och därmed slussas ut från anstalterna.
Omkring 13% av anstalterna rapporterar att de har dagliga problem med
narkotikan. Kontrollåtgärdernas (t ex urinprovstagningar och grundliga
visitationer) omfattning i anstalter och häkten har minskat. De senaste åren
har andelen nyintagna narkotikamissbrukare ökat och en viktig uppgift under
tiden de avtjänar sitt straff är att försöka få dem fria från sitt beroende.
Att narkotika förekommer på anstalterna skapar problem och bidrar t ex till
ökad oro på anstalterna och våld mellan de intagna. Inte minst för att den
enskilde ska kunna bli fri från sitt missbruk och leva ett icke kriminellt liv
efter frigivningen, är det av vikt att anstalterna och häktena hålls narkotika-
fria. För att åstadkomma detta kan t ex narkotikahundar användas för att
stoppa insmugglingen till och hanteringen av droger i anstalter och häkten.
En annan åtgärd är att differentiera de intagna så att de som är motiverade att
komma ur sitt narkotikamissbruk placeras bland andra narkotikafria.
Differentiering kan även i övrigt vara ett effektivt instrument för att
motverka oönskade gängbildningar.
Utslussningssituationen
Enligt en undersökning från kriminalvården är ca hälften av
de intagna arbetslösa när de friges från anstalten. Vidare är
var femte bostadslös. Till detta kommer att kommunernas
benägenhet att bekosta vård och behandling för
drogmissbruk på senare år drastiskt sjunkit. De intagna har
det således inte alldeles enkelt när de friges. Här krävs att
berörda myndigheter tar sitt ansvar och samverkar för att
hitta bra lösningar.
Samarbetet med Arbetsmarknadsinstitutet (AMI) fungerar bra. Bostads-
situationen är ett huvudansvar för de sociala myndigheterna. Boendet är en
viktig komponent i det att den intagne vid frigivningen ska ha en ordnad
tillvaro med försörjning, boende och sysselsättning. Kommer man tillbaka
till en kaotisk eller eljest osäker tillvaro ökar återfallsrisken. Detta kräver
förberedelser inför frigivningen.
De intagna ska ha samma rättigheter, förmåner och skyldigheter som andra
människor och ska inte särbehandlas p g a att de begått brott. Enligt en
undersökning från BRÅ är samarbetet mellan kriminalvården och andra
myndigheter bristande. Ett effektivt samarbete mellan kriminalvården,
socialtjänsten, arbetsmarknadsmyndgheterna, hälso- och sjukvården är
emellertid nödvändigt för att goda förutsättningar för den intagne att åter-
anpassa sig till ett liv utan kriminalitet vid frigivningen, ska skapas.
Skenäs-anstalten har en utslussningsenhet för långtidsdömda (dömda med
strafftid över tio år) som är den enda i sitt slag i hela landet. Enheten har en
egen budget för mat, eftersom de intagna själva ansvarar för och tillagar sin
egen mat. De har trädgård och smådjur m.m. Mot slutet av verkställig-
hetstiden får de intagna bo i familjehem och skaffar sig därmed nya sociala
nätverk. Projektet visar på det hela taget en intressant verksamhet i arbetet
med att återanpassa långtidsdömda till ett icke kriminellt liv efter frigiv-
ningen.
Säkerhetsfrågor
Under året har ett antal allvarliga brott ägt rum som väckt
frågor om hur permissionsreglerna egentligen är
konstruerade. Farlighetsbedömningarna som ligger till grund
för beslut om permission måste utvecklas. En ökad kontroll
och ytterligare restriktioner när det gäller långtidsdömda kan
vara aktuella att införa. Permissionsreglerna bör bli föremål
för en översyn. Detta bör ges regeringen till känna.
Brottslighetens större rörlighet mellan länderna är en möjlig förklaring till
att andelen kriminella som döms till utvisning efter avtjänat straff successivt
ökat. En annan förklaring är att utvisningsdömda aldrig döms till frivård.
Kategorin utvisningsdömda uppgick till 360 i maj i år och är besvärliga för
kriminalvården att ta hand om eftersom de inte omfattas av de generella
reglerna om permissionsrutiner utan hålls på anstalterna tills de ska utvisas.
De utvisningsdömda ska utvisas till närmare femtio länder med Polen,
Litauen och ex-Jugoslavien i topp.
Planeringsförutsättningarna för denna grupp skiljer sig och försvårar
kriminalvårdens arbete, eftersom dessa intagna inte kan förberedas för en
frihet i en miljö som Sverige. Det är varken rimligt eller realistiskt att
begära
av kriminalvården att den ska återanpassa en person till att inte återfalla i
brott i sin hemmiljö i en annan del av världen. Istället vore det möjligen
bättre för den enskilde internen att utvisas i ett tidigare skede av
verkställighetstiden. Regeringen borde tillkalla en utredning att närmare
undersöka det här. Vad som ovan sagts om att undersöka möjligheterna till
att utvisa utvisningsdömda i ett tidigt skede av verkställighetstiden bör ges
regeringen till känna.
Brottsförebyggande arbete
Varje samhällssystem bygger på en normbildning som
reglerar rätt och fel i umgänget mellan människor. Såväl
oskrivna som skrivna regler är viktiga för ett samhälles
funktion och påverkar dess utformning. Vålds- och brotts-
utvecklingen kan inte enbart stävjas genom de traditionella
åtgärderna inom rättsväsendets ram, dvs ingripande och
reaktion på redan begångna brott. Det brottsförebyggande
arbetet måste prioriteras och förstärkas. För att lyckas med
detta måste alla goda krafter samverka.
Det viktigaste ansvaret för denna normbildning och därigenom den
grundläggande brottsförebyggande verksamheten ligger naturligtvis i första
hand hos familjen. Det är främst genom familjen som barn erhåller de
värderingar och normer som avhåller dem från brott. Det är också familjen
och den närmaste omgivningen som kan hjälpa till att avhålla barn och
ungdomar från att begå brott eller då brott redan begåtts kan hjälpa till att
sätta gränser och reda ut orsakerna till brottet. Barn behöver vuxenkontakt
för att kunna utvecklas till trygga individer. De föräldrar som i olika skeden
inte orkar eller förmår ställa upp måste av samhället erbjudas stöd.
I en undersökning av svenska fångar visas att de som sitter i svenska
fängelser har växt upp och levt under mycket sämre förhållanden än resten
av befolkningen. Var tredje manlig fånge och varannan kvinnlig växte upp i
familjer med missbruksproblem. Var tredje fånge växte upp med slitningar i
familjen medan bara var nionde i den övriga befolkningen gjorde det.
Även skola och barnomsorg har ett stort normbildningsansvar. Diskus-
sionen om rätt och fel måste börja tidigt. Ett sexualiserat och nedsättande
språk måste med kraft motverkas både inom och utom skolans väggar.
Skolans personal har goda möjligheter att följa barns och ungdomars utveck-
ling. De kan tidigt upptäcka sociala problem och begynnande kriminella
tendenser.
Det utvecklade svenska föreningslivet har också stor betydelse för norm-
bildningen. Genom att barn och ungdomar deltar i föreningsverksamhet lär
de sig att respektera demokratiska värderingar. Föreningslivet skapar också
möjligheter till meningsfulla fritidssysselsättningar, vilket är viktigt för att
barn inte ska känna utanförskap i samhället. Det är därför viktigt att
föreningslivet välkomnar alla barn, oavsett föräldrarnas inkomster eller
insatser i övrigt.
Det brottsförebyggande arbetet måste analysera och kartlägga orsaker som
finns bakom våld och andra brottsliga gärningar.
Engagemanget från allmänheten och ideella organisationer måste tas
tillvara. Samordningen och samarbetet mellan myndigheter, enskilda och
olika organisationer måste stärkas och utvecklas. En viktig del i att öka
tryggheten i samhället är att etablera lokala trygghetsråd i varje kommun.
Dessa börjar finnas i allt fler kommuner som ett brett samarbetsorgan mellan
olika myndigheter och frivilligorganisationer och påvisar goda resultat.
Kommittén för brottsförebyggande arbete (KBA) överlämnade i maj sitt
slutbetänkande Brottsförebyggande arbete i landets kommuner (SOU
1999:61). Kommittén slår bland annat fast att det på det lokala planet är
kommunerna och polisen som tillsammans kan ge förutsättningar för ett
kraftfullt och åtgärdsinriktat arbete. Den betonar medborgarnas engagemang
och delaktighet i arbetet och att åtgärder och prioriteringar ska bestämmas
utifrån lokala problem- och resursinventeringar.
Kommittén poängterar vidare att det för att det lokala arbetet ska bli
effektivt krävs att polisen ger ett tydligt och aktivt stöd. I det sammanhanget
har polisen ett ansvar bland annat för att kommunerna får tillgång till
nödvändigt statistiskt material om brottsligheten och brottsutvecklingen.
Borlänge är ett exempel på en kommun som visar hur framgångsrikt
bildande av kommunala brottsförebyggande råd/trygghetsråd kan vara.
Borlänge var länge en hårt brottsdrabbad kommun, men har nu betydligt
färre anmälda brott, minskad vardagsbrottslighet och en ökad trygghet. En
framgångsfaktor när det gällde Borlänge var patrullerande poliser. För att ett
brottsförebyggande arbete ska bli framgångsrikt och bära frukt förutsätts ett
brett engagemang, inte minst från den lokala polisen.
Det finns en gräns för hur långt medborgarnas och allmänhetens engage-
mang skall sträcka sig. Alla goda krafter behöver samverka och polisen är
beroende av att människor har sina "ögon och öron öppna". Men människor
ska inte tvingas ta lagen i egna händer och utföra uppgifter som egentligen
ankommer exklusivt på polisen, för att känna trygghet. Därför är medborgar-
garden aldrig en framkomlig eller önskvärd väg för att säkra tryggheten.
Polisen måste vara lyhörd för och ta människors oro och frustration på allvar.
Centerpartiet konstaterar att närpolisen och dess problemorienterade
arbetssätt spelar en viktig roll i det brottsförebyggande arbetet av flera skäl.
Det problemorienterade arbetssättet innebär bland annat att närpolisverk-
samheten skall bedrivas i samverkan med dem som bor och verkar i området,
att de poliser som är verksamma i närpolisområdet skall arbeta mot brotts-
och trygghetsrelaterade mål, där varje polis tilldelas ett personligt ansvars-
område (geografiskt eller funktionellt). Det innebär vidare att arbetet skall
inriktas mot vardagsbrottsligheten inom närpolisområdet och mot de där
förekommande ordningsproblemen och i synnerhet mot vålds- och
narkotikabrott. Ungdomsbrotten skall så långt möjligt handhas av närpolisen.
Riksdagens revisorer konstaterar i sin rapport att det är nödvändigt att alla
poliser, oavsett arbetsuppgifter och ålder, utbildas i det problemorienterade
arbetssättet. Den information och utbildning som hittills givits har inte varit
tillräcklig. Centerpartiet anser att alla poliser bör utbildas i det problem-
orienterade arbetssättet. Detta bör ges regeringen till känna.
Brottsbekämpning och
brottsofferhänsyn
Brottsutvecklingen
Brottsutvecklingen är beroende av allmänhetens benägenhet
att anmäla brott, vilket leder till att brottsutvecklingen kan
vara både mer dramatisk eller mer dämpad alltefter
allmänhetens anmälningsbenägenhet. Denna styrs i sin tur av
en rad faktorer. Grova våldsbrott tenderar oftare än lindriga
att anmälas. Huruvida egendomsbrott anmäls kan enligt
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) bero på om den som utsatts
för brottet är ett företag eller en enskild, hur stor skadan är
och om det finns försäkringsskydd.
En annan anledning till att inte anmäla brott är att man inte tror att polisen
kommer att klara upp brottet. I en rapport till Expertgruppen för studier i
offentlig ekonomi (Ds 1998:50) framhålls att Kemikalieinspektionen,
Yrkesinspektionen och Naturvårdsverket har dåliga erfarenheter av att
polisanmäla brott eftersom de flesta brottsutredningar läggs ned utan att åtal
väckts. Försäkringsbedrägerier har sjunkit enligt statistiken, men enligt en
undersökning beror detta inte på någon nedgång i faktisk brottslighet, utan på
försäkringsbolagens minskade benägenhet att anmäla brott. Utredarna vid
försäkringsbolagen hävdar att anmälningarna alltför sällan åtgärdas.
Polisens arbete och prioriteringar påverkar också den anmälda brottslig-
heten. Genom att under en period prioritera att bekämpa en viss sorts
brottslighet ökar antalet anmälda brott. Om polisen ökar sina aktiviteter på
att beivra narkotika- och trafikbrott ökar detta antalet anmälningar i samma
takt.
De brott som måste prioriteras i det brottsbekämpande och brottsbeivrande
arbetet är naturligvis den allvarligaste brottsligheten: våldsbrott, brott med
rasistiska, främlingsfientliga, antisemitiska eller homofobiska förtecken,
ekonomisk brottslighet och narkotikabrottslighet.
Våld mot kvinnor
En stor andel av våldsbrotten är sexuellt betingade, vanligen
i form av mäns våld mot kvinnor. Samhället måste reagera
med kraft mot detta. Införandet av straff för fridskränkning
och kvinnofridskränkning i brottsbalken innebar ett viktigt
steg för att tydliggöra detta. Att kvinnofridslagen nu skärps
är angeläget mot bakgrund av en uppmärksammad dom från
Högsta domstolen, då lagens krav om "upprepad kränkning
av kvinnans integritet" inte räckte för att döma en man för
kvinnofridskränkning med anledning av misshandel tre
gånger inom loppet av några månader.
Idag, i Sverige 1999, tvingas kvinnor på flykt inom landet för att
undkomma sina plågoandar, kvinnor tvingas söka skyddad adress (en åtgärd
som i och för sig inte heller erbjuder ett fullgott skydd), flytta omkring, byta
bostäder, gömma sig och i förekommande fall sina barn. 1997 anmäldes
19 046 misshandelsbrott mot kvinnor; över 50 fall av misshandel inträffar
varje dag. Av de 19 046 brotten begicks brotten till 78 % av bekanta till
kvinnan. 40 % ledde till åtal. Samma år våldtogs 1 297 kvinnor.
Varje år misshandlas ca 20 kvinnor till döds av närstående män. I början
på september i år misshandlades tre kvinnor till döds inom loppet av två
veckor av sina före detta män/sambo. I Jönköpingsfallet fanns parets tvååriga
dotter i lägenheten medan mordet skedde. I ett av fallen i Malmö fann
kvinnans söner, sju och elva år gamla, sin mamma mördad i lägenheten och
larmade SOS.
Såväl antalet begärda besöksförbud som antalet överträdelser mot
utfärdade besöksförbud ökar. Antalet personer som begärt olika former av
trygghetspaket som polismyndigheterna tillhandahåller för hotade personer
ökar och likaså andelen kvinnor av dem.
Den anmälda brottsligheten är inte alltid identisk med den faktiska
brottsligheten. Den faktiska brottsligheten är okänd eftersom alla brott inte
kommer till polisens kännedom. Brottsförebyggande rådet pekar på att när
det gäller våldsbrott kan det för anmälningsbenägenheten vara av betydelse
om offret och gärningsmannen känner varandra. Enligt BRÅ anmäls endast
en fjärdedel av alla våldsbrott. Mörkertalet när det gäller våld mot kvinnor är
sannolikt högre.
Att alla skyddsåtgärder till stöd för misshandlade, hotade och förföljda
kvinnor innebär inskränkningar i deras rörelsefrihet förtjänar särskild upp-
märksamhet. Istället borde det naturliga vara att åtgärderna tog sikte på att
begränsa gärningsmannens rörelse- och handlingsfrihet.
Brottsofferutredningens förslag (SOU 1998:40) är nu under beredning.
Centerpartiet har tidigare i riksdagen krävt att möjligheten att framtvinga
efterlevnad av besöksförbud med elektronisk övervakning ska utredas, något
som justitieministern nu också gör. Lagen om besöksförbud bör emellertid
ändras även i andra delar. Nu ses varje överträdelse som ett nytt brott, vilket
innebär att varje överträdelse av besöksförbudet måste polisanmälas och en
utredning av det nya brottet komma till stånd. Det borde istället vara så att så
snart en överträdelse inträffar ska den per automatik betraktas som ett brott
och utgöra grund för häktning. Fara för att den misstänkte återfaller i
brottslighet, som är en av häktningsgrunderna, är ju då "dokumenterad". Vad
som ovan sägs om skärpning av lagen om besöksförbud bör ges regeringen
till känna.
Det arbete som utförs ideellt, med eller utan offentliga bidrag, till stöd för
utsatta kvinnor, som t.ex. kvinnojourer, bör uppmärksammas och stärkas.
Den höjning av Brottsofferfondsavgiften fr o m 1 juli i år från 300 till 500 kr
välkomnar Centerpartiet och hoppas att pengarna kommer kvinnojourerna,
likväl som andra ideella brottsofferjourer och föreningar, till del.
Brott mot personer på grund av
sexuell läggning, etnicitet o.d.
Var fjärde homosexuell uppger att de utsatts för brott på
grund av sin sexuella läggning. Den vanligaste typen av brott
är hotelser, trakasserier och våld. Majoriteten av de utsatta
har drabbats flera gånger.
Polisen och rättsväsendet i övrigt måste få ökade kunskaper om homo-
sexualitet genom förbättrade utbildningsinsatser. Många vågar idag inte
polisanmäla våldsmän på grund av oro för ett dåligt bemötande från polisens
sida. Homosexuella är en av de huvudsakliga målgrupperna för flera
nynazistiska grupper.
I det lokala brottsförebyggande arbetet bör samarbete mellan polis och
bi/homosexuellas organisationer ske för att effektivt hindra brott. En
utredning som för närvarande pågår ser över rasistisk och homofobisk
brottslighet och kommer att lämna förslag till hur lagstiftningen till skydd för
dessa utsatta grupper kan stärkas.
Viktimologen (brottsofferforskaren) Magnus Lindgren har på uppdrag av
RPS, RÅ och DV undersökt hur brottsoffer upplevt kontakter med polis,
åklagare och domstol. Undersökningen visar att brottsoffren inte alls får den
hjälp av samhället de behöver och har rätt till. Lindgrens undersökning ger
vid handen att vart tredje brottsoffer saknar förtroende för rättsväsendet efter
rättsprocessen: efter polisutredningen och rättegången. Vart femte offer
skulle inte bry sig om att göra polisanmälan om en liknande händelse
inträffade i framtiden. Anledningen därtill tycks framförallt vara att det är så
plågsamt att gå igenom rättsprocessen att det inte är värt besväret.
Undersökningens resultat är synnerligen allvarligt eftersom den undersökta
gruppen bara omfattar personer som polisanmält brott och som därför borde
ha större förtroende för rättsväsendet än de som inte anmäler.
Brottsoffer har ett stort behov av information, i synnerhet om vad som
händer efter polisanmälan, och särskilt i samband med att de drabbas av
brottet. En lagändring 1994 ålade polisen en skyldighet att informera den
drabbade om vart denne kan vända sig för att få hjälp. Trots det fick bara
mellan vart tionde och vart femte brottsoffer den informationsbroschyr
polisen ska dela ut till alla. 42 % upplystes heller aldrig av polisen om
möjligheten att bli underrättad om vilka beslut som fattades i ärendet. 60 %
fick ingen information om brottsofferjourernas stödverksamhet.
Många i undersökningen är också missnöjda med sina kontakter med
åklagarna. 68 % av de tillfrågade mötte åklagaren först inne i rättssalen eller
strax innan rättegången började. De hade velat ha information innan rätte-
gångsdagen, dels allmän information, dels bland annat diskutera skade-
ståndsanspråk och dylika rättegångsfrågor.
Tingsrätternas stöd skulle också kunna förbättras. Många brottsoffer
upplever det obehagligt att sitta i samma rum som gärningsmannen och vänta
på att målet ska upp.
Av landets 96 tingsrätter hade 74 inget särskilt rum för brottsoffren, och av
de 22 tingsrätter som hade separata väntrum, var det bara nio som skickat ut
information om detta i förväg.
Kunskapen och medvetenheten om brottsoffers situation måste få större
uppmärksamhet inom rättsväsendet och i högre grad påverka rättsväsendets
prioriteringar. Exempelvis måste polisen och åklagarna komma längre i sitt
arbete med att bekämpa våldet mot kvinnor. Kampen mot våldet mot kvinnor
måste tillåtas genomsyra polisen och åklagarnas arbete. Jouråklagare som
dygnet runt kan stötta och ge hjälp till polispatrullerna vore ett sådant
inslag.
Polisens information måste också förbättras på så sätt att de måste få veta om
en kvinna i området har ett larmpaket eller att en man dömts till besöks-
förbud hos en kvinna.
Framgången i bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten är
beroende av ett nära samarbete mellan flera aktörer inom rättsväsendet,
framför allt mellan polis och åklagare, men även mellan dessa och skatte-
och kronofogdemyndigheterna. Inom den nya Ekobrottsmyndigheten är
samarbetet mellan polis och åklagare välutvecklat. Den nya satsningen på
miljöbrottsbekämpning kommer också att kräva ett nära samarbete mellan
polis och åklagare och berörda miljötillsynsmyndigheter.
Åklagarnas närmare samarbete med polisen kombinerat med det aktiva
utvecklingsarbetet har också börjat visa goda resultat när det gäller bekämp-
ningen av vardagsbrottslighet och grov, organiserad brottslighet. När det
gäller det sistnämnda är det angeläget att uppmärksamma den situation
poliser, brottsutredare och åklagare som arbetar med organiserad brottslighet
befinner sig i. De kriminella mc-gängen och annan organiserad brottslighet
tycks ligga bakom ett växande antal grova våldsbrott riktade mot poliser,
åklagare, vittnen m fl.
Sprängdåd, bilbomber, mord under avrättningsliknande former, skottloss-
ning med automatvapen etc är några brott under det senaste åren som drabbat
dessa grupper. Samhället måste axla ett stort ansvar för att stötta och skydda
de som utsätts för och drabbas av den organiserade brottsligheten och de
kriminella mc-gängen. Samtidigt måste polisens metoder att effektivisera
brottsbekämpningen just mot dessa grupper förbättras. Det gäller t ex att
utöka möjligheterna till skarpare spaning med bland annat elektronisk
avlyssning och kameraövervakning.
Ungdomsbrottslighet
Många ungdomar bryter någon gång mot lagen. Det är dock
viktigt att erinra om att de allra flesta ungdomar inte
fortsätter med brottslig verksamhet eller fastnar i en
brottsbana. Huvuddelen av de ungdomar som begår brott
kommer inte att bli kriminella som vuxna. Det finns dock ett
fåtal unga som behöver tydligare signaler från samhällets
sida för att förstå att de överträtt lagen och att de är inne på
fel spår. Därför anser Centerpartiet att samhällets reaktion på
ungdomsbrott måste präglas av snabbhet och ett fast och
konsekvent agerande.
Första gången ett brott upptäcks, kan oftast en tillrättavisning av polis eller
åklagare vara tillräcklig. I detta ingår att krav skall ställas på att den unge
bidrar till att ställa tillrätta saker efter sig och gottgöra den skada den
brottsliga gärningen orsakat. Om den brottsliga verksamheten fortsätter krävs
dock mer ingripande och skarpare reaktioner. Barn och ungdomar skall inte
gång på gång kunna ertappas med brottslig verksamhet utan att de riskerar
ingripande påföljder.
Centerpartiet ser med stor oro på de ökande ungsdomsrånen framför allt i
Stockholmsområdet. En utveckling där unga med våld eller hot om våld
rånar andra unga är farlig.
Effektiv miljöbrottsbekämpning
Den 1 januari 1999 trädde miljöbalken i kraft. Syftet med
miljöbalken (MB) är att samla, samordna, skärpa och bredda
miljölagstiftningen för hållbar utveckling. När den
socialdemokratiska regeringen tillträdde år 1994 drog man
tillbaka det förslag till miljöbalk som den borgerliga
fyrpartiregeringen lanserat. Trots att man på så sätt vann
ytterligare tid är det anmärkningsvärt att balken från början
var långtifrån fulländad.
Nu håller en ny miljöbrottsorganisation med speciellt utbildade åklagare
och poliser att ta form under Riksåklagarens överinseende. Centerpartiet
bejakar utvecklingen mot ett starkare miljöskydd och föreslår därför några
lagstiftningsåtgärder för att komma åt några av den nuvarande balkens
bristser.
De yttersta instrumenten för att driva igenom de materiella reglerna i
miljöbalken återfinns i balkens 29 och 30 kap. Det handlar om straff-
bestämmelser, påföljder och miljösanktionsavgifter. Centerpartiet anser att
dagens regler i dessa avseenden är bristfälliga och att skärpningar är
nödvändiga.
De flesta miljöbrott som begås idag begås inte därför att man vill skada
miljön, utan för att man därigenom kan minska sina kostnader. Brotten
föregås därför ofta av kalkyler där kostnaderna för eventuellt straff vägs mot
vinsten av att bryta mot reglerna. Det är därför det är så viktigt att de
straffrättsliga sanktionerna fungerar och att det ska vara kännbart att
överträda reglerna. Samhällets budskap måste otvetydigt vara att brott mot
miljöreglerna aldrig ska löna sig.
Straffvärdet av om ett brott enl 29 kap MB skett med uppsåt eller av
oaktsamhet skiljer sig på ett anmärkningsvärt sätt från annan generell
straffrättslig lagstiftning. Där anses nämligen straffvärdet högre om brottet
skett uppsåtligt än om det skett oaktsamt. Så är emellertid inte fallet med
miljöbalken. Centerpartiet kan inte se någon anledning till varför miljö-
balkens regler ska avvika i detta avseende och förordar därför att en översyn
av detta görs. Vad som ovan sagts om straffvärdet för brott enligt 29 kap
miljöbalken bör ges regeringen till känna.
Ett hinder för en effektiv miljöbrottsbekämpning är rekvisitet "ringa brott"
i 29 kap 11 §. Begreppet är inte definierat och orsakar en onödig osäkerhet
vid bedömningen av vad som är straffbart, vilket ofta resulterar i att åtal
läggs ned. Reglerna i 20 kap rättegångsbalken vad avser åtalsunderlåtelse
torde vara tillräckliga. Därför bör rekvisitet avlägsnas ur balken. Detta bör
ges regeringen till känna.
Miljösanktionsavgifterna ligger på alltför låga nivåer vilket bidrar till att
företag kallt räknar med att bryta mot reglerna och betala avgifterna om de
blir upptäckta. Denna ordning är inte tillständig. Antingen får man höja den
högsta miljösanktionsavgiften eller överväga om det är överhuvudtaget är
nödvändigt med ett takbelopp. Centerpartiet förordar den förstnämnda
lösningen. Vad som ovan sagts om höjning av en högsta miljösanktionsavgift
bör ges regeringen till känna.
Några lagstiftningsärenden
Vittnesskydd
Ett väl fungerande rättssystem förutsätter vidare att en
process måste få fortgå ostörd. Centerpartiet ser med stort
allvar på händelser de senaste åren då vittnen har dragit
tillbaka sina vittnesmål under hot eller press utifrån. Den
delvis förändrade brottslighet som drabbat Sverige det
senaste decenniet, då organiserad brottslighet från de forna
kommunistländerna samt mc-gäng har etablerat sig, har
också inneburit att antalet sådana incidenter har ökat.
Skyddet för målsägande och vittnen måste mot denna bakgrund förbättras.
Brottsofferutredningens betänkande tar upp också dessa frågor. Utredningen
föreslår bl.a. att ett nationellt handlingsprogram för skydd av bevispersoner
ska utarbetas, att särskilda forumregler i tvistemål införs för förföljda
personer och att en försöksverksamhet med videoteknik vid förhör av hotade
personer inleds. Det senare har också förverkligats genom en proposition
våren 1999.
Centerpartiet anser att det finns skäl att förstärka skyddet för vittnen och
målsägare utöver vad Brottsofferutredningen föreslår. Vittnen bör i ökad
omfattning ges stödpersoner, som kan hjälpa till såväl under en förundersök-
ningsprocess som under själva domstolsförhandlingarna. Det finns vidare
skäl att se över om domstolarnas tillträdeskontroll bör skärpas och i vilken
mån domstolarnas utformning påverkar vittnenas situation. Det är inte
acceptabelt att vittnen eller målsägande inför en förhandling tvingas sitta i
samma rum som den åtalade.
En ytterligare skärpning av straffet för övergrepp i rättssak, utöver vad
som gjordes 1997, är påkallad. Normalpåföljden för detta bör alltid vara
fängelse. Då övergreppen sker systematiskt, såsom kan vara fallet då vittnen
mot organiserad brottslighet hörs, bör brottet alltid bedömas som grovt.
Detta bör ges regeringen till känna.
Bisysslor
Domares, åklagares och advokaters oväld får inte vara
möjlig att ifrågasätta. Det finns därför skäl att granska t.ex. i
vilken utsträckning dessa grupper uppbär uppdrag som kan
vara i strid med utövandet av deras respektive uppdrag i
rättsväsendet. Detta bör ges regeringen till känna.
Lagstiftning gällande kamphundar
Det har under de senaste åren förekommit ett antal fall där
människor angripits av s k kamphundar, med allvarliga
skador som följd. Det har också inom vissa kriminella
grupper blivit vanligt att inneha kamphundar som "vapen".
Det är sedan 1997 förbjudet att inneha alla typer av mentalt
instabila hundar. Det är enligt 19 § djurskyddsförordningen
(1988:539) förbjudet att inneha eller genom avel frambringa
hundar som har extremt stor kamplust, blir lätt retade och
biter, som bara med svårighet kan förmås avbryta ett angrepp
och har en benägenhet att rikta sitt kampintresse mot
människor eller andra hundar.
I övergångsbestämmelserna stadgades att den som år 1995 innehade en
hund av den typ som avses "får behålla hunden under förutsättning att den på
offentlig plats hålls kopplad och är försedd med munkorg".
Man kan vidta olika åtgärder för att komma tillrätta med problemet, t.ex.
genom att införa tillståndsplikt för innehav, fostran och utbildning av farlig
hund, förbud för innehav av farlig hund för personer som dömts för vissa
brott, t.ex. misshandelsbrott, hemfridsbrott, brott mot vapenlag, jaktlag och
djurskyddslag, införa 18 år som lägsta åldersgräns för innehav av farlig hund,
anmälningsplikt vid innehav av vissa raser, steriliseringstvång, förbud för
farliga hundar att vistas i vissa områden eller vissa städer i landet eller i
sista
hand avliva hundar som utbildats till kamphundar eller andra "farliga"
hundar. Utgångspunkten borde i vart fall vara att definiera en farlig hund
genom att ange beteendet hos en enskild hund (bitsk etc.) i stället för att
precisera hundrasen.
I Storbritannien infördes 1991 "Dangerous Dogs Act"med syfte att snabbt
få slut på de händelser med svåra personskador som orsakats av "farliga
hundar", främst pitbullterriern. Stränga och kategoriska straffbestämmelser
infördes för brott mot lagen, bl.a. fick domstol rätt att villkorslöst besluta
om
avlivande av hund. I en utvärdering år 1997 konstaterade man att lagen hade
uppnått sina syften. Med stöd av bestämmelserna i "Dangerous Dogs Act"
hade man till stor del lyckats eliminera uppfödning och innehav av hundar
för kriminella eller "anti-sociala" ändamål.
Frågan är nu om den aktuella lagstiftningen borde förändras. Centerpartiet
anser att lagstiftningen bör göras till föremål för en översyn. Detta bör ges
regeringen till känna.
Påföljdssystemet
Påföljder fyller en funktion både för att återanpassa
brottslingar till ett laglydigt liv samt för att avskräcka och
markera samhällets avståndstagande från brotten och
återupprätta brottsoffret. Båda perspektiven bör vägas
samman då påföljder och kriminalvård diskuteras.
Under 1990-talet har påföljdssystemet reformerats. Den förra reformen
1973 innebar att påföljden skulle bestämmas av en prognos av den åtalades
behov av vård. Strafftanken tonades ned. Denna syn har sedan genom ett
flertal förändringar i brottsbalken modifierats, och den reform som initierats
genom Straffsystemkommitténs arbete innebär att påföljderna alltmer utdöms
efter klara kriterier. Ett påföljdssystem måste tillgodose krav på
proportionalitet, rättvisa, klarhet, förutsebarhet och konsekvens samt präglas
av humanitet.
Samtidigt som en reform som den nu påbörjade är välkommen och bidrar
till ett bättre fungerande påföljdssystem är det viktigt att den rehabiliterande
funktionen inte kommer i skymundan. Som en del av alla påföljder ska vård
och återsocialisering med inriktning mot ett liv som laglydig samhälls-
medborgare ingå. Det kan finnas skäl att se över hur detta återspeglas i den
faktiska verksamheten.
I dag döms fler förstagångsförbrytare än tidigare till långa fängelsestraff.
Den vårdande aspekten bör vägas in särskilt då förstagångsförbrytare döms
till fängelsestraff. Möjligheten för dem att återgå till ett normalt liv efter
fängelsestraffet ökar därmed.
Centerpartiet medverkade i riksdagen till att införa elektronisk övervak-
ning (fotboja) som ny påföljd. Försöken har visat sig vara framgångsrika och
bör kunna utökas till att omfatta fler lindriga brott, samt slutfasen av
verkställigheten av längre frihetsberövanden då en återanpassning till
samhället pågår. Vi har medverkat till att samhällstjänst nu kan utdömas i
hela landet. Framförallt för unga lagöverträdare bör dock påföljdssystemet
utvecklas ytterligare, t.ex. genom utökad användning av medling, där
förövare och brottsoffer möts och kommer överens om en lämplig gott-
görelse för brottet, eller genom att återställa verkan av brottet.
Debatten om påföljdssystemet har denna gång varit mer lågmäld än inför
den förra reformen. Främst har livstidsstraffet kommit att ifrågasättas. Idag
är ca 80 personer intagna på livstid, de allra flesta för grova fall av mord.
Ursprungligen var tanken att livstid skulle vara normalstraffet för den som
med avsikt berövade en annan människa livet. 1996 dömdes fyra av fem
personer till fängelse för mord till en lindrigare påföljd. Räknas de som dödat
någon med avsikt men där domstolen ansett att det funnits förmildrande
omständigheter och därför dömt för dråp (som inte kan ge livstid) blir
andelen än större. Mer än dubbelt så många morddömda döms till rätts-
psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som till livstidsfängelse.
Centerpartiet anser att livstidsstraff ska utdömas synnerligen restriktivt,
men kan i dag inte finna tillräckliga skäl för dess avskaffande, främst av tre
skäl: Det finns för det första skäl att markera ett tydligt avståndstagande från
de allra svåraste brotten. Vidare kan det finnas anledning att låta regeringen
bedöma när frigivning kan komma i fråga vid brott mot rikets säkerhet med
hänsyn till säkerhetsintressen. Slutligen är det inte säkert att ett avskaffat
livstidsstraff leder till kortare strafftider, eftersom man i samband med
livstidsstraffets avskaffande säkerligen skulle finna att den övre gränsen för
grova brott skulle behöva höjas, på det sätt som skett i Norge.
Även om livstidsstraffet, enligt Centerpartiets uppfattning, även framgent
bör kunna utdömas finns skäl att vara uppmärksam på utvecklingen det
senaste decenniet. I dag döms allt fler till livstids fängelse, medan benåd-
ningarna till tidsbestämda straff i det närmaste helt upphört. På några få år
har den genomsnittliga tidsbestämningen ökat från mellan 14 och 16 till
mellan 16 och 17 år. Hela ökningen beror på en mycket restriktiv tillämpning
av benådningsinstrumentet under 1990-talet. I enlighet med vad som ovan
anförts om konsekvens, förutsägbarhet och humanitet, bör detta förhållande
uppmärksammas och prövas.
Att utvidga möjligheten att döma till tidsbestämda fängelsestraff genom att
införa ett tidsbestämt straffmaximum, vid sidan av livstidsstraffet, vore
möjligen värt att överväga. Ett annat alternativ vore att överflytta nåde-
institutet, dvs omvandlingen till tidsbestämt straff, för alla brott utom brott
mot rikets säkerhet till domstolarna. I vart fall är en översyn av livstids-
straffet påkallad. Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av rättsväsendet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utfärda tydliga riktlinjer och genomföra
uppföljningar vid större omorganisationer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen till riksdagen skall återkomma
med förslag till hur kvalitetsmått i rättsväsendet kan utvecklas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att riksdagen årligen får en redovisning av
rättsväsendets kostnadsutveckling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om gemensamma ärendehanteringssystem inom
rättsväsendet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om orimligt långa handläggningstider inom
rättsväsendet och de rättsvårdande myndigheterna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tydligare kriminalstatistik,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vidgad samverkan mellan rättsväsendets aktörer
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om närpolisens tid för inre tjänst och begränsat
utryckningsansvar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av antagningsförfarandet till Polishög-
skolan,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om polisernas kvälls-, natt- och helgtjänstgöring
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillgång till polis och om en särskild glesbygds-
faktor vid tilldelning av polisresurser,
13. att riksdagen avslår regeringens förslag avseende reservpoliser,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökat behov av civilanställda,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning av möjligheterna att överflytta vissa
polisiära uppgifter till andra myndigheter,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bristande kvalitet i polisens brottsutrednings-
verksamhet och otillräckligt teknikstöd,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om polisens kostnader i samband med fullgörandet
av uppgifter enligt ordningslagen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökat skydd för de mindre post- och bank-
kontoren,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den nationella insatsstyrkans organisatoriska
hemvist skall vara vid RPS,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inleda försöksverksamhet med gränsöver-
skridande polissamarbete i Tornedalen,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att knyta åklagarna till vissa tingsrätter,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att beslut om förändringar av antalet tingsrätter
skall fattas av riksdagen,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvidgade domkretsar för att effektivisera
resursanvändningen och en förstärkning av de lokala domstolarna,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av notariemeriteringssystemet,
25. att riksdagen avslår regeringens förslag avseende inskrivnings-
verksamheten och som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bibehållen inskrivningsverksamhet vid
tingsrätterna,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av ersättningsreglerna för att nå ökad
allsidighet i nämndemannakåren,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen till riksdagen skall återkomma
med förslag till vilka åtgärder man avser vidta för att nedbringa
häktestider i väntan på anstaltsplacering,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kriminalvårdens programverksamhet,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av permissionsreglerna,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att undersöka möjligheterna till att utvisa
utvisningsdömda i ett tidigt skede av verkställighetstiden,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utbilda alla poliser i det problemorienterade
arbetssättet,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpning av lagen om besöksförbud,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om straffvärdet för brott enligt 29 kap. miljöbalken,1
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om "ringa brott"-rekvisitet,1
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en höjning av den högsta miljösanktionavgiften,1
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ytterligare skärpning av straff för brottet över-
grepp i rättssak,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om granskning av domares, åklagares och advoka-
ters bisysslor,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av lagstiftningen om kamphundar,1
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av livstidsstraff och införande av ett
tidsbestämt maximistraff.