1 När statens hårda kärna vittrar sönder
1.1 Bakgrund
Rättsstatens viktigaste uppgift är att upprätthålla en god rättsordning och att skydda människor mot våld, intrång och andra övergrepp från såväl enskilda som det allmänna. Historiskt sett har medborgarnas trygghet mot brott och tillgång till ett rättssäkert domstolsförfarande ansetts utgöra själva fundamentet för varje civiliserat samhälle.
På senare år har rättsväsendet i vårt land kommit att uppvisa allt tydligare tecken på att befinna sig i en djup kris. Människors tilltro till rättsstatens förmåga att upprätthålla lag och ordning har successivt försvagats och respekten för rättsstatens grundläggande principer har inte längre lika stark förankring i människors medvetande. Orsakerna till att människor upplever att tryggheten mot brott har minskat är flera. En viktig orsak är brottslighetens utveckling. Mediernas fokusering på den allt grövre brottsligheten kan också ha bidragit till en ökad oro, inte minst i kombination med att alltfler brottsoffer tvingas erfara konsekvenserna av den generella försvagning som skett inom rättsväsendet.
I en rättsstat får aldrig glömmas bort att bakom varje brott står minst ett brottsoffer. I stort och smått, och trots Europas högsta skattetryck, upplever människor att staten sviker, inte minst när det gäller att skydda dem från brott. Många anser sig med fog leva i ett "tjyvsamhälle" och ett sådant föder missnöje och otrygghet hos medborgarna.
Parallellt med att rättsväsendet generellt har försvagats har antalet anmälda våldsbrott ökat. Antalet anmälda brott med rasistiska motiv, våld mot kvinnor och brott mot homosexuella, ökar också. Samtidigt blir narkotika- missbruket allt vanligare bland unga människor. Brottsligheten har blivit alltmer hänsynslös och brutal. Även i Sverige härjar numera internationella ligor, som ägnar sig åt illegal sprithantering och annan organiserad brottslighet. En bidragande orsak till det växande problemet med illegal alkohol är den orimligt höga skattebelastningen på legalt framställd och omsatt alkohol, som fått även annars laglydiga medborgare att tycka att det är helt i sin ordning att köpa svartsprit. Den höga beskattningen riskerar därmed att urholka den allmänna rättskänslan.
Under loppet av några år har det bara i Stockholm inträffat ett antal våldsamma uppgörelser på öppen gata och i andra offentliga miljöer, med stora risker för den allmänhet som råkat befinna sig på platsen eller i dess närhet. Även i Malmö har dödsskjutningar och bilbombssprängningar förekommit. Bakom denna brottslighet står inte sällan internationella kriminella ligor, som försöker bita sig fast i Sverige och vidga sina domäner.
Den 28 maj 1999 fick vi på nytt uppleva de tragiska konsekvenserna av den alltmer upptrappade våldsbrottsligheten i Sverige. Två polismän mördades brutalt i jakten på tre våldsmän som någon timme tidigare hade rånat en bank i Kisa. Polismännen överrumplades av rånarnas bil, saknade skottsäkra västar och uppfattade sannolikt inte att det var just de eftersökta rånarna som de stötte på.
Av det efterföljande brottsutredningsarbetet har framkommit att polis- morden i Malexander bara var kulmen på en serie grova rån. Brotten begicks när två av de tre misstänkta gärningsmännen fortfarande avtjänade straff för andra allvarliga brott. I det ena fallet sammanfaller rånen med beviljade permissioner. I det andra var gärningsmannen dömd till skyddstillsyn kombinerad med samhällstjänst, och avtjänade alltså straffet utanför fängelsets murar. Mot den tredje fanns vid tidpunkten för morden misstankar om att även han deltagit i tidigare rån.
De djupt tragiska polismorden omkullkastade inte bara de anhörigas tillvaro utan också tillvaron för människorna i Malexander, som var vana vid det lilla samhällets lugna liv. Men vanmakten över morden delades av så ofantligt många fler. Alla ställdes vi inför det faktum att statsmakterna hade misslyckats med att skydda dem som är satta att beskydda medborgarna.
Förra året ökade antalet anmälningar om hot och våld mot poliser med nära en fjärdedel jämfört med 1997. Ökningen gäller för hela landet. Polismorden var alltså inte ett enstaka uttryck för övervåld mot polisen utan tvärtom har våldsbrotten mot polisen accelererat. I juli skadades två polismän i Malmö, varav en allvarligt, sedan en sprängladdning hade detonerat i en bil efter att poliserna kallats till platsen. Kort tid efter Malexandermorden besköts polismän i Östergötland på nytt. I augusti fick en polis i Skövde en sten genom vardagsrumsfönstret. En vakt vid Kumlaanstalten anmälde i september att hans hem beskjutits med automateld. I september anmälde en polisman, som i en rättegång vittnat mot Hells Angels ledare, att han hotats till livet.
Samtidigt som alltfler kvinnor ansöker om att få besöksförbud utfärdade mot sina före detta män kommer rapporter om att antalet män som bryter mot besöksförbud ökar kraftigt. För en tid sedan miste tre kvinnor livet under en och samma vecka. De blev mördade av sina före detta män eller sambor. Brotten hade kunnat undvikas då samtliga inblandade myndigheter, genom kvinnornas tidigare anmälningar, kände till att dessa män tidigare misshandlat och hotat sina kvinnor och att det förelåg en risk att männen skulle återfalla i nya brott mot kvinnorna. Trots att denna kunskap fanns gavs kvinnorna inte tillräckligt skydd för sina liv.
Större delen av alla anmälda brott utgörs i dag av den s.k. vardags- brottsligheten. Utvecklingen inom rättsväsendet har emellertid gått dithän att människor som drabbas av dessa brott, t.ex. misshandel, bostadsinbrott eller stölder av olika slag, inte längre kan lita på att brotten utreds och klaras upp. Än mindre kan de räkna med att gärningsmannen grips och får ta sitt straff, och det oavsett om gärningsmannen är känd hos polisen eller inte. I stället får brottsoffren sätta sitt hopp till försäkringsbolagen.
Om en våldsbrottsling döms till fängelse kan hans brottsoffer inte räkna med att få skydd mot våldsverkaren när denne är ute på beviljad permission.
I dag finns inget som hindrar att en brottsling som avtjänar ett fängelse- straff kvitterar ut sitt pass före permissionstillfället, eller införskaffar ett nytt pass under tiden som han avtjänar sitt straff.
Den som månar om sin hälsa och egendom gör klokast i att själv köpa sig trygghet i form av lås, larm- eller annan skyddsutrustning. Den som inte har råd att avsätta pengar till sådana investeringar faller lätt offer för brott. Flertalet av alla narkomaner finansierar det egna missbruket genom inbrott och stöld.
När medborgarnas behov av rättstrygghet och rättssäkerhet får stå tillbaka därför att polisen t.ex. inte har tid att ta emot en brottsanmälan, än mindre att gripa och förhöra gärningsmannen, gör rättssamhället inte längre skäl för sitt namn. När ett brottsoffer kan få vänta i år på att domstol skall avkunna en dom finns inte mycket kvar av respekt för grundläggande rättsstatliga principer. När möjligheten att känna trygghet i sin vardag förutsätter att man på egen bekostnad kan skydda sig mot brott infinner sig frågan om det fortfarande går att hävda att Sverige är en rättsstat.
Enligt Moderata samlingspartiet har det svenska rättsväsendet under de socialdemokratiska regeringsåren nått vägs ände. Regeringen tycks oför- mögen att ta till sig problemen och vägrar inse medborgarnas behov av trygghet och vilka krav som måste kunna ställas på såväl polisens, åklagarnas, domstolarnas och kriminalvårdens olika verksamheter. Regeringens ovilja att tillgodose medborgarnas krav på rättstrygghet och rättssäkerhet är dokumenterad i höstens budgetproposition.
1.2 Förslag
För att säkerställa den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet och med kraft bekämpa och motverka en fortsatt upptrappning av den grova våldsbrottsligheten föreslår Moderata samlingspartiet bl.a. följande åtgärder:
- Ett starkare rättsväsende
- Ökat skydd för utsatta kvinnor
- Restriktivare regler för permissioner och tillgång till pass
- Intensivövervakning vid permissioner och frigångar
- Disciplinåtgärder även för livstidsdömda
- Livstids fängelse för grova narkotikabrott
2 Ett starkare rättsväsende
I denna motion lyfter Moderata samlingspartiet fram ett urval grundläggande rättstrygghetsproblem och lämnar förslag till åtgärder, som kan bli verkningsfulla för den enskilde. För att vi skall kunna förverkliga en effektiv och framgångsrik kriminalpolitik krävs betydligt mycket mera än lagstiftning. Vad Sverige framför allt behöver för att kunna tillgodose medborgarnas berättigade krav på rättstrygghet och rättssäkerhet är ett förstärkt rättsväsende i sin helhet.
Moderata samlingspartiets budgetförslag avseende rättsväsendet innebär att rättsväsendet kommande treårsperiod förstärks med drygt 2 miljarder kronor mer än vad regeringen föreslår, vilket närmare kommenteras i Moderata samlingspartiets anslagsmotion avseende rättsväsendet (1999/2000:Ju911, av Gun Hellsvik m.fl.). I andra motioner utvecklas partiets narkotikapolitik (1999/00:Ju908) och ges förslag till brottsoffer- stärkande åtgärder (1999/00:Ju723) samt Moderaternas förslag avseende unga lagöverträdare (1999/00:Ju906).
Av budgetmotionen framgår vilka satsningar inom polisen, åklagar- väsendet, domstolarna och kriminalvården som är nödvändiga för kommande år. Våra förslag handlar både om att förstärka poliskåren med fler poliser och att driva på metod- och IT-utvecklingen i syfte att finna effektivare arbetsmetoder inom rättsväsendets olika verksamheter. Vi ser också till att värna rättssäkerheten i våra domstolar och anger riktlinjer för domstolarnas framtida organisation.
En stram kriminalpolitik som inriktas på att motverka brott och upprätta brottsoffren står inte i motsats till att låta en fängelsevistelse användas för att rehabilitera eller behandla missbrukande eller sjuka intagna. Den hindrar inte heller kriminalvården att bedriva verkningsfull vård mot missbruk, rehabilitering och utbildning. Tvärtom är det snarare av central betydelse för den framtida brottsutvecklingen att kriminalvården kan användas på det sättet. Moderata samlingspartiet anslår tillräckliga medel för det. Den moderata kriminalpolitiken tar sin utgångspunkt i bl.a. följande grund- läggande principer, som vi menar måste genomsyra utformningen av landets framtida kriminalpolitik:
- Risken för upptäckt måste öka. Huruvida brottsligheten skall gå upp eller ner styrs framför allt av risken för upptäckt och hotet om straff som också verkställs. Om en brottsbenägen person inte upplever att han riskerar något genom att begå brott blir motivationen att avstå mycket svag.
- Straffhot måste realiseras. För att fler brott skall klaras upp och fler brottslingar lagföras krävs resursförstärkning och utbildningsinsatser för polisen, åklagarväsendet, domstolarna och kriminalvården. Bara på så sätt möjliggörs en utveckling som kan möta framtidens högt ställda krav på kvalitet och effektivitet inom rättsväsendet.
- Fängelsestraff skall verkställas. Från såväl samhällets som från brottsoffrets perspektiv är ett fängelsestraff positivt i den meningen att den fängelsedömde under viss tid är fysiskt oförmögen att begå nya brott. Att detta förhållande ger kriminalpolitiska effekter i form av färre brott avspeglar sig bl.a. i brottsstatistiken.
- Straffsystemet måste uppfattas som rättvist. För att kriminalpolitiken skall uppfattas som trovärdig fordras att straffsystemet och de påföljder som döms ut inte bara är utan också uppfattas som rättvisa. Straffet måste stå i proportion till brottets allvar. Genom straffet ges brottsoffren en principiellt viktig upprättelse, vid sidan om den kompensation som skadeståndet skall utgöra.
Hur vi konkret skall gå till väga i det fortsatta arbetet med att utforma en anständig kriminalpolitik, som utgår från bl.a. dessa principer, beskrivs utförligt i den moderata budgetmotionen avseende rättsväsendet. I det följande lämnas särskilda förslag med anledning av de rättstrygghetsbrister som uppmärksammats på senare tid och som Moderata samlingspartiet ser synnerligen allvarligt på.
3 Ökat skydd för kvinnor
3.1 Bakgrund
I budgetpropositionen redogör regeringen för polisens utvecklingsarbete avseende våld mot kvinnor. Arbetet, som påbörjades av Rikspolisstyrelsen efter beslut av regeringen i december 1997, har bl.a. haft till syfte att förkorta handläggningstiderna i ärenden rörande våld mot kvinnor, att påskynda besluten i dessa ärenden samt att få till stånd bättre risk- och hotbildsbedömningar. Härutöver har eftersträvats mer samlat lokalt och regionalt åtagande, bl.a. i fråga om rehabiliteringsinsatser för alla inblandade parter. Vidare framhålls att samtliga polismyndigheter har vidtagit särskilda åtgärder mot just våldsbrott riktade mot kvinnor.
Även om det pågående utvecklingsarbetet inom polisen naturligtvis är lovvärt kan Moderata samlingspartiet också konstatera att de anmälda miss- handelsbrotten mot kvinnor fortsätter att öka.
Under hela 1990-talet har vi haft en kraftigt stigande brottskurva över antalet anmälda våldsbrott mot kvinnor. År 1998 uppgick ökningen till 5 procent jämfört med 1997 och med 9 procent jämfört med 1996. Varje år anmäls i Sverige drygt 20 000 fall av kvinnomisshandel, eller 55 fall per dag. Huruvida ökningen beror på att brottsligheten faktiskt har ökat eller om det är så att kvinnorna i större utsträckning vågar anmäla männen är det ingen som säkert vet. Det råder emellertid inget som helst tvivel om att våld mot kvinnor är ett utbrett problem och att skyddet för utsatta kvinnor måste förbättras.
Mot bakgrund av att tre kvinnor nyligen har misshandlats till döds av sina före detta män framstår regeringens hittills gjorda satsningar på området som otillräckliga. Vad gäller de här aktuella fallen tycks polisen och andra berörda myndigheter ha brustit mot det pågående utvecklingsarbetets intentioner i nästan alla avseenden. Uppenbarligen medförde kvinnornas tidigare anmälningar mot männen, vilka kunde antas vara återfallsbenägna, i vart fall inte att ärendena gavs erforderlig prioritet, eller att fullgott skydd sattes in för att skona deras liv. Trots gjorda anmälningar kunde männen fortsätta att trakassera och utöva våld mot kvinnorna. Detta är en oacceptabel ordning.
3.2 Stödperson
Enligt Moderata samlingspartiet småste polisen och övriga inblandade myndigheter, som genom en anmälan eller på annat sätt kommer i kontakt med kvinnor som utsatts för våld, eller som lever under hot från sina män, bli betydligt bättre på att upprätthålla kontakten med kvinnorna även efter t.ex. en gjord anmälan. Ett sätt att hålla kvar kontakten och uppsynen över kvinnans livssituation skulle kunna vara att komplettera dagens larmpaket m.m. med en möjlighet till en stödperson, förslagsvis hämtad från polisen eller sociala myndigheter. Det viktiga är att någon av de olika myndigheter, eller jourverksamheter, kvinno- eller brottsofferjourer, som kvinnan först möter vid behov kan förse henne med en stödperson. Stödpersonen skulle precis som i dag ha till uppgift att fungera som ett moraliskt stöd men också, genom att besitta nödvändig kompetens, fortlöpande kunna värdera och ompröva kvinnans behov av skydd. Beroende på varifrån stödpersonerna hämtas kan särskilda utbildningsinsatser komma att fordras.
3.3 Trygghetsskapande insatser på lokal nivå
På lokal nivå skulle människors trygghet kunna ökas genom olika former av social kontroll. Ett sätt vore att se till att det finns fler ordningsvakter, i privat eller kommunal regi, med uppgift att vistas på gator, torg och i parker. Vi vill här understryka att det inte handlar om att vakterna skall ha polisiära befogenheter utan snarare om samma funktion som den traditionelle parkvakten hade. Ordningsvakternas närvaro skulle kunna ge ökad trygghet för alla, inte minst för kvinnor. Regeringen bör på olika sätt stimulera och uppmuntra initiativ av detta slag.
3.4 Skärpt lagstiftning
Även om män som misshandlar kvinnor döms och straffas, upplever ofta kvinnorna att det är deras rörelsefrihet som begränsas i stället för gärningsmännens. För att vrida fokus rätt och inrikta åtgärderna mot männen i stället för mot de skyddsbehövande kvinnorna, som i vissa fall mer eller mindre tvingas barrikadera sig för att kunna känna sig trygga, lämnas nedan en rad förslag som alla innebär skärpta regler för de män som hotar och misshandlar kvinnor.
Regeringens kvinnofridspaket, som trädde i kraft förra sommaren, var ett välkommet men otillräckligt steg i rätt riktning. Enligt Moderata samlings- partiet behöver lagstiftningen stramas upp ytterligare för att kunna leva upp till kravet på en effektiv lagstiftning.
Bland annat anser vi att bestämmelserna avseende besöksförbud behöver ses över och ändras. Den som bryter mot ett besöksförbud kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall utdöms inget straff. Vi anser att straff skall kunna dömas ut även i det ringa fallet och att straffmaximum för normalfallet skall höjas till fängelse i två år.
Ett besöksförbud skall kunna kombineras med elektronisk övervakning. Härigenom tydliggörs att det är mannens rörelsefrihet som skall begränsas, inte kvinnans. I debatten har från vissa hävdats att en sådan ordning riskerar invagga kvinnan i falsk trygghet eftersom den man som vill bryta mot besöksförbudet bara har att avlägsna elbojan. Vad man då emellertid bortser från är att även den informationen, dvs. registreringen om att fotbojan avlägsnats från den dömdes kropp, kan vara mycket värdefull för kvinnan och för polisen. Dessutom kan vetskapen om ett sådant avlägsnande utgöra ett viktigt moment i bevisningen mot den man som brutit mot besöksförbudet.
I dag kan en man som misshandlar en kvinna dömas till villkorlig dom och samhällstjänst. Detta kan bli påföljden även vid allvarlig misshandel, vilket uppmärksammats av Riksåklagaren, som överklagat ett sådant mål till Högsta domstolen och i stället krävt ett års fängelse. För det fall Högsta domstolen inte skulle gå på Riksåklagarens linje, och någon ny straffskärpande praxisändring därmed inte uppnås, förutsätter vi att regeringen snarast tar initiativ till erforderlig lagändring. Inte minst skulle det vara en viktig markering från statsmakternas sida att samhället ser mycket allvarligt på denna typ av brott.
Våldsbrottslingars möjlighet till permission och frigång skall inskränkas. Kvinnornas skyddsintresse skall alltid väga tyngre än gärningsmannens intresse av att få permission.
Vidare bör regeln om s.k. obligatorisk häktning kunna användas även vid försök till t.ex. våldtäkt av överfallstyp. En sådan ordning skulle utgöra en betydelsefull förstärkning av kvinnans skydd eftersom mannen efter anmälan och gripande skulle vara fysiskt förhindrad att uppsöka henne på nytt.
Skyddet för förföljda personer kan förbättras genom en skärpning av sekretesskyddet för uppgifter om namn, personnummer, adress eller andra uppgifter som registreras inom folkbokföringen. Regeringen har avfärdat en sådan skärpning med motiveringen att det skulle försvåra för t.ex. myndigheter och företag om adressuppgifter sekretessbeläggs i större utsträckning. Till skillnad från regeringen anser vi att intresset av att skydda hotade personers adressuppgifter alltid måste väga tyngre än t.ex. myndigheters intresse av att ta del av dessa uppgifter.
Förföljda personers möjligheter att få en ansökan om fingerade personuppgifter prövad av domstol har begränsats. Om det enligt polisen inte är sannolikt att tingsrätten kommer att bifalla en ansökan skall ansökan avslås. Vi menar att nuvarande ordning får alltför långtgående konsekvenser. Den förföljda, som ofta är en kvinna, måste kunna få sin sak prövad av domstol i flera fall än i dag.
Vittnesplikten gäller även för hotade och förföljda kvinnor men i dag finns ingen möjlighet till ekonomisk kompensation för de kostnader som kan uppstå för ett vittne med skyddad identitet. Vittnet kan t.ex. bli tvingat att ändra sitt levnadssätt, flytta eller byta arbete. Det är orimligt om vittnesplikten skulle innebära att personen tvingades bära sådana kostnader själv. Enligt Moderata samlingspartiet bör frågan om att införa en särskild form av ekonomisk ersättning utredas.
3.5 Medicinsk behandling och terapi för sexualbrottslingar
Enligt vår uppfattning är det angeläget, inte minst som ett led i det viktiga arbetet med att stärka barns och kvinnors skydd, att nu överväga hur den framtida användningen av medicinsk behandling av sexualbrottslingar skall kunna utvecklas.
Sexualbrottslingar kan i dag som ett led i behandlingen av sitt brottsliga beteende frivilligt genomgå medicinsk behandling, s.k. kemisk kastrering. Kriminalvården har ingen möjlighet att ensam besluta om sådan behandling utan den bestäms och utförs inom ramen för hälso- och sjukvården och det oavsett om den medicinska behandlingen påbörjats i frihet eller under verkställighetstiden. Enligt Moderata samlingspartiet kan det finnas skäl att närmare överväga om inte medicinsk behandling bör användas mer frekvent såväl inom kriminalvården som efter avtjänat straff, särskilt för de fall där sexualbrottslingen tidigare avböjt behandling och därefter återfallit i brott av samma slag. En grundförutsättning måste dock vara uppfylld, nämligen att den dömde samtycker till behandling under hela behandlingstiden. Vidare måste det terapeutiska inslaget utgöra en central del parallellt med den rent medicinska behandlingen av sexualbrottslingen.
3.6 Legala vapen och allvarligt psykiskt sjuka personer
Förra året avslöjades att det i Sverige finns tusentals alkoholister och ett stort antal allvarligt psykiskt sjuka personer som innehar vapenlicens. Moderata samlingspartiet utgår från att riskerna som är förenade med att dessa grupper lagligen kan inneha vapen nu kommer att beaktas inom ramen för det beredningsarbete som pågår inom Regeringskansliet med anledning av Vapenutredningens förslag (SOU 1998:44). Vi utgår vidare från att regeringen i arbetet med att ta fram en skärpt vapenlagstiftning också överväger hur möjligheterna att inneha vapen kan och bör begränsas för personer och grupper med olika former av riskprognos. Inte minst måste de risker som nuvarande ordning innebär för utsatta kvinnor vägas in och beaktas.
4 Strikta permissionsregler
4.1 Bakgrund
Sommarens tragiska polismord i Malexander, liksom bankrånet i Järna i slutet av augusti, där den ene rånaren sköts till döds i samband med gripandet, har på nytt aktualiserat frågan om vilka permissionsregler vi skall ha och hur dessa skall tillämpas. I Järnafallet begicks rånet under den numera döda personens permission. Han var redan dömd för rån och hade bara några veckor kvar till den villkorliga frigivningen. Kriminalvården har i efterhand motiverat permissionen med hänvisning till den råndömdes förestående frigivning.
En av de tre rån- och mordmisstänkta i Malexanderfallet var på rymmen. Han infann sig aldrig till anstalten efter en permission.
4.2 Vikten av farlighetsbedömningar
Kriminalvårdens uppenbara felbedömningar att bevilja permissioner i dessa fall har kritiserats hårt av bl.a. Moderata samlingspartiet. För att minska riskerna för framtida tragedier har Moderaterna i justitieutskottet tagit initiativ till en utfrågning i riksdagen angående möjligheten att med hjälp av rättspsykiatrin göra farlighetsbedömningar av intagna som ansökt om permission. Vad som kommer fram vid utskottets utfrågning av experter från bl.a. kriminalvården och rättspsykiatrin, som äger rum den 12 oktober 1999, kan bli ett värdefullt kunskapstillskott i arbetet med att få till stånd säkrare farlighetsbedömningar inför kriminalvårdens framtida beslut om att bevilja permissioner.
4.3 Översyn av passreglerna
Kort tid efter polismorden i Malexander flydde en av de nu misstänkta till Costa Rica. Detta var fullt möjligt eftersom passlagen medger att även en person som avtjänar ett fängelsestraff har rätt till sin passhandling. För att kriminalvården skall kunna neka en intagen tillgång till sitt pass krävs att personen kan misstänkas komma att använda passet på ett sätt som inte är avsett, t.ex. att den intagne planerar att avvika från en permission och fly från landet.
Justitieministern har i ett frågesvar från den 16 juni 1999 uttalat att det finns skäl att se över nuvarande regler för att åstadkomma en ordning som "på ett rimligt sätt tillgodoser intresset av att hindra rymningar". Moderata samlingspartiet välkomnar naturligtvis en översyn av reglerna men måste samtidigt understryka att för oss är det högst angeläget att översynen resulterar i en ordning som på ett effektivt sätt kan hindra rymningar. För en sådan ordning talar främst den enskildes skyddsintresse, som måste tillåtas väga tungt. Vidare finns det ett statsfinansiellt intresse av att undvika de kostnader som uppstår i samband med återförandet av en förrymd brottsling till Sverige. Inte sällan uppgår dessa kostnader till höga belopp, som ofta framstår som utmanande för allmänheten.
Det räcker emellertid inte med att ändra passlagens regler utan kriminalvården måste även i detta hänseende bli bättre på att göra korrekta farlighetsbedömningar av den intagnes eventuella avsikter och planer inför en permission.
4.4 Individuella vårdplaner skall styra permissionerna
Enligt vår mening måste reglerna om permission vara restriktiva i den bemärkelsen att det måste vara den intagnes individuella vårdplan som styr tilldelningen av permissioner. När det är fråga om återfallsförbrytare finns det anledning att vara särskilt återhållsam med permissioner. Vid bedömningen om en obevakad permission skall beviljas i dessa fall måste den intagnes intresse av att få permission vägas mot medborgarnas berättigade krav på skydd och säkerhet. Vi anser att skyddsintresset måste vara det primära vid denna avvägning. Medborgarna måste kunna lita på staten i detta avseende, och det allmänna får aldrig väja undan från sitt ansvar för att enskilda inte utsätts för brott i samband med permissioner.
4.5 Intensivövervakning vid permissioner och frigångar
Hittills gjorda utvärderingar av den sedan hösten 1994 pågående försöks- verksamheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll har visat på ett övervägande positivt resultat, vilket bl.a. föranlett regeringen att lämna förslag till en permanentning av påföljdsformen. Enligt Moderata samlingspartiet bör intensivövervakning med elektronisk kontroll även prövas som en extra säkerhetsåtgärd för potentiella brottsoffer vid intagnas permissioner och frigångar. Regeringen bör skyndsamt ta de initiativ som behövs och återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning om att påbörja en försöksverksamhet med denna inriktning. En sådan försöksverksamhet bör kunna påbörjas senaste hösten 2000.
5 Livstidsstraffet
5.1 Bakgrund
I kölvattnet av sommarens brutala våldsbrott mot bl.a. dem som är satta att beskydda oss - och därmed mot det demokratiska styrelseskicket som sådant - har en debatt väckts om livstidsstraffets vara eller icke vara. Denna för den framtida kriminalpolitiken angelägna fråga förtjänar en bred, offentlig debatt som inte minst riksdagens partier har anledning att aktivt delta i.
Moderata samlingspartiets bidrag i den debatten är att livstidsstraffet i ordets egentliga betydelse behövs även i framtiden. Om detta bör det enligt vår mening inte råda någon tvekan. I sammanhanget kan vara på sin plats att erinra om att en enig riksdag så sent som i november förra året införde ett nytt brott (grov olovlig befattning med truppminor) med livstidsstraff i straffskalan. Inget av de partier som i dag uttalar sig för ett avskaffande av livstidsstraffet såg i november 1998 någon anledning att frångå den nuvarande ordningen.
5.2 Livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet
De grova narkotikabrottslingarna profiterar cyniskt på andra människors beroende och olycka. I detta perspektiv - och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet - är de straffsatser som i dag kan utdömas inte tillräckliga. Det kan heller inte uteslutas att en straffskärpning skulle få en viktig avskräckande effekt. Lagens strängaste straff, livstids fängelse, skall därför kunna utdömas för grovt narkotikabrott.
5.3 Disciplinåtgärder även för livstidsdömda
Livstidsdömda brottslingar behöver i dag inte riskera någon direkt kännbar disciplinär bestraffning om de uppför sig illa eller begår brott under den tid de sitter i fängelse. Endast varning kan komma i fråga för dessa fall. Enligt Moderata samlingspartiet är detta en oacceptabel ordning som snarast bör rättas till.
Även den som är dömd till livstidsstraff och som begår brott eller missköter sig på annat sätt under tiden i anstalt måste enligt vår mening mötas av en reaktion som står i proportion till vad han gjort sig skyldig till. Varning och tidstillägg behöver inte som i dag utgöra de enda alternativen till disciplinåtgärder. Även livstidsdömda beviljas permission och tar emot besök och har möjlighet att utföra t.ex. förtroendearbete inom ramen för Förtroenderådens (de intagnas motsvarighet till fackförening) verksamhet. Redan härigenom bjuds möjligheter att utveckla effektiva disciplinåtgärder även för livstidsdömda. Ett annat alternativ till disciplinåtgärd skulle kunna vara att under viss tid, beroende på misskötsamhetens allvar, göra ett avdrag på den intagnes ersättning och förslagsvis överföra frigjorda medel till brottsofferfonden. Avdragets storlek kan diskuteras men även här måste misskötsamhetens allvar väga tungt.
Enligt Moderata samlingspartiet är det angeläget att nuvarande system med disciplinåtgärder för livstidsdömda snarast blir föremål för utredning. Grundläggande moraliska och etiska regler om hur människor bör bete sig mot varandra skall inte - och får inte - vara annorlunda inom kriminalvården än vad som gäller för samhällslivet i stort.
6 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett stärkt rättsväsende,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inrätta en ordning med stödpersoner i syfte att upprätthålla kontakten med utsatta kvinnor och att fortlöpande kunna värdera och ompröva deras skyddsbehov i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trygghetsskapande insatser på lokal nivå,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagskärpningar som i övrigt kan öka skyddet för utsatta kvinnor i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medicinsk behandling och terapi för sexual- brottslingar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legala vapen och allvarligt psykiskt sjuka personer,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av per- missionsreglerna i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av farlighetsbedömningar inom kriminal- vården,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av passlagens regler i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att individuella vårdplaner skall styra per- missionerna,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning avseende en försöksverksamhet med intensivövervakning vid per- missioner och frigång,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om livstidsstraffets vara eller icke vara,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om disciplinåtgärder för livstidsdömda.
Stockholm den 30 september 1999
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)
Per Westerberg (m)