De senaste åren har många kvinnor mördats av män som står dem nära.
Flera av dem har begärt samhällets stöd utan att deras fasa tagits på
allvar. Andra har fått skyddad identitet, trygghetslarm eller annat stöd
från samhället utan att det kunnat rädda deras liv.
Tusentals kvinnor tvingas leva isolerat och i skräck för tidigare partner
med de risker det innebär både för deras fysiska och psykiska hälsa och för
barnens utveckling.
Justitieministerns starka markering av att kvinnovåldsbrotten måste priori-
teras av polis och andra rättsvårdande myndigheter är ett absolut måste om
samhällets ska komma till rätta med kvinnovåldet.
Men det krävs också betydande rehabiliterande insatser. För våldtäktsmän
finns nu, bland annat på Skogome, goda rehabiliteringsinsatser, men metod-
utvecklingen för att bryta mönstret hos kvinnomisshandlare är bara i sin
linda.
På samma sätt som kriminalvården gör andra riskbedömningar i samband
med permission och frigivning måste riskerna för upprepat våld mot kvinna
tillmätas avgörande betydelse vid prövningen av om en person ska anses så
rehabiliterad att han kan återgå till ett normalt samhällsliv.
Metoder för farlighetsbedömning har tagits fram och måste i högre
utsträckning tillämpas på män som misshandlar kvinnor. Samhället kan inte
acceptera att män som har så allvarliga störningar i sin personlighet eller så
svåra psykiska problem att många kvinnor inte vågar leva öppet i samhället
får sina strafftider förkortade eller bedöms som friska.
En framgångsrik kamp mot kvinnovåldet kräver också att kvinnornas
situation sätts i fokus. Den kvinna som vänder sig till olika myndigheter får
rådet att leva sitt eget liv och lämna ett ohållbart förhållande, men klarar
många gånger inte att själv bryta upp och bryta egen mark. Kvinnans
självförtroende är ofta i botten, förhållandet till den hon älskat komplext och
kvinnans beroende av mannen starkt. Många av kvinnorna har stort behov av
psykoterapi för att klara av att skapa ett värdigt liv både för sig själva och
sina barn. Detta är ett viktigt ansvar för sjukvården.
I samband med kvinnovåldspropositionen skärpte riksdagen kravet på
socialtjänsten att stödja de misshandlade kvinnorna. Beslutet måste följas
upp av metodutveckling för att förbättra bemötandet av kvinnorna både hos
socialtjänsten och sjukvården.
Många kvinnor behöver också tekniskt stöd i form av s k skyddspaket. De
innehåller mobiltelefon med direktlarm till Polisens sambandscentral,
telefonsvarare med inspelningsfunktion, larm och trygghetslarm. Trots att det
måste anses absurt att kvinnor i vår tid tvingas använda denna form av
skyddspaket spelar de onekligen en viktig roll för många kvinnor. Det är
därför allvarligt att bristen på skyddspaket i många polisdistrikt är så stor
att
kvinnor tvingas vänta långa tider på sin utrustning, eller att andra kvinnor
tvingas avstå från sin för att en kvinna i akut nöd ska få tillgång till
skyddsutrustning.
Ändå måste svenskt rättsväsende i högre utsträckning inriktas på att det är
de hotfulla männen och inte de utsatta kvinnorna som ska bära utrustning
som förhindrar övergrepp. Det är djupt otillfredsställande att det är de
kvinnor som misshandlas som tvingas bryta upp från arbete, vänner och
trygghet med de effekter det får både för deras framtida liv och i många fall
också barnens. Amerikanska försök med elektronisk fotboja för män som
inte respekterar besöksförbud som meddelats av åklagare visar på så goda
resultat att riksdagen bör ta initiativ till en utredning om tillämpning av
detta
instrument också i Sverige.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder med sikte på att bryta kvinnovåldet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till misshandlade kvinnor,1
3. att riksdagen hos regeringen beställer en utredning om
möjligheterna att tillämpa elektronisk fotboja på män som inte
respekterar beslut om besöksförbud.
Stockholm den 4 oktober 1999
Inger Lundberg (s)
Maud Björnemalm (s)
Nils-Göran Holmqvist (s)
Hans Karlsson (s)
1Yrkande 2 hänvisat till SoU.
Elanders Gotab, Stockholm 1999