I media har under året förkommit många uppgifter om en tilltagande
ungdoms-brottslighet. Främst är det ungdomsrånen, där unga rånar unga,
som kraftigt ökar. Det är oroande bland annat därför att det finns
anledning att anta att det kriminella beteendet kryper allt lägre ned i
åldrarna, och blir allt vanligare bland dem som är under 15 år och ej
straffmyndiga.
Enligt Brottsförebyggande rådet har antalet brott som efter brottsanmälan
klarats upp genom nedläggning på grund av att den skäligen misstänkte är
under 15 år successivt ökat från 10 556 år 1992 till 12 113 år 1997. För år
1998 finns ännu ej några tillgängliga siffror.
Det finns dock andra siffror för 1998 när det gäller ökande brottslighet
bland barn under 15 år som är alarmerande. Polisen i Örebro uppger att
antalet 14-åringar misstänkta för brott ökat kraftigt under senare år. 1995 var
det 135 misstänkta, 1996 169 st, 1997 183 st och 1998 283 st. Således en för-
dubbling på tre år. Det innebär att i genomsnitt begick var femte 14-åring i
Örebro ett brott 1998. Tendensen verkar hålla i sig. Under första kvartalet
1999 begick 14-åringar minst 83 brott.
Det är inte orimligt att anta att mönstret med tilltagande kriminalitet bland
de icke straffmyndiga går igen i övriga Sverige, även om det finns lokala
variationer. Det är av yttersta vikt att så tidigt som möjligt komma till rätta
med denna brottslighet. Ju tidigare verkningsfulla ingripanden kan ske i
barnets begynnande brottskarriär, desto större möjlighet till social anpassning
hos den unge till ett liv utan brottslighet.
Det är naturligtvis vårdnadshavarna, föräldrarna, som i första hand skall
vaka över att deras barn ej hamnar på brottets bana. När det inte fungerar
måste emellertid staten ta sitt ansvar. Därför bör regeringen snarast tillsätta
en utredning som dels kartlägger barnkriminaliteten, dess omfattning och
orsaker, dels föreslår åtgärder av såväl preventiv som repressiv karaktär för
att komma till rätta med densamma.
En person under 15 år som åkt fast för brottslig verksamhet överlämnas
idag till sociala myndigheter. Dessvärre framstår inte alltid denna åtgärd och
dess konsekvenser som speciellt allvarliga för den unge förövaren. Ibland
händer det inte mer än att man skall träffa en kontaktperson med viss
regelbundenhet. När en ung människa åker fast är det nödvändigt med snabb
handläggning för att signalen om det allvarliga i förseelsen ska nå fram. När
polisen har överlämnat ärendet med den icke straffmyndige till socialtjänsten
får det ej gå lång tid tills någon socialassistent hör av sig. Önskvärt vore att
någon från polisen, lämpligen den som skött förhöret, personligen
överlämnade vederbörande till den person inom socialtjänsten som skall ta
över ärendet. Förmodligen skulle då signalen om allvaret förstärkas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om den ökande
brottsligheten bland barn och vilka åtgärder som bör vidtas.