I media har under året förkommit många uppgifter om en tilltagande ungdoms-brottslighet. Främst är det ungdomsrånen, där unga rånar unga, som kraftigt ökar. Det är oroande bland annat därför att det finns anledning att anta att det kriminella beteendet kryper allt lägre ned i åldrarna, och blir allt vanligare bland dem som är under 15 år och ej straffmyndiga.
Enligt Brottsförebyggande rådet har antalet brott som efter brottsanmälan klarats upp genom nedläggning på grund av att den skäligen misstänkte är under 15 år successivt ökat från 10 556 år 1992 till 12 113 år 1997. För år 1998 finns ännu ej några tillgängliga siffror.
Det finns dock andra siffror för 1998 när det gäller ökande brottslighet bland barn under 15 år som är alarmerande. Polisen i Örebro uppger att antalet 14-åringar misstänkta för brott ökat kraftigt under senare år. 1995 var det 135 misstänkta, 1996 169 st, 1997 183 st och 1998 283 st. Således en för- dubbling på tre år. Det innebär att i genomsnitt begick var femte 14-åring i Örebro ett brott 1998. Tendensen verkar hålla i sig. Under första kvartalet 1999 begick 14-åringar minst 83 brott.
Det är inte orimligt att anta att mönstret med tilltagande kriminalitet bland de icke straffmyndiga går igen i övriga Sverige, även om det finns lokala variationer. Det är av yttersta vikt att så tidigt som möjligt komma till rätta med denna brottslighet. Ju tidigare verkningsfulla ingripanden kan ske i barnets begynnande brottskarriär, desto större möjlighet till social anpassning hos den unge till ett liv utan brottslighet.
Det är naturligtvis vårdnadshavarna, föräldrarna, som i första hand skall vaka över att deras barn ej hamnar på brottets bana. När det inte fungerar måste emellertid staten ta sitt ansvar. Därför bör regeringen snarast tillsätta en utredning som dels kartlägger barnkriminaliteten, dess omfattning och orsaker, dels föreslår åtgärder av såväl preventiv som repressiv karaktär för att komma till rätta med densamma.
En person under 15 år som åkt fast för brottslig verksamhet överlämnas idag till sociala myndigheter. Dessvärre framstår inte alltid denna åtgärd och dess konsekvenser som speciellt allvarliga för den unge förövaren. Ibland händer det inte mer än att man skall träffa en kontaktperson med viss regelbundenhet. När en ung människa åker fast är det nödvändigt med snabb handläggning för att signalen om det allvarliga i förseelsen ska nå fram. När polisen har överlämnat ärendet med den icke straffmyndige till socialtjänsten får det ej gå lång tid tills någon socialassistent hör av sig. Önskvärt vore att någon från polisen, lämpligen den som skött förhöret, personligen överlämnade vederbörande till den person inom socialtjänsten som skall ta över ärendet. Förmodligen skulle då signalen om allvaret förstärkas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om den ökande brottsligheten bland barn och vilka åtgärder som bör vidtas.
Stockholm den 3 oktober 1999
Ingemar Vänerlöv (kd)