I Förenta nationernas deklaration om brottsoffers rättigheter från 1995
anges vissa grundläggande principer som ska gälla för brottsoffer. Det
handlar om ersättning från gärningsmannen, från staten, rätten till
erforderlig materiel, medicinsk, psykologisk och social hjälp samt rätten
till den egna processen. I deklarationen anges bland annat att brottsoffren
ska behandlas med respekt och medkänsla samt skyddas av
rättsordningen. Vidare står att system ska skapas så att brottsoffren
snabbt och enkelt får gottgörelse.
Verkligheten ser helt annorlunda ut. Vart tredje brottsoffer saknar, när
polisutredningen är färdig och rättegången avslutad, förtroende för rätts-
väsendet. Brottsforskaren och doktoranden i psykiatri Magnus Lindgren har
på uppdrag av Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket under-
sökt frågan. Bristande information ansågs vara det allvarligaste problemet.
60 procent av de tillfrågade fick ingen information om brottsofferjourernas
verksamhet. Detta är inte acceptabelt. 42 procent fick aldrig information av
polisen att de hade rätt att få veta vad som hänt i ärendet. På frågan om man
skulle anmäla en liknande händelse i framtiden svarade var femte att han var
osäker. Sex procent visste inte och hela 14 procent svarade nej.
Idag finns också kryphål i det svenska rättssystemet som kan leda till att ett
brottsoffer kan tvingas betala en gärningsmans rättegångskostnader. Flera
fall har debatterats i media under 1999. Bland annat en kvinna som kniv-
höggs i ryggen av en okänd man. Både tingsrätten och hovrätten slog fast att
kvinnan skulle ha ett skadestånd på 80 000 kronor. Gärningsmannen
överklagade dock till Högsta domstolen som sänkte kvinnans skadestånd till
40 000 kronor. Dessutom tvingades kvinnan att betala rättegångskostnaderna
på cirka 22 000 kronor samt cirka 2 500 kronor direkt till gärningsmannen
som skulle ha ersättning för rättshjälpsskydd. En annat fall gällde en
handlare som rånades tre gånger på kort tid. Efter det sista rånet beslöt sig
handlaren för att kräva 150 000 kronor i skadestånd i ersättning för
personligt och ekonomiskt lidande. Tingsrätten ansåg att summan var för hög
och att handlaren borde nöja sig med 10 000 kronor. Dessutom dömdes
handlaren till att betala rånarens advokatkostnader på drygt 6 000 kronor.
Det kan aldrig vara acceptabelt att brottsoffer ska behöva betala gärnings-
mannens rättegångskostnader och gärningsmannens advokatkostnader. Idag
har vi ett moraliskt underskott i relationen mellan rättsstaten och de med-
borgare som rättsstaten har åtagit sig att skydda mot kriminella angrepp.
Detta måste förändras.
Kritik har riktats mot Justitiedepartementet och krav har ställts på att
reglerna ska ses över. En föreslagen ändring av skadeståndslagen borde få till
följd att ett brottsoffer som tillerkänts ersättning för kränkning genom ett
brott inte ska behöva betala gärningsmannens rättegångskostnader. Lagen
ska kunna träda i kraft i början av januari 2000 enligt Justitiedepartementet.
I Sverige finns även i förhållande till bland annat Holland och England, ett
mindre hänsynstagande till ett offers efterlevande. Ett vistelseförbud med
hänsyn till anförvanters önskemål borde även komma till uttryck i svensk
lagstiftning. Det borde heller aldrig vara tillåtet att benåda en
gärningsman/livstidsdömd utan att informera den efterlevande till offret. När
och om den dömde ska få permission måste brottsoffret få information om
detta. Varje brist i bemötandet av brottsoffret är en kränkning mot de
grundprinciper som tar sig uttryck i Förenta nationernas deklaration om
brottsoffers rättigheter.
Enligt budgetpropositionen 1999 har Brottsofferfonden "en central funk-
tion när det gäller stöd till dem som drabbas av brott. Effektivitet, snabbhet
och hög kvalitet vid handläggningen av brottsskadeärendena är nödvändigt
för att garantera det enskilda brottsoffrets rätt till ersättning och behov av
trygghet och stöd."
I regleringsbrevet för såväl 1997 som 1998 anges att minst 70 procent av
brottsskadeärendena skall, med bibehållen kvalitet, handläggas inom tre
månader. Det målet nåddes varken 1997 eller 1998. Vidare anges att ärende-
balansen i fråga om brottsskadeersättning skall minska. Det gjorde den 1997
(jämfört med året innan) med 15 procent till 1477, men 1998 ökade den med
21 procent till 1780. Antalet avgjorda ärenden 1998 var 5083. Under första
delen av 1999 har ärendemängden till brottsoffermyndigheten ökat med cirka
20 procent.
Det är särskilt angeläget att brottsoffermyndigheten kan leva upp till sina
mål om handläggningstider för sina ärenden. Brottsoffret har kanske bear-
betat händelsen under en längre tid. Det kan upplevas som väldigt jobbigt att
behöva vänta på besked om skadestånd. Att sedan efter avslutad rättegång än
en gång behöva riva upp händelsen för att gå igenom en ny process är inte
rimligt. Brottsoffret måste få allt stöd från samhället.
Människor som har drabbats av brott har rätt att erhålla all den kvalitativa
och kvantitativa hjälp de behöver för att kunna återgå till ett normalt liv.
Sättet att möta och stödja människor som utsatts för brott måste utvecklas.
Utbildning och fortbildning ska genomföras för de grupper som kommer i
kontakt med brottsoffer. Brottsofferfrågorna är idag en integrerad del av
polisutbildningen. Det är bra, men också utexaminerade poliser och poliser
verksamma ute på fältet måste få utbildning om brottsofferfrågor. Därför
anser jag att det är mycket viktigt att fortbildning av redan utbildade poliser
är en högt prioriterad fråga. Här är det nödvändigt med en medveten satsning
på alla dem som finns i tjänst idag. Det första mötet med polis efter det att
man blivit utsatt för brott är en kritisk punkt för brottsoffren vilket också
visade sig i Magnus Lindgrens undersökning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Förenta nationernas deklaration om brotts-
offrets rättigheter efterlevs i Sverige på alla nivåer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lagstiftningen ändras så att brottsoffret inte
riskerar att behöva betala rättegångskostnader och advokatkostnader
för gärningsmannen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av fortbildning och utbildning för de
grupper som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med brottsoffer.