1 Inledning
Kvinnor som hotats eller utsatts för våldsbrott måste tas på största allvar. På mindre än en vecka rapporterades tre kvinnor mördade för en tid sedan, misshandlade till döds. I samtliga fall handlar det om gärningsmän som kvinnorna hade eller hade haft en relation med. Åtta barn blev moderlösa. Bakom de tre kvinnorna som mördats finns tusentals kvinnor som blir brutalt misshandlade, ofta pågår misshandeln under lång tid. Varje år anmäler 20 000 kvinnor misshandel i Sverige. Därutöver finns ett stort mörkertal. Endast var femte anmälan leder till åtal. Polisåklagare, socialtjänst och hälso- och sjukvården brister fortfarande i rutiner och hantering av ärendena. Samarbetet mellan myndigheterna behöver fördjupas och handläggningen bli effektivare. Hela rättsapparaten måste arbeta snabbare.
1.1 Ett nytt kvinnofridsbrott
1998 instiftades det nya kvinnofridsbrottet, som tar hänsyn till det upprepade och systematiska i vissa mäns beteende. Effekterna måste nu studeras och därefter bör riksdagen få ta ställning till om lagen ska skärpas ytterligare. En uppföljning och kontroll av hur lagen efterföljas blir därmed nödvändig. Detta bör ges regeringen till känna.
1.2 Våld mot kvinnor, en prioriterad fråga
Våld mot kvinnor måste bli en prioriterad fråga i hela samhället, inte minst inom polisorganisationen. Organisation och rutiner behöver anpassas till detta synsätt. Det behövs exempelvis tydliga rutiner för tidigt beslut om förundersökning och en aktiv förundersökningsledning. Även informationen inom polisen måste förbättras. I dag är det t ex inte självklart att närpolisen i området där kvinnan bor blir informerad om misshandeln. Detta bör ges regeringen till känna.
En stödjande attityd från polisens sida har visat sig ha en skyddande effekt på kvinnor som blivit utsatta för misshandel och övergrepp. Om sjukvården som tar hand om kvinnan kan redogöra för hur polisen agerar så vågar hon kanske anmäla brottet. Välutbildade poliser med kunskaper om orsakerna till våldsbrott och om hur våldet påverkar offret kan positivt bidra till kvinnans fortsatta agerande och hennes möjligheter att bli av med det ständiga hotet om misshandel, innan det är för sent.
Även åklagarmyndigheten måste se över sina rutiner. Bland annat bör möjligheten till ökad lagföring prövas, häktning bör kunna förekomma i fler fall än i dag, att målsäganden redan från början får juridisk hjälp, precis som en åtalad får advokat direkt, är exempel på en annan viktig åtgärd. Möjligheten till videokonferensförhör bör i enlighet med riksdagsbeslut kunna utnyttjas under våren. Poängen med detta arbetssätt är att kvinnan inte behöver vara i samma rum som förövaren, vilket har stor betydelse för vad hon ska orka berätta. Förändringar som ger kvinnan en säkrare ställning i rättsprocessen bör vidtas. Detta bör ges regeringen till känna.
Både polis och åklagare kan fortfarande göra mycket mer i arbetet med att bekämpa våld mot kvinnor. Den redovisning av en inventering i 11 av 21 polismyndigheter som Rikspolisstyrelsen nyligen har överlämnat till regeringen visar bl a att alltför stort ansvar läggs på den enskilda polisen. Videokamera används endast i vissa polisdistrikt. Detta är en bra metod för att säkra bevis under förutsättning att kvinnan inte motsätter sig att bli filmad. Vikten av att dokumentera kan inte nog understrykas. I dag finns dessvärre inte tillräckligt många videokameror i polisdistrikten. Utryckande polis måste ensam ta ställning till en rad frågor vid det aktuella tillfället, som t ex hur stor risken är för att kvinnan ska misshandlas igen, om hon och hennes barn kan stanna kvar i bostaden eller om häktning av mannen bör övervägas? Han/hon måste kunna göra en riskbedömning. I rapporten fram- hålls behovet av dygnetrunthjälp av åklagare och poliser till polispatrullen. Det är ett krav som vi stödjer. Detta bör ges regeringen till känna.
1.3 Hot om våld verkställs oftast
Det finns goda skäl för polis och andra myndigheter att ta hot om våld på allvar. Män som är dömda för misshandel av kvinnor har ofta sökt psykiatrisk vård för sina problem, vilket framhållits från Huddinge sjukhus. Dessvärre har de fått vänta alltför länge och verkställt misshandeln under tiden. Män som misshandlar kvinnor är också mer benägna att använda våld i andra sammanhang. Undersökningar visar att om en man hotar vid upprepade tillfällen är också risken mycket stor för att han kommer att verkställa sitt hot. Undersökningen från BRÅ Brottsförebyggande rådet visar också att flera av männen anser att kvinnorna till viss del får "skylla sig själva, eftersom de argumenterar och säger emot". Det allra vanligaste skälet är svartsjuka. Mannen har eller håller på att förlora något som han anser ha "tillhört" honom och i det sammanhanget blir hot och våld ett sätt att försöka uttrycka makt över kvinnan.
1.4 Statistik om våld mot kvinnor
En av de viktigaste kunskapskällorna om våldet mot kvinnor är statistiken över anmälda brott. Bra beslut om vilka åtgärder som måste vidtas kan bara fattas om vi har tillräcklig kunskap om brottslighetens omfattning, struktur och utveckling. Statistiken har förbättrats, men en del arbete återstår. Ny kodning är t ex redan införd för brott som ofredande och olaga hot. Ett förslag om att förfina statistiken ytterligare har presenterats av BRÅ, som innebär att man med ny brottskodning ska kunna se om det är en man eller kvinna som är gärningsman/offer och även få ålder redovisad. Det behövs också information om skadestånd vid våldsbrott och omfattningen av frihetsberövanden vid brott som avser våld mot kvinnor. Detta bör ges regeringen till känna.
1.5 Skolans roll
En av rättsstatens viktigaste uppgifter är att skydda medborgarna mot våld och övergrepp. För att klara detta krävs fasta normer och etisk fostran i familj och skola tillsammans med brottsförebyggande åtgärder och en effektiv rättsapparat. Skolans roll har kommit i skymundan och kan uppfattas som diffus. Lagen om kvinnofrid har sin utgångspunkt i ordet respekt, respekt för människovärdet. Skolan bör spela en mer aktiv roll i denna fostran bl a i kampen mot det ökade "språkvåldet" som är en inkörsport till en snedvriden mans- och kvinnosyn och därmed till relationsproblem. De typiska beteenden som förekommer i samband med misshandel av kvinnor bör skolan kunna informera eleverna om med hjälp av en checklista t ex vid besök hos skolsköterskan. Detta kan ses som en "vaccination" för att förebygga misshandel och övergrepp på ungdomar. Informationen bör liksom i de flesta fall idag även ges vid preventivmedelsrådgivning och vid besök på ungdomsmottagningen. Skolan kan också vara tydligare i hanteringen av frånvaro av invandrarflickor i nedre tonåren. Även om inte hämtning enligt lag förekommer längre så råder skolplikt vilket innebär att föräldrarna är skyldiga att se till att barnen går i skolan. Kommunerna ska ges i uppdrag att aktivt informera elever och föräldrar om skolpliktens innebörd. Därtill bör skolhuvudmannen bli skyldig att vid olovlig frånvaro under en längre tid eller när det kan misstänkas att en elev hålls från skolan göra hembesök för att tydliggöra nödvändigheten av skolpliktens fullgörande. Detta bör ges regeringen till känna.
1.6 Samma man men nytt offer
I många av de misshandlade männens beteende går det att se ett mönster. Samma man gör om samma sak om och om igen fast med en ny kvinna. Det är ett förhållande som är fullständigt oacceptabelt. Mest utsatta är de kvinnor som kommer från andra länder då de saknar sociala nätverk och oftast inte talar svenska. Antalet kvinnor som kommer med anknytning till en man i Sverige och blir misshandlade har ökat kraftigt. Den s k tvåårsregeln, vilken försatt kvinnorna i en tvångssituation, har tidigare kritiserats. Denna regel innebär att, när en utländsk man eller kvinna kommer till Sverige för att gifta sig med en svensk medborgare, får han/hon numera vanligen tolv månaders uppehållstillstånd. Består förhållandet efter två år får kvinnan eller mannen permanent uppehållstillstånd. Efter hårda påtryckningar bl a från riksdagsledamöter har vissa förändringar skett i tillämpningen av regeln. Frågan om tvåårsregeln är under utredning. Både Anknytningsutredningen och den sk NIPU-utredningen har diskuterat förslag till förändringar. Vi vill påpeka det angelägna i ett snabbt ställningstagande till förslagen.
För att förebygga att män utnyttjar situationen kan även andra åtgärder vidtas. Enligt vår uppfattning bör Invandrarverkets rutiner kunna ändras och förbättras. Det bör trots kravet på integritet vara möjligt att kunna avläsa om referenspersonen till den utländska kvinna som söker uppehållstillstånd förekommer som referensperson vid upprepade tillfällen. Informationen bör komma kvinnan till del. Även denna fråga är föremål för översyn i ovan nämnda utredningar. Dessutom bör kvinnan redan när hon gör sin ansökan till landet vid ambassaden i sitt hemland få information om vilka rättigheter och möjligheter hon har om hon skulle råka illa ut i Sverige. Detta bör ges regeringen till känna.
2 "Nollvision"
Våld som förvandlar kvinnors och barns trygghet till en tillvaro i skräck och som inskränker kvinnors frihet måste bekämpas betydligt mer effektivt. I ett jämställt samhälle visar kvinnor och män respekt för varandra. Samhällets mål måste vara en "nollvision" för våld mot kvinnor, för att uppnå detta krävs omfattande åtgärder. Alla samhällets aktörer måste inventera vilka möjligheter som finns för att öka kvinnors trygghet och förebygga brott.
Att förebygga våldsbrott kan innebära allt från att bekämpa sexuella övergrepp mot barn, barnpornografi som att se till att de kvinnor som utsatts för misshandel eller hot om misshandel skyddas mot förövaren. Krav och åtgärder måste konkretiseras i lokala trygghetsplaner för kvinnofrid.
Det är samtidigt viktigt att understryka att allt inte kan lösas på politisk väg. Det civila samhället har en nyckelroll för att komma tillrätta med kvinnomisshandeln, när familjemedlemmen, grannen eller arbetskamraten höjer handen måste omgivningen reagera.
2.1 Mediernas betydelse
FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor är en av de sex mest centrala internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. En uppföljning av handlingsprogrammet från kvinnokonferensen i Peking ska därför även innehålla åtgärder mot det sexistiska våldet i samhället. Ländernas regeringar skall bl a arbeta för att mediebilden av kvinnor i samhället är rättvisande och ej diskriminerande. Mediernas sätt att beskriva kvinnor har stor betydelse för att underhålla respektive komma till rätta med snedvridna attityder.
Ett angränsande problem är den könsdiskriminerande reklamen. Det saknas för närvarande ett direkt förbud i Sverige, men sådan lagstiftning finns bl a Norge. Något förslag till lagstiftning lades inte fram i samband med att den nya marknadsföringslagen antogs 1996. Många upplever idag övertrampen som allt grövre. Samhället måste reagera kraftigare mot reklam som är kränkande, nedvärderande och som förmedlar en oacceptabel kvinnosyn. Erfarenheterna av den norska lagstiftningen bör granskas. Detta bör ges regeringen till känna.
2.2 Samhällsplanering för kvinnofrid
Att kvinnors frihet begränsas av att de i praktiken inte har samma tillgång till utomhusmiljön som männen är oacceptabelt. Många kvinnor, både äldre och yngre, avstår från att gå ut och från att delta i aktiviteter kvällstid för att de inte vågar gå hem ensamma. En modern samhällsplanering måste ha ett uttalat kvinnoperspektiv. Även redan befintliga miljöer måste ses över och så långt möjligt göras lika tillgängliga för kvinnor som för män. Många negativa effekter kan undvikas. Det kan handla om så enkla åtgärder som en ordentlig gatubelysning och gångbroar i stället för gångtunnlar. Även bostäderna kan utformas så att de inger trygghet. Vi vet att kvinnor känner större oro än män gör i de flesta utomhusmiljöer, speciellt sena kvällar men även tidigt på morgonen. Kvinnor använder oftare kollektiva färdmedel medan männen har tillgång till bil. Lokala åtgärdsprogram för ökad kvinnofrid i utomhusmiljön bör utarbetas i varje kommun. Detta bör ges regeringen till känna.
2.3 Besöksförbud, livvaktsskydd
Det skall finnas fler möjligheter för hotade kvinnor att kunna freda sig. Det bör t ex i högre utsträckning än i dag vara möjligt att ta bort mannen från brottsplatsen. Idag krävs ofta en mycket allvarlig misshandel för att polisen ska gripa mannen och för att åklagaren senare ska besluta om anhållan och yrka på häktning. Mannen är oftast den som får stanna kvar medan den skadade och livrädda kvinnan får lämna platsen. I avvaktan på beslut om vem som ska ha rätt att bo kvar i hemmet bör den misshandlade kvinnan ges denna rätt.
Brottsoffer kan erbjudas livvaktsskydd. Det är en åtgärd som många gånger upplevs som integritetskränkande. Det vore rimligare att gärningsmannen får sin frihet beskuren, istället för den hotade kvinnan. Lagen om besöksförbud är ett viktigt skydd för kvinnor som hotas, förföljs eller trakasseras. De män som överträder besöksförbudet bör förses med elektronisk fotboja, eller på annat sätt få sin frihet inskränkt. Straffsatserna för män som överträder besöksförbudet bör skärpas. Detta bör ges regeringen till känna.
2.4 Larm och andra hjälpmedel
Hotade kvinnor ska kunna få tillgång till trygghetspaket och larm. Även vittnen som känner sig hotade ska ha rätt till larmutrustning. Idag finns alldeles för få larmpaket och många hotade kvinnor får stå på väntelista för att få ett larm. Detta är helt orimligt. Att upphandla fler moderna larm ska vara en prioriterad åtgärd.
Andra effektiva sätt för kvinnor att skydda sig måste utvecklas. Att låna ut fler hundar till hotade kvinnor kan vara ett effektivt livvaktsskydd. Detta bör ges regeringen till känna.
2.5 Rikskvinnocentrum i Uppsala
Rikskvinnocentrum (RKC) i Uppsala tillkom på regeringens initiativ efter förslag av den av regeringen tillsatta kvinnovåldskommissionen (SOU 1994:56). De direktiv som RKC fick innebar att man från ett kvinnoperspektiv skulle verka för ett förbättrat bemötande i sjukvården av våldsutsatta kvinnor och bedriva forskning om sexualiserat våld. Ytterligare en uppgift var att utbilda och informera yrkesgrupper som kommer i kontakt med kvinnor utsatta för sexualiserat våld och ordna kurser, konferenser och seminarier för kvinnorna själva.
RKC har utarbetat handlingsplaner och vårdmodeller för omhänder- tagandet och utvecklat samverkansformer med olika vårdenheter, myndig- heter och kvinnojourer, där den misshandlade kvinnan alltid sätts i centrum. Denna patientmodell har visat sig fungera bra och förs nu ut till vårdinstanser på många platser i Sverige.
Vid RKC har samlats ett unikt material om kvinnor som utsatts för våld. Ett flertal kvinnor kan följas under sjukhusvård och rättsprocess. Rätts- intygens betydelse för utfallen i domstol kan undersökas. Hälsoekonomiska studier kan göras för att belysa samhällets kostnader för vården av misshandlade kvinnor.
Verksamhetens betydelse kan inte nog betonas. För att garantera verk- samheten krävs en långsiktig lösning. Detta bör ges regeringen till känna.
2.6 Öronmärkta pengar till polisen
I många fall hade det varit möjligt att förhindra att kvinnor blev ihjälslagna av sina män. När det råder en extraordinär situation krävs extraordinära insatser från samhällets sida. Samtidigt handlar det alltid om prioriteringar. För att man inte ska behöva ställa trafikövervakningen mot insatser för att bekämpa våld mot kvinnor, föreslår vi att man överväger möjligheten att öronmärka pengar till denna verksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.
2.7 Utbildning
Oftast beror förhärskande attityder på bristande kunskaper om hur verkligheten egentligen ser ut. Utbildning blir därför en nödvändig åtgärd för de yrkesgrupper som möter kvinnor, vilka befinner sig i en utsatt situation. Rikspolisstyrelsens rapport, som vi hänvisat till ovan, visar på det påtagliga behovet av att förbättra attityder, bemötande och omhändertagande för att ge en väl avvägd och riktig information till målsäganden och möjlighet till stöd och hjälp. Här handlar det i lika hög grad om utbildning som fortbildning.
Kvinnojourerna har under tjugo år byggt upp en stor kunskapsbas baserad på erfarenheter från verksamheten samt nationell och internationell forsk- ning. Denna kunskap bör bl a tas till vara vid utbildning av personer som ska verka inom socialtjänst, polis- och domstolsväsende och inom hälso- och sjukvård.
I all utbildning där personer förväntas komma i kontakt med utsatta människor i sin yrkesvardag bör specialkurser om våld mot kvinnor erbjudas, exempelvis inom juristutbildningen. Detta bör ges regeringen till känna.
2.8 Information och samarbete
Samarbetet mellan de olika yrkeskategorierna måste utvecklas för att ge möjlighet till informationsspridning och erfarenhetsutbyte, vilket skulle göra det möjligt för polisen att snabbare identifiera upprepningsvåld och följa upp sådana fall mer effektivt. Rikspolisstyrelsens rapport från 1 juli tar upp frågan om ett omgående behov av funktion/enhet som tidigt och kontinuerligt samlar in, sammanställer och analyserar olika uppgifter för fortlöpande bedömning av risk för nya brott/hotbilder.
2.9 Jämställdhetsperspektivet
För att kunna bedöma effekterna av vidtagna åtgärder krävs i alla sammanhang att dessa utvärderas och bedöms på ett effektivt sätt. Polisen bör därför redovisa hur man lever upp till regeringens uttalade krav på att jämställdheten ska genomsyra all verksamhet för att klarlägga vilka konsekvenser olika åtgärder får för kvinnor och män. En sådan utvärdering skulle vara en god hjälp för utvecklingen av ett effektivare arbetssätt inom polisen. Detta bör ges regeringen till känna.
2.10 Rättsintygen
Vi kan inte finna oss i att män som förgriper sig på kvinnor inte ska bli dömda för de brott de begår. Ett hinder idag är de bristfälliga rättsintygen. Ska någon kunna dömas krävs att det finns bevis. Rättsintygen är ett sätt att säkra bevis. Knappt en tredjedel av rättsintygen är användbara. Resten är av för dålig kvalitet. Då kravet på objektivitet styr åklagarens arbete framstår betydelsen av att kunna säkra bevis med all tydlighet. I början av läkarutbildningen ingår ett avsnitt om rättsintygen. Det finns skäl att repetera detta när studenten har nått en högre medicinsk utbildningsnivå och har en reell möjlighet att kunna göra en bedömning av misshandelsskador, som kan vara svårtolkade. Detta bör ges regeringen till känna.
2.11 Straff och behandling
Samhället ser mycket allvarligt på brott som innebär övergrepp mot kvinnors liv. Mot bakgrund av den diskussion som förekommit om möjligheterna att få brottslingar dömda och straff utmätt bör en noggrann analys av hur straffsatserna tillämpas genomföras liksom i vilken omfattning straff utmäts. Detta bör ges regeringen till känna.
Rehabilitering av redan straffade sker i olika program och på olika platser i landet, till synes med goda resultat. Inget av programmen är dock vetenskapligt utvärderat. Behandling sker huvudsakligen av dem som redan straffats för våld mot kvinnor. Vi vill med skärpa understryka betydelsen av att de uppdrag som getts till Kriminalvårdsstyrelsen bl a om en kartläggning av vilka behandlingsprogram som använts och överväganden om framtida behov med anledning av kvinnofridspropositionen kan utföras i avsedd omfattning och på utsatt tid. Även arbetet med ett nationellt vålds- brottsprogram ska ges hög prioritet. Detta bör ges regeringen till känna.
2.12 Socialtjänsten
I juli 1998 kompletterades lagstiftningen varvid socialtjänstens ansvar för kvinnor som utsatts för våld förtydligades. Socialnämnden ska verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation. Kompetens och handlingsberedskap ska vidareutvecklas för att socialtjänsten ska kunna stödja utsatta kvinnor på ett bättre sätt. Vi vill också peka på att det är angeläget att socialtjänsten i högre grad riktar uppmärksamheten mot männen som utför våldet, som är eller riskerar att bli förövare.
2.13 Samverkan
Som vi redan påpekat ovan är en ökad samverkan mellan olika myndigheter på alla nivåer en förutsättning för att komma till rätta med den problematik vi beskrivit. Allra tydligast uttalat är detta behov på lokal nivå. På flera håll i landet prövas samarbete mellan olika myndigheter. I åtagandet bör bl a ingå att socialtjänsten har reella möjligheter att tidigt och på mycket kort varsel ställa upp, för att t ex erbjuda kvinnan skyddat boende, att sjukvården kan erbjuda adekvat vård med övernattningsmöjligheter, o s v. Sammantaget tyder den inventering som Rikspolisstyrelsen gjort på behov av en väl utvecklad övergripande kommunal handlingsplan, fastställd av fullmäktige. Dokumentet bör beskriva samverkan på lokal nivå mellan socialtjänsten, hälso- och sjukvården, polisen, kriminalvården och de olika ideella verksamheterna, vars insatser vi vill understryka vikten av. Detta bör ges regeringen till känna.
3 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av effekterna av det nya kvinno- fridsbrottet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att våld mot kvinnor måste bli en prioriterad fråga i hela samhället, inte minst inom polisen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av åklagarmyndighetens rutiner och om att stärka kvinnas ställning i rättsprocessen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av dygnetrunthjälp till polispatruller,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av specificerad statistikinformation,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolan och behovet av information om skolplikten och hembesök vid långvarig olovlig frånvaro,3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Invandrarverkets rutiner vid anknytningsären- den, 2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mediebilden av kvinnor och könsdiskrimine- rande reklam, 1
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärdsprogram för ökad kvinnofrid i utom- husmiljön,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt tillämpning och straff vid överträdelse av besöksförbudet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten för hotade kvinnor att skydda sig,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Rikskvinnocentrum,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om öronmärkta pengar till polisen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utbildning för berörda yrkes- kategorier,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av information och ökat samarbete mellan olika yrkesgrupper,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett jämställdhetsperspektiv vid ut- värdering av misshandelsärenden,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättsintygens kvalitet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en analys av straffsatsernas tillämp- ning liksom i vilken utsträckning straff utmäts,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabiliteringsprogram och ett nationellt vålds- brottsprogram,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en övergripande kommunal hand- lingsplan antagen av fullmäktige.
Stockholm den 29 september 1999
Lena Ek (c)
Beatrice Ask (m)
Ulla-Britt Hagström (kd)
Helena Bargholtz (fp)
Ewa Larsson (mp)
1 Yrkande 8 hänvisat till LU. 2 Yrkande 7 hänvisat till SfU.
3 Yrkande 6 hänvisat till UbU.