- Tisdagen den 31 augusti hittades en 19-årig kvinna död i sin lägenhet i
Jönköping
- Torsdagen den 2 september mördades en 34-årig kvinna i Malmö
- Tisdagen den 7 september mördades en 30-årig kvinna i Malmö
I samtliga fall är gärningsmannen make/sambo och har tidigare
misshandlat den nu döda kvinnan.
Varje år mördas ca 50 kvinnor i Sverige under liknande omständigheter
som de tre beskrivna fallen. Hur många kvinnor som misshandlas vet man
inte men närmare 20.000 fall anmäls varje år. Siffrorna är förfärande men
väcker kanske ändå inte den avsky de borde göra. Tänk om man byter ut
ordet "kvinna" mot anställd, barn, invandrare, homosexuell ... skulle då atti-
tyden vara skarpare och resurser mobiliseras i högre grad än i dag? Ett barn
mördas varje vecka, ... en homosexuell, en polis, en officer ... Kanske har vi
lättare att om inte acceptera ej heller negligera men kanske ändå inte till
fullo
fästa lika stor vikt vid den illgärning som kvinnomisshandel innebär eftersom
den ofta sker inom familjen?
Ändock har våld mot kvinnor uppmärksammats alltmer under senare år
samtidigt som antalet anmälda brott ökar - senast med sju procent från 1997
till 1998. Huruvida ökningarna beror på att brottsligheten faktiskt har ökat
och/eller om det är så att kvinnor i ökad utsträckning vågar anmäla männen
är det ingen som vet. Kvinnomisshandeln sker i vårt mest privata liv -
familjen, i relationen mellan man och kvinna - vilket medför att den ofta inte
syns eller hörs av andra.
När en kvinna efter kanske år av misshandel vågar göra en polisanmälan så
är det inte alltid i direkt samband med själva misshandeln anmälan görs. Då
finns det inga fotografier eller läkarutlåtanden som vidimerar kvinnans
skador och ofta så står ord mot ord. I dag är handläggningstiden i
normalfallet ca ett år innan fallet överlämnas till domstol. 1997 ledde ca
40 procent av anmälningarna om misshandel av kvinnor till åtal.
Ett ytterligare problem är att många kvinnor kommer från kulturer med ett
socialt mönster skilt från det svenska. Polisen, socialtjänsten och sjukvården
har ofta inte, men bör få, den kulturella kompetens som behövs för att be-
möta dessa kvinnor på ett adekvat sätt.
Kvinnor som misshandlats klagar ofta på brister i bemötandet, omhänder-
tagandet och behandling från polisen och socialtjänsten såväl som från
sjukvården. Detta är ett problem då utbildning och fortbildning om våld mot
kvinnor inte ännu genomförs generellt i landet.
På många områden är det nödvändigt att öka kunskapen om de mekanis-
mer som utlöser våld mot kvinnor och om det sätt att reagera som den
drabbade kvinnan visar.
Ett flertal projekt med "Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel" har
genomförts i Sverige och det har visat sig att samverkan mellan myndigheter
är en förutsättning för arbetet att motverka kvinnomisshandel. Ett samarbete
ger möjligheter att vidareutveckla metoder så att kvinnomisshandel kan
upptäckas i ett tidigt skede och förebyggas.
Det är viktigt att polisen kortar handläggningstiderna, att polisen blir bättre
på att bedöma risk- och hotbilden för kvinnor som misshandlas och också
utveckla rutiner för att tidigt upptäcka brott.
En inventering som Rikspolisstyrelsen gjort visar att kontroll av risk- och
hotbilder i samband med våld mot kvinnor inte sker kontinuerligt och rutin-
mässigt. Dessutom visade det sig att vissa polismyndigheter har brister när
det gäller att akut och dygnet runt låna ut larmpaket. Handläggningstiderna
upplevs inte sällan vara pressande långa.
En part som ofta inte uppmärksammas i tillräcklig omfattning vid den
familjetragedi som kvinnomisshandel innebär är eventuella barn. Som regel
tas de om hand av sociala myndigheter, släktingar eller andra närstående,
men större uppmärksamhet bör ägnas åt det enskilda barnet och den trauma-
tiska upplevelse det är för barnet att få se sin mamma bli slagen, ofta under
en längre tid. Möjligheten att få tillgång till barnpsykologisk behandling bör
vara regel för barn i misshandlarfamiljer.
Den man som misshandlar sin kvinna borde kunna anhållas och häktas
omedelbart. I dag har vi den absurda situationen att en slagen, misshandlad
kvinna som kommer hem efter vård på sjukhus kan tvingas dela hem och
säng med gärningsmannen som släpps efter ett kort förhör. Det borde vara
regel att dessa våldsmän omedelbart kunde häktas.
Kvinnofridsreformen är ett steg i rätt riktning men enligt vår mening inte
tillräckligt långt gående. Ett besöksförbud borde, för att få de misshandlade
kvinnorna att känna någon säkerhet, kompletteras med en fotboja som be-
gränsar gärningsmannens rörelsefrihet. Det borde inte vara så att det är
kvinnans och barnens frihet som inskränks utan gärningsmannens. I stället
för att kvinnan och barnen skall tvingas flytta till ny ort, börja nya
skolor/dagis, skaffa nytt jobb o.s.v. skall i stället gärningsmannen få finna
sig
i inskränkningar av sin frihet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att berörda myndigheter får ökad kun-
skap om kvinnomisshandel,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av ökad samverkan mellan berörda
myndigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att handläggningstiderna kortas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att barns behov av traumabehandling
beaktas,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att principen skall vara att gärningsmannens
frihet skall begränsas, inte den slagna kvinnans.