Det är för den breda allmänheten helt obegripligt hur rånare, som vid
brottets begående inte har haft ett brukbart vapen, inte ändå döms för
grovt rån. Det är naturligtvis så att det är upplevelsen hos de utsatta som i
alla mål skall vara avgörande. Avsikten med att bruka ett föremål som
ger intryck av ett vapen är självfallet att man skall skapa en känsla av
fara för livet hos den som utsätts för brottet. Detta är uppenbarligen det
som brottslingen har med i sin beräkning.
För den som efter att ha utsatts för psykisk skada i samband med en sådan
händelse drabbas av människoskräck, mardrömmar, sömnsvårigheter eller
andra former av kanske livslångt lidande, är det inte till någon tröst att
kanske få veta att det var ett ofarligt vapen, som man ställdes inför. Då är
skadan redan skedd.
Då straffskalorna är så utformade att det är förenat med mycket hårdare
påföljder för ett grovt rån än ett "vanligt" rån, torde preventionseffekten vid
en strikt tillämpning av att åtala och döma för grovt rån, så snart ett vapen
eller vapenliknande föremål använts, som skapat rädsla för livet, väsentligt
ökas.
Samtidigt är det nödvändigt att väsentligt förbättra behandlingen av dem
som utsatts för sådana brott. Brottsoffrets situation - inte brottslingens -
skall sättas i centrum!
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av sådan lagstiftning och lagtillämpning
som leder till en rimligare utformning av påföljden för brottslingen
såväl som en bättre behandling av offret vid rånbrott.