Det är för den breda allmänheten helt obegripligt hur rånare, som vid brottets begående inte har haft ett brukbart vapen, inte ändå döms för grovt rån. Det är naturligtvis så att det är upplevelsen hos de utsatta som i alla mål skall vara avgörande. Avsikten med att bruka ett föremål som ger intryck av ett vapen är självfallet att man skall skapa en känsla av fara för livet hos den som utsätts för brottet. Detta är uppenbarligen det som brottslingen har med i sin beräkning.
För den som efter att ha utsatts för psykisk skada i samband med en sådan händelse drabbas av människoskräck, mardrömmar, sömnsvårigheter eller andra former av kanske livslångt lidande, är det inte till någon tröst att kanske få veta att det var ett ofarligt vapen, som man ställdes inför. Då är skadan redan skedd.
Då straffskalorna är så utformade att det är förenat med mycket hårdare påföljder för ett grovt rån än ett "vanligt" rån, torde preventionseffekten vid en strikt tillämpning av att åtala och döma för grovt rån, så snart ett vapen eller vapenliknande föremål använts, som skapat rädsla för livet, väsentligt ökas.
Samtidigt är det nödvändigt att väsentligt förbättra behandlingen av dem som utsatts för sådana brott. Brottsoffrets situation - inte brottslingens - skall sättas i centrum!
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av sådan lagstiftning och lagtillämpning som leder till en rimligare utformning av påföljden för brottslingen såväl som en bättre behandling av offret vid rånbrott.
Stockholm den 1 oktober 1999
Lennart Fridén (m)