Med anledning av många kvinnors utsatthet för våld förs en
debatt om samhällets oförmåga att skydda utsatta kvinnor
trots att det finns lagar och andra skyddsmekanismer.
Polisväsendet utgör endast en mindre del av de samlade resurser som finns
i samhället för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor. Socialtjänst, åklagar-
väsende och kriminalvård utgör idag ett relativt väl fungerande nätverk för
att behandla och omhänderta gärningsmän. Motsvarande organisation saknas
dock för brottsoffer. De nämnda institutionerna behöver genomgå en grund-
läggande förändring, som innebär att brottsoffer ägnas lika stor uppmärk-
samhet som gärningsmännen.
Nya lagar kan stiftas på relativt kort tid. Men det är betydligt svårare att
komma till rätta med de attityder och den okunskap som fortfarande finns
inom rättsväsende, socialtjänst och andra samhällets institutioner. Ett sätt att
inledningsvis hjälpa och stödja brottsoffer vore att landets kommuner
upprättade särskilda kriscentra för brottsoffer där de drabbade erbjuds
omedelbar hjälp av jurister, psykologer, läkare med flera.
Påföljden för överträdelser av besöksförbudet behöver också ses över. Idag
är maxstraffet för brott mot besöksförbudet ett års fängelse. Enligt uppgift är
det alltför få av de gärningsmän som bryter mot besöksförbudet som häktas.
Många män bryr sig inte alls om förbudet.
Enligt Brottsförebyggande rådet har antalet män som har besöksförbud
ökat tio gånger sedan lagen om besöksförbud trädde i kraft år 1988. Under
1998 utfärdades 2 014 beslut om besöksförbud (Riksåklagarens årsredovis-
ning för 1998). Enligt den officiella brottsstatistiken anmäldes samma år
2 740 brott mot besöksförbudslagen. Antalet anmälningar var dock sannolikt
betydligt lägre än det faktiska antalet brott, eftersom en anmälan oftast avser
flera brott av samma person. Under 1998 lagfördes totalt 306 personer för
brott mot besöksförbudslagen. För 106 personer var brott mot besöksför-
budslagen huvudbrottet.
Anmälningarna om övervåld mot kvinnor har också ökat lika kraftigt. Det
anses bl a bero på att polisen arbetar aktivt för att upplysa om möjligheten att
begära besöksförbud. Fler invandrarkvinnor har också blivit upplysta om
sina rättigheter.
Även om lagen om besöksförbud hjälpt och skyddat många kvinnor och
barn, är det ändå en stor grupp som den lagen inte har någon effekt för.
Lagen får inte heller verka tandlös för de misshandlade kvinnor, som idag
inte vågar anmäla en förövare. Samhällets resurser måste samordnas.
Uppklaringsprocenten för brott mot besöksförbudslagen har, liksom för de
flesta andra typer av brott, minskat under 1990-talet. Andelen brott som
ledde till lagföring, åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse var enligt
den officiella brottsstatistiken 48 procent 1997 jämfört med 72 procent 1990.
Att inte fler brott åtalas har bl.a. satts i samband med att ord står mot ord i
många av de anmälda fallen, dvs. kvinnan hävdar att mannen brutit mot
förbudet under det att mannen förnekar brott samtidigt som det saknas övrig
bevisning som skulle kunna bidra till att brottet klarades upp. Detta för-
hållande förekommer också ofta när det är fråga om våldsbrott som begåtts
av en för offret känd person.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att brottsoffer och gärningsmän måste ha samma
prioriteringsgrad vid samhällets behandling av våldsbrott,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att samhällets resurser samordnas för att hjälpa
och stödja utsatta kvinnor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att påföljden för överträdelse av besöksförbud
ses över,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kriscentrum för brottsoffer inrättas i kommu-
nerna där de drabbade erbjuds omedelbar hjälp av jurister, psykologer,
läkare m.fl.