Förhållandena för intagna i svenska häkten och fängelser har debatterats
under en längre tid och har också varit föremål för olika reformer.
Däremot har situationen för de intagnas barn fått liten uppmärksamhet.
Detta trots att det uppskattas att minst 8 000 barn varje år har en förälder
som är frihetsberövad.
Barn vilka har en förälder som döms till vård eller fängelse lever i en
mycket svår situation. Samhället brister i sitt ansvar på flera punkter. Det
gäller såväl barnens behov av stöd som deras rätt till en väl fungerande
kontakt med sin frånvarande förälder.
Behovet av stöd
Barn som utsätts för en separation p.g.a. att en förälder har dömts till
vård eller straff drabbas ofta av skam- och skuldkänslor. Omgivningens
reaktioner på händelsen bidrar också ofta till att öka dessa känslor. Att
förlora kontakten med en viktig person innebär även en sorg som måste
bearbetas. Barnens bild av fängelser och vårdinrättningar är ofta präglad
av medias bilder av betong, murar, vapen och "vatten- och bröddiet"
vilket inte bidrar till att lätta denna sorg. Möjligheterna till stöd är små.
De barn- och ungdomspsykiatriska klinikerna är underdimensionerade,
socialtjänsten har ingen beredskap och kriminalvården har inget ansvar
för familjen. I de fall där det finns en kvarvarande förälder drabbas även
denna av separationen och behöver stöd för att kunna hjälpa barnet i
sorgen. Barn ur olika åldersgrupper har olika behov och upplevelser i
samband med att en förälder tas om hand för vård eller straff, och dessa
olika behov måste uppmärksammas. Vem som har ansvaret för att stödet
till dessa barn utformas på ett utifrån barnets behov riktigt sätt måste
klargöras.
Även om barnet inte behöver uppleva själva gripandet skapar
frihetsberövandet en känslomässig kris eller ett psykiskt trauma hos barnet.
Att bli berövad en förälder tillfogar barnet psykisk smärta som kan vara djup
och ta sig uttryck i olika symtom. Dessa symtom kan vara sömnsvårigheter,
matvägran, överaktivitet, koncentrationssvårigheter och aggressivitet.
Påfrestningen är så stor att det finns risk för bestående psykiska skador.
Beroende på barnets ålder uppstår en mängd frågor hos barnet. Vad är det
som händer? Vad har mamma eller pappa gjort? Vad skall hända mig?
Varför har pappa gjort det? Är han eller hon oskyldig? Vad skall jag säga till
mina kompisar och till dem i skolan?
Gripandet
Först måste det poängteras att vi är väl införstådda med polisens
arbetssituation; att en order om gripande måste verkställas. Polisen utför
sitt arbete för att skydda andra samhällsmedborgare och för att gripa
någon som kanske har begått ett grovt brott. Frågor om hur gripandet kan
göras så att barn tillfogas så liten psykisk skada som möjligt och hur barn
skall tas om hand i den aktuella situationen, har hittills inte fått någon
särskild uppmärksamhet i polisarbetet. Det finns inte några nationella
regler, och troligen inga lokala heller, som kan ge polisen vägledning.
Och det behandlas inte i några handböcker eller liknande.
Ibland följer en socialsekreterare med polisen när föräldrar skall gripas.
Det handlar då om situationer där man bedömer att barn måste omhändertas i
samband med gripandet, men detta är inte någon allmän rutin. Bristen på
rutiner för hur barns situation skall uppmärksammas vid föräldrars gripande
gör att polisens faktiska handlande varierar. Detta skapar en risk för att barn
ibland utsätts för större påfrestningar än nödvändigt.
Anmälan till socialtjänsten
När barn kan behöva stöd och skydd av socialtjänsten är polis och
åklagare skyldiga att göra en anmälan enligt 71 § socialtjänstlagen.
Eftersom utredningar har visat att det finns exempel på bristande
kunskap om denna skyldighet är det värdefullt att polis och åklagare görs
uppmärksamma på den. Men det är inte alltid en person, som döms till
fängelse, först har gripits av polisen och varit häktad. Det kan bli ett
uppehåll mellan häktningen och fängelsevistelsen. I dessa fall finns det
en risk för att ett barns behov av stöd och skydd inte kommer till
socialtjänstens kännedom. Därför bör kriminalvården ha samma
skyldighet enligt socialtjänstlagen att göra anmälan till socialtjänsten
som polis och åklagare har. Denna skyldighet bör också finnas inskriven
i kriminalvårdsstyrelsens häktes- och anstaltsföreskrifter. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att kunna fullgöra en sådan anmälningsskyldighet måste det alltid
undersökas om de som tas in på anstalt har underåriga barn och vilka
konsekvenser intagningen får för barnet. Denna kunskap behövs också för att
kriminalvården skall kunna underlätta kontakten mellan barn och föräldrar.
Barn som medföljer på anstalt
Enligt gällande lagstiftning kan en kvinna medges tillstånd av
kriminalvården att medföra spädbarn under vistelse på anstalt eller i
häkte. Något sådant tillstånd kan inte ges till en man enligt nuvarande
lagstiftning. En kvinna som är havande eller ammar får beviljas uppskov
under tid som bedöms som skälig.
Många kvinnliga fångar har ofta en svår livssituation med inslag av droger,
upprepad kriminalitet, arbetslöshet och svaga sociala nätverk. Av de intagna
kvinnorna är ca 60 procent missbrukare av droger. År 1997 hade 92 intagna
kvinnor utländskt medborgarskap varav 11 hade utvisning i domen.
Många män har i likhet med intagna kvinnor en svår livssituation, men
medan kvinnorna sällan har någon man som kan ta hand om barnet, har
männen ofta en kvinna som tar hand om deras barn.
När socialtjänsten skall utreda vad som är bäst för barnet, att följa med
modern i häkte eller till anstalt, eller att omhändertas av någon annan,
uppstår ibland frågan om vilken kommun som har ansvaret för utredning och
insats. Det är, enligt 72 a § SoL, folkbokföringskommunen som har ansvar
för bistånd, stöd och sociala insatser.
Genom kriminalvårdens statistik har det visat sig att i genomsnitt 16 barn
årligen vistats på någon anstalt fram till 1998. Barnens åldrar har varierat
från nyfödd till 2 år. År 1997 varierade åldrarna från nyfödd till högst 11
månader. Den genomsnittliga vistelsetiden har varierat mellan två och fyra
månader. Vid längre strafftider har barnet skilts från modern när det blivit ett
år för att bli omhändertaget av annan familjemedlem eller placerat i
familjehem. Det är viktigt att framhålla att om ett barn skall följa med
förälder i häkte eller till anstalt måste socialtjänsten ha konstaterat att
föräldern har tillräcklig omsorgsförmåga, att placeringen är till barnets bästa
och att ingen bättre lösning finns att tillgå.
Omhändertagande i familjehem
När det gäller omhändertagande måste socialtjänsten och kriminalvården
ha ett nära samarbete för att lindra skadeverkningarna av separationen så
mycket som möjligt. De tilltänkta familjehemsföräldrarna bör uppmanas
att komma på upprepade besök under en länge period före separationen.
De bör också ges möjlighet att bo i besökslägenhet tillsammans med
föräldern och barnet under anstaltsvistelsen. Det är också viktigt att
föräldern och familjehemsföräldrarna får stöd och hjälp så att kontakten
mellan föräldern och barnet kan fortsätta att utvecklas. För att
upprätthålla kontakten mellan förälder och barn bör det utgå ekonomiskt
stöd från socialtjänsten. Resebidrag för umgängesresa kan i dag sökas
från det socialdistrikt där man är mantalsskriven. Ett eventuellt nej till
resebidrag kan dock inte överklagas. Vi anser att rätten att överklaga ett
sådant beslut är en viktig rättighet och vi kräver därför att avslag bör
kunna prövas av länsrätt. I Vänsterpartiets motion angående
socialtjänstlagen finns förslag till sådan ändring som skall göra detta
möjligt.
Kontakten mellan intagna och deras barn
I syfte att underlätta och öka möjligheterna till kontakt med barn och
anhöriga har beslut redan tagits att besökslägenheter skall inrättas på (i
första hand) de fyra slutna kvinnoanstalterna, Hinseberg, Färingsö,
Lindome och Ystad.
Under senare år har det byggts besökslägenheter på de slutna anstalterna
Hall, Norrtälje och Kumla, beslut att även bygga en lägenhet på
Tidaholmsanstalten har tagits.
En förutsättning för barns vistelse i besökslägenhet är alltid att besöket
bedöms vara till barnets bästa.
I budgetpropositionen 1999/2000 framgår det att regeringen anser det
angeläget att kontakten med den intagne föräldern underlättas och att detta
bör prioriteras även i fortsättningen, t.ex. genom att inrätta ytterligare
besökslägenheter. För särskilda insatser (med hänsyn till Socialstyrelsens och
Kriminalvårdsstyrelsens gemensamma rapport "Barn med frihetsberövade
föräldrar") höjs anslaget engångsvis år 2000 med 3 miljoner kronor.
Vi vill, med tanke på regeringens målsättningar som vi delar, lyfta fram
och tydliggöra dessa områden eftersom vi tvivlar på att anslaget räcker. På
sikt kan det komma att behövas ett mera permanent anslag för att förbättra
kontakten mellan intagna och deras barn. Detta bör ges regeringen till känna.
Den vanligaste kontakten som intagna har med familjen och barnen är via
telefon och brev. Den sker också vid barns besök i fängelset och vid
permissioner.
Svårigheterna är många, t.ex. är det dyrt att ringa. Kostnaden för
telefonkort kan ta en stor eller större del av veckolönen (250-300 kronor) i
anspråk, varför telefonsamtalen ofta blir få. Barnet kan inte heller ringa
föräldrarna direkt och barn behöver ibland prata med föräldrar direkt.
Föräldrarna kan inte heller alltid ringa när barnen är hemma. Detta beror bl.a.
på att kriminalvårdspersonalen måste vara tillgänglig för att slå det godkända
numret. Efter inlåsning går det inte heller att ringa till och från anstalterna.
När det gäller brev kan det ta en vecka eller mer innan brev mellan
föräldrar, som sitter häktade med restriktioner, och deras barn kommer fram,
vilket beror på att breven först måste kontrolleras av åklagaren.
Vid besök uppstår också problem. Avståndet mellan barnets bostad och
anstalten kan vara för långt. Resorna blir dyra och tar lång tid och
besökstiderna kanske inte passar långväga besökare, varför besöken blir få.
Besökstiderna är oftast korta. Den genomsnittliga besökstiden är drygt en
och en halv timme lång. Det vanligaste är att de intagna tillåts ta emot två
besök i veckan.
Ofta är besöksrummen torftigt möblerade och utrustade. De kan upplevas
som otrevliga och det kan vara svårt att sysselsätta små barn i dem. Rädslan
för, eller erfarenheten av, att barnen och deras följeslagare kroppsvisiteras
får
en del föräldrar och barn att avstå från att ta initiativ till besök på anstalt.
I vissa fall kan det tyvärr också vara så att personalens inställning inte
underlättar kontakt - "har man gjort ett brott skall man känna av det, och det
man kanske känner av mest är avsaknaden av sin familj. Då skall man inte ha
så mycket besök heller."
I utredningen Barn med frihetsberövade föräldrar föreslås det att intagna
med barn under 18 år bör få möjlighet att utan kostnad telefonera till sina
barn i den omfattning som den lokala enheten finner det skäligt i det
individuella fallet, dock minst två gånger per vecka. Det sägs också att de
intagna som dömts till långa strafftider med placering i anstalt långt från
hemorten särskilt bör beaktas.
Vidare föreslår utredningen att både häkten och anstalter utser särskild
personal som kan ansvara för barns besök så att dessa kan ske på ett för
barnet bättre sätt än i dagsläget. Vänsterpartiet instämmer i utredningens väl
övervägda förslag och förutsätter att regeringen beaktar dessa. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Barn till utvisade
Av de 1 927 utländska medborgare som dömdes till fängelse 1997 hade
322 (36 %) en utvisningsdom. Av dessa dömda utländska medborgare
var ca 90 kvinnor och ungefär ett 10-tal av dessa hade en utvisningsdom.
Barn vars ena förälder, oftast pappan, utvisas drabbas också av en
separation som dessutom ofta blir beständig. Det finns ingen tillgänglig
statistik på hur många barn som drabbas av separation p.g.a. att en
förälder utvisas.
I huvudsak finns det två alternativ att ta ställning till när det gäller barn
till
utvisade kvinnor, antingen att undersöka om det finns någon släkting eller
annan person i hemlandet som kan ta barnet i sin vård eller att hitta ett
lämpligt familjehem i Sverige. Det första alternativet innebär onekligen en
separation från modern, men det kan också möjliggöra att barnet får växa
upp i sin kulturella miljö tillsammans med släktingar eller andra lämpliga
personer.
Vid det andra alternativet, en långvarig placering i ett familjehem,
möjliggörs kontakt med modern, men barnet kommer oundvikligen att
påverkas av svensk kultur och svenska normer. När sedan modern utvisas
och barnet följer med blir det utsatt för en separation från sina vårdare,
kompisar och andra personer som blivit viktiga för barnet under tiden i
Sverige. Ett annat problem kan vara att språket och mötet med den nya
kulturen kan upplevas som mycket främmande.
Det är svåra övervägande. Om socialtjänsten väljer att placera barnet i ett
familjehem i Sverige bör man sträva efter att hitta en familj med samma
etniska bakgrund som barnet självt. Om detta inte går bör man se till att
anlita en kontaktperson som kan vara en brygga mellan olika kulturer. Det är
också viktigt att påpeka att familjehemsföräldrarna skall vara införstådda
med hur viktigt det är att upprätthålla kontakten med föräldrarna som är
intagna. Detta är speciellt viktigt för dem som är utvisningsdömda eftersom
de oftast har permissionsförbud. Detta bör särskilt uppmärksammas.
Situationen för barnet måste hela tiden kontinuerligt följas upp och besluten
omprövas vid behov. Dessa problem måste ges särskild uppmärksamhet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
socialtjänstlagen som innebär att även kriminalvården blir skyldig att
göra anmälan till socialtjänsten då en förälder blir intagen på anstalt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om speciella åtgärder för att förbättra möjligheterna
till kontakt mellan intagna och deras barn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredningen Barn med frihetsberövade föräldrar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att situationen för de barn vars föräldrar skall
utvisas särskilt bör uppmärksammas.1