Motion till riksdagen
1999/2000:Ju505
av Sjöstrand, Sven-Erik (v)

Behandling av missbrukare inom kriminalvården


1 Drogsituationen i anstalter och häkten
Kriminalvården är en del av vårt rättsväsende vars mål är att bidra till en
minskad brottslighet och att skydda medborgarna. Alla de som arbetar
inom kriminalvården skall medverka till att de dömda under strafftiden
påverkas och får stöd att leva ett laglydigt och värdigt liv.
Kriminalvården skall hålla anstalter och häkten fria från narkotika och
aktivt verka för att narkotikamissbruk hos frivårdsklienterna minskar.
Personalen inom kriminalvården skall också medverka till att de dömda som
har behov av det får tillgång till vård för att komma till rätta med sitt
missbruk. Det gäller att hitta motkrafter för att minska de intagnas behov av
droger och förhindra införsel av droger i anstalter och häkten.
Det kanske kan te sig märkligt att narkotika överhuvudtaget kan
förekomma i en sluten miljö som ett fängelse. Men man skall då ha i åtanke
att de intagna ofta är personer med djup förankring i en kriminell livsstil och
en miljö där droger är vanligt förekommande. Många av dessa personer har
kunskaper om droger, har ett kontaktnät hur man skaffar drogerna och
kunskap om hur man förvarar och döljer dem. Narkotiska preparat är mycket
lätta att dölja. Under ytan av ett frimärkes storlek kan det döljas flera
dygnsdoser av vissa preparat. Förpackat och svalt eller gömt i kroppens
håligheter kan relativt stora mängder förvaras. Även under en anstaltsvistelse
finns ekonomiska intressen i att hantera narkotika.
2 Situationen i dag
Nästan var tredje person som togs in i på anstalt under 1998 var dömd för
ett eller flera brott mot narkotikastrafflagen. Andelen har ökat de senaste
fem åren, från 18 procent 1994 till 30 procent 1998. Det går att
konstatera att narkotikamissbruk är vanligare bland dem med längre
strafftider. Av det totala antalet intagna beräknas cirka 45 procent ha ett
narkotikamissbruk. Andelen missbrukare bland fängelsedömda kvinnor
är procentuellt större än bland männen, men i faktiska tal är givetvis
männen fler. De vanligaste förekommande drogerna i anstalterna är
cannabis och amfetamin. Användningen av opiater och narkotikaklassade
läkemedel synes öka något. Inte sällan tas personer som är akut
drogpåverkade in i häkten. Häkten fungerar därmed till viss del som
"avgiftningskliniker".
3 Kontrollåtgärder
Urinprovskontroller är ett vanligt förekommande inslag i drogkontrollen.
Under 1998 utfördes det ca 80 000 sådana kontroller av intagna i anstalt.
Grundlig visitation utfördes under nämnda år i närmare 66 000 celler och
övriga lokaler i anstalt. Fynden av narkotika var få i förhållande till
antalet genomsökta lokaler. Grundliga visitationer genomfördes även vid
häktena, totalt 33 000 under 1998.
4 Behandling
Personer med missbruk skall under anstaltstiden motiveras att ta avstånd
från droger för att komma till rätta med sitt missbruk.
Programverksamhet som brotts- och missbruksrelaterade program är ett
väsentligt inslag i detta arbete. Samverkan med andra myndigheter,
vårdgivare utanför kriminalvården, ideella organisationer m.fl., är också
en viktig del i arbetet.
Inom kriminalvården brukar man mycket grovt dela in de intagna i tre
olika kategorier: missbrukarna, de tillfälliga besökarna och de
yrkeskriminella.
Det som kännetecknar missbrukarna är att de:
- är etablerade missbrukare
- ofta har otrygga uppväxtförhållanden
- i regel har sociala problem, t.ex. bristfällig utbildning och arbetslöshet
- har psykiska problem
- är äldre (30 år) och ofta återfallsförbrytare
- kräver kraftfulla åtgärder
Knappt hälften av de ca 5 000 narkotikamissbrukare som någon gång
under 1998 var intagna har också deltagit i någon form av särskild
programverksamhet riktad mot missbruket. Även i vissa häkten deltog
intagna i narkotikarelaterade program. Det är dock viktigt att påpeka att i
häkte vistas i huvudsak personer som inte är dömda för brott.
Kriminalvården har därför inte någon rättighet att förelägga intagna att
delta i någon särskilt anordnad verksamhet, t.ex. program för
missbrukare, i detta fall är det en frivillig verksamhet för den intagne.
Det är viktigt att betona att det redan i häktet är viktigt att skapa en
positiv attityd till missbruksvård och försöka motivera den intagne till
missbruksvård, särskilt för dem som sitter en längre tid i häkte.
5 Kraven på personalen
Totalt fick anstalterna under 1998 ta emot närmare 5 000 nyintagna där
någon form av missbruk bedömdes ha förekommit under de tolv
månaderna som föregick frihetsberövandet. Det är uppenbart att antalet
mottagna missbrukare har betydelse för resursanvändningen och
arbetsmetoderna inom kriminalvården. Deras andel av den totala
"fängelsepopulationen" har stor betydelse för det klimat och den kultur
som utvecklas bland de intagna. År 1998 var det första år där andelen
narkotikamissbrukare översteg hälften av alla nyintagna. Detta ställer
stora krav på personalen. Det är viktigt att säga att vissa anstalter har en
inriktning på att arbeta med drogmissbrukare. Andra skall så långt som
möjligt hållas fria från intagna med narkotikaproblem. Andelen
missbrukare är högst vid anstalter i säkerhetsklass 3 och lägst i klass 4
öppna anstalter. (Klass 1 fängelse har högsta säkerheten vad gäller
rymningshinder och möjlighet till fritagning.)
Kontroll med hjälp av urinprov har en stor omfattning och är därmed
förknippad med avsevärda personella insatser. Hela kedjan av åtgärder måste
övervakas från anmodan att lämna prov till att provet analyserats. Som mest
har antalet prov under ett år varit 100 000.
De grundliga visitationerna omfattar en grundlig undersökning i avsikt att
upptäcka narkotiska preparat, alkohol, rymningsverktyg, dopingmedel och
andra förbjudna preparat. Undersökningen skall även omfatta den intagnes
personliga tillhörigheter. Visitationen tar en avsevärd tid, från en halv timma
upp till flera timmar per visiterad cell. Narkotikahundar kan vara ett
hjälpmedel i detta arbete.
6 Påverkansåtgärder
Många åtgärder vidtas för att förmå intagna att ta ställning mot droger
och avstå från fortsatt eget missbruk. Åtgärderna består av såväl
individuellt riktade insatser som insatser baserade på verksamhet för ett
kollektiv av intagna. Målsättningen med de brotts- och
missbruksrelaterade programmen som vi redan nämnt är att generellt ge
ökad kunskap samt skapa insikt och motivation hos den intagne.
Programmen skall ge förutsättningar för och vara en inledning till mer
långsiktiga behandlingskontakter.
Med stöd av 34§ KvaL kan en intagen få medgivande att vistas utanför
anstalten under verkställigheten. Det vanligaste skälet för ett sådant beslut är
behandling för missbruksproblem. Då placeras den intagne i behandling på
institution eller i familjevård. Under 1998 påbörjade 674 intagna sådan
placering. Detta är en minskning med nästan 25 procent vid jämförelse med
situationen för fem år sedan. Vad denna minskning beror på finns inte
dokumenterat men den troliga förklaringen är kommunernas försämrade
ekonomi och ett minskat ansvarstagande från samhällets sida för dessa
grupper.
7 Frivården
Under 1998 påbörjade efter dom till skyddstillsyn drygt 6 500
övervakning. Detta inkluderar kontraktsvården och samhällstjänst.
Nästan 38 procent av alla som stod under övervakning bedömdes som
narkotikamissbrukare. De som villkorligt frigivits från fängelser med
övervakning motsvarar cirka en tredjedel av frivårdens ärenden. Totalt
brukar cirka 12 000 stå under övervakning och av dessa har drygt 4 000
ett känt narkotikamissbruk, ytterligare 2 200 har ett alkoholmissbruk.
8 Konklusion
Det är oerhört viktigt att fängelsetiden används på bästa sätt. Missbrukare
måste på alla sätt motiveras att sluta använda droger. Kunskap,
information, effektiv behandling med hjälp av psykologer, läkare och
kuratorer måste till för att den intagne missbrukaren skall få ett
nödvändigt stöd. Samhället vinner såväl ekonomiskt som moraliskt om
det lyckas vinna kampen över missbruket.
Det har tidigare varit en hel del problem i samverkan mellan
kriminalvården och kommunerna och det skulle vara av värde om de
ekonomiska frågetecknen klaras ut. Vården av missbrukare måste planeras
gemensamt. Det krävs en helhetssyn där de intagna sätts i centrum. Den vård
och rehabilitering som ges på anstalten måste följas upp. Ett ordnat socialt liv
med ett arbete, förbättrad utbildning och med högre livskvalitet brukar
motverka missbruk. Samhället måste även våga satsa resurser på dem som
vistas inom murarna, så att de kan komma ut som starkare individer med ett
framtidshopp. Risken är annars uppenbar för återfall och rundgång mellan
olika fängelser och behandlingsmiljöer. Det kostar både samhället och den
enskilde oerhört mycket mer. För att mer rikta uppmärksamhet på
behandlingsformerna och det växande missbruksproblemet bland de intagna
vid landets fängelser bör regeringen uppdra åt en särskild utredare att utreda
hur man kan stimulera till fler behandlingsinsatser på anstalterna samt hur
samarbetet mellan olika myndighetsaktörer kan förbättras.

9 Hemställan

9 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en särskild utredare bör tillsättas som skall ha
i uppdrag att utreda behandlingssituationen inom kriminalvården och
föreslå åtgärder för att stimulera till fler behandlingsinsatser.

Stockholm den 1 oktober 1999
Sven-Erik Sjöstrand (v)
Ingrid Burman (v)
Lena Olsson (v)
Ulla Hoffmann (v)
Alice Åström (v)
Yvonne Oscarsson (v)
Rolf Olsson (v)
Claes Stockhaus (v)
Carlinge Wisberg (v)