Motion till riksdagen
1999/2000:Ju502
av Åström, Alice (v)

Kvinnor och kriminalvården


1 Kvinnor inom kriminalvården
Det finns många saker som är förbjudna och som inte accepteras i vårt
samhälle. Kriminalitet är en av dem. Är man dessutom kvinna och kriminell
är det ett ännu större brott mot våra normer och detta leder till ett stort
utanförskap. Det passar inte in i vår bild av vad som är normalt. Med detta i
baktankarna kan man bara försöka tänka sig hur man blir behandlad och sedd
om man som kvinna dessutom har barn och är kriminell. Det är en situation
som många inte tror finns eller i alla fall inte vill se.
Skulle man tvingas att se det, skulle de flesta antagligen bara slå bort det som
förkastligt. Hur kan en mamma göra så mot sina barn? Har hon ingen
ansvarskänsla alls?
I verkligheten finns dessa kvinnor mitt ibland oss. Eftersom även de är
produkter av vårt samhälle är de mycket medvetna om sitt utanförskap och
de skuldbelägger sig själva genom att ställa sig precis dessa frågor. Deras
väg tillbaka till att bli en del av vårt samhälle igen blir med dessa
förutsättningar oerhört lång. Att många inte ens vill se deras behov gör det
inte lättare.
(utdrag ur ett projektarbete i sociologi, vt-98, institutionen för socialt
arbete, Göteborgs universitet.)
De kvinnliga klienterna inom kriminalvården utgör i dag cirka 10 % av
samtliga klienter. Av dessa finns nästan 6 % på anstalt. Många av dessa
kvinnor har utsatts för våld och sexuella övergrepp. De har utnyttjats,
förtryckts och förnedrats sedan unga år. En stor del av dessa kvinnor har
barn som de har eller har haft vårdnaden om beroende på om de tillhör
frivården eller är intagna på anstalt.
Fler kvinnor än män som tas in på anstalt har en bakgrund som
missbrukare. Kvinnornas missbruksproblem är dessutom allvarligare än
männens. Bland de nyintagna förelåg gravt narkotikamissbruk hos 57 % av
kvinnorna och hos 38 % av männen. Inget känt narkotikamissbruk
rapporterades för 35 % av kvinnorna jämfört med 48 % av männen.
2 Kriminalvård på mäns villkor
Dagens kriminalvårdsorganisation har sina rötter i en manlig värld såväl
när det gäller klienter som personal. Detta är en förklaring till varför
kvinnors specifika behov inte alltid beaktats. Det manliga utåtagerande
beteendet får redan tidigt mer uppmärksamhet än det kvinnliga mer
tystlåtna.
I Kriminalvårdsstyrelsens anstaltsföreskrifter (KVVFS 1998:8) används
genomgående han som beteckning för den intagne. Som exempel kan
nämnas 3 § hälsokontroll:
Den som tas in i anstalt skall tillfrågas om sitt hälsotillstånd. Om den intagne
uppger att han behöver medicin eller att han är fysiskt eller psykiskt sjuk,
skall detta snarast anmälas till sjukvårdare, legitimerad sjuksköterska eller
läkare.
Ytterligare ett exempel är 40 § samtal:
Om den intagne begär att få samtala med en representant för ledningen för
kriminalvårdsmyndigheten skall han ges tillfälle till detta.
De manliga strukturerna är de som prioriteras högst. Den manliga
aggressiviteten får prägla en stor del av tänkandet och utrymmet. Stora
summor ur kriminalvårdens budget satsas varje år på att hålla hög
säkerhet på manliga avdelningar. Permissionsregler,
farlighetsbedömningar, ja hela den kriminalpolitiska debatten och de
förslag som kommer därur är helt koncentrerad på män och deras
beteende.
Med mannen som norm för behandling, medicinsk, social och psykologisk
forskning framstår kvinnor som svårförståeliga och avvikande. Detta medför
att kvinnor far illa i behandling och på institutioner. Att vara kvinna,
missbrukare och kriminell ses som ytterst avvikande och attityderna är mer
fördömande mot kvinnor än mot män.
3 Vad har gjorts - vad bör göras?
Under de senaste åren har en medvetenhet om kvinnors särskilda
situation inom kriminalvården börjat växa fram och det har tagits fram
riktlinjer för fängelsedömda kvinnor. Det finns i dag särskilda
behandlingsprogram för kvinnor men de är fortfarande i sin linda och
framför allt är nivån väldigt olika mellan anstalterna.
En särskild undersökning måste göras av kvinnors situation på anstalterna.
Denna undersökning bör göras i nära samarbete med de intagna kvinnorna
och med beaktande av de positiva framsteg som gjorts. Undersökningen skall
resultera i konkreta förslag till ett nationellt program med kvinnoperspektiv,
att användas på samtliga anstalter med kvinnliga intagna och även inom
frivården.
Under hösten 1998 genomfördes en central personalutbildning, Stöd i
föräldraskapet, för personal vid kriminalvårdens sex kvinnoanstalter i syfte
att förverkliga beslutet om att alla intagna skall ges möjlighet att delta i
föräldrautbildning. Det är nu viktigt att samtliga anstalter stöttar den
personal
som deltagit i utbildningen så att cirklarna kommer igång och att personalen
sedan får vidareutbildning inom området.
Erfarenheter från anstalten Gruvberget som är en så kallad kursby i
kriminalvårdens regi där det bland annat bedrivs föräldrautbildning visar att
barn till manliga och kvinnliga intagna reagerar mycket olika. Medan barn,
särskilt pojkar, som har sina pappor på anstalt ofta agerar aggressivt och
utåtriktat reagerar barnen till dömda mammor tyst på gränsen till depressivt.
Kvinnor som döms till fängelse ser det som ett extra straff att tvingas
skiljas från sina barn. Detta blir särskilt kännbart eftersom kvinnor som tas in
på anstalt i stor utsträckning är ensamma vårdnadshavare, och detta resulterar
i att barnen blir placerade i fosterhem eller familjehem. För en man som
döms och har barn innebär det oftast inga förändringar i vårdnadsfrågan
eftersom kvinnan finns kvar och har hand om barnen. Det omvända
förhållandet är ytterst sällsynt.
Närhetsprincipens avskaffande och beslutet att avskaffa blandade anstalter
har, trots att det i grunden är positiva förändringar, också inverkat negativt
på
kvinnans möjlighet att upprätthålla en regelbunden kontakt med sina barn.
Då antalet anstalter med plats för kvinnor är få har avstånden till barnen ökat.
Besökslägenheter på anstalterna har därför en mycket viktig funktion att fylla
då dessa ofta är den enda möjligheten för att upprätthålla kontakten med
barnen. Att få träffa sina barn under en längre period och under mer hemlika
förhållanden är viktigt för såväl den intagna som för barnen. Därför är det
anmärkningsvärt att våra två största kvinnoanstalter, Hinseberg och Färingsö,
ännu inte har några besökslägenheter medan de större manliga anstalterna
har det. Vänsterpartiet anser att byggandet av besökslägenheter på
kvinnoanstalterna nu måste prioriteras. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Kvinnornas tidigare livserfarenhet där många utsatts för våld, sexuella
övergrepp, förtryck och förnedring måste uppmärksammas särskilt. Många
har levt med prostitution och använt droger som ett medel för att överleva.
Detta gör att behoven av behandling är mycket stora och de måste vara
annorlunda utformade än de behandlingsmetoder som är utarbetade för män.
För flertalet handlar det om långvarig terapi för att kunna bearbeta
problemen.
I dag erbjuder anstalterna inte möjlighet till behandling i den utsträckning
det finns behov av. Ofta saknas till och med möjligheter till regelbundna
samtal med en psykolog. För att kvinnor med behov av psykologhjälp ska ha
en möjlighet att rehabiliteras och återanpassas i samhället krävs det att dessa
möjligheter byggs ut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Kriminalvården har under de senaste åren genomgått stora förändringar
och stora besparingar har genomförts. Även under de kommande åren finns
stora besparingskrav på myndigheten. Det finns en klar risk att
besparingskraven kommer att innebära att mycket av den verksamhet som
nyligen har påbörjats eller ligger i startgroparna för att förbättra kvinnornas
situation inte kommer att fullföljas. Vänsterpartiet anser att kvinnorna, som
har varit och fortfarande är en eftersatt grupp, inom kriminalvården måste få
innehållet i verkställigheten anpassat efter deras behov. Besparingarna skall
genomföras på ett sätt som inte raserar de positiva steg som trots allt tagits
för kvinnorna inom kriminalvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

4 Hemställan

4 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppdrag att
utarbeta en handlingsplan i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att byggandet av besökslägenheter vid
anstalterna Hinseberg och Färingsö skall prioriteras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att möjligheterna till adekvat terapeutisk
behandling vid kvinnoanstalterna måste förbättras,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de
besparingar som nu genomförs inom kriminalvården skall genomföras
i enlighet med vad som i motionen anförts.

Stockholm den 29 september 1999
Alice Åström (v)
Ingrid Burman (v)
Lena Olsson (v)
Rolf Olsson (v)
Ulla Hoffmann (v)
Sven-Erik Sjöstrand (v)
Claes Stockhaus (v)
Yvonne Oscarsson (v)