En stor del av dem som begår grova brott i Sverige är utländska
medborgare. Av dem som nu avtjänar straff på Kumlaanstalten är 91
utländska medborgare. Så många som 66 av dessa har utvisningsbeslut
som ska fullföljas efter avtjänat straff. För Hall är motsvarande siffror 73
resp 41 samt för Tidaholm 46 utländska medborgare varav 26 med
utvisningsbeslut.
Många av dessa är dömda för grova narkotikabrott därför att de gjort tjänst
som kurirer eller smugglare utan avsikt att stanna i Sverige. De har varken
motivation att lära sig svenska eller att på andra sätt anpassa sig till de
svenska reglerna och normerna. Också de som av andra skäl är dömda för
grova brott till utvisning saknar ofta motivation att anpassa sig till svenska
förhållanden.
Språksvårigheter, dålig motivation och andra omständigheter innebär att
tillvaron både för anstaltspersonalen och intagna blir dålig. Möjligheterna att
anpassa övriga brottslingar till ett normalt och laglydigt leverne försvåras.
Kostnaderna för svenska staten och därmed skattebetalarna är mycket höga
och genom en ökad grov brottslighet tenderar de att öka.
Det finns därför starka skäl till varför de som är dömda till utvisning bör
avtjäna sina straff i respektive hemland. Det skulle minska belastningen på
svenska fängelser. Det skulle sänka kostnaderna för kriminalvården. Det
skulle bli lättare att arbeta med övriga intagna för att anpassa dem till ett
laglydigt liv efter avtjänat straff.
Utvisning får emellertid inte leda till att vederbörande frisläpps direkt efter
hemkomsten, om brottet i hemlandet inte betraktas som lika grovt som här.
Då riskerar vi att få en ökad knarkkurirtrafik som utförs av utländska
brottslingar. Regeringen bör därför ges i uppdrag att arbeta för överens-
kommelser med andra länder så att det blir möjligt att överföra avtjänandet
av straffet till respektive land.
Det finns också andra problem vad gäller tillämpningen av utvisnings-
besluten efter avtjänat fängelsestraff. Under tiden fängelsestraffet avtjänas
påförs ibland ytterligare domar avseende fängelsestraff för tillkommande
förseelser. Den ursprungliga strafftiden tillsammans med tillkommande
strafftider kan då bli så lång att tiden för utvisningsbeslutet gått ut.
Resultatet
blir att den dömde efter avtjänat sammanlagt fängelsestraff kan fortsätta att
fritt leva i landet. Detta kan inte vara rimligt.
Utvisningsbeslutet innebär ett förbud att återvända antingen under viss tid
eller utan tidsbegränsning. Även om en domstols beslut om utvisning inte är
att betrakta som en påföljd, utan som en särskild rättsverkan på grund av
brottet, måste utvisningsbeslutets avsikt uppfattas vara en del av en väl
motiverad bedömning av den dömdes brottsliga gärning. Denna bedömning
borde inte mildras om den dömde avtjänar flera straff under en lång strafftid.
Utvisningsdomen har så att säga sin särskilda rättsverkan och den måste ses
som en helhet i straffutmätningen. Reglerna borde därför ändras så att
utvisningsbeslutet gäller även om fler brott begås och ytterligare strafftid
döms ut.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utländska medborgare som begått brott i
Sverige skall utvisas för att avtjäna sina straff i hemlandet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utvisningsbeslut skall verkställas efter det att
de sammanlagda fängelsestraffen avtjänats.1