Sverige har cirka 8 700 lekmannadomare i sitt rättsväsende.
Enligt rättegångsbalken skall nämndemännen ha en allsidig
sammansättning i förhållande till ålder, kön och yrke. Att
detta i praktiken inte är fallet är tyvärr sedan länge känt.
Ett inte lika känt problem är att även den etniska bakgrunden är alltför
homogen. Det är endast fyra procent av Sveriges cirka 8 700 nämndemän
som har invandrarbakgrund. Av dessa är det bara omkring hälften som är
födda utanför Norden.
Detta är ett problem då det finns en fara att en persons egen bakgrund styr
ens bedömning mer än vad man själv är medveten om. En studie från
psykologiska institutionen vid Stockholms universitet om vittnen och etnisk
tillhörighet pekar på denna risk. Enligt studien fick en grupp personer se en
video med två varianter av ett simulerat butiksrån. Hälften av svenskarna
fick se en blond, svensk gärningsman, den andra hälften en mörk invandrare
göra samma sak. De invandrade försökspersonerna har fått göra detsamma.
Studien visade att svenskar såg invandraren som begick brottet som mera
våldsam och klandervärd. Och invandrarna i studien reagerade precis
tvärtom. De såg en svensk rånare som mer våldsam. Bedömning i dessa fall
påverkas således av den egna grupptillhörigheten.
I studien ingick också en vittneskonfrontation. Både invandrare och
svenska försökspersoner pekade tydligt ut en invandrare som gärningsman
trots att de hade fått se en blond svensk genomföra rånet. Detta mänskliga
beteende kan ha sin grund i förväntningar då allt för många tror att
invandrare begår de flesta våldsbrotten.
Det är inte osannolikt att lekmannadomarna omedvetet kan påverkas i en
liknande riktning i knepiga bevisfrågor i brottmål. Nämndemännen har störst
betydelse när det gäller bevisvärdering och påföljdsfrågor. Det är därför
allvarligt att sammansättningen av nämndemän i våra domstolar lider sådan
brist även på invandrare.
De politiska partierna har - med något undantag - visat på en sällsynt dålig
förmåga att uppfylla de uppställda kraven. Medelåldern är extremt hög.
Många sitter länge. Det är inte ovanligt att en persons politiska gärning
avslutas med det hedersamma uppdraget att vara nämndeman. Det är ett
erkännande för lång och trogen tjänst i partiet, en trevlig och delvis lönande
fritidssysselsättning för en kanske i övrigt pensionerad person. Det behöver
inte vara orimligt i sig, men det är orimligt om detta är fallet för en
majoritet.
Regeringen har i proposition 1999/2000:1 pekat på det stora problemet att
det inte är tillräckligt god omsättning på nämndemännen.
En väl fungerande demokrati förutsätter inte bara ett väl fungerande
rättssystem utan också att medborgarna hyser ett gott förtroende för
rättsstaten. Om medborgarna tappar förtroendet för rättsmaskineriet spelar
det ingen roll att avgörandena är materiellt riktiga. För att tilltron till
rättsväsendet skall kunna stärkas är det av central vikt att uppsättningen av
nämndemän i våra domstolar bättre speglar sammansättningen av med-
borgare i samhället vad avser ålder, kön och bakgrund. Det har visat sig att
de politiska partierna med nuvarande system inte klarat av detta. Då de
politiska partierna på grund av sin inre oförmåga inte klarar av att utse
representativa medborgare måste systemet med hur nämndemän rekryteras
förändras.
Enligt min mening bör det utredas vilka åtgärder som bör vidtas för att
sammansättningen av nämndemän bättre skall spegla samhället i övrigt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning om nämndemannakårens repre-
sentativitet.