Ekobrottsmyndigheten (EBM) inrättades den 1 januari 1998.
I budgetpropositionen för år 1997 skrev regeringen att det
inom åklagarväsendet skulle inrättas en särskild myndighet,
EBM, med operativa och samordnande uppgifter i kampen
mot den ekonomiska brottsligheten. Denna myndighet skulle
svara för all åklagarverksamhet inom ekobrottsområdet,
såväl på central som regional nivå. På regional nivå skulle
myndigheten finnas etablerad i landets samtliga sju
åklagardistrikt. All personal som ingår i den nya
organisationen skulle vara samlokaliserad och arbeta under
åklagarledning (min kurs). - Den nya organisationen
utformas så att där kan föras en sammanhållen och
konsekvent personalpolitik. Riksåklagaren och Rikspolis-
styrelsen förutsattes komma överens om vilka polisiära
resurser som skulle ställas till EBM:s förfogande.
Liknande skrivningar återkom därefter i regeringens skrivelse 1996/97:49,
Lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten, daterad den 31
oktober 1996. Skrivelsen behandlades av justitieutskottet i betänkande
1996/97:JuU6 som godkändes av en majoritet av riksdagen den 12 februari
1997. Av utskottets skrivning, och av vissa med anledning av skrivelsen
väckta motioner, framgår att utskottet hade bibringats uppfattningen att EBM
skulle inordnas som en självständig myndighet inom åklagarväsendet, att
detta skulle komma att innebära en vidareutveckling av den av den
borgerliga regeringen inrättade Riksenheten mot ekonomisk brottslighet
(REKO) samt att det var fråga om en betydande förstärkning av samhällets
insatser mot den ekonomiska brottsligheten.
Regeringen utsåg därefter en särskild utredare med uppgift att förbereda
inrättandet av EBM. Utredningsuppdraget, som redovisades den 14 maj
1997, innefattade förslag att EBM skulle utgöra en central förvaltnings-
myndighet under regeringen och dessutom ha vissa åklagaruppgifter. Det
innebar i princip en återgång till Ekobrottsberedningens förslag i rapporten
(Ds 1996:1) Effektivare ekobrottsbekämpning, trots att det blev föremål för
massiv kritik från flera tunga remissinstanser, däribland Riksåklagaren, Riks-
polisstyrelsen och Justitieombudsmannen.
Konstruktionen ger upphov till en rad allvarliga betänkligheter, bl.a. från
konstitutionell synpunkt. Enligt RF 11:6 lyder Riksåklagaren under
regeringen och av 7 kap. 2 § rättegångsbalken framgår att "Riksåklagaren är
under regeringen högste åklagare och har i denna egenskap ansvaret för och
ledningen av åklagarväsendet i riket". JO har bl.a. framhållit dessa aspekter i
sitt remissyttrande:
Det kan således sammanfattningsvis konstateras att Ekobrottsmyndigheten är
tänkt att vara såväl sidoordnad som underordnad och i ett visst hänseende
möjligen också överordnad RÅ och RPS samt att den skall ingå i såväl
åklagar- som polisväsendet samtidigt som den skall vara en självständig
myndighet i förhållande till dessa myndighetsorganisationer. Det är
uppenbart att en konstruktion av detta egenartade slag är helt främmande för
svensk förvaltningstradition som denna kommer till uttryck bl.a. i 11 kap. 6 §
regeringsformen. Att den kommer att ge upphov till praktiska komplikationer
och kompetenskonflikter av skilda slag är oundvikligt.
Från Moderata samlingspartiets sida restes under
lagstiftningsärendets gång ett antal frågor som avspeglade
farhågor för att en ny myndighetsstruktur skulle växa fram
direkt underställd regeringen. Vårt absoluta krav för att
acceptera EBM var att den skulle stå under RÅ:s ledning.
Ett splittrat åklagarväsende
Mot denna bakgrund ingav förra årets budgetproposition oro.
I utgiftsområde 4 som behandlar rättsväsendet återfinns
under avsnitt 4.4.1 "Åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten" följande beskrivning av den nya EBM som
föreslogs inrättas den 1 januari 1998.
Ekobrottsmyndigheten tar över ansvaret för den operativa åklagarverk-
samheten mot ekobrott i de tre storstadslänen. För övriga län skall Ekobrotts-
myndigheten, under Riksåklagaren samordna åklagarväsendets verksamhet
rörande ekobrottslighet och även kunna ta över särskilt kvalificerade mål.
Att EBM skulle "samordna åklagarväsendets verksamhet"
låg helt i linje med Moderata samlingspartiets uppfattning.
Däremot ställde vi oss frågande till den beskrivning av
befogenheten i de tre storstadslänen där EBM "tar över
ansvar för den operativa åklagarverksamheten". Detta kan
bara tolkas så att EBM tar över en del av ansvaret från RÅ,
vars lednings- och ansvarslinje alltså bryts. Denna tolkning
fick ytterligare näring av att regeringen i budget-
propositionen redovisade ett anslag under B 1.
Åklagarorganisationen och ett annat under B 2.
Ekobrottsmyndigheten. I en fotnot erinrade regeringen om
att B 1-anslaget tidigare hette Åklagarväsendet. Samma
budgetteknik tillämpas i årets budgetproposition. Vad man
nu har infört är alltså ett splittrat åklagarväsende.
Detta går stick i stäv med fattade riksdagsbeslut om EBM under RÅ.
Dessutom har regeringen byggt in ett antal ledningskonflikter där ansvar och
befogenheter är oklart redovisade. Helt naturligt har osäkerheten om arbets-
och ansvarsförhållanden väckt reaktioner bland landets åklagare. Det finns
all anledning att ta dessa reaktioner på allvar - inte minst mot bakgrund av
att åklagarnas oro och missnöje fått till följd att eko-åklagarna under den
senaste femårsperioden i stor utsträckning sökt sig över till andra arbets-
uppgifter. Åklagarväsendet har åderlåtits på kompetens som det kommer att
ta många år att ersätta. Samma sak gäller inom polisen.
Inbyggda problem
I en interpellationsdebatt som jag hade med justitieminister
Leila Freivalds den 30 oktober1997 sade hon att det var
viktigt att EBM blir en attraktiv myndighet att arbeta vid. Så
har det inte blivit. Myndigheten brottas alltjämt med stora
rekryteringsproblem.
Av EBM:s delårsrapport för första halvåret 1998 framgår att myndigheten
räknar med att först någon gång under år 2000 uppnå det för myndigheten
avsedda antalet medarbetare. I dagarna har det, bl a i ett TV-inslag den 1
oktober 1999, framkommit att EBM har sådana resursproblem att man i
huvudsak arbetar med mindre ärenden medan de mycket stora och
komplicerade ärendena tenderar att bli liggande i balans.
Ledande företrädare för Socialdemokraterna försäkrade vidare inför
inrättandet av EBM att det handlade om att förbättra organisationen, myndig-
hetssamarbetet och arbetsmetoderna samt att kraftigt höja myndigheternas
kompetens. Med EBM, sades det, råder man bot på ett av de största
problemen inom ekobrottsbekämpningen, nämligen den splittrade myndig-
hetsorganisationen och svårigheten att bygga upp och behålla spets-
kompetens på området (Riksdagsprotokollet den 12 februari 1997). Så har
det inte blivit.
EBM har, som jag ovan framhållit, tappat mycken kompetens under resans
gång och har fortfarande svårt att rekrytera nya medarbetare. Samarbetet
mellan berörda myndigheter har försvårats av att man splittrat åklagar-
organisationen och givit upphov till otydliga lednings- och ansvars-
förhållanden, nya murar och nya gränsdragningsproblem. Den utlovade
kraftiga kompetenshöjningen har helt uteblivit; bortsett från några kortare
s.k. avrostningskurser ligger utbildningen på ekobrottsområdet helt nere
sedan ett antal år. Det är ytterst angeläget att denna utbildning snarast
kommer i gång, inte minst med tanke på de stora pensionsavgångar som
kommer att ske inom de närmaste åren, särskilt bland polisens ekoutredare.
Ett särskilt problem ligger i att de poliser som är verksamma inom EBM
inte är anställda där utan i den ordinarie polisorganisationen. Åklagarna
saknar befälsrätt över sin utredningspersonal. I takt med att länspolis-
mästarna får allt större brist på utredningspersonal i sina län uppges de bli
allt mindre benägna att avstå kvalificerad personal för tjänstgöring vid EBM.
Det som skulle leda till ett närmare samarbete mellan åklagare och poliser
har i stället givit upphov till konflikter, som till följd av den allmänna
uppgivenheten hos personalen vid EBM är värre än någonsin förut.
Det finns också en rad administrativa och praktiska problem inbyggda i
EBM som ännu inte har lösts. Exempelvis ligger i RÅ:s tillsynsfunktion att
han äger utfärda bindande föreskrifter för åklagarna, vilket såvitt jag förstår
gäller även åklagarna vid EBM. RÅ förfogar emellertid inte över de
budgetmedel som skulle göra det möjligt för åklagarna vid EBM att leva upp
till föreskrifterna utan det gör EBM. Ett annat exempel är att det inom en och
samma myndighet finns två olika datasystem för åklagarna och poliserna
som av sekretesskäl inte kommer att kopplas ihop. Detta gör arbetet
otympligt.
I många olika sammanhang, bl.a. motion 1997/98:Ju302, Åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten, har Moderata samlingspartiet framhållit att den
av regeringen valda konstruktionen med EBM skulle komma att leda till
avsevärda administrativa merkostnader. Vi har beräknat att dessa skulle
komma att uppgå till flera tiotals miljoner årligen - medel som i stället borde
ha kommit den operativa brottsbekämpningen till godo. Jag har erfarit att
Riksdagens revisorer håller på med en granskning av nu nämnda
förhållanden. Regeringen bör omgående initiera en översyn av administra-
tionen i syfte att minimera dessa merkostnader.
Ekobrottsmyndighet under
RÅ
En effektivare ekobrottsbekämpning skulle kunna uppnås
med en annan myndighetsorganisation. Detta kräver att man
avskaffar EBM i dess nuvarande form. Så sker lämpligen
genom att RÅ återfår huvudansvaret för
åklagarverksamheten i hela riket och det även
anslagsmässigt. Därför bör anslagen B 1 och B 2 slås ihop
till ett och samma anslag som, liksom tidigare, bör heta
Åklagarväsendet. Jag förutsätter att regeringen ändå kan
finna en budgetteknik som gör det möjligt att öronmärka de
budgetmedel som den vill skall anslås för
ekobrottsbekämpningen.
Genom den här föreslagna myndighetsstrukturen blir det möjligt att
samordna åklagarväsendets personal- och ekonomiadministration och föra
över EBM:s uppgifter härvidlag till RÅ. Detta är ägnat att avsevärt nedbringa
de administrativa kostnaderna.
Vidare bör Ekorådets roll och ansvar förstärkas. Rådets uppgift är att
effektivisera kampen mot eko- och miljöbrott och i detta syfte utveckla
samarbetet mellan berörda myndigheter. Rådet skall också ansvara för att
regeringens direktiv omsätts i praktiskt myndighetssamarbete och att
regeringens mål för ekobrottsbekämpningen följs. Därför bör Ekorådet ha
ansvaret för styrsystem, uppföljning och utvärdering. Vidare borde det vara
självklart att rådet skall ansvara för kontakterna med regeringen och föreslå
erforderliga åtgärder för en effektiv brottsbekämpning. Beslut i Ekorådet
skall fattas efter beredning av RÅ och EBM.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett sammanhållet
åklagarväsende enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar att sammanföra anslagen B 1 och B 2
inom utgiftsområde 4,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en samordning av Ekobrottsmyndighetens
personal- och ekonomiadministration under Riksåklagaren,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildning på ekobrottsområdet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förstärkning av Ekorådets roll.